Madam Pomfrey blev inte alls förskräckt när hon såg de fyra pojkarnas hår. Hon gick bara in på sitt kontor för att hämta en flaska schampo från sina skåp och kom med det till pojkarna.

"Här, tvätta era hår med detta, så försvinner förhäxningen med det samma", sa hon, varpå de fick låna sjukhusflygelns duschrum för saken.

Duschen tog inte lång tid och de kunde återgå till lektionen utan fler dröjsmål och med normalt hår, vilket Sirius grämde sig över. Han muttrade för sig själv något om hur häftigt det vore att färga håret blått eller grönt för skojs skull, åtminstone för att retas med hans mamma, men utvecklade inte tanken vidare.

Peeves gick den dagen sjungande sin sång om deras rosa hår överallt i skolan, men kom sedan på kvällen och hämtade schampot från Gryffindortornet precis som han lovat. James och Sirius gick och önskade att han bytte ut schampot för Evander Avery och Bacchus Mulciber från ettan då det var de som mest hade kallat Sirius för blodsförrädare, men deras önskan gick inte i uppfyllelse.

Peeves hade sina egna planer och ville hellre spela spratt mot elever som han hade otalt med, vilket gjorde att två äldre pojkar från Slytherin dök upp nästa morgon till frukosten med långa rosa lockar på huvudet. Den ena var Slytherins quidditchkapten Steve Laughalot från femte årskursen och den andra prefekten Lucius Malfoy från sjätte klass. De såg båda rejält ilskna ut och satte sig trumpna på sina platser, vilket fick James med sina vänner att skratta gott åt dem. De kände ingen bitterhet mot Peeves utan tyckte att hans plan hade slagit ut även bättre än deras egen.

"Vad kan man mer önska av livet än att få se en sprätt till prefekt förnedrad på det där sättet? Han kan ju inte ens ge straffkommendering till nån för det, när det var Peeves som var den skyldige", skrattade Sirius.

"Jag vet. Det är det bästa i det hela! Och att Peeves valde Laughalot till den andre. Man har gått och grämt sig över att Slytherin vann mot Gryffindor i quidditch häromveckan", tillade James.

"Precis", instämde Remus.

Den dagen tyckte de alla även om Peeves sång, som han hade ändrat för att reta upp Lucius Malfoy även mer. Han gick nämligen och sjöng överallt i skolan:

"Rufsige fjant-Steve och lockige Lussan,
 sprätten med glänsande frillan,
 båda har de skära knoppar med glitter på hjässan
och flätan i färg som på grisar."

De andra eleverna i skolan fann skämtet briljant och plötsligt började det dyka upp rosafärgat hår lite här och där under frukosten i stora salen. Ryktet om hur man skaffade sig det förhäxade schampot spred sig bland eleverna och ugglorna kom flygande med paket var och varannan dag, så att det i december fanns få dagar då ingen i skolan briljerade med chockrosa lockar.

Lärarna blev så vana vid det att de inte lät eleverna gå till madam Pomfrey för botemedel förrän på lunchen för att inte ha en massa spring i korridorerna hela förmiddagen. Istället hade sjukhusflygeln en kö nästan varje dag på lunchrasten av alla elever som sökte bli av med sitt rosa hår.

När höstterminen närmade sitt slut, började fenomenet avta genom att eleverna fick en vana att kolla sitt schampo extra noga innan de tvättade sitt hår. Sista skolveckan hade ingen längre rosa hår och samtalet bland elever gick över till att handla om det kommande lovet och storhelgen som var i antågande.

Sirius hade redan anmält sig att stanna på skolan över julen, men han var den enda av sina vänner att göra det. James blev ganska snopen när han hörde det och Pettis var förvånad att Sirius kunde ens tänka sig att vara ensam på skolan hellre än att åka hem till sin familj för julen.

"Min mamma brukar laga jättegod julmat", berättade han saligt och kände det redan vattnas i munnen när han tänkte på den kalkon han skulle få äta om en dryg vecka.

Det hade blivit sista kvällen innan lovet och de var på väg till sin middag glada över att få slippa lektioner för en tid.

"Jag gissar att julmaten på Hogwarts är mycket godare än den som vi får hemma hos oss", anmärkte Remus förnuftigt. "Det blir säkert en riktig festmåltid Sirius får åt sig då."

Sirius såg flinande på Remus, ogiltig inför tanken på julmat. Han såg inte riktigt framemot sitt jullov ensam och kunde inte glädjas över att maten skulle vara god då han inte alls hade samma aptit som Pettis. Men han ville inte klaga och svarade inget.

"Skynda på er nu", sa Pettis ivrigt. "Jag är hungrig."

"Visst", sa James lojt, men utan att skynda på stegen.

De var lite sena till middagen den kvällen då Remus hade behövt lämna tillbaka en bok han lånat från biblioteket förut. Alla andra elever satt redan till bords och de kunde höra det glada sorlet som kom från stora salen när de tog de sista trappstegen ner. Utan att någon av de märkte, gömde sig Severus Snape bakom den stora julgranen som stod mitt i hallen. Det var den ståtligaste och största granen i hela slottet då hallen hade högst i tak av alla utrymmen på skolan och Hagrid hade hämtat en bamsegran från skogen dit.

Snape hade varit sur på James och Sirius ända sedan duellen i troférummet och önskat få hämnas på dem, men inte fått tillfälle till det. Den kvällen hade han märkt att de fattades i stora salen och han hade då kommit på att han kunde gömma sig för att vänta på dem och kunde i så fall äntligen få möjlighet att förhäxa dem i smyg.

Den stora granen gömde honom från de fyra pojkarna när de styrde stegen mot stora salen och han log av skadeglädje redan i förväg när han väntade ivrigt på att de kom tillräckligt nära. Han hade tränat både på fladderkråkatricket och anteoculatia-förhäxningen, som får det att växa horn och tentakler från huvudet på en, och tänkte försöka kasta den sistnämnda på James medan han ville slå Sirius med bölder för att sedan avsluta det hela med vespertilionem på de båda.

Till hans otur hade James skosnöre öppnat sig och James höll på att snubbla av det precis då när han kastade anteoculatia mot honom. Förhäxningen ven förbi James öra, missande målet när James böjde sig ner för att knyta sina skosnören.

"Vafalls?" fick Remus ur sig, men Sirius stannade inte för att se. Han hoppade undan för den förhäxning som var menad mot honom och drog fram sin trollstav, vändande sig mot granen.

Snape hoppade då fram och ropade: "Vespertilionem", men nådde inte fram med den heller när Sirius förhäxning (colloshoo) slog emot hans kolliderande mitt i luften med den.

James låg ännu på knä knytande sina skosnören i ilfart, medan Pettis fumlade med sin trollstav tappande den som vanligt så att han fick springa efter den och försöka få tag på den. Snape struntade dock i honom och koncentrerade sig på att slå Sirius och James, som var de två han hatade mest och som var orsaken till att han tränat så hårt på förhäxningar den hösten.

Remus hoppade framför James för att skydda honom och ropade: "Locomotor mortis", men Snape undvek den skickligt genom att springa bakom granen. Sirius försökte nå honom igen, den gången med flipendo, men slog istället mot granen.

James kom precis på fötter med trollstaven i högsta hugg när den väldiga granen välte och de stannade alla upp förskräckta när granen gjorde en kullerbytta i luften och föll sedan ner till golvet i en väldig kras som ekade som ett bombnedslag i den stora hallen. Alla julgransdekorationer föll av och gick i tusen bitar, som spred sig mot alla håll och kanter över det hala marmorgolvet.

Pettis sprang och gömde sig bakom en rustning för att skydda sig från glassplittret som flög överallt, medan Sirius, James och Remus stod förstummade kvar på sina platser. Snape var den enda som hann märka vaktmästaren mr Filch, som just i den stunden äntrade hallen från andra hållet och såg julgranens olycksaliga kullerbytta. Snape tog till flykten rakt mot trapporna som ledde ner till källaren och försvann ur synhåll innan Filch hann se honom.

"Vad häftigt!" fick James ur sig vantroget och brast sedan i skratt tillsammans med sina kamrater.

Det blev dock kortvarigt när Argus Filch steg fram just då. Han var en ung man på drygt tjugo år och ny i sin tjänst då han ersatt den gamla vaktmästaren Apollyon Pringle, som gått i pension året innan. Han var ivrig att få visa sin duglighet i sin nya tjänst och hade redan fått ryckte om sig att hata eleverna och göra allt han kunde för att haffa dem från allehanda otyg så att han kunde få bestraffa dem.

"Ser man på, ser man på", sa han nu med ett skadeglatt flin på sitt ansikte. "Nu är ni fast, pojkar! Det här ska ni få för!"

Sirius, James och Remus snodde runt och bleknade när de såg honom stå mitt på hallgolvet.

"Medveten skadegörelse, det är vad det här är, pojkar!" sa han skinande av illvilja mot dem.

"Merlins pösiga brallor …!"

Rösten hörde till professor Slughorn, som precis då steg ut från en korridor som ledde till lärarrummet. Han var på väg till middagen tillsammans med McGonagall och hon smackade på munnen när hon såg förödelsen i hallen.

"Potter och Black! Vad har ni gjort?" utbrast hon skarpt.

Pojkarna vände sig mot de två lärarna med skyldiga miner. Remus rodnade av skam, men Sirius och James drog på smilbanden flinande fåraktigt.

"Det liksom bara hände", fick Sirius ur sig.

"Försök inte, Black! Jag såg dig förhäxa julgranen så att den välte omkull", ropade Filch hätskt.

De stod alla tre ännu med trollstavarna framme och kom nu på att lägga undan dem.

"Jo, det var nog jag som kom åt granen", sa Sirius ursäktande.

"Fast det var inte hans mening såklart", tillade James. "Det var …" Han såg sig om efter Snape, men kunde inte hitta honom någonstans och tystnade.

Slughorn skakade vantroget på huvudet men McGonagall såg vansinnig ut.

"Försök inte komma med några undanflykter, Potter", utbrast hon. "Det är tydligt att ni hade planerat det här sprattet medan alla andra är och äter middag. Ni tänkte väl att det skulle bli roligt att se allas miner när de lämnar stora salen och finner förödelsen här i hallen!"

"Det var exakt vad som hände, professor. Jag var precis på väg att gå och skriva en rapport om det skedda", upplyste Filch ivrigt. "Black där kastade flipendo på granen med avsikt att fälla den." Han pekade mot Sirius när han talade och tillade: "Men de var alla med och skrattade som om det hela var ett genialt spratt."

Sirius och James bytte blickar med varandra. Det var knappast något de kunde säga som kunde bevisa deras oskuld, så det var lika bra att ta straffet som oundvikligen skulle komma.

McGonagall läste deras miner fel och grymtade då det var tydligt att de inte ångrade något. Den enda som såg skamsen ut var Remus.

"Du också, Lupin? Jag hade inte trott att du skulle vara med på ett sånt här spratt", sa hon med besvikelse i rösten, vilket fick den röda färgen på Remus ansikte att djupna.

"Det blir tjugo poängs avdrag var från er tre", tillade hon strängt. "Det är totalt förbjudet att ge sig på skolans egendom på det här sättet!"

"Och straffkommendering till alla tre, tror jag", tillade Slughorn.

"Absolut!" instämde McGonagall. "Fast det får vi ta efter jullovet sen. Det hinns inte med nu."

"Jag vill ha hand om straffet, professor", utbrast Filch ivrigt. "Det var jag som tog dem på bar gärning!"

McGonagall nickade. "Det går bra, Argus. Vi talar om det sen i januari när den nya terminen börjat."

Filch log som om han fått den bästa julklappen för året precis. Han älskade att ge straffkommenderingar åt elever och få sätta dem att göra hans arbete åt honom.

"Det är lika bra vi fixar till det här innan eleverna kommer från middagen", anmärkte Slughorn.

"Ja, det är bäst att göra", medgav McGonagall och såg på de tre pojkarna. "Har ni hunnit äta redan?"

"Nej, vi var precis på väg till middagen", sa James.

Hon grymtade. "Nå, stick iväg och ät då, så talar vi om det här sen efter jul."

"Ja, professor", sa Remus skamset.

De tre pojkarna vände sig för att gå mot stora salen, medan McGonagall och Slughorn drog fram sina trollstavar för att reparera de sönderslagna dekorationerna och resa upp granen igen.

"Var är Pettis nånstans?" sa Remus förvånat när de steg in i stora salen och denne lös med sin frånvaro.

"Han kommer där", sa James som märkt hur Pettis sprang fram från bakom rustningen han gömt sig bakom och skyndade efter dem för att inte missa måltiden.

Sirius sneglade mot honom, men struntade i honom. Det enda han hade i tankarna var Snape och alla förhäxningar han ville kasta på honom efter det som hänt.

Sirius jullov på Hogwarts blev precis så ensamt som han hade varit rädd för. Han var den enda eleven i Gryffindortornet när alla andra åkt hem till sina familjer. Det enda han hade att roa sig med var att använda uppehållsrummet som sin träningslokal för allehanda förhäxningar, som han bestämt sig för att lära sig för att vara bättre förberedd på framtida dueller som oundvikligen skulle komma.

Han tog sig till och med till biblioteket, som han vanligen undvek som pesten, och lånade en bok om förhäxningar som kunde vara bra att kunna. Han lärde sig både cantisförhäxningen som får offret att sjunga okontrollerat och sardinförhäxningen som får sardiner att komma ut ur offrets näsa. Sedan tränade han på slugulus eructo och flera andra liknande förhäxningar, som inte var för svåra att lära sig för en förstaårselev som han.

Det enda han kunde göra med förhäxningarna var att lära sig den rätta trollstavsrörelsen, men han hade ingen att pröva dem på och fick vänta tills skolan började innan han kunde se om han lärt sig allt på riktigt. Det gjorde att han började förhäxa alla som irriterade honom under rasterna bara för att se hur förhäxningarna fungerade och fick James och Pettis att skratta gott. Remus var sin vana trogen återhållsam och höll sig undan det hela — han hade redan lärt sig att det var onödigt att försöka få Sirius att sluta, så han ignorerade det bara — men han var ändå med när Sirius lärde de nya förhäxningarna till sina kamrater.

De fick göra sin straffkommendering i mitten av januari, vilket tog dem en hel fredagskväll att rengöra olika delar av slottet som Filch ville ha skinande rena. Måndagen därpå fick Sirius sedan äntligen möjlighet att hämnas på Snape under rasten när de var alla på skolgården tillsammans. Snape råkade stå precis bredvid en fontän som fungerade även mitt i vintern då den var förhäxad att aldrig frysa till is. Gryffindorettorna hade precis haft trollformellära och tog sig ut i väntan på att ha McGonagall i förvandlingskonst, när Sirius märkte Snape i klungan av slytherinare.

"James, titta där. Dags att tvätta Snivellus flottiga hår, tror jag", viskade han med ett brett flin på ansiktet.

James vände sig för att se och märkte direkt det perfekta tillfället. Snape stod närmast fontänen och det vore enkelt att få honom att ramla i.

"Jag kastar i honom så kan du tvätta honom ren", föreslog Sirius.

James drog ivrigt fram sin trollstav redo för sin uppgift, medan Pettis steg ett par steg bakåt för att ha vägen fri om han behövde fly undan och Remus stod kvar rynkande pannan. Han såg inte så förtjust ut över James och Sirius plan, men blandade sig inte i den.

I samma stund sa Sirius: "Flipendo", och Snape gjorde en volt rakt in i fontänen bakom sig. James följde efter med renskrubba direkt när Snape lyckades ta sig upp på fötter spottande vatten ur munnen. Han var blöt in på skinnet, men hann inte skrika när hans mun fylldes av såpa från James förhäxning. Han började spotta ännu värre och såg så lustig ut att James och Sirius brast i gapskratt.

Klungan av slytherinare vände sig om mot dem och drog fram sina trollstavar redo att försvara sin kamrat, men duellen hann aldrig börja när en myndig stämma ljöd över skolgården och sa: "Inga dueller på rasten! Det är förbjudet!"

Rösten hörde till en femteårstjej från Gryffindor som hette Alice Williams och som råkade vara storasyster till Leslie från Lilys sovsal på ettan. Hon hade blivit prefekt det året och tog sin uppgift på fullaste allvar, vilket fick henne nu att springa fram till pojkarna med en ilsken min.

"Black och Potter, det blir straffkommendering till er för det här och fem poängs avdrag var!"

Slytherinarna flinade skadeglatt och lade undan sina trollstavar. Det var enbart Snape som ännu var ilsken, men han var så kall och blöt att han ansåg det bäst att skynda in och ta hämnden en annan dag när tillfället erbjöd sig.

Sirius och James hade under tiden vänt sig mot Alice Williams med förbluffade miner.

"Vi förhäxade ju bara en smutsig slytherinare", sa James till deras försvar.

"Ja, du kan inte gå och bestraffa oss för det när du tillhör Gryffindor själv", tillade Sirius.

"Försök inte! Det är förbjudet att förhäxa även slytherinare", svarade Alice strängt. "Det blir inga undantag från den regeln, inte så länge jag är prefekt!"

"Det är faktiskt bara rätt åt er", insköt Lily Evans hätskt. Hon hade stått i närheten med sina vänner och sett det hela och sjöd nu av ilska mot James och Sirius igen.

"Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ni är bara usla mobbare som gömmer er bakom traditionen att gryffindorare ska förhäxa slytherinare! Det är bara min vän Severus ni ger er på och inte de andra och det bara för att ni tagit honom som ert mobbningsoffer!"

"Va? Vad är det jag hör? Mobbar ni verkligen Snape?" utbrast Alice Williams bestört.

"Det gör vi inte alls! Det är bara Evans som fått för sig det eftersom hon är partisk mot Snape", sa James lika hätskt. "Vi förhäxar faktiskt Mulciber och Avery lika mycket, bara vi får tillfälle till det!"

"Ja, vi struntar i Snape annars, men vi står inte ut med hans smutsiga slytherinaktighet", tillade Sirius bistert.

"Nå, hur det än är med det så får det vara slut med det nu!" befallde Alice myndigt. "Vi ska faktiskt vara vänner med alla våra skolkamrater och inte fortsätta med den här idiotiska missämjan som varit mellan Gryffindor och Slytherin i alla år."

Sirius såg på henne som om hon blivit galen, men beslöt sig för att inte säga något mer. Det var ingen idé när Alice var så nitisk som prefekt. Hon var den värsta bland prefekterna i Gryffindor och de hade redan lärt sig att undvika henne så gott det gick.

"Jag tror att vi sticker in nu. Det är för kallt att stå här ute", muttrade James irriterat. "Lektionen börjar snart ändå."

"Bra idé", sa Sirius och de flydde platsen innan Alice fick för sig att ge fler straffkommenderingar till dem.