James och Sirius huttrade av kyla när de gick uppför stentrappan som ledde till slottet. De kom längst bak i ledet och väntade, medan Hagrid knackade på slottsporten. Porten öppnades direkt och de såg en lång häxa stå i dörröppningen blickande mot dem. Hon var klädd i en smaragdgrön klädnad och hade sitt svarta hår i en stram knut i nacken under den stora häxhatten. Fyrkantiga glasögon ramade in hennes stränga blick och James kunde inte låta bli att dra en liknelse med eldsprutande drakar när han såg henne.
De stod och väntade en stund medan Hagrid bytte några ord med henne, men sedan slogs porten upp på vid gavel och de ombads att stiga in. James såg hur Hagrid försvann in genom stora dörrar till höger och önskade gå efter honom. Han hade verkat sympatisk trots sin jättelika storlek och hade inte alls skällt ut dem för att de kapsejsat sin båt. James hade till och med märkt hur Hagrids ögon glimmat till av munterhet när han hjälpt de ur båtarna vid kajen och frågat om de var alla oskadda.
Den stränga häxan som stannat mitt i entréhallen för att vänta in förstaårseleverna skulle förmodligen inte alls ha samma känsla för humor. Det var James säker på. Hon såg på de alla och märkte de fyra genomvåta eleverna med smalnande ögon. Hon sa dock inget och väntade endast att alla tagit sig in och den stora slottsporten stängdes innan hon öppnade sin mun och började tala till dem.
"Jag heter professor McGonagall och välkomnar er alla varmt till Hogwarts! Banketten inför terminsstarten ska hållas alldeles strax, men innan ni intar era platser i stora salen kommer ni att sorteras in i era elevhem," sa hon och fortsatte sedan förklara vad som var att vänta. Hon gav dem instruktioner som James redan hört hemma från sina föräldrar och han såg sig omkring i den vida hallen.
Den dominerades av jättelika trappor som fanns rakt framför dem och till vänster såg han fyra stora timglas på väggen, medan de andra väggarna pryddes av otaliga tavlor fulla med rörliga figurer. Han grimaserade mot flera av dem och fick skratt och glada miner till svar, fast en del av figurerna var sura och verkade bli upprörda över hans skämtsamheter.
"Ni fyra! Kom hit så att jag kan torka er!"
Rösten var skarp och fick James att haja till och vända sig mot den stränga professorn igen. Hon hade slutat sitt tal och stirrade rakt mot honom och Sirius med en bister blick.
De andra eleverna steg åt sidan för att släppa fram dem och James klev fram med Sirius vid sin sida. Lily och Snape kom från andra hållet och de stannade alla framför professorn, som drog fram sin trollstav för att torka dem med en enda viftning av staven.
"Nå, vilka två av er var det som välte båten?" sa hon skarpt.
"Det var vi", sa James direkt och Sirius nickade instämmande.
Professorn gav dem en sträng blick, men vände sig sedan mot Lily och Snape. "Då förmodar jag att ni två är oskyldiga."
"Det är vi, professor", svarade Lily medan Snape flinade skadeglatt mot James och Sirius.
"Då så. Det blir kvarsittning till er två som straff", upplyste professor McGonagall kort och vände sedan på klacken för att marschera med raska steg mot de stora dörrarna till höger.
"Följ med mig! Sorteringsceremonin ska börja nu!"
Klungan av förstaårselever skyndade sig efter henne och steg in genom dörrarna till den stora salen där resten av skolan väntade på dem. James glömde bort det väntande straffet och såg förundrat omkring sig i den berömda salen, som visade sig vara ännu större och pampigare än han väntat sig. De fyra elevhemsborden var fulla av elever från högre klasser, alla klädda i samma svarta skolklädnader som förstaårseleverna men med mycket större självsäkerhet än nykomlingarna, som kände sig osäkra och tafatta i situationen. En del hade familjemedlemmar och andra bekanta i salen, men de flesta följde skrämt efter professor McGonagall tills de tagit sig till andra sidan salen och stannade någon meter från det långa lärarbordet längst bort.
James släntrade fram i efterkälke tagande in synen som mötte dem. Salen var upplyst med tusentals levande ljus som svävade i luften över deras huvuden och ovanför dem glimmade stjärnorna i det förtrollade taket. Hela synen var sagolik precis som hans föräldrar berättat för honom och det häftigaste var de genomskinliga spökena som sågs sitta överallt bland eleverna runt elevhemsborden.
James såg nyfiket på de äldre eleverna och märkte sedan hur flera elever vid bordet längst till vänster vinkade åt hans håll. Han rynkade pannan då han inte alls kände igen dem, men märkte sedan hur Sirius lyfte bistert sin hand för att vinka tillbaka.
"Känner du dem?" sa han nyfiket.
"De är mina släktingar och familjevänner", sa Sirius så dystert att han höjde förvånat på ögonbrynen.
"Varför verkar det som om du inte gillar dem nämnvärt mycket?" sa han förvirrat.
"Nä, vem gör det? Det räcker att jag känner dem", sa Sirius bistert.
James blev än mer förvirrad, men hann inte säga mer när en konstig gammal hatt som ställts på en liten pall fram i salen började plötsligt sjunga och hela salen tystnade för att höra på. James ansikte sprack till ett roat flin när han lyssnade på sången. Hans pappa hade spelat honom ett spratt och påstått att han behövde strida mot ett troll och visa sig värdig Gryffindors legendariska svärd om han ville hamna i Gryffindor, men den sjungande hatten förklarade i sin sång att den skulle sortera de alla till de olika elevhemmen utan några som helst strider.
"Så vi ska bara pröva hatten och slipper göra oss till åtlöje inför hela skolan", sa Sirius med lättnad i rösten.
"Eller hur", instämde James och de båda kände sig direkt mycket bättre inför tanken på den kommande sorteringen.
Eleverna applåderade åt sorteringshatten när den slutat med sin sång, varpå professor McGonagall ställde sig fram med en lång pergamentrulle i handen.
"Adwell, Burt", ropade hon och en nervös liten pojke satte sig på pallen som först bland klassen. Hans bruna lockar försvann nästan helt in i den stora gamla hatten när han tog på sig den. Sedan blev det tystnad och de väntade för att höra vad hatten skulle bestämma sig för. James såg nyfiket på den bruna hatten och tyckte att den verkade rynka pannan, även om det var förstås frågan om hatten kunde anses ha en panna när den var konformad såsom häxhattar brukade och hade endast en vid mun att tala med strax ovanför den breda brätten.
I nästa stund öppnade hatten sin mun och ropade: "Ravenclaw." Ropet fick Ravenclawbordet att brista ut i jubel, medan den brunhårige pojken sprang fram till dem och satte sig bredvid en svarthårig prefekt som välkomnade honom hjärtligt.
Nästa elev som kallades fram hette Evander Avery och blev den första i Slytherin, vilket fick slytherinarna att jubla. James följde Avery med sin blick, när denne satte sig vid Slytherinbordet, och fylldes av avsmak. Det här var elevhemmet hans far hade talat så allvarligt om och uppmuntrat honom att absolut inte ha något att göra med.
McGonagall harklade sig i samma stund innan hon läste nästa namn på listan: "Black, Sirius!"
Slytherinarna började vissla och heja när de hörde namnet, men James hade bleknat. Hans vän Sirius som dittills stått vid hans sida hade börjat traska fram mot pallen med hatten och han stirrade vantroget efter honom. Det var ju omöjligt att Sirius var en Black! Han hade varit hur trevlig som helst och de hade haft en skojig dag tillsammans på tåget, för att inte glömma deras simtur i sjön. En Black kunde ju inte ha humor på det sättet som Sirius hade!
Vad James hört om Blacks var de bland de värsta bland de urgamla renblodsätterna, fulla av renblodsmani och med förkärlek till svartkonster och sin egen överlägsenhet, som de höll fast vid med näbbar och klor i trollkarlsvärlden. Potters hade i alla tider varit deras fiender och det var närmast tradition att varje generation hatade varandra på Hogwarts, vilket fick James att känna sig förvirrad. Hur kunde hans vän, Sirius, vara en Black? Det kändes omöjligt att hata honom, speciellt när han mindes hur starkt Sirius önskat att han inte hamnade i Slytherin som alla andra i hans familj.
Utan att veta något om James förvirring satte sig Sirius på pallen med hjärtat i halsgropen. Han var så nervös att han nästan skakade när McGonagall sänkte hatten över hans huvud. Hatten var så stor att den föll över hans ögon, men han märkte det knappt när en liten röst började tala till honom inuti hans huvud och sa: "Å, en Black! Dig blir det inte svårt att placera …"
"Jo!" avbröt Sirius. "Sätt mig inte i Slytherin!"
"Jaså? Är du helt säker på det? Du skulle passa dit som fisken i vattnet. Du är klipsk, beslutsam och har en förkärlek till att bryta mot regler för att få din vilja fram."
"Men jag är inte ett dugg intresserad av ära eller beröm", anmärkte Sirius till svar.
"Nja, jag vet inte det, men låt gå då. Du har så mycket talang i dig att det går säkert att hitta ett annat elevhem att placera dig i. Bara din påhittighet hade gjort självaste Rowena Ravenclaw imponerad och hufflepuffare kommer att tycka om din lojalitet … Det sagt, inget slår ditt mod och din våghalsighet. Ja, det är tydligt nu att jag förhastade mig i början och du hade rätt. Du ska få tillhöra …"
"… Gryffindor", ropade hatten så att hela salen rungade.
Slytherinarna tystnade abrupt tillsammans med alla andra när en vantrogen tystnad föll över salen. Sirius hade gripit om hattbrätten, men inte lyft av hatten mer än att han såg eleverna stirra bestörta på honom. Vantron lyste i Gryffindorelevernas ansikten och modet svek honom när han tänkte att han behövde sätta sig vid deras bord.
Professor McGonagall grep då tag om hatten och drog den av honom och han var tvungen att ställa sig upp. Han kände hur han darrade som ett asplöv när han började sakta gå mot Gryffindorbordet, som låg på motsatt sida av salen än slytherinarnas bord. Sträckan var inte lång, men kändes som den längsta han någonsin gått i hela sitt liv. Tystnaden i salen var plågsam och han var ängsligt medveten om hur varje ögonpar i salen följde honom där han gick. Sedan kom han ihåg att James skulle förmodligen sorteras till Gryffindor också och kände en lättnad skölja över sig.
I samma stund började en prefekt bland gryffindorarna att klappa i sina händer. Några andra följde i hans led och snart klappade nästan hälften av eleverna, även om det var dämpat. Det var absolut inga rungande applåder han fick när han satte sig i bordsänden, men det var i alla fall en prefekt som log svagt mot honom och nickade vänligt. Resten av eleverna stirrade ännu vantroget på honom och försökte smälta tanken på en Black i Gryffindor.
"Blakely, Robin!" hördes McGonagalls röst ropa i samma stund, vilket fick salen att återigen tystna och sorteringen fortsatte i vanlig ordning. Sirius drog en suck av lättnad och var glad över att få slippa uppmärksamheten när hufflepuffarna började jubla och välkomnade Blakely bland sig.
Några namn senare blev det sedan dags för "Evans, Lily!" och James hajade till. Till hans förfäran kände han sig oväntat nervös när Lily steg fram till pallen. Vad än värre var upplevde han en omisskännlig glädjeskutt när sorteringshatten endast nuddade vid Lilys huvud innan den ropade: "Gryffindor."
Han förstod inte varför han reagerade så när Lily visat sig vara en idiot och han borde ha önskat att hon hamnat någon annanstans. Slytherin hade verkat passande för henne, vilket även hennes flotthårige pojkvän tyckt, kom han på. Han råkade stå i närheten av James och hade stönat ljudligt när han hört sorteringshattens beslut. Det fick James att fyllas med skadeglädje och han kunde inte låta bli att snegla åt hans håll med ett hånfullt flin. Severus Snape stod blekt på sin plats och såg trånande efter Lilys späda gestalt, som försvann bakom Gryffindorbordet utan att han kunde göra något för att förhindra det.
James fann uppsynen av honom så motbjudande att han vände sig bort och fortsatte vänta på sin egen tur. Tyvärr började hans namn på P och Remus Lupin hann sätta sig vid Gryffindorbordet jämte Sirius långt innan McGonagall äntligen kom så långt i alfabetet att hon ropade: "Potter, James."
Leende sprang James fram till pallen och kastade sig på den, ivrig att få sorteringen undan. Hatten hann knappt nudda vid hans huvud när ordet "Gryffindor" redan ljöd i salen åtföljd av rungande applåder.
"Så häftigt att vi alla hör till samma elevhem!" sa James andfådd när han en halv minut senare slog sig ner vid Gryffindorbordet jämte Sirius och Remus.
"Verkligen", svarade Sirius lyckligt.
De var så upptagna att dela glädjen över sorteringsresultatet med varandra att de missade resten av det och vaknade upp ur sitt ivriga viskande med varandra först när skolans rektor, professor Dumbledore, reste sig från sin plats i mitten av lärarpodiet. Då märkte James hur sorteringshatten och pallen hade försvunnit från salen och professor McGonagall hade tagit plats på rektorns högra sida vid bordet.
James kände väl igen det varma leendet på professor Dumbledores läppar, när han såg på skolan och välkomnade de alla till ett nytt läsår på Hogwarts. James föräldrar råkade känna den gråhårige rektorn och denne hade gjort många besök hem till Potters under James barndom. Han såg ut precis som James mindes med halvmåneformade glasögon, glittrande klarblå ögon och ett midjelångt skägg, som prydde framsidan av hans långa trollkarlsklädnad i purpur.
"Innan vi ska hugga in på den delikata festmåltiden som väntar på oss, vill jag framföra en hälsning från professor Sprout som ni alla bör uppmärksamma. Det finns nämligen ett nytt träd planterat på skolans ägor och ni gör alla väl i att hålla er långt ifrån det", upplyste professor Dumbledore. "Trädet ifråga är ett piskande pilträd och känns igen genom sitt vildsinta sätt att vifta med sina grenar om man går för nära det. Det är inte bara för syns skull, så om man vill behålla alla sina lemmar intakta bör man helst undvika trädet på alla sätt.
"Resten av saker som är förbjudna på Hogwarts hittar ni uppskrivna på dörren till vaktmästarkontoret och jag råder er alla att bekanta er med listans innehåll. Speciellt nya elever, men det skulle inte skada om en del av er äldre också friskade upp ert minne i saken."
Dumbledore vände sin blick mot en klunga äldre tjejer i Gryffindor när han talade och verkade le mot dem.
"Då så. Utan några längre tal för stunden önskar jag oss alla en smaklig måltid."
Med det satte sig rektorn ner och matborden fylldes helt plötsligt med allehanda läckerheter, som om någon hade viftat med sin trollstav och trollat fram maten åt dem. Varken Sirius, James eller Remus hade sett så mycket mat i sitt liv. De långa borden formligen dignade under mängden av rätter och de hade svårt att välja mellan alla sorter som stod till buds. Förutom olika kötträtter som honungsrostade kycklingben, kallskivad rostbiff och örtgratinerad lammstek fanns det både potatismos, ugnsbakad hasselbackspotatis och krämig potatisgratäng som tillbehör tillsammans med otaliga pastejer och puddingar och vad än mer, så att man inte kunde äta upp allt på sin tallrik innan man redan ville smaka på något annat.
Bredvid Remus satt en pojke som hette Peter Pettigrew, som åt upp varje smula på sin tallrik med en konst Remus aldrig sett maken av. Det var samma runda lilla pojke som bett honom att sitta i samma båt med honom på vägen till skolan. Remus kunde inte låta bli att undra hur en så liten pojke kunde svälja så stora mängder mat, men ansåg det bäst att inte fråga. Speciellt när Pettigrew hamnade i samma sovsal med honom, Sirius och James den kvällen och talade med lysande ögon för dem om den festmåltid de precis ätit och hur efterrätterna varit det bästa han någonsin i sitt liv fått smaka.
De hade fått klättra upp alla trapporna i slottet för att ta sig upp till Gryffindortornet och komma in på sin nya sovsal, som innehöll hela fem stolpsängar med röda omhängen att dra igen om man önskade få avskildhet. James och Sirius hade direkt tagit två sängar bredvid varandra närmast dörren och Remus hade fått sängen jämte dem. Pettigrew hade sedan kommit in och tagit den fjärde, och en lång pojke med tjockt blont hår kom in sist i rummet och fick den sista sängen åt sig.
Han gick igenom sin koffert metodiskt för att se att allt fanns där och lyfte sedan ut sin pyjamas för att lägga den prydligt på sängen. Innan han började byta om vände han sig mot de andra killarna och såg utvärderande på dem. Pettigrew talade ännu ivrigt om efterrätterna och hade framsidan av sin skoluniform nedkletad med både choklad och grädde. Han gav honom en föraktfull blick innan han såg på den brunhårige Remus, men denne gav ett intryck att vara sjuklig av sig och han avfärdade honom snabbt vändande sig mot James och Sirius. Han ogillade direkt James stökiga hår och glasögon, varpå hans blick stannade på Sirius. Denne var den enda som inte verkade ha något synbart fel i sig, men med sorteringen ännu färskt i minnet tyckte han att det var bäst att vara försiktig.
"Låt mig presentera mig själv", sa han formellt och sträckte på sig pompöst för att visa fram sin bästa sida. "Jag är Matthew Tatton — ni vet, från Tattons i Bath — och borde egentligen gå på Eton, men jag kunde ju inte låta bli att komma hit när jag fick brevet från Hogwarts och fick veta att jag är en trollkarl."
James stirrade vantroget på honom, men Remus steg fram hövligt och erbjöd honom sin hand.
"Trevligt att råkas! Jag är Remus Lupin."
Tatton såg på hans hand som om den kunde smitta med vad helst det var som gjorde honom sjukligt blek och tog endast kort tag om hans fingrar för att sedan dra tillbaka handen och torka den mot sin mantel.
"Jag är Peter Pettigrew", sa den runde pojken, varpå James och Sirius presenterade sig själva.
"Så, visste ni att ni var trollkarlar innan ni fick era brev?" sa Tatton nyfiket.
"Självklart", svarade Sirius och James samtidigt med varandra och skrockade sedan, flinande mot varandra.
"Det visste jag också. Jag kommer från en magisk familj", sa Pettigrew.
"Och jag har en pappa som är trollkarl", tillade Remus.
"Nå, mina föräldrar är mugglare och de var ganska så chockade när de fick reda på att jag har magiska gåvor som de inte har. Men vi hör ju till finare kretsar, så det var lite mycket för dem att smälta."
Sirius höjde ena ögonbrynet. Tattons tal fick honom att tänka på sin fisförnäma mamma som trodde sig vara bättre än alla andra bara för att hon var en Black. Han hade aldrig anat att mugglarna kunde ha samma överlägsenhet i sig, vilket han tyckte var lite konstigt när de inte ens kunde trolla.
"Får jag fråga dig varför folk inte applåderade åt dig när du blev sorterad till Gryffindor, Black?" sa Tatton nyfiket.
"Men det är ju såklart för att han är en Black", sa Pettigrew. "Alla vet att de ska höra till Slytherin."
"Jaså?" sa Tatton överraskat och såg med smalnande ögon på Sirius. "Så du är en sån." Föraktet i rösten var tydlig.
"En sån vadå?" utbrast Sirius förstummat.
"En sån där dryg översittare som vill härska över alla andra. Tro inte att jag inte vet bara för att jag är mugglarfödd. Jag har läst på om trollkarlsvärlden och vet allt om Slytherin och hans gelikar. Det är bara hufflepuffarna som är värre med sin gemene folklighet."
"Vad menar du?" sa Remus förbluffat då hans far hört till Hufflepuff på sin tid.
"Det är ju arbetarklassen som hör till Hufflepuff, inte sant", sa Tatton med en min av överlägsenhet. "De är bara ett hop med fårskallar som passar till att tjäna alla andra. Det hade varit skamligt om man blivit sorterad dit."
Remus drog häftigt andan och kunde inte få ur sig något svar, men James fick en kall blick i sina ögon.
"Och vad tycker du om att ha blivit sorterad till Gryffindor då?"
"Det fanns ju knappt nåt val i saken, eller hur. Det var Gryffindor eller Ravenclaw det gällde", svarade Tatton självsäkert. "Min mamma önskade att jag hade hamnat i Ravenclaw, så hon kommer nog att bli lite besviken, men pappa blir nöjd då han gillade Gryffindor när vi läste om de olika elevhemmen i Hogwarts historia före skolstart. Den boken är en skattkista av information, det må jag säga. Det var självklart från den jag förstod att jag inte kan höra till nåt annat elevhem än nån av de två bästa."
"Ja, Gryffindor är bäst", insköt Pettigrew, tydligt stolt över att ha blivit sorterad dit. "Mina föräldrar kommer att bli chockade när de hör att jag hamnade hit. De var säkra på att jag skulle vara i Hufflepuff."
Matthew Tatton gav honom en föraktfull blick och såg ut att tycka att han borde absolut ha hamnat dit med tanke på hans runda mage och söliga kläder. "Det är verkligen konstigt att sorteringshatten satte dig hit", sa han spydigt. "Du ser ut att passa som handen i handsken bland hufflepuffarna."
Det var inte en komplimang, det kunde de alla höra.
"Det verkar som om du är en expert redan i trollkarlsvärlden", anmärkte Sirius med sarkasm som de andra kunde höra, men som gick Tatton förbi. "Varifrån har du fått all denna information du verkar besitta när du är mugglarfödd?"
"Jag har självklart läst all vettig bakgrundshistoria innan skolåret började", svarade han med stolthet i rösten och sträckte på sig lite mer för att visa hur duktig han var. "Vi köpte hem nästan halva butiken från Flourish & Blotts i sommar och läste allt som var värt att läsa med mina föräldrar. De är ju högt utbildade och vill se mig klara mig väl i skolan."
Han skrockade pompöst, tydligt belåten med sig själv. Sedan vände han sig mot James och frågade: "Du då, Potter. Var ville du hamna?"
"Gryffindor såklart! Min familj har alltid hört hit, så mamma och pappa blir jätteglada när de hör om det."
"Till skillnad från mina föräldrar", inflikade Sirius med ett snett flin.
James skrattade över det och kände själv att han var ivrig att få skriva till sin pappa och berätta om allt. Speciellt roligt vore det att berätta att han blivit vän med en Black som sorterats till Gryffindor med honom.
"Ja, då är du ju värdig elevhemmet, Potter", sa Tatton och verkade värdera om honom.
"Vi har faktiskt alla blivit valda hit av sorteringshatten och är alla lika värdiga", anmärkte Remus till sitt försvar. Han började känna sig irriterad på Tatton och hade fått nog av hans nedlåtande kommentarer.
"Nja, du ha rätt i att sorteringshatten har sett nåt i er alla som fick den att placera er hit. Så då måste ni höra till rätt sort i alla fall, även om ni har familj som har varit i Hufflepuff och Slytherin." Hans röst var menad att vara sympatisk, men det misslyckades totalt.
Remus sneglade på James och Sirius och märkte att de började vara ursinniga vid det laget. Han var rädd att det hela kunde bli till handgemäng mellan de två och Tatton om han inte lyckades stoppa saken.
"Jag tror att vi borde byta om till natten nu. Det blir säkert en lång dag imorgon", sa han skyndsamt.
"Du har så rätt så. Det är verkligen dags för att knyta sig", instämde Tatton utan att märka något i sina rumskamraters miner. Han vände sig om och försvann bakom omhängena som omgärdade hans säng för att göra sig i ordning till natten.
Inspiration från millie-mae i det här kapitlet är James tankar om familjen Black, vantrogen tystnad när Sirius blir sorterad till Gryffindor och att Pettigrew älskar mat (vilket var kul och kommer att synas igenom hela trilogin som en rolig grej).
I det här kapitlet introduceras marodörernas rumskamrat Tatton som är en av de två karaktärerna som jag tog inspiration från millie-mae till. Min Tatton är precis så pompös, självupptagen och dryg som hennes Colin Jackson och gör sig ovän med marodörerna första kvällen. Han ser också ner på hufflepuffare som jag ville göra en grej av. Därmed är hela sista scenen inspirerad av millie-mae, men jag skrev scenen annorlunda då min Tatton är lite annorlunda och jag hade inte alls samma planer med honom som millie-mae hade med sin Jackson. För mig var huvudpunkten med Tatton att marodörerna blir fyra och inte fem och han blir därmed orsaken till att kompisgänget bildas.
Men gå och läs millie-maes kapitel "The Other Boy" om hennes Jackson. Den är störtskön!