Försoning

Slammer väckte Farid med ett ryck.

Ett långt ögonblick satt han där, hjärtat i halsgropen och huvudet fyllt med aska och sot, galgar och snaror och mörka källare, innan han mindes vandringen genom skogen. Roxane i dörröppningen. Och tröttheten som följt som en klubba efter lättnaden.

För Sotfinger var tillbaka. Han var tillbaka.

Återigen ett högt ljud, och Farid vände sig mot kvinnan som precis släppt ner en gjutjärnsgryta med vatten på golvet framför eldstaden. Kvinnan med hår lika rödlätt som Sotfinger.

Farids leende försvann lika fort som det hade kommit.

"De är inte här, om du undrar," sa Brianna utan att vända sig om. "Mor matar djuren och Sotfinger," hon tvekade på namnet, "är vid bäcken med Jaspis. Letar sand ätbar nog för en glasman. Han vill inte ha dig där," lade hon skarpt till när Farid genast reste på sig. "Inte förrän du fått i dig något också." Det tysta rasslet när hon hällde havregryn och salt i grytan överröstade nästan hennes bittra, "Det var i alla fall vad mor sa till mig."

Motvilligt satte Farid sig ned igen och tystnaden lade sig över köket, endast avbruten av Briannas muttrade svordomar när tändstålets gnistor inte tog fart i fnösket i eldstaden. Till slut kunde han inte låta bli och väckte flammorna till liv med en viskning.

Brianna stannade upp med en outgrundlig min, innan hon ordlöst lade undan tändstålet och hängde grytan på kroken över flammorna.

Hans tankar gick till gårdagen. Till Sotfingers ord. Att Jaspis hade kommit till hans undsättning kunde han förstå, men att Brianna sedan ridit hit efter hjälp, trots de blandade känslor hon hyste mot sin far och framförallt honom… det gick knappt att tro.

Ändå var det så det hade skett. Ändå var hon skälet till att han inte låg sönderslagen på galgberget.

Han såg på henne medan hon plockade fram skålar. Rörde runt i grytan, vars innehåll hade börjat sjuda.

Kanske tycker hon ännu mindre om Orfeus än om dig.

"Tack." Ordet kändes konstigt på tungan, men han visste att han behövde säga det. "Jag trodde…"

"Vad? Att bara för att jag inte tycker om dig, är jag helt hjärtlös?"

Innan Farid hann svara drämde hon ned tre skålar på bordet och gick mot sovrummen – säkert för att väcka Roxanes son. Hon tvekade dock i kökets dörröppning.

"Hur reagerade han? Orfeus?"

Farid drog med foten över filten, som vid något tillfälle hade fallit av honom och ned på golvet. "Han blev vansinnig. Speciellt när han insåg att det var Trolltunga som fört tillbaka Sotfinger, inte han." Han log. "Och för att Sotfinger satte eld på källartrappan."

Brianna svarade inte, men när hon fortsatte gå svor Farid att han såg ett leende på hennes läppar. Hon försvann dock ur sikte innan han kunde vara riktigt säker.

En axelryckning, och Farid drog till sig en av skålarna och en sked. Gröten smakade inte mycket, men den var varm och len och bra mycket godare än annat han hade ätit på sistone. Snabbt slevade han i sig skålens innehåll innan han skyndade ut i morgondiset för att hitta Sotfinger.

Från början var det här en del av första kapitlet, men jag tyckte det passade bättre som ett bonus-kapitel eller typ en coda!

Tack för att du läst :)