När jullovet tog slut och Remus återvände till skolan tillsammans med resten av eleverna och lärarstaben, såg han mycket piggare ut än innan jullovet. Han hade haft ett fridfullt lov hemma hos sina föräldrar där han fått vila upp sig från allt skolarbete som tröttat ut honom.

"Hur har det gått med ert utforskande?" sa Pettis direkt när de stängt in sig i sin sovsal för att få tala ifred.

"Det har gått utmärkt", sa James belåtet.

"Verkligen", flinade Sirius. "Vi har hittat en ny möteslokal för oss fyra och tänkte inviga den snarast."

"Möteslokal?" sa Remus förvirrat.

"Ja, för tillfällen då vi inte vill bli hörda eller avbrutna av Tatten i vår sovsal", förklarade Sirius. "Vi har nämligen hittat gången bakom spegeln och den är så bred på ett ställe längre fram att vi har inrett det till vårt eget privata krypin."

"Det låter ju genialt!" sa Pettis förundrat.

"Självklart är det det. Det var ju min idé", flinade Sirius.

"Vi har även hittat en till hemlig gång från skolan", tillade James med en skinande min. "Den var lätt att hitta och jag fattar inte att vi inte hittat den tidigare."

"Det är nog bara för att vi inte letat efter nåt där", sa Sirius.

"Var ligger den då?" sa Remus bävande.

"Den ligger på första våningen bakom statyn av Sliskige Gregory och leder till andra sidan av Förbjudna skogen", berättade James. "Vi använde den på nyårsnatten för att ta oss osedda ut på en tur i skogen."

"Gjorde ni?" sa Remus förbluffat.

"Var det inte läskigt i skogen när det var mörkt?" sa Pettis.

"Nä, inte läskigt. Det var kul att smyga runt där, fast vi såg inte så mycket. Alla djuren måste sova på natten, eftersom vi inte mötte en enda själ där. Inte ens kentaurerna var uppe på den tiden", sa Sirius och lät lite besviken över det.

"Vi var dock nära på att åka fast på hemvägen", tillade James. "Professor Slughorn kom tillbaka från nån nyårsfest han varit på precis när vi försökte ta oss uppför trapporna till Gryffindortornet och vi fick gömma oss från honom."

"Det var tur att han var lite drucken och inte så uppmärksam på sin omgivning", flinade Sirius. "Han gick förbi oss gnolande för sig själv, medan vi gömde oss bakom en rustning i entréhallen."

Remus och Pettis skrattade båda samtidigt.

"Det låter som om ni haft roligt på jullovet då", sa Remus leende.

"Om vi hade det!" sa James lyckligt. "På mellandagarna tog vi oss till Hogsmeade i smyg och gick på affärerna där."

"Vi dubbelkollade förstås att inga lärare syntes till. Speciellt såg vi oss om efter Flitwick, men träffade ingen från skolan", förklarade Sirius. "Det var perfekt och tål att göras på loven när ingen i Hogsmeade undrar vad vi gör där."

"Ja, under skolterminerna börjar de ju undra om de ser elever från Hogwarts där", medgav Remus.

"Precis. Det var det som var felet i Pattys plan att ta sig olovligen till Hogsmeade", sa James. "Man måste välja tidpunkt lite bättre."

När skolan gick igång igen efter lovet, blev James upptagen med quidditchträningen och Remus började må dåligt igen, vilket förhindrade de fyra att göra några gemensamma utflykter till Förbjudna skogen genom den hemliga gången på första våningen. Sirius hade planerat att de skulle göra det, men det flyttades till senare. James menade att han säkert hade mer tid i mars efter matchen mot Hufflepuff och Remus trodde sig orka bättre på våren.

Den gång som fanns bakom spegeln på fjärde våningen och gick till Hogsmeade använde de några gånger, men de gick inte ända fram till byn utan satt i sitt krypin som James och Sirius inrett under jullovet åt dem. Där kunde de tala ifred och planera sina spratt mot sina klasskamrater eller mot irriterande prefekter som de ville hämnas på.

På lördagen i mitten av februari hölls sedan terminens första quidditchmatch. Det råkade vara den tiden på månaden då Remus kände sig rejält dålig, men han följde ändå med sina vänner till quidditchplanen. James hade lovat att de tog säten längst bak så att Remus kunde vila på bänken, men ändå se matchen. Det var Ravenclaw mot Slytherin den dagen och de var alla nyfikna att få se hur matchen skulle gå. Gryffindor ledde tävlingen efter höstens två matcher, men mycket kunde ännu hända. Ravenclaw hade ett starkt lag det året precis som året innan.

När de närmade sig quidditchplanen såg de Severus Snape stå väntande på någon, vilket James gissade var Lily Evans. De två brukade sitta tillsammans under quidditchmatcherna, vilket irriterade honom. Evans borde ha vett att hålla sig på Gryffindors sida i quidditch, men han hade sett henne heja på Slytherin tillsammans med Snape, i alla fall då när Gryffindor inte spelade.

"Är du redo att se Slytherin krossas av Ravenclaw i matchen, Snivellus?" utbrast James.

Severus min surnade och han såg hatfullt mot de fyra, men innan han hann svara sa Sirius hånfullt: "Jag gissar att Snivellus kommer att gråta när Ravenclaw fångar kvicken. Jag menar, Slytherins sökare är ju så blind att han inte ens kan hitta sin egen trollstav i fickan."

Severus drog grymtande fram sin trollstav. "Blind är du själv! Exoculo", fräste han kastande en förbannelse mot dem.

James hoppade vigt undan, medan Pettis knuffade Sirius ur vägen för sig för att springa bakom en närliggande buske och gömma sig där. Han hade inte glömt hur Snape förhäxat honom på ettan med furnunculus, som gett honom så svåra bölder att han behövt ligga i sjukhussalen över natten.

Sirius som också försökt hoppa ur vägen misslyckades när Pettis knuffade till honom och förbannelsen slog mot hans axel. Plötsligt blev allt mörkt för honom och han kunde inte se någonting. Han hörde hur James svarade med att ropa: "Cantio", varefter Severus började sjunga utan att kunna hejda sig.

"Jag ser ingenting, för böveln!" grymtade Sirius.

"Vad menar du?" sa Remus förskräckt.

"Snivellus fick mig och jag ser inget!"

"Va? Du menar inte allvar! Och jag som tänkte att vi kunde ha låtit Sinvellus vara för en gångs skull och bara gått och tagit våra platser", sa Remus bestört.

"Inte innan nån släpper mig från den här förbannelsen", fräste Sirius.

James försökte med finite incantatem men det hade ingen effekt. Sirius var lika blind fortfarande och den sjungande Snape såg skadeglatt på honom sjungande förolämpningar mot de alla.

"Sluta med det där, Snivellus! Jag släpper dig fri om du släpper Sirius fri!" sa James fränt. "Du kan inte gå och använda svartkonster på oss!"

"Vad är det som pågår här?" hördes plötsligt en allvarlig röst bakom dem. Det hörde till professor Shaw, som viftade med sin trollstav och fick Severus sjungande att sluta.

"De förhäxade mig, professor", sa han med det samma.

"Jag ser det. Tio poäng från var och en av er tre och ni får alla straffkommendering", sa professor Shaw myndigt.

"Vadå alla tre?" sa James vantroget.

"Du och dina vänner Black och Lupin förstås", sa Shaw och gav en kall blick till Remus.

"Men Remus var inte med om det!" protesterade James. "Det var bara jag och Sirius!"

Shaw fnös. "Försök inte. Han ser ju skyldigare ut än ni två tillsammans!"

"Gör han inte alls! Han är sjuk ju!" sa James förtvivlat.

Shaw kastade en blick mot Remus som var så fylld av hat att denne rös av obehag. Det var alltid samma sak när han var sjuk. Shaw blev ännu otrevligare mot honom då än vanligen och gav honom hatfulla blickar.

"Kan inte ni släppa Sirius fri från förbannelsen Snape kastade mot honom, professor", bad han vädjande utan att orka bråka om han varit med om duellen eller inte.

"Vilken förbannelse?" sa Shaw oförstående.

"Jag är blind, professor. Jag kan inte se nåt", upplyste Sirius grymtande. "Den där djäveln slog mig med nåt jag inte hört förut om."

"Inga svordomar, tack", sa Shaw innan han vände sig mot Snape med en sträng min. "Vad är det du har använt mot Black, Snape?"

"Ingenting."

"Försök inte! Sirius blev slagen av det du använde mot honom och förblindades av det!" sa James ursinnigt.

"Potter, det är jag som tar hand om samtalet här", anmärkte Shaw syrligt och såg återigen på Snape med varning i blicken. "Om du inte vill berätta kan jag lätt ta reda på vad du använt din trollstav till, Snape."

"Det var bara exoculo", sa Snape buttert.

"Bara", skrek professor Shaw. "Det är svartkonster, Snape! Det är totalt förbjudet att använda svartkonster på Hogwarts! Häv förbannelsen med det samma!"

"Jag vet inte hur man gör."

"I så fall kallar vi hit professor Slughorn", sa Shaw bestämt. "Du tillhör ju Slytherin och han behöver vara med när vi går till rektorn för detta."

"Rektorn?" sa Snape bleknande.

"Ja, rektorn! Du får vara glad om du inte kastas ut från skolan för detta, Snape!"

Snape tappade all färg från sitt ansikte. "O-om jag vet motförbannelsen för exoculo, slipper jag gå till rektorn då?"

"Ut med språket, pojk, innan jag blir ordentligt arg på dig", skrek Shaw vredgat. Han hade ett humör som man inte hade lust att leka med och ingen brukade våga göra väsen på hans lektioner.

"D-det är videre", sa Snape, "men jag har aldrig använt det."

"Om du ljuger nu, så är det ute med dig", varnade Shaw innan han vände sig mot Sirius och sa: "Videre", viftande med sin trollstav.

Sirius kände hur mörkret försvann från hans ögon och han kunde plötsligt se igen. "Tack, professor", sa han lättad. "Nu ser jag igen."

"Bra. Du behöver få dina ögon kollade av madam Pomfrey för det här."

"Javisst. Jag går till sjukhusflygeln efter matchen."

Shaw nickade kort och vände sig återigen mot Snape. "Femtio poäng från Slytherin, Snape, och straffkommendering för dig också. Om jag ertappar dig igen med att använda svartkonster, kommer jag meddela rektorn i saken, är det förstått."

"Ja, professorn", sa han undergivet.

"Då så", sa Shaw och lämnade dem för att gå mot lärarläktaren.

"Kom, så går vi och tar våra platser", sa Remus snabbt till James och Sirius, som ännu såg hätskt mot Snape.

"Visst", muttrade James, men såg rasande ut när de lämnade Snape och tog sig mot Gryffindors läktare till vänster.

Pettis hade återanslutit sig till dem och verkade lika upprörd som de andra.

"Snape ska få för det här! Gå och använda svartkonster mot oss", fräste Sirius när de kommit utom hörhåll.

"Verkligen! Han är den mest avskyvärda killen i hela Slytherin!" grymtade Pettis.

"Och vad var det där om Shaw straffande Remus för att vi bråkade med Snivellus?" sa James förgrymmat. "Det var under bältet även för honom. Alla borde ju se att Remus är sjukare än vanligt idag!"

"Jag vet! Till och med jag fattade det nyss fastän jag var blind!" sa Sirius vredgat. "Jag ska banne mig klaga till McGonagall om saken! Remus ska inte straffas för att vi dragit honom ur sängen för att se på quidditch och vi råkar hamna i en duell på vägen!"

Remus såg lojt på deras ilskna miner. Han var så van vid hatet som Shaw kände mot honom att han knappt reagerade på det längre, men det kändes ändå gott att hans vänner var på hans sida.

"Jag fattar faktiskt inte varför professor Shaw är alltid så elak mot dig, Remus", sa James upprört. "Jag menar, alla andra lärare tar hänsyn till dig då när du är dålig och ger dig mindre läxor de dagarna, men Shaw verkar ge dig bara mer läxor för varje gång du är sjuk."

Remus gjorde en grimas. Han hade själv också märkt det och tänkte att Shaw försökte straffa honom med flit och speciellt det året när han visste att det var hans sista chans. På trean hade de inte längre Shaws ämne. Man läste trolldomskunskap endast de två första åren och hade inte med ämnet i den GET-examen de tog under sitt femte år. Det betydde att Remus skulle slippa Shaw efter den våren när de fick slutbetyg i ämnet till sommaren.

"Jag tycker att det är jättekonstigt. Du är ju alltid så hövlig mot alla, Remus, och har inte gjort nåt mot Shaw", sa Pettis. "Jag förstår inte vad han har emot dig."

"Jag vet inte", sa han med lögn.

De kom upp till läktaren och såg att den bakre raden var redan upptagen. Sirius gick då fram till en grupp förstaklassare från Gryffindor och schasade bort dem.

"Vi hade reserverat de här platserna. Såg ni inte det?" utbrast han självsäkert.

"Nej", sa en av pojkarna förvånat.

"Nå, så var det i alla fall. Gå och sätt er nån annanstans", sa James myndigt.

Ingen av pojkarna vågade säga emot utan stack därifrån illa kvickt för att inte bli förhäxade i onödan. James och Sirius hade nämligen fått ett ryckte om sig att gå och förhäxa alla som de inte tyckte om.

"Så, nu är bänken fri åt dig, Remus", sa Sirius med ett snett flin och visade mot den robusta träbänken.

Remus lade sig skrockande ner på den och de andra slog sig ner bredvid honom på godare humör. För stunden var det bäst att glömma det skedda och koncentrera sig på matchen.

Läktarna blev snart fulla med folk när hela skolan tog sig på plats och sedan drog matchen igång. Då blev dånet på läktaren öronbedövande och Remus ångrade att han tagit sig på plats. Han slöt ögonen för att försöka vila sig, men det var omöjligt i det oväsen som alla förde runt honom. Gryffindoreleverna hejade alla på Ravenclaw även om de var deras tuffaste motståndare i turneringen. På Hogwarts var det inte avgörande i saken, utan traditionen var att alla elevhem var emot Slytherin och för det lag som spelade mot dem, medan Slytherin var emot alla andra.

Det hade fått sin början redan på den tiden då Hogwarts grundats och Salazar Slytherin bråkat med de tre andra grundarna så svårt att han till slut lämnat skolan. I alla tider efter det hade slytherinarna tyckt att de var bättre än alla andra och de andra elevhemmen hade tyckt att de var dryga snobbar som man skulle motarbeta bäst man kunde. Speciellt Gryffindorelever kände på det sättet, vilket också kunde härröras till Godric Gryffindors avsky mot Salazar Slytherin och hans gelikar.

"Jag tror att jag går upp till sjukhusflygeln. Jag mår inte alls bra", sa Remus mitt i matchen och reste sig från sin plats.

"Ska jag följa med dig för att se att du kommer fram ordentligt?" sa James med oro.

"Nä. Se du på matchen. Jag borde ju hitta till sjukhusflygeln helt utan hjälp numera", sa Remus med glimten i ögat.

James skrattade och lät honom gå ensam, men såg bekymrat efter honom. När han försvunnit ur sikte vände han sig mot Sirius och sa: "Vi måste verkligen bestraffa Snivellus för att han inte blev utkastad från skolan nyss. Det hade varit perfekt om han blivit det, men nu när Shaw var så vänlig att bara ta poäng från Slytherin för hans försyndelse och ge honom en enda ynka straffkommendering, faller det på oss att se till att han straffas bättre."

"Det är sant", instämde Sirius och fick sedan ett brett flin på sina läppar. "Jag vet den perfekta bestraffningen!"

"Vad är det för nåt?"

"Du vet de där nyponen vi plockade och satte i saltlag åt Sprout på örtlära igår. Vi kunde smyga ut för att plocka några av dem för att använda på Snivellus kläder."

James spärrade upp ögonen då han mindes nyponen mycket väl. I växthus två fanns stora buskar av en magisk rossort kallat rosa pomipurri, vars mörklila nyponfrukter de fått arbeta med hela förmiddagen igår. Professor Sprout hade varnat dem om att inte ta sönder nyponen, eftersom det mjuka fruktköttet inuti innehöll ett ämne som kliade många gånger värre än det ludd som fanns i vanliga nypon.

"Det är lömskt i och med att det inte känns direkt utan man reagerar först när det kommer i kontakt med de salter som finns i svett. Därmed vill man inte få det på sina kläder ens av misstag", hade professor Sprout sagt. "Ni behöver byta handskar direkt om ni tar sönder ett nypon, eftersom handskarna då har fått ämnet i sig och behöver behandlas med en speciell lösning som neutraliserar effekten av nyponet."

"Det hade varit perfekt, men hur ska vi få nyponen krossade mot Snivellus kläder", sa James bekymrat.

"Det vet jag inte än, men jag vill absolut genomföra det. Vi kunde plocka lite nypon ikväll efter middagen när alla försvinner in på sina elevhem och inte märker vad vi gör", sa Sirius. "Vi kan fundera hur vi gör med nyponen senare, bara vi har de säkert i förvar först."

"Sant. Vi får lägga dem i en burk som kan slutas väl. Vi vill inte få nyponen in i våra kläder ens av misstag."

"Verkligen inte", medgav Sirius.

Direkt när Ravenclaw fångat kvicken och vunnit matchen, hoppade Sirius och James upp. Pettis hann knappt märka vart de var på väg innan de redan var försvunna. Han hörde dem ropa något åt honom, men kunde inte höra vad när folket runt honom jublade så högt över Ravenclaws seger. Det var nu kört för Slytherin i årets turnering när de förlorat två av sina tre matcher, medan Ravenclaw hade tagit ledningen med två vinster. Gryffindor behövde vinna sin match mot Hufflepuff om två veckor för att fortsätta tävla om första plats med Ravenclaw.

När Pettis följde de andra Gryffindoreleverna ner från läktaren, skymtade han Sirius och James nedanför lärarnas läktare i färd med att tala med McGonagall.

"Jag svär på att Remus inte var med om duellen, professor", sa Sirius enträget. "Han var för sjuk att vara med."

"Vi hade släpat honom ut ur sängen för att se matchen, men han orkade bara se halva innan han stack till sjukhusflygeln", tillade James. "Vi ska dit nu för att se hur det är med honom, men ni måste göra nåt, professor. Det var orättvist att bestraffa Remus för nåt vi gjorde."

"Vi lovar att vi talar sanning", tillade Sirius då han märkte hur McGonagalls min blev bistrare än vanligt.

"Jag tror er, pojkar", sa hon till deras förvåning. "Jag tvivlar på att Lupin är i skick för några dueller en dag som denna."

Varken James eller Sirius märkte något underligt i hennes ordval, eftersom de kände sig så lättade. De hade knappast trott sig få gehör för sina protester, men hade ändå känt att de måste framföra dem.

"I så fall måste ni låta Remus komma undan den straffkommendering professor Shaw gav honom", vädjade James.

"Oroa dig inte. Jag ska ta hand om saken. Fast ni två ska få göra era straffkommenderingar bara så ni vet det. Jag tror aldrig på er oskuld", sa McGonagall torrt.

James flinade skyldigt. "Det är ingen fara, professor. Vi gör självklart våra. Det var värt det."

McGonagall grymtade, men kommenterade det inte. "Då så. Hade inte ni besök i sjukhusflygeln att göra, pojkar?" påminde hon istället.

"Absolut", log James och drog Sirius med sig för att halvspringa in med Pettis följande efter i deras släptåg, som vanligt.