"Han använde svartkonster mot oss igen!" fräste James ilsket. "Den där ormen kan inte ha konjugerats på nåt annat sätt än med hjälp av svartkonster!"

"Jag tyckte mig höra honom säga ordet serpensortia", sa Pettis.

"Vi behöver inte veta trollformeln, Pettis! Ingen av oss vill nånsin använda svartkonster", utbrast Sirius avmätt. "Det är slöddret min bror håller som sina vänner som älskar svartkonster!"

"Det är istället allvar med att lära sig rätt försvar mot dem", sa Remus bistert. "Vi får fråga professor Pavlovski om bra sätt att oskadliggöra en giftorm som kastas mot oss med hjälp svartkonster."

"Det är tur att Patty hade tid att lära oss reducto i våras", grymtade James. "Det var en livslevande kobra han kastade på mig, för fasiken!"

"Det måste nästan bestraffas. Alla nedrans slytherinare med deras förkärlek till svartkonster borde bestraffas!" grymtade Sirius. "Regulus har blivit etter värre sen han började skolan och sorterades i Slytherin. Ni borde ha hört hur han höll på i somras när han berättade till mamma vad de gör i uppehållsrummet tillsammans."

"Vadå då", frågade Pettis nyfiket.

"Det är inte svårt att gissa sig till", sa James med avsmak. "De talar spydigt om mugglarfödda och lär ut svartkonster till varandra, vad annat."

"Sant och läran om de renblodigas suveränitet är ett av de populäraste samtalsämnen där", sa Sirius bistert. "Det berättade Regulus till mamma och sen sa han att de pratar om den där fjanten, lord Voldemort, eller vad han nu kallas."

"Vem är han?" sa Remus.

"Har du inte hört om honom?" sa Sirius förvånat.

"Nej", sa James istället för Remus. "Jag känner inga lorder."

"Han är ingen riktig lord. Han är en mörk trollkarl som kallar sig för lord Voldemort och ingen vet om han heter nåt annat", förklarade Sirius. "Mina föräldrar har talat om honom hemma, eftersom han är nån fjant som samlar anhängare åt sig bland de renblodiga i landet. Han är för de renblodigas regering och jag gissar att han vill bli trolldomsminister. Mina föräldrar är i alla fall enormt förtjusta i honom och säger att de kommer att rösta på honom, om han ställer upp i nästa val."

"Och du menar att de talar om honom i Slytherin också", sa Remus.

"Japp. Ni minns den där sprätten Malfoy som var försteprefekt förra året. Han ska vara vän med det inre gänget till lord Voldemort som kallar sig för dödsätare."

"Varför kallar de sig för dödsätare?" sa Pettis förbluffat. "Det låter hemskt."

"Det är bara ett namn som ska låta som om de är värstingar eller nåt", sa Sirius avmätt. "Enligt Regulus betyder det att de har för avsikt att finna botemedel mot döden så att de kan leva för evigt och regera över mugglarna och de mugglarfödda."

"Så den här lord Voldemort vill inte bara regera över trollkarlarna utan även över mugglarna", sa James förbluffat.

"Japp. Dödsätarna är emot status quo och vill häva lagen om trollkarlssekretessen så att de kan bli herrar i hela landet. Det är i alla fall vad Regulus berättar att Malfoy har sagt och mina föräldrar blev oerhört förtjusta över idén."

"De vill alltså göra mugglarna till våra slavar", sa Remus mörkt.

"Typ, ja. Det är så smaklöst som det bara kan vara, men alla i min släkt är som galna över den där lord Voldemort. Han har de rätta idéerna om oss renblodiga och vår rätt att vara herrar över allt och alla."

"Och alla i Slytherin håller med", tillade James.

"Ja, enligt Regulus. Voldemort är det mest spännande samtalsämne de har. Ingen vet helt var han kommer ifrån, men han ska vara ofantligt kunnig i svartkonster och den mäktigaste trollkarlen i vår tid, så alla drömmer självklart om att bli en av hans dödsätare."

"Ja, vem vill inte leva för evigt", sa Remus med sarkasm.

"Eller hur", sa Pettis ivrigt utan att förstå sarkasmen i hans ord.

"Då fattar vi varför slytherinarna lär sig svartkonster", sa James mörkt. "Hur ska vi bestraffa dem för deras sjuka idéer nu då?"

"Om vi ska göra dem till åtlöje i hela skolan, måste det göras i stora salen, vilket betyder att det måste göras under en måltid", anmärkte Remus.

"Det finns väl inget bättre sätt att komma åt hela Slytherin än att förhäxa deras mat på liknande sätt som Kettleburn förhäxade de där pumpakolorna i början av terminen", sa Sirius.

"Vi har ju inte kvar pumpakolorna och de hade inte ens räckt till hela Slytherin", anmärkte James.

"Nej. Vi måste förhäxa det som serveras på deras bord, vilket betyder att vi måste smyga till köket", sa Remus.

"Precis", log Sirius. "Frågan är väl bara vilka förhäxningar vi kan göra med mat?"

"Jag läste om en förhäxning som förvandlar den som äter maten till samma kulör som maten", berättade James. "Om man äter potatismos blir man gulaktig som potatis, och om man äter blåbärspaj blir man blå som blåbär."

"Det är lördag idag och i så fall får vi efterrätt", sa Sirius förtjust. "Undrar vad det är för efterrätt."

"Vi måste först lära oss förhäxningen", anmärkte Remus. "Om den är svår att göra, får vi vänta till imorgon kväll med den. Klockan är redan ganska mycket och det blir efterrätt imorgon också."

"Jag skrev upp den", sa James och grävde fram sin anteckningsbok från väskan. "Formeln heter pingoesca och den verkar vara lite klurig."

"Då är det bäst att vi skaffar nåt ätbart att förhäxa och matar råttor med det", sa Remus.

"Bra idé", sa James.

"Vi måste också komma på hur vi avleder husalferna så att vi kan förhäxa slytherinarnas mat", tillade Sirius.

"Vi tänker ut nåt efter att vi fått förhäxningen att fungera", sa Remus.

Pingoesca-förhäxningen visade sig vara så pass svår att det tog dem både den kvällen och halva söndagen att öva på den, vilket gjorde att de lämnade övningarna i förvandlingskonst till senare. Det fanns ännu flera veckor kvar av terminen innan jullovet och det var mer angeläget att få matförhäxningen att fungera perfekt innan helgen var slut. De hade hämtat fika från köket och satt i sitt krypin matande olika små gnagare de frammanat från kottar. Efter många försök och misslyckanden fick Remus till slut till det och snart därefter även James och Sirius. Pettis hade vid det laget redan gett upp och tränade istället på att göra möss av kottarna, vilket han fortfarande hade svårt med.

"Nu är det bara att ta sig till köket på rätt tid innan middagen ikväll", sa James belåtet.

"Det är lika bra att vi sticker till uppehållsrummet tills dess", inflikade Sirius. "Annars börjar folk snart undra vart vi försvunnit hela helgen."

"Ja, det är bäst", medgav Remus.

De hade nämligen märkt att de blivit kända av alla i Gryffindor på ett annat sätt den hösten när man hade en pågående vadslagning om dem och folk märkte om de fattades för långa stunder. Enligt saldot på anslagstavlan ledde Patty poängligan i mest förlorade poäng för elevhemmet, medan Sirius låg tvåa med fem poäng mer än James. Det var egentligen inte en tävling, men hade börjat kännas som det nu när december var bakom hörnet och vadslagningens slut hägrade sig.

Sirius och James vana att förhäxa folk som irriterade dem brukade kosta dem mest poäng, men de hade även åkt fast när de gett Tatton och hans bästis Stebbins från Ravenclaw pumpakolorna som förvandlat deras näsor till stora potatisar. De hade suttit i biblioteket för att leta efter trollformler till förvandlingskonst och kommit på idén att lura i Stebbins och Tatton godiset för att skoja lite med dem. De läste inte skötsel av magiska djur och hade aldrig hört om dem.

Problemet var bara att den gamla häxan som varit bibliotekarie de första åren hade pensionerat sig den sommaren och det fanns en ung häxa som härskade i biblioteket numera. Hon hette Irma Pince och hade varit en av de strängaste prefekterna i skolan deras första skolår. Sirius sa att hon blivit uppblåst över sin anställning och över sin nya titel madam Pince och ville visa sin makt över eleverna genom att vaka över biblioteket med en nitiskhet som lämnade vaktmästaren mr Filch i sin skugga.

Därmed hade hon såklart upptäckt att de hade godis i biblioteket och hade skyndat sig på plats lagom till att se hur Tattons och Stebbins näsor växte till potatisar. James och Sirius hade fått både straffkommendering och poängavdrag för det efter att madam Pince kallat professor Flitwick på plats för att de vågade göra spratt i hennes älskade bibliotek.

Sirius mindes ännu med munterhet hur ilsken Tatton blivit över sin näsa. Det hade definitivt varit värt bestraffningen, speciellt när Flitwicks straffkommenderingar var de lättsammaste i skolan. Han brukade endast vilja ha hjälp med att fixa saker åt honom som han var för kort att göra själv och var inte så noga med tiden. De hade den gången kommit ifrån hans kontor efter bara fyrtio minuter, som var definitivt den kortaste straffkommenderingen de haft under sina skolår.

"Förhoppningsvis kommer de inte på vem som förhäxar slytherinarna eller hur det görs. Vi vill inte ha McGonagall på oss efter det här", sa Sirius till sina kamrater när de tog sig till köket strax innan middagen den söndagen.

"Oroa dig inte över det nu utan koncentrera dig på din uppgift", sa James lojt.

De log mot varandra i samförstånd och steg sedan in i köket genom porträtthålet bakom fruktskålstavlan. Husalferna som huserade i det stora slottsköket märkte dem med det samma och deras gamla vän, Brase, skyndade förtjust fram till dem.

"Vad vill herrarna så här sent? Det är ju middag alldeles strax", sa han med sin pipiga husalfsröst leende brett mot dem. De hade blivit vänner med honom året innan och han var alltid ivrig att hjälpa dem.

"Jag är hemskt törstig och tänkte om jag kunde bara ta lite dricka innan vi går upp till stora salen", förklarade Sirius som hade fortsatt gå rakt mot Gryffindors långa matbord. Det var redan dukat inför middagen och han märkte till sin glädje att efterrätten den kvällen var jello i olika färger. Det var både grönt, rött och blått jello på alla elevhemsborden och han kände att de valt den perfekta kvällen för sitt rackartyg.

"Vi slog vad med Sirius om att han inte orkade springa tre gånger runt slottet, vilket han såklart gjorde", berättade James muntert till Brase medan han såg till att flytta sig ur vägen för husalferna som ännu sprang med de sista sakerna till borden.

Remus och Pettis var med honom och de ställde sig bredvid väggen alldeles bredvid Slytherins bord, som för att vänta på Sirius. Han hade tagit ett glas från änden av Gryffindorbordet och fyllde det med pumpasaft från kannan bredvid.

Brase såg hur Sirius var röd i ansiktet och verkade glänsa av svett, vilket var en illusion han skapat med lite vatten. Han hade sprungit upp och ner i trapporna på vägen ner från Gryffindortornet för att få upp pulsen och andningen och hade sedan baddat ansiktet snabbt med vatten i badrummet på entréplan.

"Han verkar ha sprungit snabbt", sa Brase. "Jag ska gå och hämta en handduk åt honom och en ny kanna med saft till Gryffindorbordet."

"Och jag tror att jag tar också lite dricka", sa Pettis med en så spefull min att han kunde ha avslöjat sig om någon sett åt hans håll.

Han hade följt husalfernas göromål och märkte att det sista hade precis lagts på borden, vilket betydde att middagen var klar. Det var tid för dem att agera och han skyndade sig fram till Sirius för att ta kannan med pumpasaft från honom. Istället för att hälla saften i ett glas välte han kannan som av misstag och fick saften att sprida sig överallt till bordet framför sig. Eftersom han var så ivrig, fick han saft även på sig och hoppade snabbt undan skrikande förfärat.

Han var dock inte den enda som skrek. Husalferna fick panik då middagstiden redan var inne och alla sprang som en enda man mot Pettis och Sirius för att ordna upp röran de orsakat. Det var tallrikar och bestick som behövde bytas ut, bordet behövde torkas och den närmaste matskålen som var fylld med rykande varm mat tas undan då det också fått pumpasaft över sig.

James och Remus fick under tiden vägen fri till Slytherinbordet och skyndade sig att springa fram för att förhäxa de väntande jellona. Det var sådan kaos i köket för en stund att de hann förhäxa fyra skålar var innan de drog sig undan och ställde sig på samma plats som förut. Det fanns någon jello längst bort på bordet som de inte hunnit fram till, men de hoppades att Snape inte satte sig i den änden den kvällen. Det var närmast lärarbordet och ingen hade det som sin favoritplats, så det var oftast eftersläntrarna som fick slå sig ner där.

"Jag är så hemskt ledsen. Det var inte meningen att välta saften", sa Pettis ursäktande när han fick hjälp med att torka sig. En av husalferna tyckte att han borde byta till en ren tröja, men han tyckte att det gick bra att bara torka den han hade på sig.

"Jag är hungrig och vill komma upp till middagen."

"Det är bäst att vi sticker härifrån och låter husalferna fixa allt klart. Vi är bara i vägen för dem nu när det är middagstid", anmärkte Sirius.

"Det är ingen fara, herr Sirius. Ni kan aldrig vara i vägen. Det är en ära att få tjäna er", sa Brase lugnande. "Och det var inte så farligt med lite spillt saft. Vi har både rena tallrikar och mer mat att ställa fram åt Gryffindor." Han visade mot en husalf som redan bar en ny skål med mat mot bordet.

"Det är bra. Jag är ledsen att vi blev till sånt besvär för er ikväll", sa Sirius.

"Ni är aldrig till besvär", försäkrade Brase.

"Hur det än är med det så sticker vi upp nu", sa James. "Tack för allt, Brase!"

Sirius och Pettis följde med honom när han ledde vägen ut med Remus. Utanför möttes deras blickar i ett brett flin och sedan sprang de snabbt upp för att ta bra platser.

"Vi ska sitta här", sa James till en andraårselev som hindrade dem att sitta alla fyra vända mot Slytherinbordet. "Du kan ta andra sidan."

Pojken hoppade skyndsamt upp från sin plats och försvann längre bort i salen för att slippa sitta för nära dem. Han hade hört så många rykten om Potter och Black att han kände det hälsosammast för sin egen del.

"Varför ska du alltid bete dig som om du ägde stället, Potter?" sa Lily Evans missnöjt. Hon råkade sitta på andra sidan bordet två platser bort och hade sett vad James gjort.

James flinade gäcksamt mot henne. "Vad är det du klagar över, Evans? Jag vill bara sitta bredvid Sirius ju."

"Det finns lediga platser mittemot honom."

"Jag märker det. Vill du sitta där med oss?"

Hon fnös ljudligt och vände sig demonstrativt bort från honom för att börja tala med Mary Macdonald bredvid sig istället.

"Undrar var maten dröjer", sa Patty som satt på andra sidan, mittemot Remus.

"Den kommer. Oroa dig inte", sa Remus med ett finurligt flin. "Husalferna hade bara lite missöden i köket ikväll."

"Vadå för missöden?" sa Patty förvirrat.

"Inget som du behöver besvära ditt vackra huvud med, Patty", sa Sirius gäckande.

Hon fnös mot honom. "Försök inte. Jag kan se att nåt är i görningen från era miner."

"Kan hända, men det enda vi kommer att säga i saken är att du sitter på fel sida av bordet ikväll."

"Fel sida?" sa hon förundrat och vände sig för att se sig om i salen. "Menar ni att man ska kunna se hela salen ikväll medan man äter?"

"Det är ingen brådska med det, Patty. Du kan äta maten först så säger vi när det roliga börjar", lovade Remus.

Patty snörpte på munnen, men gick sedan med på att inte fråga mer för stunden. Hon gillade överraskningar och visste när man inte skulle tala om saker för mycket i förväg. I samma stund dök maten äntligen upp på borden och hon tog skyndsamt för sig av det. Det kändes bäst att hugga in på maten och få det undanstökat innan det roliga började.

"Vågar man ta av det här nu då?" sa Pettis tio minuter senare när han tryckt i sig två portioner av maten i rekordtid och var redo för efterrätten.

"Om du inte vet skillnad på Slytherinbordet och vårt bord så kan du låta jellot vara ikväll, Pettis", sa Remus lojt och tog själv en portion av det.

Patty spärrade upp ögonen och såg med nyfikenhet på jellot. "Så ni har gjort nåt mot slytherinarnas jello!"

"Tala inte så högt, Patty, är du snäll", bad Sirius strävt.

"Förlåt", skrockade hon och tog också för sig av jellot.

"Du borde låta det där vara och vända om dig nu, Patty", anmärkte Remus. "Slytherinarna börjar också med efterrätten nu."

"Ah, så var det, ja", sa hon och vände sig förväntansfullt om.

De snabbaste ätarna hade redan fyllt sina tallrikar med jello och börjat äta av det, vilket mestadels var pojkar. Flickorna verkade ännu sitta och äta av huvudrätten koncentrerade mer på sitt vanliga viskande och fnittrande än maten.

Det var Steve Laughalot, Slytherins quidditchkapten, som först bytte färg till blå. Hela hans hud och hår blev knallblått, men han märkte förstås inget och fortsatte lappa i sig jello. Hans kamrater omkring honom åt av samma blåa jello och blev lika blåa som han, medan gruppen bredvid dem blev gröna. Snape satt med sina vänner Avery och Mulciber i närheten av Regulus och Rosier, och de blev alla röda när de åt av det röda jellot i deras närhet.

"Å, det här var perfekt!" sa James förtjust och skrattade hjärtligt tillsammans med sina kamrater.

"Fast det hade varit ännu skönare om Avery haft kvar sina bölder från igår. Det hade förbättrat hans fula nylle avsevärt", anmärkte Sirius.

"Wow, det här var det bästa skämtet på länge", utbrast Patty förtjust skrattande så hårt att hon hade svårt att hålla sig kvar på bänken.

Alla andra i salen hade också märkt de nya färgerna på slytherinarna och skrattet rungade i salen, medan slytherinarna själva såg upprört omkring sig och försökte förstå vad som hänt. De hade ännu inte kommit på att det var jellot som var orsaken och fler elever blev offer till sprattet när de ville ha efterrätt.

Det var Aurora Sinistra från Ravenclaw som kom på saken när hon märkte hur en slytherintjej tog en portion med grön jello och blev direkt grön efter att hon börjat äta av det.

"Det är ju jellot! Nån har förhäxat jellot", utbrast hon förstummat.

Hennes röst var inte så hög att alla i salen kunde höra det och speciellt inte när salen ekade av skratt, men hennes närmaste vänner hörde det och började upprepa orden. En av slytherinarna i bordet bredvid råkade då höra det och lade snabbt ner sin sked. Det var en kille som varit på väg att äta av det röda jellot precis, men lade ner sin sked när han förstod varför alla runt honom blivit röda helt plötsligt.

Efter det spred sig orden genom salen och skrattet började avta när folk diskuterade om det verkligen kunde vara jellot som var förhäxat. Lärarna vid lärarbordet hade följt situationen tysta och med bekymrade miner. För dem hade det blivit ganska snabbt uppenbart att jellot var boven i dramat och McGonagall sågs viska med professor Dumbledore en lång stund innan hon till slut reste sig och steg fram till Slytherinbordet.

"Sluta äta av jellot", ropade hon till alla med en hög röst. "Det verkar vara förhäxat och kräver en utredning."

Med de orden tog hon fram sin trollstav och viftade med den så att en grön, en röd och en blå jello flög upp i luften och svävade efter henne när hon vände sig om och lämnade salen genom lärarnas sidodörr. Flitwick sågs skynda efter henne, medan Slughorn hade rest sig för att lugna ner de nu rejält ilskna slytherinarna.

"Återvänd till uppehållsrummet, så kommer jag dit direkt när jag vet vilken förhäxning det handlar om", sa han till dem.

"Jag tror att det är dags för oss att försvinna", viskade Sirius till sina kamrater.

"Jag tror bestämt att du har rätt", sa James och hoppade upp från sin plats. "Vi syns senare, Patty", tillade han innan han följde sina vänner skyndsamt upp till Gryffindortornet.

Sirius och James satt spelande Knallinafs i uppehållsrummet när McGonagall plötsligt dök upp i rummet med en sträng min.

"Black, Potter, Lupin och Pettigrew, följ mig till mitt kontor!" sa hon befallande innan hon vände på klacken och försvann lika snabbt från rummet som hon kommit.

"Då var det dags", sa Sirius bistert.

"Ni verkar ha åkt fast", sa Patty beklagande.

"Det var väl att förvänta sig", sa James ironiskt och följde efter Remus, som varit snabbast att följa ordern.

De tog sig tyst igenom slottet till McGonagalls kontor. Pettis var mest nervös då han var rädd för McGonagall, men James och Sirius tog det hela med ro. Remus å sin sida hade samvetskval, vilket han alltid fick när han åkte fast för något olovligt. Han kände att han svek sina föräldrar och Dumbledore som gjort så mycket för honom för att han skulle kunna gå på Hogwarts, men det var inget han någonsin berättade till de andra.

McGonagall hade sin strängaste min på ansiktet när hon bad dem stiga in på kontoret och ställa sig framför hennes skrivbord. Hon stod själv på andra sidan bordet och grymtade högljutt.

"Hur kunde ni göra nåt sånt här?" utbrast hon anklagande. "Ni har besudlat Gryffindors namn och dragit skam över hela elevhemmet! Att ni törs! Husalferna i köket är i uppror och gråter ögonen ur sig för det ni gjorde mot deras efterrätter! Jag har aldrig i hela min karriär på Hogwarts sett dem så upprörda som ikväll!"

De fyra pojkarna bleknade. De hade inte ens tänkt hur husalferna kunde ta rackartyget, och tanken på att de var i tårar över det skedda var mer än obekväm.

"Vi menade inte uppröra husalferna, professor", sa Sirius skyldigt.

"Nej, det kan jag tänka mig. Ni är briljanta pojkar och ändå kan ni inte använda er hjärna till att tänka på vilka konsekvenser ert handlande kan ha", sa McGonagall förgrymmat. "Jag kan förstå att ni vill göra spratt mot slytherinarna. Jag är inte helt främmande till den antipati som råder mellan Gryffindor och Slytherin och vet att ni håller dueller bakom lärarnas ryggar, men det är fullständigt oacceptabelt att ni anfaller slytherinarna genom köket! Det var den sämsta av alla idéer ni nånsin kommit på under er tid i skolan! Inte ens julgranen ni välte under första klass var så lågt som detta!"

Sirius flinade åt minnet av den voltande granen, men ingen sa något.

"Det här är inte roligt, Black", snäste McGonagall då. "Jag tar femtio poäng från var och en av er för det här eländiga sprattet och ni får alla straffkommendering! Ni är också portade från köket hädanefter och får inte sätta in en fot där mer! Husalferna vill inte ha er där nu när de vet att ni använde deras tjänstvillighet till att förhäxa maten de serverar till skolan."

"Vi är jätteledsna för att vi sårade husalferna, professor", sa James ängsligt. "Det var verkligen inte vår mening. Kan ni inte framföra våra ursäkter till dem?"

"Ja, snälla", bad Remus med gråten i halsen.

McGonagall grymtade strävt, men såg ut att vekna av deras uppenbara ånger.

"Jag ska framföra det till dem, men låt det här bli en läxa för er så att ni tänker vilka konsekvenser ert handlande kan ha för andra omkring er."

"Ja, professor", sa James.

"Nå, gå till sängs nu och försök låta bli såna här rackartyg i framtiden."

"Visst, professorn", lovade Sirius.

När de stunden senare återkom till Gryffindortornet väntade Donni O'Malley och Lily Evans på dem.

"Nå, låt höra! Hur många poäng tog McGonagall från er för ert rackartyg i stora salen då?" sa Donni.

"Håll i era hattar, tjejer", sa Sirius med ett snett flin. "Det var inga småsummor."

"Femtio poäng var", sa James, vilket fick tjejerna att dra häftigt andan.

"Femtio poäng var? Men det blir ju sammanlagt tvåhundra poäng!" sa Lily förskräckt.

"Jag vet. Vi kan räkna", sa Sirius lojt. "Jag tror att vi hamnade precis på minus för den här terminen igen."

"Ja, det är ett som är säkert", instämde James. "Jag har inte lyckats få så mycket poäng från McGonagall och Kettleburn under terminen att jag kan tro att vi ligger på plus längre."

Lily såg avmätt på dem. "Om ni var lika ivriga på alla andra lektioner som ni är i förvandlingskonst och skötsel av magiska djur, så kunde ni samla poäng från andra lärare också. Ni har ju bevisat att ni har hjärna nog om ni bara sätter manken till det."

"Men Evans då! Ska du bli vår mamma plötsligt?" sa James roat.

Hon gav honom en iskall blick innan hon vände på klacken och steg fram till anslagstavlan för att skriva ner deras femtio minuspoäng på listan där.

"Jag tror att jag blir förloraren för den här terminen", sa Patty muntert när hon såg på summan av poäng som både James och Sirius nu hade i sina kolumner.

"Tyvärr så. McGonagall var ilsknare med oss ikväll än nånsin förr", sa Sirius flinande.

"Ja, hon kan bli så där. När hon blir riktigt ilsken börjar hon tala om hur man drar skam över hela Gryffindor och allt sånt skit", sa Patty skrockande.

"Det var precis vad hon sa till oss ikväll", berättade James.

"Nå, det är inget att bry sig om. Det där var ett legendariskt rackartyg! Det kommer man säkert minnas i skolan i åratal", sa Patty belåtet. "Jag önskar att jag kommit på det själv."

Nästa dag upptäckte Sirius och hans kamrater att hela skolan visste att de var upphovsmakarna till rackartyget med slytherinarnas jello. De flesta i Gryffindor tyckte att det var så minnesvärt att de inte ens var arga över den stora mängden rubiner som försvunnit från deras timglas i entréhallen. Tvåhundra poäng var ju ändå en summa som avsevärt påverkade deras chanser i elevhemsturneringen, men synen på de gula, röda och blåa slytherinarna var värt det.

Det geniala med förhäxningen som de använt var att man inte kunde häva dess effekt, utan det klingade av av sig själv under de följande tjugofyra timmarna, vilket gjorde att klasserna var fyllda av färgglada slytherinare hela måndagen. Uppståndelsen över det var så stort att Peeves fick höra om saken och flög sedan efter de blåa, gröna och röda slytherinarna sjungande glatt:

"De är alla blåa, röda och gröna,
slytherinarna ser ut som en höna,
kacklar sig fram i färger så sköna,
ja, det är sant; det är ingen skröna."

Sången smittade snart av sig och sjöngs av alla andra elevhemmen i skolan hela den veckan till slytherinarnas förtret. De gick ilskna fram på korridorerna, men höll sig i stora grupper för att känna sig tryggare, medan hufflepuffarna sjöng efter dem tillsammans med eleverna från Ravenclaw och Gryffindor.

När sången sedan blev gammal och glömdes bort, hördes Peeves sjunga en sång om Sirius, James, Remus och Pettis, som han fått en ny respekt för efter deras briljanta rackartyg. Närhelst han skymtade dem i skolan, sken han upp och började sjunga:

"Här kommer Blacken med hejaklacken,
Svarta pottan med sluga flottan,
lustige ludna Lupin och rufsige rackarns Råttan.
Skyr ej spratt, fast andra får fnatt,
men Peeves får sig ett lyckligt skratt."

Sirius sa efter det att han hade åstadkommit allt han någonsin velat i livet. "Jag menar, det finns ju ingen större ära än att ha vunnit Peeves respekt över ens rackartyg. Jag tror inte att han nånsin har sjungit såna lovord över en elev på Hogwarts".

"Det är inte riktigt lovord när han kallar mig för en rufsig rackarns råtta", fräste Pettis missnöjt.

"Det är faktiskt hans sätt bara. Det är som att jag alltid kallas för en svart potta", sa James godmodigt. "Det är bara lustigt."

"Precis, fast han har ändrat mig till lustig nu och kallar mig inte luder längre", sa Remus.

"Ja, frågan är ju vad han menade med det ordet", sa Sirius skrockande. "Tänkte han att du är som en kadaver för att du är varulv eller är du egentligen en slampa förklädd till en skolpojke."

Remus gav honom en frän blick. "Peeves vet faktiskt inte om min hemlighet, så han kan inte kalla mig för kadaver."

"En förklädd slampa alltså", sa James skrattande.

Remus fnös, men kunde inte låta bli att skratta själv. "Kanske det, fast det var nog mest för att det passade att säga med Lupin", sa han godmodigt. "Det är ju därför han kallar mig luden också. 'Lustige ludna Lupin' och 'ludna luder Lupin' låter roligt i hans öron. Det är ju samma sak med Pettis när han blir kallad för 'rufsige rackarns råttan'."

"Det fattar vi väl. Vi driver bara med dig", sa Sirius flinande.

Effekten av Peeves sång var att Sirius blev sedd i hela skolan som ledare till det kompisgäng som utgjordes av honom, James, Remus och Pettis, och folk började säga: "Där kommer Blacken med hejaklacken", närhelst de såg dem i skolan. Slytherinarna å sin sida började kalla James för Svarta pottan och Remus blev ludna Lupin medan Pettis blev allmänt bara Råttan, vilket spred sig till elever utanför Slytherin också.

"Det är bara att inse att vi numera heter Blacks gäng officiellt", sa James med en suck när jullovet närmade sig och namnet blivit befäst.

"Och att vi fått nya öknamn som alla som är arga på oss kan använda", tillade Remus.

"Äsch, vem bryr sig! Slytherinarna är bara ilskna för att vi gjorde dem till åtlöje i hela skolan", sa James nonchalant. "Det är fortfarande folk som kallar dem för hönor och kacklar när de ser slytherinare."

"Ja, det är värre att vara en höna än en potta. Pottor kacklar i alla fall inte", sa Sirius skrattande.

"Lätt för dig att säga som inte har fått ett öknamn", sa Pettis surt.

"Äsch, de glömmer säkert namnet Råttan snart nog", sa Sirius lugnande. "Det är bäst att inte fokusera på det utan fortsätta bara våra övningar med skiftningsförtrollningen. McGonagall ljög inte när hon sa att det är en ny nivå av förvandlingskonst, men jag har bestämt mig för att lära mig det ordentligt innan jullovet börjar."

"Om du menar att du ska lära dig att byta dina kläder med en viftning av din trollstav såsom McGonagall gjorde på lektionen, så tror jag knappast att du lyckas innan jul", sa Remus tvivlande.

"Kanske det, men jag tänker sträva efter det ändå", sa han envist.

De hade lagt sin plan att lära sig hur man förvandlar levande djur till andra levande djur på hyllan när McGonagall introducerat skiftningsförtrollningen till dem och de kommit på hur svår den var att göra och hur mycket övning de behövde för att bemästra den.

"Vi får fortsätta med djuren sen när vi lärt oss detta", hade James sagt och de andra hade hållit med honom.

För de som glömt bort saken eller missat läsa förorden jag skrivit till den här trilogin:
Spelet Knallinafs är min översättning på Exploding Snap då spelet ju går ut på att korten kan explodera med ett knall i ett nafs när man spelar med dem.