Förord:

Det här är del 2 i min trilogi om marodörerna på Hogwarts. Den här berättelsen är mörkare än den första och har ett par ganska spännande scener med våld, varför jag valt att kategorisera den för vuxna men den borde kunna läsas av tonåringar också. Har man inte läst seriens första del: En varulv på Hogwarts bör man läsa den först för att hänga med i vad som hänt och vem som är vem av sidokaraktärerna. James och Sirius är huvudpersonerna i den här delen, medan Remus är en viktig sidofigur tillsammans med Peter Pettigrew. Observera att jag har gett honom smeknamnet Pettis och använder det namnet i hela trilogin.

Lily Evans är också en viktig sidofigur i den här delen tillsammans med sitt tjejgäng från Gryffindor. James har blivit kär i henne, men hon är inte intresserad av honom. En annan sidofigur att nämna är Patty Rakepick, som jag hade med redan i den första delen. Hon går sina sista skolår i denna del och är en förebild för James och Sirius. Den sista viktiga personen att nämna är självklart Severus Snape, som är James och Sirius största rival och som gör allt för att få dem relegerade från skolan.

Jag följer kanon och den svenska översättningen så långt jag kan i min berättelse, men inte i allt. I den här berättelsen har jag till exempel översatt pluralformen av animagus till animager istället för animagusar, som inte är korrekt svenska. Magus är latin och var förut "magi" i sin pluralform (precis som ännu i engelskan), men enligt SAOB böjs det numera till "mager" i svenskan. För mina andra översättningar, se förordet i del 1.

Ursprungligen skrev jag den här berättelsen precis innan Wizarding Worlds hemsida blev till (och Pottermore inte längre fanns), vilket betyder att jag inte hittade information om hur man blir animagus enligt kanon när jag sökte efter det på nätet. Därmed blir mina marodörer animager genom skicklighet och övning och inte genom att hålla en växt i munnen i en månad. Jag har inte några planer på att korrigera detta, även om jag numera har läst Rowlings artikel i ämnet. Jag har baserat berättelsen på originalböckerna, men använt min fantasi till resten.

Ett stort tack till min vän melesser som hjälpt mig med idéer och gett mig respons när jag skrivit den här trilogin. Utan hen hade den aldrig blivit skriven. Alla rättigheter om Harry Potter-världen och dess karaktärer hör till J.K. Rowling. Vill man låna något av det som jag hittat på kan man göra det fritt så länge man ger mig erkännande och länkar till min berättelse här på FFN eller på AO3 där den här trilogin finns i sin helhet. Vill man skapa fanart från min fic får man göra det, men länka till min fic i så fall. (Observera att jag inte betalar för fanart, så det är bortkastad tid att fråga mig om det. För översättningar till andra språk bör man fråga mig om tillstånd.)

Jag hoppas att den här berättelsen ger nöje till mina läsare! För fler av mina fanfics, se min sida här eller på AO3 under namnet NordicPixie.

Observera att under julledigheten 2024 kommer jag att ladda upp kapitel dagligen till denna berättelse, men återgår till att ladda kapitel endast på helgerna efter 6 januari. Jag önskar alla mina läsare en underbar jul och ett gott nytt år!

Kapitel 1: Sirius första besök till Godric's Hollow

Juli 1973

Det var mitten av juli när Sirius Black anlände med sin mamma utanför byn Godric's Hollow bärande en ryggsäck med sina kläder på ryggen. De hade transfererat sig från London där Sirius familj bodde och dykt upp på en landsväg ett stenkast från byn.

"Potters ska bo nära kyrkan", sa Sirius till sin mamma.

"Du har sagt det redan och jag har fått adressen skickat till mig av mr Potter", sa Walburga Black strävt. "Kom nu och sluta söla."

Sirius gav sin mamma en frän blick följande med henne i rask takt. Han hade inte alls sölat och hade vanligen sagt emot, men ville inte göra sin mamma på sämre humör än hon redan var. Hon hade haft Sirius hemma från skolan redan i tre veckor och hade hunnit tappa humöret med honom så många gånger att han tappat räkningen i saken. Det var det som fått henne att till slut säga att han fick åka till Potters om de tog emot honom, vilket de direkt svarat att de gjorde. Därmed hade mrs Black själv skrivit till mr Potter och bestämt om dag och tid för att lämna av sin son i Godric's Hollow.

"De bor i alla fall i en av de bästa byarna i landet", muttrade mrs Black för sig själv när de gick förbi de första husen i byn. "Godric's Hollow har långa anor av trollkarlsinvånare som befolkat byn. Det är förstås mer mugglare här idag än trollkarlar, men det är ju så överallt. De är hemska på att sprida ut sig överallt. Hade vi inte Hogsmeade, skulle det inte finnas en enda fristad i hela landet från dem."

Sirius svarade inget på hennes utläggning, van att stänga av ljudet från sin mammas röst. Istället tänkte han på hur han snart skulle få se sin bästa vän, James, igen och fick tillbringa många härliga veckor tillsammans med honom den sommaren. De sista månaderna i skolan hade gått så fort att han knappt hunnit med innan skolan tagit slut. Deras elevhem Gryffindor hade vunnit i quidditch, men Ravenclaw hade tagit pokalen i elevhemsturneringen precis som året innan. Gryffindor hade haft för många bråkmakare som förlorat poäng för elevhemmet för att klara sig i turneringen.

Sirius och hans tre vänner James Potter, Remus Lupin och Peter Pettigrew råkade vara bland de värsta av dem, och Sirius kunde inte låta bli att le när han tänkte tillbaka på deras allra sista spratt för terminen. Då hade de gett professor Shaw vad han förtjänade efter allt Remus fått lida på hans lektioner under de två åren de gått i internatskolan. Shaw var den grinigaste professorn på hela Hogwarts skola för häxkonster och trolldom och hade varit elak mot Remus bara för att han led av varulvsförbannelsen, som förvandlade honom till en blodtörstig varulv under fullmåne. Det var knappast något Remus själv rådde över, men Shaw hatade honom ändå för det, vilket Sirius ansett vara motiv nog att ge sig på professorn.

De hade skaffat sig en förhäxad tårta som de smugit in i Shaws kontor den sista kvällen, medan resten av skolan suttit och njutit av avslutningsbanketten. De hade lämnat ett tackkort till Shaw underskriven av hans "favoritelever" innan de gått därifrån och anslutit sig till festen.

Sprattet hade lyckats perfekt, eftersom de råkat se en skymt av Shaw morgonen därpå när de varit på väg till de väntande vagnarna utanför. Han hade precis då skyndat förbi dem på sin väg mot sjukhusflygeln ansiktet fullt med kliande finnar och stora bölder fulla med var. Det hade varit ett perfekt avslut på deras tid med honom. De skulle inte ha hans ämne längre på trean, och Sirius kände att Remus genom sprattet fått betalt åtminstone till en del efter alla lektioner han behövt genomlida med Shaw.

"Jag tror att det är på den här gatan", sa mrs Black som såg på gatunamnet. "Bara ett par hus vidare."

Sirius glömde allt annat och koncentrerade sig på sin omgivning. De var på en hemtrevlig gata mitt i byn och hade villor med lummiga trädgårdar runt sig. Ett par hus vidare märkte han James stå med ett äldre par vinkande mot honom och sken upp. Han vinkade snabbt tillbaka medan han såg förundrat på James föräldrar. Det var det äldre paret han sett en skymt av på sin första dag på väg till Hogwarts. Då hade han tänkt att de säkert var James farföräldrar, men numera visste han bättre. James hade sagt att hans föräldrar var lite äldre än vanligt och de måste därmed vara det gamla paret vid hans sida. De hade båda redan grått hår och var klädda i gammaldags trollkarlsklädnader som påminde honom om hans egna, numera döda morföräldrar.

"Det där måste vara dem", sa mrs Black.

"Ja, det är det", sa Sirius och skyndade på stegen.

"God dag, mr och mrs Potter", sa Walburga Black i hövlig ton när hon steg fram till den öppna porten.

"God dag, mrs Black", svarade Euphemia Potter med ett leende. "Det här måste vara Sirius."

"Ja, det här är min äldsta son, Sirius", sa mrs Black efter att ha skakat de båda i hand. Hon gav James en utvärderande blick innan hon tillade: "Jag förmodar att detta är er son, James."

"Absolut", sa Fleamont Potter. "Vill ni vara vänlig och stiga in i huset för en kopp te, mrs Black?"

"Tackar", sa hon och steg nyfiket in i huset. Hon sneglade in i det pampigt möblerade vardagsrummet och verkade belåten med det hon såg. Rummet var inredd med antika möbler och hade medeltida jaktmotiv på de stora tavlorna som hängde på väggen.

"De här möblerna måste vara arvegods", sa hon till mr Potter som bad henne stiga in och sätta sig i soffan.

"Ja, det mesta här i nedervåningen är arvegods. Matsalsgruppen är efter min farmors familj, Fleamonts, som jag har mitt förnamn efter", sa mr Potter.

"Ah, jag har hört om familjen Fleamont. De är utdöda, men ansågs som en respektabel renblodsfamilj på sin tid."

Mr Potter svarade inget på det utan skyndade istället för att ta tebrickan från sin hustru när hon steg in i rummet.

"Du vill väl också ha te, Sirius", sa mrs Potter till honom.

"Ja, gärna", svarade han hövligt, fastän han inte alls var sugen att sitta och dricka te i sällskap av sin mamma.

"James, kan du ta upp Sirius väska och ansluta dig sen till oss?" bad mr Potter.

"Visst, pappa", sa James och sprang upp till övervåningen med väskan.

"Jag förmodar att ni umgås med de familjer som bor här i Godric's Hollow, mrs Potter", sa mrs Black med nyfikenhet i rösten.

"Absolut. Vi är speciellt nära Bathilda Bagshot, men får besök av professor Dumbledore också ibland när han har vägarna förbi."

"Bor professor Dumbledore här i Godric's Hollow?"

"Han äger ännu huset efter sina föräldrar tillsammans med sin bror Aberforth, men ingen av dem bor i det. De hyr ut det, men professorn kommer ibland på besök hit under loven."

"Jag visste inte att de var härifrån", sa mrs Black förstummat.

"De är inte det ursprungligen utan flyttade hit efter att deras far hamnat i Azkaban."

"Så ni menar att det är sant att han dog i Azkaban för att han gav stryk till ett par mugglare", sa mrs Black avmätt.

"Vi kände aldrig mr Dumbledore, så vi vet inte vad som hände på riktigt", sa mr Potter stelt.

"Det är alltid samma gamla visa! Man får knappt ens skrika glåpord efter mugglare innan man hamnar i förhör hos ministeriet och riskerar bli inspärrad på Azkaban!" väste mrs Black irriterat. "Värst var det förstås när den där smutskallen Nobby Leach var minister, men inte är Eugenia Jenkins mycket bättre fastän hon ska föreställa renblodig."

"Jag får be er att inte använda det där skällsordet i vårt hus, mrs Black", sa mr Potter allvarligt. "Vi försöker lära vår son James bättre manér än så."

Mrs Black hajade till och bleknade. "Försöker ni påstå att ni är mugglarälskande blodsförrädare? Jag visste ju att ni inte är inskrivna i Handboken om de renblodiga, men ni ska ju ändå vara renblodiga!"

James drog snabbt sin pappa i ärmen innan han höjde sin röst i ilska på samma sätt som mrs Black redan gjort. Han såg vädjande på honom och fick honom att svälja ett par gånger innan han återigen vände sig mot mrs Black, dock ännu med vrede i blicken.

"Jag bad er endast att hålla er till hövligt språk, mrs Black. Om ni med det där oförskämda sättet försöker få reda på om vi har mugglarvänner, så har vi det inte", upplyste han ytterst stelt.

"Vi kan försäkra er att vi endast har trollkarlar bland våra vänner", tillade mrs Potter, som blivit tillsagd av James att framföra det.

Mrs Black verkade lugna ner sig av det en del, men såg ännu misstänksamt på dem.

"Det låter bra. Jag har redan problem med Sirius som det är med hans konstanta behov att få uppmärksamhet och tillåter inte att familjen Blacks namn dras ner i smutsen genom att han associerar sig med smu… öh, folk som umgås med mugglarfödda och annat sånt slödder."

"Vi förstår er oro", sa mrs Potter med lögn, "och ni behöver inte alls oroa er. Vi lever ett stillsamt liv här i Godric's Hollow och har gärna Sirius hos oss som kamrat till vår son, James. De har ju blivit så nära vänner med varandra i skolan att man gärna ser dem tillsammans så här på sommarlovet."

Mrs Black lugnade sig ännu mer av det och nickade medgivande. "Ja, det är bra att pojkarna har vänskap av sina gelikar. Är det säkert nu att ni kan ha Sirius hos er ända till sista helgen i augusti?"

"Absolut! Min hustru är hemma med pojkarna och jag har inte heller mycket att göra så här på sommaren. Jag har ju mitt företag att sköta, men har anställda som sköter det mesta ändå."

"Ja, jag har hört att ni är hjärnan bakom Glitterlent hårelixir, mr Potter", sa mrs Black och log ett sällsynt leende.

"Jo, jag är det."

"Det är en underbar produkt och jag förstod ju att ni måste vara från en respektabel renblodsfamilj när ni lyckats uppfinna en så snillrik produkt."

"Tack", sa mr Potter oväntat stelt.

"Vill ni ha mer te, mrs Black?" sa mrs Potter hövligt med tekannan i handen.

"Nej, tack. Det är nog dags för mig att ta mig hemåt. Regulus behöver sin lunch snart och även om jag har en husalf så vill jag gärna se till att min son får det bästa nu när han är hemma till sommaren."

"Det förstår jag mycket väl. Det är så med oss mödrar", sa mrs Potter vänligt.

Mrs Black log mot henne kännande samförståndet i orden och reste sig sedan.

"Kom ihåg nu att inte hitta på några rackartyg när du är här hos Potters, Sirius. Annars kommer jag och hämtar dig raka vägen hem. Är det förstått?"

"Ja, mamma."

"Då så", sa hon och vände sig med ett låtsasleende mot Potters för att tacka dem för teet innan hon äntligen lämnade huset.

Mr och mrs Potter ställde sig i fönstret för att se henne gå. När grinden slog igen efter henne, drog mrs Potter en lättnadens suck och mr Potter skakade vantroget på huvudet.

"Jag är ledsen för min mammas beteende", sa Sirius då med skammens rodnad på sina kinder.

"Å, nej! Inte behöver du vara ledsen för det, min söta", sa mrs Potter skyndsamt. "Du kan ju inte rå för hur din familj är."

"Tack, mamma och pappa, för att ni stod ut med mrs Blacks oförskämda sätt", sa James lättad. "Det var risk att hon hade tagit med sig Sirius raka vägen hem igen om hon blivit missnöjd med oss."

"Mamma blir missnöjd på alla som inte är frälsta på renblodsmanin", sa Sirius bistert. "Hon har gått och kastat min kusin Andromeda från släkten nu när hon gått och gift sig med en mugglarfödd trollkarl. Jag har hört att hon är höggravid redan med sitt första barn, men det är inget barn jag kommer att få träffa."

"Vad säger din kusins föräldrar då? Är det på din fars eller mors sida?" undrade mrs Potter.

"Andromeda är morbror Cygnus dotter. Han är Black som vi alla andra och lika galen som min mamma. Det är bara min morbror Alphard som är schysst."

"Kallar du verkligen din mamma för galen, Sirius?" sa mr Potter förvånat.

"Det där var min mammas trevliga sida ni precis såg", upplyste Sirius med ett snett flin. "Hon brukar vara mycket värre till vardags, men försökte bete sig för att kunna lämna mig kvar här. Hon vill absolut inte ha mig hemma hela sommaren."

"Men du är ju hennes son", utbrast mrs Potter i protest. "Hon sa ju hur hon behövde skynda hem för att laga mat till din lillebror."

"Regulus är mammas favorit."

"Mrs Black skickar faktiskt bara illvrål till Sirius till skolan", sa James. "Jag har ju berättat det. Den enda gången hon skickar ett vanligt brev är på hans födelsedag, men även det är ett klagobrev och inte ett gratulationsbrev."

"Vi har inte varit sams sen jag sorterades till Gryffindor. Hon vet att jag sa till sorteringshatten att inte sortera mig till Slytherin", förklarade Sirius med glimten i ögat. "Ingen Black har nånsin varit nån annanstans vad jag vet."

Mr Potter suckade tungt och lade handen på hans axel. "James har talat konstant om dig i två år redan och vi är glada att ha dig hos oss, men det är ändå bedrövande att höra att det James säger om din mamma är sant."

"Men vi välkomnar dig såklart med öppna armar", tillade mrs Potter vänligt. "Vi brukar inte fästa så stort värde vid folks blodstatus och hoppas att du inte har anammat din mammas sätt att tala om mugglarfödda eller mugglare. Vi anser dem inte vara slödder utan människor som vi, men höll vår tunga nyss för att James bett oss så enträget om det."

"Jag skulle aldrig använda de skällsord jag jämt hör hemma. Jag avskyr det sättet att tala", sa Sirius bestämt. "Jag valde Gryffindor för det som han stod för och för det som eleverna i Gryffindor också brukar stå för."

"För att kämpa för mugglarföddas rättigheter och beskydda mugglare från slöddret i Slytherin", sa James leende.

"Precis."

Mr och mrs Potter bytte tysta blickar med varandra innan de vände sig mot de två pojkarna igen.

"Som trettonåringar är ni lite unga att kämpa på de mugglarföddas sida, men tanken är hedervärd", sa mr Potter med ett litet leende. "Vad sägs om ni springer upp för att titta på James rum nu och går sen ut för att hitta på nåt roligt. Det blir lunch om ett par timmar."

Dagarna i Godric's Hollow var sorglösa och fulla av roliga äventyr som James och Sirius hittade på tillsammans ute i naturen. De fick springa fritt vart de ville i omgivningarna och behövde endast hålla sig till mattiderna. Fleamont och Euphemia Potter var båda lättsamma och trevliga och tog gärna pojkarna ut på utflykter närhelst de hade tid med det.

Det kom ofta gäster till huset på kvällarna, men gästerna var inte renblodsälskande trollkarlar som Sirius var van vid utan alla möjliga sorters människor, som alla gillade det goda livet och struntade i folks blodstatus. Malfoys, Lestranges och Rosiers lyste med sin frånvaro, men istället kom ett par kända quidditchspelare, en krönikör från Daily Prophet, ett hjärtligt äldre par som hette Prewett för att inte glömma historikern Bathilda Bagshot, som ju bodde i byn och sprang in och ut i huset nästan dagligen. Millicent Bagnold från Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning kom också ett par gånger på besök tillsammans med den gamla trolldomsministern Nobby Leach, som Sirius mamma avskytt så mycket. Han var ju den första mugglarfödda ministern som landet någonsin haft och hade förmodligen ännu suttit kvar på sin post om han inte ådragit sig någon mystisk sjukdom, som ingen lyckats bota helt och som misstänktes vara en avsiktlig förbannelse kastad på honom. Abraxas Malfoys namn hade nämnts bland dem man misstänkte vara den skyldige, men ingen hade någonsin kunnat ställas inför rätta i saken.

Peter Pettigrew, som döpts till Pettis av sina vänner redan på första klass, kom på besök för en vecka i början av augusti när Potters tog pojkarna till Diagongränden för att köpa deras skolsaker. James fastnade då i butiken för quidditchtillbehör dit han gått för att köpa nya armskydd åt sig, men stannade för att beundra den nya Komet Tvåtjugo som precis lanserats och som han gärna hade ägt. Drömkvasten var förstås Nimbus Ettusen, som redan i sex år varit världens främsta elitkvast, men den var till för professionella quidditchspelare och inte för elever på Hogwarts. Där klassades Rensopare och Komet som de bästa man kunde ha och James Rensoparfemma var förstklassig för en pojke i hans ålder. Den var dock en modell som tillkommit redan på femtiotalet och inget i jämförelse med den nya Komet Tvåtjugo.

Han suckade längtansfullt när han beundrade den och önskade att hans pappa tyckt att man ska ha den bästa kvasten pengar kunde köpa om man var sökare i sitt elevhems quidditchlag.

"Ska du klaga på din Rensopare när de flesta flyger med Stjärnskott och en del har till och med gamla Silverpilar", sa Sirius lojt.

"Jag ska inte klaga. Jag har en bra kvast, jag vet det. Den där Kometen är bara så snygg."

"Kom nu. Den här marodören vill ha glassen som din pappa lovade oss", sa Sirius dragande honom i ärmen.

James skrockade. "Visst, herr marodör", sa han följande honom ut ur butiken.

Han hade lånat en bok om Robin Hood från biblioteket i byn den sommaren, då han tyckt att den låtit spännande, och Sirius hade blivit förtjust i berättelsen om de hedersamma tjuvarna som tog från de rika och gav till de fattiga. Han hade läst boken från pärm till pärm och velat sedan dess tillhöra Robin Hoods glada gäng av tjuvar i Sherwoodskogen. Eftersom det lät lite lamt att kalla sig för en tjuv från Sherwood, hade han istället anammat namnet marodör, som lät mycket mer spännande. Det var synonymt med en laglös bandit och med tanke på deras rykte som bråkmakare på Hogwarts hade Sirius döpt de båda till marodörer. Sedan Pettis anslutit sig till dem hade han också blivit inkluderad och James fann det hela lustigt.

Sirius lät honom skratta, men kontrade med att tycka att James var lustig som hade ett bibliotekskort till mugglarbiblioteket i byn.

"Jag menar, vad sjutton läser du böcker för på din fritid när du är less på att läsa dem redan i skolan", sa han menande.

"När man läser på sin fritid kan man läsa det som intresserar en och slipper tvångsinmatning av torra läroböcker", svarade James med glimten i ögat och Sirius var tvungen att medge att det fanns ett sanningens korn i orden.