Deras plan att få husalferna i köket att blidkas lyckades bättre än de ens kunnat hoppas på. Husalferna på Hogwarts var visserligen stolta över sitt arbete, men de hade även en stor kärlek gentemot skolans elever och veknade när de fyra pojkarna bad innerligt om förlåtelse för det spratt de gjort i köket. När de lovade att aldrig mer göra några som helst rackartyg i husalfernas domäner, blev de förlåtna och serverades sedan en så överdådig lunch i köket att James trodde sig inte orka någon middag efter det.

Istället slog de sig ner i uppehållsrummet för att göra sina läxor som de inte hunnit göra ordentligt under alla veckans straffkommenderingar och James quidditchträningar. På femman var läxmängden större än någonsin och det var inte bara att krafsa snabbt ner en uppsats före sänggående då och då. De hade uppsatser i varenda ämne hela tiden, vilket tog upp mycket av deras lediga tid på kvällarna och tvingade dem att sitta mer än någonsin i uppehållsrummet.

"Jag trodde inte jag nånsin skulle se er två görande läxor i skolan", sa Lily till James och Sirius den kvällen när hon själv satt spelande schack med Donni O'Malley.

"Du fattar väl att vi gjort dem i alla år. När har du hört oss få straffkommenderingar för ogjorda läxor?" sa Sirius ironiskt.

"Jag vet. Jag har väl mest tänkt att ni fuskar med uppsatserna på nåt sätt."

"Fuskar? Vad är det för ett påstående? Aldrig att vi skulle fuska med skolarbetet, Evans", sa James avmätt.

"Ja, vi är faktiskt precis så smarta som vi verkar", tillade Sirius med ett brett flin.

Lily himlade med ögonen. "Vi andra är också smarta, men vi har i alla år suttit med våra läxor på kvällarna."

"Det har vi också gjort. Du har bara inte sett oss, eftersom vi oftast gjort dem så sent", sa James.

"James och Sirius brukar göra sina läxor i sängen innan de somnar", förklarade Remus.

"Men inte i år", sa Donni.

"Nej. Vi har inte hunnit", sa James.

"Ha, jag visste väl det!" sa Lily flinande och vände sig i triumf mot Donni.

"Visst, visst, jag medger att du hade rätt och jag hade fel", sa Donni och skrockade roat.

"Går ni och diskuterar vad vi har för oss?" sa James förvånat.

"Med tanke på ert bråkmakarstatus i klassen så är det väl inte konstigt om vi går och undrar hur ni kan klara er i skolan så bra som ni gör", anmärkte Donni.

James fick ett brett flin på sitt ansikte. "Jag vet inte om jag ska bli smickrad av det där eller inte."

"Det är faktiskt inte smickrande, Potter. Det är för att vi tycker att ni är galna idioter som vi pratar om er", upplyste Lily ironiskt.

"Vi är väl inga idioter även om vi är lite knäppa", sa Sirius indignerat. "Vi är faktiskt tuffa och käcka."

Donni och Lily föll i skratt.

"Visst. Inbilla ni att ni är tuffa och käcka om ni vill", sa Donni ironiskt.

"Ja. Vi håller er ändå som fjantar", tillade Lily spydigt.

James kände sig aningen sårad av hennes ton och stökade till sitt hår för att känna sig mer självsäker. "Nu retas du bara, Evans. Jag vet att du gillar mig och jag gillar dig, så vi borde faktiskt gå ut med varandra."

Lily tappade schackpjäsen från sin hand stirrande chockat på honom. "Ut? Med dig?"

"Ja, med mig. Vi kunde gå på dejt på lördag till Hogsmeade."

"Aldrig i livet", utbrast hon avmätt. "Du är den siste jag skulle gå ut med, Potter!"

Han såg genuint förstummad över det. "Varför då? Vad har jag gjort dig för att du ska bli så fientlig plötsligt?"

"Vad du har gjort? Hur skulle det vara hur du jämt mobbar min vän, Severus!" fräste hon med plötslig förbittring. Hennes leende hade slocknat och man kunde se vrede i hennes ögon. "Tror du inte jag vet hur du tar varje tillfälle i akt för att ge dig på honom när lärarna inte ser? Du och Black må tro att ni är tuffa och populära, men egentligen är ni bara ömkliga mobbare som tror sig få makt genom att tracka ner på andra!"

James stirrade vantroget på henne utan att förstå varifrån hon fått luft så plötsligt. Anklagelsen slog hårt mot honom när den kom från henne och han blev för en gångs skull mållös kännande att hon var orättvis. Han hade ju aldrig mobbat Snape och han kunde inte förstå hur hon fortfarande kunde vara så blind att hon inte såg sanningen. Hon hade inte kallat honom för mobbare sedan tvåan och han hade trott att de begravt stridsyxan mellan sig för länge sedan. Speciellt det året när hon till och med ville träna försvar mot svartkonster med honom.

Det var ofattbart att hon inte insåg att Snape anföll honom lika mycket bakom lärarnas rygg som han Snape. Det var ett ömsesidigt hat som funnits mellan dem sedan de börjat skolan. Och förresten höll Snape på med svartkonster, vilket gjorde att man var tvungen att attackera honom vid varje tillfälle man fick.

"Visst. Gå du ut med din svartkonstälskande pojkvän då och bli lycklig med alla hans dödsätarpolare", fräste han vredgat innan han tog sina böcker i sin famn och stack upp till killarnas sovsalar.

"Han är inte min pojkvän och han är ingen dödsätare", skrek Lily efter honom, men han slog bara dörren efter sig.

"Han är visst en dödsätare eller kommer att bli det senast när han slutar skolan", anmärkte Sirius torrt. Han hade också rest sig och plockade ihop sina grejer för att packa dem i sin väska. "Du är en idiot, Evans, om du inte ser det. Alla i Snivellus gäng är begeistrade över Voldemort."

Donni slapp ifrån sig en skrämd flämtning. "Hur vågar du säga hans namn?"

"Jag tror inte på vidskeplighet. Jag går på Hogwarts för att lära mig om riktig magi", svarade han spydigt och tog sedan väskan James glömt efter sig innan han lämnade uppehållsrummet och försvann upp efter sin bästa vän.

James surade i dagar över det som Lily sagt till honom. Det var inte för att han tog åt sig av orden i sig utan för att de blivit sagda av Lily och kändes som om hon slagit till honom utan anledning. Han ansåg sig alltid ha varit trevlig mot henne och förstod inte hur hon ens hade mage att hata honom på det sättet hon verkade göra — och allt bara för att hon var barndomsvän med Snape. Tanken på det fick honom att ge sig ännu mer på Snape och förhäxa honom direkt han fick syn på honom var de än var.

Han kände ett ännu större hat välla upp inom sig mot Snape, som tydligt visat sin förkärlek till både svartkonster och dödsätare och var en lika gedigen anhängare av mörkrets uppror som hans kompisar Avery och Mulciber. Hade han inte haft quidditchträningar att hålla och en match mot Slytherin närmande, hade han använt all sin lediga tid till att följa efter slytherinarna förhäxande dem för att få utlopp för vreden inom sig, men nu hade han inte tid för det. Istället beslöt han sig för att krossa Slytherin i quidditch och drev sitt lag hårt i flera extra träningspass, som han bokat efter den helgen.

En storväxt kille men namn Crabbe var kapten för Slytherin sedan året innan och han visste att laget Crabbe hade satt ihop var inget att leka med. De var alla stora som bjässar och hade som sin strategi att försöka bryta så många lemmar från motståndarlaget som möjligt för att oskadliggöra dem. Det var endast deras sökare som var mindre och hade det året bytts ut till Sirius lillebror Regulus, som fått den nya Rensoparsexan av sina föräldrar för det. Den var snabbare än James Rensoparfemma, men han var inte rädd för att inte klara sig mot Regulus i jakten på kvicken. Ingen hade någonsin slagit honom i quidditch och han var fast besluten att leda sitt lag till seger.

Matchdagen var molnig men vindstilla, vilket var det bästa vädret för quidditch. Det var inte ens kallt även om november kommit och alla nätterna den veckan haft frost.

"Kom ihåg nu vad jag sagt om slytherinarnas strategi. Se till att de inte lyckas bryta era armar", sa James till sitt lag i omklädningsrummet innan matchen.

"Vi vet. Du har tjatat om det hela veckan och tränat oss att göra alla möjliga undanmanövrar för att undvika det", sa Izzy torrt.

"Och vi ska hålla dunkarna ifrån tjejerna och dig, James", tillade Harris.

"Absolut", instämde Thompson.

"Bra. Vi kommer att visa Slytherin att de inte kan vinna med sitt smutsiga spel mot oss i Gryffindor", sa James belåtet. "Det är dags att sopa banan med dem."

"Absolut!" sa vaktaren Timmy Scott med entusiasm.

"För Gryffindor", ropade James.

Han räckte fram sin hand, vilket de alla tog tag i och ropade sedan gemensamt: "För Gryffindor", för att peppa varandra. Därefter gick de ut till spelplanen med beslutsamma steg. James var medveten om att alla i hans lag var nybörjare och att det var deras första match, men de var duktiga och han hade tränat dem hårt för att förbereda dem för matchen. De behövde bara lite erfarenhet så skulle de snart vara lika duktiga som Pattys lag hade varit.

Läktarna ekade av jubel när laget dök upp på spelplanen ledda av James. Han hade hunnit bli lång med sina femton år och såg ståtlig ut i sin röda speldräkt när han steg självsäkert fram med sin kvast ledigt på sin axel. Speldomaren Hooch väntade mitt på planen tillsammans med Crabbe i sin gröna mundering, och han styrde sina steg mot dem.

"Gryffindor äger!" hördes från läktaren och James tyckte sig känna igen Sirius röst. Han sneglade mot den vänstra läktaren och såg Sirius stå på bänken tillsammans med Remus hållande en stor banderoll där någon ritat Gryffindors lejon som höll på att tugga i sig Slytherins orm. Någon (förmodligen Sirius själv) hade förtrollat banderollen så att lejonet rörde sig och morrade medan dess käkar gjorde slut på den slingrande silverfärgade ormen.

Flinande åt synen vände sig James tillbaka mot Crabbe och skakade hans hand. Crabbe försökte krossa hans fingrar, men han var förberedd på det och svarade med att ta i själv så hårt han bara kunde. Crabbe grymtade ilsket mötande hans blick med en utmaning, men James stod obevekligt kvar utan att låta sig skrämmas. Sedan ljöd visselpipan och de släppte varandra för att hoppa på sina kvastar och flyga upp i luften. Matchen hade börjat.

Jimmy Scott var snabbast att ta sig upp skyndande mot Gryffindors målringar för att skydda dem från anfall, medan de tre tjejerna i laget följde efter klonken som madam Hooch kastat upp i luften. Tyvärr hade Slytherins jagare fått tag på den, men Izzy var honom hack i häl i ett försök att stjäla klonken. Crabbe som var slagman åt Slytherin slog dunkaren mot Izzy för att knocka henne från sin kvast, men hon väjde i tid och kom oskadd undan. Hennes chans att stjäla klonken var dock förlorad och Slytherin försökte göra mål.

Timmy Scott hann som tur var emellan och slog till klonken med änden av sin kvast så att den flög rakt mot Jane Morgan, som fångade den i sin hand och började flyga mot Slytherins målstolpar. James hade tagit sig högre upp för att kunna se hela spelplanen och följa allt som hände med sin blick samtidigt som han sökte efter kvicken. Han märkte att Regulus höll sig i hans närhet, förmodligen med order om att hindra honom med alla medel från att fånga kvicken. Han sneglade lojt mot honom i början, men nonchalerade sedan honom totalt och följde istället med stolthet hur hans tre jagare lyckades ta sig förbi Slytherins försvar och göra mål flera gånger i rad.

Crabbe tog i allt vad han kunde med sitt slagträ för att få dunkaren att knocka av dem från sina kvastar, men Harris och Thompson lyckades för det mesta slå undan dunkaren. De hade fått order om att skydda både Scott och de tre tjejerna från varje dunkare som slogs mot dem samtidigt som de behövde hålla sig undan tacklingar som slytherinarna kunde försöka göra mot dem.

James hade ansett det vara den bästa strategin i spelet mot Slytherin då han inte såg någon vits att försöka förhindra slytherinarnas framfart med dunkare. De stora bjässarna till jagare skulle säkert inte ens märka om en dunkare slog dem i axeln.

"Det verkar som om Potter lärt sitt lag flera av sina egna undanmanövrar vi sett honom använda under de gångna åren", sa kommentatorn, när Izzy Irwing gjorde en snygg piruett i luften undvikande en tackling från en av Slytherins jagare.

Det födde höga applåder från läktarna och alla började plötsligt ropa Potters namn som i en kör. James flin breddades på hans ansikte, dock inte endast av hejaropen utan även av den plan som plötsligt föddes i hans hjärna. Han hade skymtat kvicken nära Slytherins läktare, men istället för att flyga mot den gick han in i en brant djupdykning rakt mot Slytherins målstolpar.

Regulus som följt honom och inte sökt efter kvicken själv följde efter i tron att han sett kvicken där. Han försökte frenetiskt se var den kunde vara samtidigt som han böjde sig framåt för att minska luftmotståndet i dykningen. Hans snabbare kvast tog sakta fatt James och han var så koncentrerad på att hinna först till kvicken att han inte märkte målstolparna framför dem.

James flög rakt mot en av dem och undvek krocken i sista stund med en blixtsnabbt vändning, medan Regulus inte hann uppfatta det och flög rakt mot stolpen fallande av sin kvast och glidande ner till marken med ena handen hållande fast i stolpen. James hade under tiden vänt sin kvast rakt mot kvicken, som ännu fladdrade strax nedanför räcket till Slytherins läktare, och fångade den med en snabb handvändning.

"Potter fångar kvicken och Gryffindor vinner", skrek kommentatorn över jublet som fyllde läktarna.

James flög upp i luften för en segervarv hållande kvicken högt i sin hand medan åskådarna ropade hans namn i extas. Sedan kom hans lag mot honom och de kramade om varandra i eufori.

"Vi vann", skrek Izzy lyckligt.

"Ja, och nu blir det fest i uppehållsrummet", ropade James, vilket de alla jublade över.

Regulus höll ännu på att försöka ta sig upp på sina vingliga ben när Gryffindorspelarna leddes i segertåg ut ur planen åtföljda av alla i sitt elevhem som jublade över vinsten. Slytherins lag hade inte lyckats göra mer än två mål under hela matchen, medan Gryffindor gjort sex och samlat ihop hela tvåhundratio poäng i turneringen.

"Skitsnyggt, James", ropade Sirius över jublet.

"Visst var det", svarade han och kände sig lyckligare än på länge.