Morgonen därpå hade Gryffindors tvåor trolldryckskonst tillsammans med Slytherin igen och Sirius gick och hoppades att Severus Snape hade tagit på sig rena kallingar den dagen. Han hade ingen aning ifall Snape bytte sina underkläder dagligen då denne verkade inte duscha så ofta, men han gick och hoppades ändå.

De hade den dagen som uppgift att koka sömndryck som fick personen som drack den att falla i sömn omedelbart. Sirius var så koncentrerad på Snape att han hackade vänderoten slarvigt, men struntade i saken och kastade de olika stora bitarna i sin kittel utan vidare eftertanke. Efter att ha värmt upp sin trolldryck började han med flobbermasken, men var så tankspridd att han lyckades tappa hela masken i sin kittel när han försökte få ut slemmet från det. Med en grimas såg han på den mörka vätskan i sin kittel och tog sedan en slev för att försöka fiska upp masken.

Det gick inget vidare när den slemmiga masken undvek sleven och han gav till slut upp försöket. Det stod på ingredienslistan att han behövde krossa ett par maskar i drycken och han tog en till mask för att krossa den innan han kastade den också i sin kittel.

"Ska du inte låta den koka först en halv minut innan du lägger till krossade flobbermaskar?" anmärkte James bredvid honom.

"Jo, det stod så, men jag har redan tappat en mask i kitteln och tänkte att en till inte kan göra skada", flinade Sirius och började blanda sin trolldryck.

Den ändrade färg till giftgrön medan James trolldryck hade börjat få färgen av mörk violett, vilket han förmodade var mer rätt än den gröna färgen. Skrockande för sig själv försökte han krossa den tappade masken i sin kittel och lyckades till slut fånga den med sin slev så att han kunde trycka den mot kittelns kant. James sneglade mot hans göromål och skrattade lågmält.

"Det verkar gå bra för dig", sa han innan han själv hällde i två krossade flobbermaskar i sin dryck och började röra den snabbt.

"Jag vet. Det är nog kört redan, men vem bryr sig", flinade Sirius och såg på instruktionerna i sin bok. "Nästa ingrediens är de där hårda bönorna som är omöjliga att hacka."

"Jag ska börja med dem också", sa James och tog fram en sopoforböna för att hacka den. När han tryckte kniven mot bönan slant den direkt och bönan hoppade högt upp i luften flygande rakt in i Sirius trolldryck.

"Tack, nu behöver jag ju inte ens hacka den längre", skrattade Sirius.

"Förlåt", sa James, men kunde sedan inte låta bli att skratta när Sirius började röra sin trolldryck igen och han såg bönan fara runt i kitteln.

I samma stund hördes det klamrande från andra sidan klassrummet och de vände sig för att se. Deras miner blev med ens förtjusta, ty Severus Snape hade tappat sin kittel till golvet medan han kliade sig frenetiskt i skrevet. Han var röd som en tomat i ansiktet och hade fötterna blöta av den mörka trolldrycken som runnit ut ur hans kittel. Lily Evans som arbetat bredvid honom hade hoppat undan och såg förvirrat på honom utan att förstå vad han höll på med.

"Vad är det, Snape?" sa en förbryllad Slughorn som också vänt sig åt deras håll.

"Det kliar, professorn", grymtade Snape utan att kunna sluta klia sig.

Klassen hade stannat för att stirra på honom och brast nu i skratt när de hörde hans ord. Han såg skrattretande ut när han gned sig i baken och skrevet med sådan iver att han nästan drog byxorna av sig.

"Men käre pojk då! Har du eksem där?" sa Slughorn förbluffat. "Kanske du ska ta dig till madam Pomfrey så att hon kan titta på dig."

Svetten glänste i Snapes illröda ansikte när han nickade till svar och flydde sedan klassrummet med elevernas rungade skratt ekande i korridoren efter honom. Slughorn stirrade förvirrat efter honom en stund, men vände sig sedan mot förödelsen och viftade med sin trollstav för att få golvet rent från trolldryck.

"Kan du ta upp Snapes kittel, miss Evans?" bad han medan han gick fram till henne för att titta på hennes resultat. "Å, vad fin din trolldryck ser ut! Du blir säkert bäst i klassen igen."

Lily rodnade av förtjusning medan hon plockade upp alla Snapes saker från golvet och städade på bordet. Sedan behövde hon koncentrera sig på sin trolldryck igen och lät Snapes saker vänta till efter lektionen.

Sirius och James hade följt scenen med förtjusning och glömt sina egna trolldrycker under tiden. Sirius trolldryck hade hunnit bli grönsvart innan han äntligen såg på det, men han brydde sig inte alls. Han kunde gärna få noll poäng den dagen från Slughorn. Snape hade fått det också och led för stunden av djävulskt eksem i sina mer känsliga delar. Tanken på det fick hans humör på topp och han hummade för sig själv medan han hällde i nässleextraktet och pulveriserade bladen av asfodel för att strö dem som sista ingrediens i sin dryck.

James hade efter några enträgna försök lyckats hacka sopoforbönan och hade efter det följt instruktionerna till punkt och bricka, till skillnad från Sirius, och fick efter en sista trollstavsviftning en mörklila vätska av sin sömndryck, vilket Remus också lyckades med även om hans var aningen för tjock. Sirius dryck väste dock när han viftade med sin trollstav över den. Den hade nu blivit becksvart, fast med en liten grön nyans, och när han aktiverade magin i den började den väsa och bubbla starkt innan den bildade ett rökmoln över kitteln och exploderade.

Både Sirius själv och James bredvid honom blev alldeles svarta av sotet från explosionen. De stirrade förtjust på varandra och brast sedan i skratt tillsammans med Remus och Pettis. Professor Slughorn skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att dra på smilbanden när han såg dem.

"Så kan det gå, när det inte går som det ska", sa han muntert och använde renskrubba-formeln för att rengöra de båda från sot. Sedan kom han för att titta på Sirius kittel och skakade på huvudet. Explosionen hade fått drycken att krympa ihop och den var nu bara svart sörja på botten av kitteln.

"Det blir tyvärr inget av det där, mr Black", sa han beklagande. "Du måste ha gjort flera fel med din sömndryck för att den ska bli så misslyckad."

"Jo, jag tror att jag gjorde några fel", flinade Sirius, blinkande mot James som höll för skratt.

"Nå, sånt händer. Du får försöka bättre nästa gång", sa Slughorn godmodigt och gick vidare för att se på de andras drycker.

Lily hade lyckats med en dryck som var ljusast av alla, fast inte helt så ljust lila som drycken borde vara. Hon fick toppoäng av Slughorn, som fattat tycke till henne och brukade lovorda hennes förmåga under deras lektioner.

"Då har man haft en minnesvärd lektion i trolldryckskonst", sa Sirius belåtet när de samlat ihop sina saker och var redo att lämna klassrummet.

"Bästa var absolut Snapes kliande, men din exploderande trolldryck var också sevärd", sa Pettis flinande.

"Det var det verkligen. Jag förmodar att jag bar en del av skulden till den med min lilla flygande böna", sa James skrockande.

"Absolut", skrattade Sirius. "Det är ditt fel om jag får underkänt i trolldryckskonst efter det här."

James snörpte på munnen, men var för koncentrerad för att se på Lily Evans på andra sidan rummet för att säga något mer. Hon höll på att packa undan Snapes saker, som han glömt i klassrummet. Utan att tänka sig för vad han gjorde stegade James fram till henne och sa: "Behöver du hjälp, Evans?"

Lily hajade till och såg förstummat på honom. "Nej, jag klarar mig, Potter", sa hon automatiskt. Hon hade fått Snapes kittel ren och lade den i hans väska innan hon hängde den på sin axel jämte sin egen.

"Du kan väl inte bära båda väskorna. Låt mig ta Snivellus väska", sa James.

Lilys min ilsknade. "Han heter Snape och inte Snivellus!"

"Det vet jag väl, men jag tycker att Snivellus passar honom bättre."

"Stick och brinn, Potter", fräste Lily och lämnade honom för att gå ut ur klassrummet hållande huvudet högt.

James skakade vantroget på huvudet. "Den där Evans alltså", muttrade han innan han återanslöt sig till sina vänner och följde dem ut.

Den eftermiddagen fick Sirius ett meddelande från biblioteket om att boken han köat på var nu till utlåning åt honom. Han gick därmed direkt efter dagens sista lektion för att hämta den och satte sig sedan efter middagen för att läsa från den tillsammans med James. Remus såg konstigt på dem och sneglade nervöst på boken, men blandade sig inte i deras göromål koncentrerande sig på sina läxor. Han hade alltid extra läxor veckan efter fullmåne, fastän hans lärare gav honom mindre läxor då, vilket Pettis inte kunde förstå.

"Jag hann inte göra förra veckans läxor ordentligt och har dem att göra nu också, förutom den här veckans läxor", sa Remus förklarande, men Pettis skakade vantroget på huvudet.

"Hur tusan hann du inte med dem när du fick mycket mindre läxor än vi förra veckan?"

"För att jag var sjuk", sa han enkelt och fortsatte skriva uppsatsen i trolldryckskonst han hade kvar.

James sneglade mot dem över boken han läste, men blandade sig inte i diskussionen utan läste vidare. Sirius bläddrade sakta framåt i boken och de läste de viktigaste detaljerna om de olika nattliga odjuren som fanns i världen.

"Jag har bestämt mig för att välja skötsel av magiska djur nästa år och hoppas att vi studerar några av de här odjuren då", sa Sirius. "De verkar oerhört intressanta."

"Det tycker jag med", log James och såg nyfiket på nästa kapitel som handlade om varulvar.

"Tänk om man nån gång mötte en livslevande varulv", sa Sirius med entusiasm och läste snabbt om varulvens olika egenskaper.

"Du kan knappast möta en riktig varulv nånstans. Vad jag hört håller de för sig själva i sitt eget litet samhälle."

"Gör de?" sa Sirius förvånat. "Var har du hört det?"

"Pappa säger det. Han säger att trollkarlar inte vill ha med varulvar att göra och därför håller varulvarna sig undan från oss."

"Det låter vettigt", sa Sirius och vände på bladet.

På nästa sida stod det om varulvsförbannelsen och hur den påverkade varulven.

"Titta, här står att varulven blir svagare och ofta sjuk kring fullmåne, men att den återfår sin fulla styrka när fullmånenatten kommer och den förvandlas till varulv. Under hela natten är den stark och drivs av sina rovdjursinstinkter, men när solen går upp förlorar den sin form och blir svag igen. Därför är den bästa tiden att anfalla en varulv dagen innan eller dagen efter fullmåne."

James såg närmare på texten och läste en rad där det förklarades hur varulven ofta led av värk förutom trötthet och svaghet dagarna innan och efter fullmåne. Den var därför närmast försvarslös då och kunde lätt dödas.

"Varför står det här att den kan lätt dödas? Vem går och dödar varulvar, för sjutton?" sa han förvirrat. "Är inte en varulv en människa trettio dar i månaden och varulv endast en natt?"

"Jag vet inte om det är exakt trettio dar, men ungefär så", medgav Sirius.

"Det var väl inte så noga jag menade", sa James avmätt. "Jag menade säga att varulven är ju en människa i grund och botten och en trollkarl också. Varför ska man gå och anfalla den för att döda den?"

"Handlar inte hela den här boken om hur man överlistar, bekämpar och dödar nattliga monster? Den är inte riktigt som vår lärobok som lär oss att bekämpa svartkonster utan att döda."

"Du har rätt. Boken är av lite mörkare kaliber."

Sirius bläddrade vidare till nästa kapitel som var näst sist i boken. De skummade snabbt igenom det och även det sista kapitlet, som inte verkade så intressant. När Sirius stängde boken, blev James sittande kvar i sina tankar. Hans blick hade vandrat i rummet och stannat på Remus, som han kom att tänka på också var sjuk flera dagar varje månad. Det var precis som med varulven, tänkte han. Remus var trött och kraftlös de dagarna han blev sjuk och han led ofta av värk.

Han kom att tänka på att det varit fullmåne helgen innan. De hade sett fullmånen gå upp den kvällen de plockat nyponen och sett Remus tas in under det piskande pilträdet. Madam Pomfrey hade lämnat honom där och kommit skyndsamt tillbaka till slottet igen, medan Remus stannat över natten på något hemligt ställe.

Han mindes plötsligt hur professor Kettleburn hade kallat Remus för ett fascinerande fall i sjukhussalen och hur McGonagall hade trott på dem när de sagt att Remus varit för sjuk för att kunna vara med på duellen på lördagen. Hon hade också använt sig av en formulering som låtit konstig och som James ignorerat då, men kom att tänka på nu. Hon hade tyckt att Remus knappast kunnat duellera "en dag som denna". Det var som om det varit avgörande i hennes beslut att tro på dem. Det hade varit dagen det berott på, inte deras påstående.

Hon hade inte trott dem på ettan när de sagt att Pettis inte varit med om sprattet mot Tatten, men hon hade trott att Remus inte kunde duellera en dag som förra lördagen. Det enda speciella med den dagen hade varit fullmånenatten som följde, förutom quidditchmatchen förstås, men James kunde inte tro att det hade med saken att göra.

Brase hade också sagt till Remus att han åt soppa och annan lätt mat alltid dagarna efter fullmåne. Tanken for igenom James huvud som en blixt från klar himmel. Han spärrade upp ögonen och såg på Remus med nya ögon.

"Är du en varulv, Remus?" sa han rakt av.

Hans fråga ljöd i Remus huvud som ett pistolskott och han tappade all färg på sitt ansikte. Snabbt såg han sig om efter Tatton, men denne hade inte kommit till sovsalen än. Han vände sig då mot James, som stirrade på honom med uppspärrade ögon.

"Du är det, eller hur", sa han.

Remus svalde ljudligt, men kunde inte svara. Hans hjärta bankade så hårt i bröstet att det kändes som om dess ljud fyllde hans panikslagna huvud med metodiska slag. Svetten sipprade från hans panna och han kände som om han blev både varm och kall samtidigt.

Sirius och Pettis hade hajat till och stirrade på James och Remus som lamslagna. Pettis hade bleknat, medan Sirius såg bestört men ändå förtjust ut.

"Du har rätt, James. Remus var borta fullmånenatten i lördags och sjuk innan och efter det", sa han förstummat. "Han är alltid sjuk kring fullmåne."

"Men det kan ju inte vara sant!" pep Pettis förskräckt. "Varulvar går inte på Hogwarts! Det skulle inte tillåtas!"

"Dumbledore är annorlunda", sa Remus plötsligt hest. "Han säger att jag är en normal pojke som alla andra."

"Och att du har rätt att gå på Hogwarts som alla normala pojkar", tillade James med ett brett flin.

"Det är klart du har", sa Sirius leende lika förtjust. "Det här är ju fantastiskt!"

"Vad är fantastiskt, Sirius?" sa Remus skarpt.

Han kände sig kall inombords då han visste att hans skolgång var slut nu. Han hade gjort det han inte fick. Han hade skaffat sig vänner som han blivit för nära med och nu hade de listat ut hans stora hemlighet. Det var ute med honom, även om de inte verkade fatta det.

"Du förstås, att du är en varulv. Din hemlighet är fantastisk!"

Remus såg med bedrövelse på Sirius skinande ansikte och skakade sedan på sitt huvud. "Nej, det är det inte", sa han med en djup suck.

Sakta lade han undan sin läxbok plockande ihop sina grejer innan han lade dem i väskan.

"Jag måste gå till Dumbledore nu. Det är bäst att ni inte springer och berättar för andra det ni vet innan jag har gått. Allra bäst vore om ni kunde hålla tyst tills imorgon så att jag får åka hem i lugn och ro."

"Vadå åka hem?" sa James vantroget. "Vad sjutton ska du åka hem för nu plötsligt?"

Remus hade fått tårar i sina ögon, men blinkade dem undan.

"Ni har listat ut min hemlighet och jag får inte längre gå kvar", förklarade han med sorg i rösten. "Det var villkoret för min skolgång. Jag får gå här så länge ingen vet."

"Men du kan inte åka hem och lämna oss", utbrast Sirius bestört. "Du får inte! Vi låter dig inte!"

"Vi berättar inte för nån", sa James lika förskräckt. "Du behöver inte gå till Dumbledore och berätta att vi vet om dig om vi inte avslöjar det till nån."

"Snälla, skrik inte så högt. De andra kan höra", vädjade Remus med gråten i halsen.

"Kom, vi sticker till vårt krypin", sa Sirius bestämt och drog Remus i handen för att få honom med sig.

James och Pettis följde efter och de sprang tillsammans ut ur Gryffindortornet. Remus försökte sätta emot och ville inte gå till fjärde våningens gömda gång, men fick inte gehör för sina protester och släpades dit av både Sirius och James.

"Vi låter dig inte lämna skolan, bara så du vet", sa James bestämt innan han knuffade in Remus i den gömda gången bakom spegeln. Remus höll på att snubbla och falla nerför de långa trapporna, men hann greppa tag om räcket i sista stund. Utan att säga något började han gå ner och gick sedan rakt fram till de kuddar de lagt på golvet över den filt de tagit dit för att skydda sig från dammet i gången.

Utan ett ord satte han sig på en kudde och lade armarna i kors med upprorisk min.

"Det är ingen idé att du ser på oss på det där sättet. Vi är dina bästa vänner och tänker inte låta dig lämna skolan", sa Sirius bestämt medan han slog sig ner bredvid honom.

"Jag har gett mitt ord till Dumbledore att aldrig berätta för nån och att aldrig låta min hemlighet komma ut i skolan", upplyste Remus stelt.

"Du har inte brutit ditt ord, eftersom du inte har berättat om det. Vi kom på det själv", påpekade James.

"Men jag måste informera honom om att ni vet."

"Behöver du inte alls! Det har inte kommit ut till skolan utan bara till oss", sa Sirius.

"Ni fattar inte! Det är inte bara jag som blir utkastad från skolan om det kommer ut att jag är en varulv. Det kommer att bli ramaskri av det och alla föräldrarna kommer att kräva Dumbledores avgång, kanske även madam Pomfreys, ifrågasättande deras förstånd för att de tagit mig till Hogwarts", utbrast Remus frustrerat. "De har tagit en enorm risk med det och jag är ansvarig om det går illa. Ni läste väl i den där boken om hur blodtörstig jag blir under fullmåne och hur jag har en övernaturlig styrka så att jag kan riva er alla i bitar om jag kommer åt er då. Jag är livsfarlig och ni borde sluta vara mina vänner för att ni vet om det! Det är inte naturligt att vilja vara vän med ett monster som mig!"

"Men tagga ner dig, Remus. Du är väl inget monster", sa James.

Remus vände sig mot honom med bedrövelse i blicken kännande som om hela världens ondska låg på hans späda axlar. James kunde inte förstå bördan han bar. Det var omöjligt för någon som inte var drabbad av varulvsförbannelsen som han. Varje fullmåne förvandlades han till en vidrig best som han inte hade någon kontroll över och hans största rädsla var att han bet en människa och dömde henne till samma förbannade liv han själv levde.

"Jag är visst det! Jag blir det varje månad vid fullmåne och måste låsas in med starka besvärjelser för att jag inte ska kunna fly från mitt fängelse och gå lös på alla i skolan", sa han betryckt. "Jag skulle gladeligen ge mig på var och en som kom min väg då och njuta av att få min blodlust stillad genom att bita nån oskyldig stackare i …"

"Sluta! Du skulle inte njuta av det en endaste sekund!" protesterade James avbrytande honom.

"Jo, det skulle jag. Jag vet det!"

"Varulven i dig, men inte du, Remus", sa Sirius bestämt. "Du är den mest lojala vän vi har och skulle inte göra en fluga förnär. De tankar och känslor du har som varulv är inte dina egna. Vi känner dig och vet att du är den snällaste och artigaste pojken som nånsin gått på Hogwarts. Vi kan skilja dig från den förbannelse som du är drabbad av och tänker absolut fortsätta vara dina bästa vänner. Du kan inte skrämma bort oss så lätt."

"Precis! Vi har faktiskt sett vad som finns under det piskande pilträdet och blir ändå inte förskräckta", tillade James. "Det är den där stugan bortom den underjordiska gången som du brukar vara inlåst i, eller hur."

Remus bleknade. "Har ni sett det?"

"Japp. Vi tog oss dit i helgen medan du låg i sjukhusflygeln", sa Sirius med ett snett flin.

"Det såg ut som om en flock med vildhundar varit därinne och rivit sönder alltihopa", sa Pettis.

"Du fattar väl att det är Remus som gjort det och inte några vildhundar, Pettis", anmärkte James.

Pettis hajade till och såg blekt på Remus. "Är … är det sant …?"

"Det är klart det är sant. Han är ju en varulv", sa Sirius avmätt.

"Det är sant. Jag brukar riva allt jag kommer åt i stugan då jag inte kan komma ut därifrån", erkände Remus betryckt. "Madam Pomfrey låser alltid stugan med en stark trollformel som Dumbledore lärt henne. Det är han som sett till att det piskande pilträdet planterades över den hemliga gången som han skapat åt mig, och han har lagt starka skyddsbesvärjelser över stugan så att jag aldrig kan komma därifrån så länge jag är en varulv."

"Det låter häftigt", sa Sirius med skinande ögon. "Var ligger stugan nånstans? Vi tänkte att det är nånstans i närheten av Hogsmeade, men kunde inte komma på var."

"Det är en ödslig stuga i utkanten av Hogsmeade och det har fått rykte om att det spökar där, eftersom jag brukar låta så hemskt när det är fullmåne", förklarade Remus. "Professor Kettleburn berättade för mig för en tid sen att byborna har börjat kalla det för Spökande stugan och att de att tror att det bor ovanligt vildsinta spöken där."

"Wow! Det var ju ännu häftigare!" sa James förtjust. "Du är vårt eget varulvsspöke."

Remus fnös. "Kan ni sluta? Det här är inte alls kul! Nu när jag förklarat för er om allt borde ni ju fatta att jag måste lämna skolan nu när ni vet. Det är klart jag kan vara er vän om ni envisas, men jag kan inte gå kvar på Hogwarts och bli orsaken till att professor Dumbledore får sparken."

"Vi fattar vad du menar, men du kan inte tro att vi går och berättar det vidare till nån", anmärkte Sirius. "Vi skulle aldrig förråda dig eller din hemlighet, så det är absolut inget som du måste sluta på Hogwarts för. Vi kan hålla tyst lika väl som du."

Remus stirrade på honom, men kunde inte säga emot i det. Han kunde aldrig tro att hans tre bästa vänner skulle berätta för någon om hans hemlighet. Vetskapen om det slog in i honom som en blixt från klar himmel och fyllde honom med plötslig lättnad. Hans min klarnade av det och han började plötsligt le.

"Nej, ni kommer aldrig att berätta för nån, eller hur."

"Självklart inte. Det svär vi på", sa James direkt.

"Du också, Pettis?" sa Remus bävande.

Pettis såg från James till Sirius och nickade sedan. "Jag svär på att aldrig berätta."

"Och det svär jag också", sa Sirius. "Ingen annan än vi fyra ska veta om saken, varpå du slipper gå och berätta om det till Dumbledore och han slipper skicka dig hem i onödan. Det ska vara vår hemlighet och inga föräldrar kommer därmed få fnatt över det."

"Men hur ska vi hålla det gömt från lärarna att ni vet?" sa Remus bekymrat. "Alla lärarna är ju satta att vakta mig för att ingen ska fara illa ut och för att ingen ska få reda på sanningen."

"Vi kommer att se till att lärarna inte fattar nåt", försäkrade James. "Vi ska låtsas att inget veta och fortsätta som förut."

"Precis. Du behöver inte oroa dig över saken alls", tillade Sirius. "Du vet att du kan lita på oss."

Remus kände hur en börda föll av hans axlar och klumpen från hans hals försvann. Någonstans i bakhuvudet kände han samvetskval över situationen, väl medveten om att han bröt sitt avtal med Dumbledore och att han hädanefter behövde ljuga både till honom och madam Pomfrey, som alltid tagit så väl hand om honom. Men tanken på att vara omtyckt och godkänd av sina vänner och att få fortsätta gå i skolan tillsammans med dem, fastän han var varulv, var för underbar. Han kunde inte sluta skolan nu när han fått så goda vänner.

Om han åkte hem hade han inga vänner och behövde sitta instängd i hemmet vårdad av sin mamma. Hon var mugglare och kunde inte hemskola honom i magi alls, varpå hans pappa behövde sluta sitt jobb för att skola honom. Bara tanken på att behöva återvända till ett liv gömd inuti hemmets fyra väggar fick hans inre i uppror. Det hade varit hans liv sedan han blivit biten som fyraåring och hans föräldrar gömt honom undan andras blickar för att behålla hans förbannelse som en hemlighet. Att lämna Hogwarts och återgå till det var för smärtsamt att ens tänka på.

"Jag stannar väl då", sa han med ansiktet skinande av lättnad.

"Ja!" skrek både James och Sirius samtidigt och kramade honom sedan hårt.

Pettis följde i deras led och de kramade alla varandra skrattande av lycka.