James och Remus började sin väg mot sjukhusflygeln genom att ta en korridor som ledde dem till slottets otaliga trappor, som till skillnad från vanliga trappor inte var så väldigt pålitliga, eftersom de brukade magiskt förflytta sig när man minst anade. Det gjorde de även nu när James och Remus var på väg att ta sig upp en våning. Trappan under dem skakade plötsligt så att Remus greppade skrämt tag om James, medan trapporna separerades från trappavsatsen ovan och svängde runt för att fästa sig på en annan trappavsats, som fanns utanför en öppning mot en ny korridor.

"Vad häftigt det var!" sa James förtjust. "Ända sen pappa berättade om de rörliga trapporna på Hogwarts har jag velat få känna hur det känns när de förflyttar sig!"

Remus som vanligen också hade tyckt att det var roligt muttrade nu fränt och var inte alls angelägen att uppleva något utöver det vanliga för stunden. Hans bultande huvud kändes tyngre för varje steg han tog och han kände värken stråla genom sina leder på samma sätt som många gånger förr under de gångna åren.

James som märkte det i hans blick tog tag i hans hand och drog honom med sig uppför trapporna.

"Kom, vi hittar säkert till sjukhusflygeln härifrån också", sa han uppmuntrande, men det visade sig snart att han hade fel. De irrade runt i skolans korridorer i minst tjugo minuter innan de var tvungna att erkänna att de var vilse.

"Vi borde ha fått en introduktionslektion i hur man orienterar sig i det här slottet istället för den där smörjan som McGonagall talade om när vi hade orientering inför skolåret med henne igår ", muttrade James irriterat när de för elfte gången kom fram till en återvändsgränd.

Remus log en aning. Professor McGonagall hade i sin egenskap av deras elevhemsföreståndare hållit en extra lektion dagen innan åt dem för att förklara hur studierna på Hogwarts fungerade. Han öppnade sin mun för att svara James, men hann inte när en gobeläng i samma stund fördes åt sidan och slottets poltergeist, Peeves, dök upp nynnande glatt för sig själv. Han flög fram flytande ett par meter över golvet, men stannade tvärt när han såg de två och sken upp som om det blivit julafton i förtid.

"Lilla söta förstaklassare helt ensamma i korridoren!" kved han förtjust.

James stirrade vantroget på honom. Han hade aldrig i sitt liv sett en poltergeist, och även om han visste att Hogwarts hade en sådan, kom han inte att tänka på det i den stunden.

"Vad är du för nåt?" sa han förstummat. Den lille mannen som satt högt upp i luften klädd i färgglada kläder såg endast rolig ut i hans ögon.

"Vet du inte det?" skrockade Peeves och gjorde en kullerbytta i luften av ren glädje. "Korkade lille skutt vet inte ens vad jag är, vet inte att vara rädd för mig", sjöng han muntert.

"Du är poltergeisten Peeves", sa Remus. "Min pappa är expert på icke-varelser och han har berättat om dig."

Peeves leende slocknade och han såg genomträngande på Remus. "Vad heter du då, lille pojk, om jag får fråga?"

"Han heter Remus Lupin och jag är James Potter", sa James. Han fann det spännande att träffa en livslevande poltergeist och följde Peeves varje rörelse med nyfikenhet utan att märka den skarpa blick som Remus gav honom. Denne visste nämligen att man inte skulle ge en poltergeist för mycket information om sig själv.

"Å-å! Lupin! Lille ludne Lupin! Jag minns din pappa Lylle-Nylle från när han gick i skolan", sa Peeves glatt. "Och din pappa måste vara Flempan Potter för jag minns ingen annan från det senaste århundradet här som jag har kunnat sjunga Svarta pottan till."

James såg förvånat på honom, men hann inte säga något innan Peeves började sjunga:

"Svarta pottan är en råtta, dum och enkel som en Lotta,
 lyser som en fallen stjärna, gotter-Potter har ingen hjärna."

Peeves bugade i luften som om han sjungit inför en stor publik.

"Nå vad tyckte du? Jag har sjungit den sången i alla tider till alla Potters", sa han lyckligt. "Vill du höra sången jag gjorde specifikt om din pappa, Pottan?"

"Nej, det vill han inte alls", svarade Remus fränt. "Vi vill inte höra några som helst sånger från dig."

"Jaså, inte det!" skrockade han. "Men du måste väl ändå vilja höra din pappas sång, lille ludne Lupin!"

"Lylle-Nylle är en helylle kille, men ack, han är ingen snille,
 loppäten spoling med kort stubin, luden luder är han, Lupin."

Remus, som mindes sin pappas råd om att inte visa upprördhet eller andra känslor inför en poltergeist, höll sig lugn även om han knöt sina nävar av ilskan som fyllde honom. Han älskade sin pappa och ville inte höra några elaka sånger om honom.

"Du är visst en smartskalle", sa James konfunderat.

"Det är just vad Peeves är!"

"Om du är så smart kan du väl vägen till sjukhusflygeln då."

"Om jag kan! Om jag kan", skrek Peeves och gjorde återigen kullerbyttor i luften av lycka. "Jag kan visa lilla vilsna förstaklassare vägen till sjukhusflygeln!"

"Kan du?" kom det vantroget från Remus.

"Det är klart jag kan! Jag har bott århundraden på Hogwarts. Så länge att jag inte ens vet hur gammal jag är."

"Poltergeister har knappast en ålder att räkna fram. Min pappa säger att ni icke-varelser inte existerar på samma plan som vi andra. Ena stunden finns ni bara utan att nånsin ha fötts eller skapats."

"Jaså! Har Lylle-Nylle blivit så vis med åldern?" sa Peeves med plötslig förvåning.

"Kan du visa oss vägen då?" sa James snabbt innan han började sjunga en ny sång.

"Javisst, javisst", svarade han med en så uppspelt min att Remus såg misstänksamt på honom. "Den här vägen, lilla vilsna förstaklassare", tillade han och drog undan gobelängen på väggen.

Bakom den fanns en smal mörk trappa som gick flera våningar neråt.

"Ner ska ni gå, långt ner tills trappan tar slut", förklarade han med ett brett flin. "Nerför trappan och sen till höger. Ta två gånger höger och en gång vänster tills ni är framme."

"Två gånger höger och en gång vänster", upprepade James.

"Precis så, gotter-Potter", nickade han ivrigt.

"Kom, så går vi då", sa Remus, även om han gav Peeves en tvivlande blick. Hans pappa hade varnat honom om att poltergeister älskade rackartyg mer än något annat och han vågade därmed inte lita på Peeves.

James vinkade adjö till Peeves och följde sedan Remus nerför de långa trapporna. De var så långa och branta att de höll båda en hand mot väggen bredvid för att hålla balansen så att de inte snubblade och ramlade omkull. Vägen ner hade varit alldeles för lång.

När de till slut kom ner andades Remus ut av lättnad och tog sedan till höger. Han kände sig fortsatt tveksam till råden de fått av Peeves, men visade det inte till James och följde vägen exakt som Peeves sagt. Två gånger till höger och en till vänster ledde dem till en gömd dörr, och när de steg ut genom dörren såg de att de var tillbaka i den stora entréhallen på slottet.

"Jag visste väl att Peeves lurades", sa Remus bistert.

"Oj, jag är ledsen!" sa James beklämt.

"Det är ingen idé. Poltergeister luras jämt", sa han med en suck. Han slöt ögonen för en stund i ett försök att stilla värken i hans huvud, men hajade sedan till av den skarpa rösten som löd över hallen.

"Lupin och Potter! Varför är ni inte på lektion?"

Det var McGonagall som hade stigit in genom slottsporten och stirrade förvånat på de två pojkarna.

"Vi har försökt hitta till sjukhusflygeln, professor", förklarade James snabbt. "Remus har ont i huvudet, men vi gick vilse och kom hit istället."

McGonagall gav Remus en utforskande blick och nickade sedan. "Du kan gå till din lektion, Potter. Jag tar Lupin själv till sjukhusflygeln."

"Visst, professorn", sa James beskedligt och vände sig ursäktande mot Remus. "Vi ses senare."

Remus log svagt, men följde sedan efter professor McGonagall som redan väntade otåligt på honom nedanför trapporna.

"Sjukhusflygeln finns på den sjunde våningen, mr Lupin", upplyste hon medan de började gå uppåt.

Remus svarade inget. Minnet från professor Shaws hatfulla blickar plågade honom fortfarande och han kunde inte låta bli att undra om McGonagall också visste om hans åkomma. Skulle hon också bete sig elakt mot honom om han visade tecken på den svaghet som kom över honom den tiden på månaden?

Då han inte sa något gick de i tystnad tills de kom allra högst upp och tog en korridor som gick mot höger.

"Efter det här borde du hitta lätt till sjukhusflygeln, Lupin", sa McGonagall med en ovanligt vänlig röst. "Det är inte svårt att hitta hit bara man tar sig först högst upp i slottet och följer sen den här korridoren tills den tar slut."

"Jag förstår", mumlade Remus förläget. Han vågade inte se på McGonagall innan de stannade utanför ett par stora dörrar och hon öppnade den ena åt honom.

"Se så, in med dig nu då. Madam Pomfrey kommer att hjälpa dig med allt du behöver."

Remus mötte McGonagalls blick för ett flyktigt ögonblick och överraskades av värmen i den. För en gångs skull hade hon ett litet leende på sina läppar och Remus läste medkänsla och omtanke i hennes min.

"T-tack, professor", sa han ömkligt och slank in genom dörren till en stor sjukhussal, vars båda sidor flankerades av nätta rader med enkla sängar.

Dörren bakom honom hade knappt stängts när en ung häxa dök upp från sitt kontor längst bort i salen. Hon bar en vit hätta som täckte hennes hår och det vita förklädet dolde hennes röda klädnad.

"Välkommen, lille vän! Jag är madam Pomfrey", sa hon med ett leende och bad honom komma närmare.

"Hej, det är jag som är Remus Lupin", mumlade Remus då hans pappa hade sagt att skolsköterskan skulle veta vem han är och hur man sköter om honom.

Madam Pomfrey hajade till, men fick sedan en medlidsam blick i ögonen.

"Jag förstår. Det är trevligt att träffa dig, mr Lupin. Jag anade nog att du skulle dyka upp här innan söndagen, så jag har redan kokat färdigt en del drycker som borde få dig att må lite bättre."

Remus nickade stumt.

"Det är lika bra att du lägger dig ner medan jag hämtar din medicin. Jag gissar att du har både huvudvärk och illamående redan."

"Det har jag", medgav han med svag röst.

"Då så." Med det vände madam Pomfrey på klacken och skyndade tillbaka in på sitt kontor.

Det dröjde inte länge innan hon återvände bärande på en bägare. Remus suckade när han såg den tjocka vämjeliga vätskan han förväntades dricka. Den liknade alla de drycker hans pappa brukade tvinga i honom när han blev sjuk. Med resignation tog han bägaren och hällde i sig vätskan så snabbt han bara kunde.

"Du fick ju ner den lätt", sa madam Pomfrey uppskattande.

"Jo. Den var inte så farlig som några av de experiment som pappa lagat åt mig hemma."

Madam Pomfrey fnös avmätt. "Jo, tack, jag har fått ett brev från din pappa om alla drycker han brukar ge dig när du blir sjuk, och en del av dem är faktiskt … förlåt att jag säger det … mer eller mindre suspekta. Jag kan göra mycket effektivare drycker än de din pappa har på sin lista. Jag är en utbildad botare och har under sommaren läst på om de senaste rönen angående din … öh, åkomma."

"Min pappa har faktiskt experimenterat i hopp om att hitta botemedel åt mig, så jag dricker gärna allt han kokar åt mig", sa Remus till sin pappas försvar.

"Jag förstår det och vill inte alls kritisera din pappa, Remus. Du behöver inte oroa dig", sa madam Pomfrey lugnande. "Jag har stor respekt för Lyall Lupin, men jag hoppas att du låter mig ta hand om din vård så länge du går på Hogwarts."

"Självklart. Pappa sa att jag ska vända mig till er i allt nu när jag är här."

"Bra. Var det nåt mer du ville nu?"

"Jo, jag ville veta … Vet alla professorerna om min åkomma?"

"Självklart. Det måste de veta. Hela personalstyrkan är till för att beskydda dig och skolan."

Remus gjorde en ofrivillig grimas.

"Du behöver inte alls se ut på det där sättet, unge man", sa madam Pomfrey tillrättavisande. "Du har lika mycket rätt att gå på Hogwarts som alla andra trollkarlar i din ålder och professor Dumbledore har ordnat allt på bästa sätt för det. Både jag och de andra i personalen kommer att hjälpa honom att ta hand om dig så länge du går här. Det måste han ha talat om för dig, eller hur."

"Jo, han besökte oss i våras och berättade att jag får komma till skolan", svamlade Remus förläget.

"Ja, jag har för mig att han nämnde nåt om sitt besök. Det var i den vevan han bad professor Sprout plantera det piskande pilträdet på Hogwarts marker. Hon är ytterst duktig i örtlära och har gjort ett utomordentligt jobb med trädet under sommaren. Med all magisk hjälp hon gett det är det redan närmast fullvuxen redan."

Remus såg förvirrat på skolsköterskan. Han mindes Dumbledores varning om trädet under välkomstbanketten och undrade nu varför madam Pomfrey pratade med honom om det och deras lärare i örtlära.

De hade haft sin första lektion i örtlära dagen innan och det hade hållits ute i ett av skolans stora växthus där en liten mullig professor hållit i lektionen. Professor Sprout hade visat sig vara en av de snällaste lärarna dittills och drog inte av poäng för småsaker, såsom en del andra lärare. Hon hade knappt ens rört en min när Remus lyckats få till en hemsk röra mitt på växthusgolvet av två växter som slingrats ihop och inte gick att få loss från varandra utan Sprouts ingripande. Med en handvändning hade hon fixat till det hela och sagt åt Remus att bara fortsätta med sitt arbete.

"Nej, men tiden rinner ju iväg", sa madam Pomfrey sneglande på klockan. "Det är bäst att vi diskuterar din vård för helgen nu så att du hinner till din lektion också."

Jag skrev det här kapitlet för att introducera Peeves i min berättelse då hans humor passar så bra ihop med marodörerna. Sångerna som han sjunger är mina egna. Jag ägde inte de svenska Harry Potter-böckerna ännu när jag skrev den här trilogin och jag hittade på helt nya sånger som passar den här berättelsen.

Att James följer med Remus när han för första gången går till sjukhusflygeln var något millie-mae också hade med i sin berättelse, men det är naturligt för James att göra det, varpå jag skrev på samma sätt. Där avviker min berättelse dock från hennes då James inte alls hittar till sjukhusflygeln med Remus utan de går vilse och hittar Peeves istället.