När Sirius återvände till skolan var uttagningarna till Gryffindors quidditchteam över, men James sprang emot honom med ett lyckligt flin på sina läppar.

"Jag blev sökare i teamet", skrek han lyckligt.

"Blev du? Det är ju strålande! Grattis!"

"Patty fick ihop ett bra team", berättade Remus. "Hon verkade i alla fall nöjd."

"Jag tror det också. Det är kul att just hon är kapten i år", log James. "Vi ska börja träna inom ett par veckor. Hon sa att hon skulle kolla hur hon kan boka banan åt oss för det."

"Det kommer bli intressant att få se matcherna i år då", sa Sirius nöjd.

"Det kommer bli intressant att få spela matcherna i år", sa James flinande och fick honom att skratta.

"Undrar om de gjort Patty till kapten i laget för att förhindra henne från att göra för mycket rackartyg i år", inflikade Pettis. "Hon borde bli ganska upptagen med quidditch i alla fall."

"Hon är faktiskt en av skolans bästa jagare, så det var inte konstigt att hon blev kapten", sa James. "Jag tvivlar på att McGonagall tänkte på hennes rykte som bråkmakare i saken."

"Jag vet faktiskt inte. Det kan hon ha tänkt på", sa Sirius fundersamt. "Hon skickade mig också till Förbjudna skogen med en förhoppning att det skulle lugna ner mig lite."

"Vad pratar du om?" sa Remus förvirrat, varpå han berättade om sin straffkommendering med Hagrid till Förbjudna skogen.

"Wow, vilken straffkommendering! Jag vill också få gå till skogen med Hagrid!" sa James avundsjukt.

"Ja, det var lite annorlunda, det måste jag tillstå", skrockade Sirius.

"Undrar om McGonagall är lite snällare mot dig nu då. Det låter ju som att hon gillar dig", sa Pettis fundersamt, vilket fick Sirius att skratta.

"Visst! Och Merlin var en kvinna", sa han tvivlande.

När lektionerna fortsatte på måndagen, visade det sig att Sirius haft rätt. McGonagall såg lika sträng ut som vanligt under eftermiddagens lektion i förvandlingskonst och tog fem poäng från Sirius, när han förvandlade Tattons lärobok till en bägare istället för att förvandla den mus han hade framför sig.

"Dagens uppgift är att förvandla nåt levande till döda ting, inte en sak till ett annat, mr Black", påminde hon torrt medan hon förvandlade bägaren tillbaka till Tattons bok. "Det var förra året vi höll oss på den enkla nivån."

"Visst, professorn", sa Sirius lojt och förvandlade sedan musen till en bägare. "Var det här bättre?"

"Hmmf", grymtade McGonagall, men drog ändock på smilbanden en aning eftersom bägaren såg perfekt ut. "Precis så, Black. Om du kunde hålla dig till uppgiften vi övar på hädanefter, kunde du tjäna poäng till Gryffindor också och inte enbart förlora dem jämt."

Sirius flinade mot henne, vilket fick henne att ge honom en skarp blick innan hon vände sig om för att gå vidare.

"Bägaren ska inte ha en svans, miss Williams", sa hon i nästa stund till Leslie, som inte lyckats med förvandlingen ordentligt.

"Jag är ledsen, professorn. Jag får inte till det riktigt", sa hon rodnande.

"Fortsätt öva", sa McGonagall och sneglade sedan mot Lilys resultat. "Fem poäng till dig, miss Evans, för en perfekt förvandling som vanligt", sa hon innan hon fortsatte med sin runda i klassrummet för att se hur de andra eleverna klarade sig i uppgiften.

Sirius såg lojt efter henne och undrade om Hagrid hade lurat honom i lördags. Han kunde inte tänka sig att den strikta McGonagall någonsin sagt att det vore nyttigt för honom att gå en skogstur för att få uppleva något som hade värde i livet.

Vad gällde Patty Rakepicks kaptenskap i quidditch verkade det finnas en sanningens korn i Pettigrews ord. Hon hade mycket mindre tid till rackartyg det året när hon använde sin tid till att planera strategi för de kommande matcherna. Hon tränade sitt lag hårt fast besluten att vinna quidditchpokalen det året. Året innan hade Ravenclaw vunnit det, men det året hade Gryffindor ett mycket bättre lag. James var speciellt duktig och visade sådan talang under deras träningspass att Patty blev nästan lyrisk av det.

"Om du inte fångar kvicken i varje spel, kommer jag att äta min hatt", svor hon när det första spelet mot Slytherin närmade sig i november.

"Jag måste väl se till att du inte tvingas till såna drastiska åtgärder", skrockade James och visade sedan på sin talang i flygande för hela skolan lördagen därpå, när den första matchen äntligen hölls.

Det var dagen efter Sirius trettonde födelsedag och vädret var bedrövligt, men det verkade inte hindra James i hans flygande. Det blåste så hårt att publiken fick hålla i sina hattar för att de inte skulle blåsa bort. Även Slytherins vaktare kastades mot sina egna målringar när en stark vindpust kom mot honom mitt under hans försök att förhindra Patty att göra mål. Vinden tog klonken med sig, men lyckligtvis åt rätt håll så att den åkte rakt igenom den vänstra målringen istället för den högra, som Patty siktat mot.

Matchen höll på i nästan en timme, eftersom kvicken försvunnit som upp i rök i den starka blåsten. Ett tag misströstade James med att den blåst någonstans långt därifrån så att de aldrig kunde hitta den, men när Gryffindor ledde hundratio mot nittio, märkte han någonting guldfärgat glimta i lärarnas läktare. Det såg ut som om kvicken fastnat bakom lärarna i hörnet av den bakre väggen dit vinden måste ha blåst den.

I en plötslig störtdykning styrde James sin kvast ditåt och flög så lågt över lärarnas huvuden att de fick ducka undan för att undvika honom. Vigt hoppade han av sin kvast bakom professor Shaw och fångade kvicken med en snabb handrörelse. Professor McGonagall hade vänt sig mot honom med en ilsken min i tron att han gjort de alla ett medvetet spratt, men spärrade upp ögonen när hon såg kvicken i hans hand.

"Gryffindor vinner! Potter har fångat kvicken", ropade hon i extas och glömde bort att hon tappat sin hatt när hon varit tvungen att ducka undan för James.

Det blev segerfest i Gryffindortornet den dagen och Patty knyckte en massa godsaker och honungsöl från köket åt alla i elevhemmet. Pettis blev speciellt lycklig över det och roffade åt sig famnen full av bakelser innan han slog sig ner för att kalasa på godsakerna.

"Hur i Merlins namn har du lyckats få tag på allt det här, Patty?" sa James nyfiket.

"Ja, är inte det meningen att husalferna ska vakta köket från oss elever", tillade Sirius.

Patty såg vantroget på honom. "Skulle husalferna vakta köket? Det var det värsta jag hört!" fick hon ur sig och brast sedan i skratt.

"Vad är det som är så roligt i det?" sa Sirius oförstående. Hemma hos honom hade deras husalf, Krake, alltid vaktat honom noga så att han inte tog för sig av godsaker utan att ha lov till det. Det var en av hans mammas tusentals regler som gällde honom men inte Regulus. Denne hade alltid fått gå till skåpen och ta för sig av vad helst han ville, eftersom han var minstingen i familjen, men Sirius var förstfödd och behövde leva upp till det.

Sirius vände sig mot den blonda Hattie då Patty fortsatte att skratta utan att kunna svara.

"Jag kan lova att husalferna absolut inte vaktar köket från eleverna. Tvärtom faktiskt", förklarade Hattie med ett lojt leende. "Kruxet med det hela är att först hitta till köket, men lyckas man med bedriften så får man allt man bara vill från husalferna. De älskar att skämma bort oss."

"Är det sant?" sa Sirius förbluffat.

"Det låter ju strålande!" sa James förtjust. "Vi måste nog göra besök till köket endera dan här."

"Det vill jag också göra", utbrast Pettis med munnen full av grädde. "Ni får inte gå utan mig!"

"Vi lovar att ta dig med oss, Pettis", sa Remus lojt.

"Det återstår bara för er att berätta hur man hittar till köket", tillade Sirius och såg uppfordrande på Patty.

Hon skrockade. "Visst. Om ni går till källarvåningen så finns det en korridor där med en massa tavlor med matmotiv. Det gäller att leta reda på en tavla med fruktskål och sen kittla päronet, så hittar ni fram."

"Ska man kittla päronet?" sa James vantroget.

"Absolut", nickade Hattie. "Det låter löjligt, men jag lovar att det funkar."

"Nå, då vet vi det då", sa Sirius belåtet. "Vi får planera en utflykt dit när vi hinner."

"Det låter inte tokigt alls, men det beror ju på hur vi ska ha träningar här framöver", sa James som såg frågande på Patty.

"Oroa dig inte, Potter. Jag tänkte att vi kan ta det lite lugnt nu resten av terminen efter en så väl spelad match", svarade hon belåtet. "Vi har ju nästa match först i mars och börjar träna på allvar inför det i januari." Hon böjde sig fram och tillade sedan viskande: "Jag hinner i alla fall inte tänka på saken ännu. Jag har lite andra planer så här innan jul."

Hon blinkade konspiratoriskt till honom så att han förstod vad det var för planer det kunde röra sig om. Han skrockade roat och önskade att han fick delta i de planerna, men det hade Patty aldrig gått med på dittills. Hon sa att han fick göra sina egna rackartyg med sina vänner så gjorde hon sina med hjälp av äldre elever.

"Jag menar, ni må vara briljanta med Sirius, men ni kan inte tillräckligt med magi ännu för att kunna ta del av det vi brukar göra", brukade hon säga.

I december spred sig sedan ett rykte i skolan om att Patty med sitt gäng av sjätteårstjejer åkt fast med att olovligen ta sig till byn Hogsmeade, som fanns på gångavstånd från Hogwarts. De fick en veckas straffkommendering för det och förlorade sammanlagt hundra poäng från Gryffindor, men verkade inte nedslagna för det.

"Vi har gjort värre saker också", sa Patty flinande när Sirius och James frågade henne om saken. "Fast det är förstås surt att vi förlorade de poäng vi fick genom vinsten mot Slytherin, men så är det på Hogwarts. Ena dan vinner man och andra dan förlorar man."

"Hur kommer det sig att ni åkte fast?" sa James.

"Vi märkte inte att professor Flitwick var ute för en öl på Tre kvastar. Han är så liten till växten att han var gömd bakom andra kunder när vi gick dit för våra honungsöl. Han blev galen när han såg oss där."

"Det kan jag tänka mig", skrockade Sirius. "Jag har hört honom svära över dina rackartyg en gång."

"Ja, den käre Flitwick. Han blir nog gråhårig innan jag tagit min examen", flinade Patty.

"Hur i all sin dar tog ni er till Hogsmeade då?" sa James nyfiket. "Jag menar, portarna är ju låsta så här på vardagar."

"Det är klart de är och det är onödigt att ens försöka ta sig ur Hogwarts den vanliga vägen … om man gör det olovligen, menar jag", sa hon med en klurig min.

"Hur gjorde ni då?" sa Sirius enträget.

"Genom en hemlig gång förstås. Jag har hört att det finns flera, men har hittat bara två än så länge."

"Va? Finns det hemliga gångar ut ur skolan?" utbrast James förbluffat.

"Det har jag aldrig ens hört om!" sa Sirius lika förstummat.

Patty skrockade över deras vantrogna miner. "Det finns flera, som sagt, men ni får leta reda på dem själva. Jag kan bara ge en vink om att den vi använde finns på fjärde våningen bakom en viss spegel där."

Sirius och James bytte entusiastiska blickar med varandra. Här skulle det utforskas som aldrig förr. Det var ett som var säkert!

Pettis hade följt Remus till sjukhusflygeln den kvällen då Remus kände sig behöva medicin igen. Han hade varit ovanligt trött den sista tiden och såg blek ut när han återkom till Gryffindortornet med Pettis i släptåg bärande hans skolväska åt honom.

"Hur mår du, Remus?" förhörde sig James omsorgsfullt när han såg hans lidande min.

"Äsch, det går över", svarade han undvikande.

"Han fick en flaska medicin med sig att ta både morgon och kväll resten av veckan", skvallrade Pettis.

"Det var väl bra", sa Sirius. "Då kanske du piggnar till."

Remus svarade inget, men tvivlade på saken. Han visste att han hade flera dagar av illamående framför sig innan han kunde börja bli bättre igen.

"Ni anar inte vad vi har fått veta av Patty", sa Sirius, som inte kunde hålla sig mer. Han hade varit full av iver ända sedan han hört hemligheten och hade varit på väg att springa till sjukhusflygeln för att få berätta om saken med det samma till Remus och Pettis. Det var endast James som hållit honom tillbaka genom att påminna att Remus var sjuk.

"Vadå?" sa Pettis.

"Det finns hemliga gångar ut ur Hogwarts och vi vet var en av dem ligger", berättade Sirius med strålande min.

Remus bleknade och stirrade förfärat på honom. Han kände att han började kallsvettas av paniken som fyllde honom, när James sa: "Det är inte så att vi vet exakt var den ligger, men vi vet på ett ungefär. Patty sa att den finns på fjärde våningen bakom en spegel."

Remus andades ut och fick åter färg på sina kinder.

"Wow, vi måste gå dit och leta reda på den!" sa Pettis med entusiasm.

"Det var precis vår tanke", sa James flinande. "Vad sägs om vi smyger dit redan ikväll? Jag vet att det är sent och att vi egentligen inte längre får lämna Gryffindortornet, men vi kunde ju göra det ändå."

"Jag orkar inte ikväll", sa Remus i protest. "Jag vill gå och lägga mig."

Sirius suckade tungt, men såg på hans blick att han menade allvar.

"Imorgon då?"

"Jag vet inte. Jag tvivlar på att jag orkar nåt utöver skolan den här veckan", sa Remus beklagande. Han kände sig håglös över tanken på att smyga sig runt i skolan letande efter hemliga gångar i det skicket han var.

"Men terminen slutar ju snart och vi ska hem till jullovet", påminde Pettis stönande.

"Jag vet. Jag orkar kanske i januari när jag fått vilat ut mig på jullovet."

"I januari? Är du galen?" fick Sirius ur sig taktlöst.

Remus gav honom en avmätt blick. "Nej. Jag är bara trött."

Sirius rodnade och svamlade något om att han inte menat vad han sade.

"Vi kan väl leta reda på gången under jullovet då, Sirius", föreslog James. "Jag har ju skrivit till mina föräldrar och sagt att jag inte kan åka hem till lovet. Det känns ojuste att lämna dig ensam hela lovet så som du var förra året."

Sirius vände sig leende mot honom. "Det var en utmärkt idé! Det gör vi! Samtidigt kan vi se om vi kan hitta fler hemliga gångar. Hela skolan kommer att vara tom på folk och vi kan röra oss fritt överallt."

"Men det är orättvist om ni gör det utan oss! Jag vill vara med om det!" sa Pettis gnälligt.

"Jag har absolut inget emot om ni söker efter hemliga gångar utan oss", sa Remus å sin sida.

"Du får väl stanna i skolan med oss, Pettis, om du vill vara med i saken", sa Sirius nonchalant. "Det är ingen som kommer att hindra mig att söka igenom skolan då."

Pettis min blev besviken och han fortsatte att gnälla över saken, men fick inget gehör för det. Hans mamma var sjuk och han förväntades hem till jullovet för att kunna hjälpa till hemma. Det hade hans pappa skrivit till honom och han fick därför inte lov att stanna på skolan den julen. James föräldrar å sin sida hade gett sin tillåtelse, även om de var besvikna över att inte få se sin son till julen.

Därmed blev det så att när terminen tog slut och eleverna åkte hem till jullovet tömdes Gryffindortornet så när som på alla andra än James och Sirius. Det fanns en äldre flicka på tjejernas sida där, men annars var det inga fler elever där hela lovet. De två vännerna upptäckte då hur roligt man kunde ha när man hade ett helt slott att utforska på tu man hand utan att någon blandade sig i det.

Lärarna var också på semester och flera hade lämnat skolan för att åka till sina familjer. De enda James och Sirius behövde undvika var professor McGonagall, som inte åkt någonstans, samt vaktmästaren mr Filch, som fattat avsky mot dem redan under deras första skolår och försökte alltid ge dem straff för det lilla minsta.

Den hemliga gången bakom spegeln på fjärde våningen var deras första prioritet. Direkt när Hogwartsexpressen hade lämnat Hogsmeade för att ta de andra eleverna hem till jullovet, klättrade James och Sirius upp till fjärde våningen för att leta reda på alla speglar de kunde finna där. De beslöt sig för att gå igenom våningen metodiskt och råkade börja i fel ände, vilket gjorde att det tog dem en halv dag att till slut komma till den korridor där en stor spegel ståtade på väggen.

Dittills hade de förgäves undersökt tre speglar redan, alla mycket mindre än den stora som var hängd på väggen här. En tavla med en vacker skogsnymf hängde mittemot spegeln och de märkte att nymfen tyckte om att spegla sig i den stora spegeln för att beundra sin egen spegelbild.

"Måste ni stå i vägen för mig, pojkar?", sa hon irriterat när de började utforska spegeln.

"Ja, det måste vi. Vi försöker hitta den gömda gången bakom spegeln", sa Sirius lojt.

Nymfen grymtade, men sa inget mer på ett tag. Hon satte sig ner på en stor sten i sin tavla och knackade otåligt med fingrarna mot sina korsade ben väntande att de skulle göra sin undersökning klar. När den drog ut på tiden, började hon känna sig irriterad på nytt.

"Ni letar på fel ställe, pojkar", fräste hon till slut när de inte verkade sluta. "Öppningen finns varken i spegeln eller i dess ram."

James och Sirius vände sig förvånade mot henne.

"Var finns den då?" sa James.

"Har ni inte läst i böcker om hur alla hemliga gångar öppnas genom att man drar i ljusstaket som hänger på väggen?" sa nymfen uttråkat.

"Nej, det har vi inte gjort och det låter som det löjligaste vi hört", sa Sirius.

James hade dock redan vänt sig om och märkte två ljusstakar på var sin sida om spegeln. Snabbt drog han i den till höger, och till hans stora förvåning gled spegeln plötsligt åt sidan och visade en mörk öppning bakom sig.

"Strålande!" sa Sirius förtjust och tände snabbt ljuset i sin trollstav. Med James följande efter sig steg han in i gången och hörde hur spegeln stängdes bakom dem.

"Vi hittade det!" sa James saligt.

De fortsatte nerför långa trappor som tog dem under slottet och blev euforiska när de nedanför trapporna hittade en gång så stor och bred att man kunnat samla en större grupp dit för hemliga möten om man ville.

"Vi fyra får plats här i alla fall utan problem. Vi kan använda det här hädanefter när vi har rackartyg i sinnet", sa Sirius belåtet.

James nickade medgivande. "Det vore perfekt att komma hit med lite filtar och kuddar och annat för att göra ett krypin att sitta i."

De såg sig om och hittade den bredaste delen i gången när de kommit en bit längre bort från slottet. Det var ungefär halvvägs till Hogsmeade och de beslöt sig för att verkligen bära dit en del saker för att göra den till sin hemliga mötesplats.

"Undrar hur många som vet om den här gången", sa Sirius fundersamt.

"Jag vet inte", sa James tveksamt, "men vi får väl se till att inte ta hit personliga saker som gör att vi kan identifieras."

"Sant", instämde Sirius och föreslog sedan att de utforskade gången vidare.

Det gick James villigt med på och de fortsatte en lång väg framåt tills gången började gå uppåt och de till slut började skymta dagsljus framför sig.

"Undrar var gången slutar", sa James.

"Det ser vi snart", sa Sirius med en ivrig min.

Han fann den hemliga gången vara det bästa han någonsin hittat och skyndade sig fram till öppningen de hade framför sig där dagsljuset strömmade in i den annars så mörka gången. Till hans förvåning tog gången ett abrupt slut där och han stirrade ner i en mörk djup brunn nedanför.

"Hur i all sin dar har Patty tagit sig upp ur den här brunnen", sa han förvirrat till James.

"Bra fråga", sa James som tog tag om gångens väggar för balans och sträckte på sin hals för att se sig om i brunnen. Nedåt fanns endast mörker och någonstans i djupet av brunnen vatten, men dess väggar verkade vara av murad natursten. Han vände sig uppåt och såg till sin förvåning ett handtag i järn som hade murats in i väggen. När han såg närmare märkte han att det inte var ett handtag utan en del av stegen, som hade murats fast i väggen hela vägen från gången upp till brunnens övre kant. Det fanns nämligen likadana järnstänger fastsatta var trettionde centimeter i väggen så att man lätt kunde klättra upp ur den hemliga gången med hjälp av dem.

"Titta, Sirius", sa han visande på stegen.

"Perfekt! Vi får klättra upp och kika ut genom brunnen, men jag tror att vi är i Hogsmeade."

"Fast det är inte nyttigt att visa sig i Hogsmeade idag. Vi är klädda i våra skolklädnader och bör komma tillbaka hit en annan dag i våra egna kläder", påpekade James.

"Du har rätt. Vi ska inte in i byn, men jag vill kika ut från brunnen ändå", sa Sirius och tog sedan tag i stegen för att snabbt klättra upp.

James följde honom med sin blick när han stannade högst upp i brunnen och såg försiktigt över dess kant.

"Det ser ut som en liten sidogata i Hogsmeade", upplyste han innan han gömde sig snabbt och började klättra ner. "Det är nån som kommer så det är bäst att vi gömmer oss."

De gjorde det och lyssnade på fotstegen som gick förbi brunnen. Först när de hördes gå vidare andades de ut.

"Då har vi en väg in i Hogsmeade", sa James.

"Det har vi, men nu är det bäst att vi återvänder till skolan. Jag tror att det är nästan lunchtid redan."

"Sant", sa James.