Efter matchen var det endast tio dagar kvar till fullmåne, vilket fick Sirius och James att börja planera för sitt kommande äventyr med allvar. De var äntligen animager och kunde verkställa sin plan att tillbringa fullmånenatten med Remus i Förbjudna skogen. Att Pettis ännu inte lyckats bli en animagus var inget de tänkte låta störa sina planer. De sa bara åt honom att träna på det om han ville följa med dem och fortsatte smida sina planer.
Det fick Pettis så desperat att han smög sig till deras krypin i den hemliga tunneln för att träna på animagusförvandlingen där varje kväll. Hans ihärdighet och beslutsamhet vann över hans rädsla att misslyckas och på söndagen två dagar innan fullmåne lyckades han äntligen förvandla sig själv till en råtta. Det var mer för att han inte ville bli utelämnad från det kommande äventyret än för att han blivit duktig nog.
Tursamt nog gick inget fel i förvandlingen, men han blev inte en ökenråtta som han önskat sig utan en vanlig brunråtta, som var den arten han använt mest i sina övningar. Det gjorde honom dock inget när han äntligen blivit animagus. Han var så salig över det att han gick och log flera veckor över saken, vilket fick folk att se konstigt på honom och fråga vad han gick och log för.
Hans kamrater var också glada och lättade för att han kunnat förvandla sig och satt hela måndagskvällen med sina planer inför tisdagen. Remus var med dem, även om han redan kände sig illamående och trött, men tanken på att få ha sällskap under fullmåne gjorde honom så lycklig att han struntade i sitt dåliga mående. Han var lika entusiastisk över den kommande natten som de andra och tog adjö av dem med ett brett leende på tisdagen när han gick för att vila i sjukhusflygeln i väntan på kvällen.
Sirius, James och Pettis hade gömt sig ute efter middagen och satt tittande på Marodörkartan för att se var Remus och madam Pomfrey var. Det hade redan blivit mörkt och månen skulle snart gå upp, vilket betydde att Remus behövde låsas in i sin stuga innan det. De såg på kartan hur prickarna med Remus och madam Pomfreys namn rörde sig skyndsamt nerför trapporna och sedan ut i natten för att ta sig till det piskande pilträdet.
Remus hade berättat för sina kamrater hemligheten med trädet och de såg nu nyfiket från sitt gömställe hur madam Pomfrey stötte till trädet med en lång pinne för att få det att frysas på plats så att hon kunde ta sig förbi det tillsammans med Remus.
"Det hade varit skönt att veta det där den gången vi tog oss in i tunneln på tvåan", sa Pettis surt, ännu i minnet skräcken han känt i situationen.
"Det viktiga är att vi vet det nu", sa James som följde med sin blick på madam Pomfreys prick på kartan. Den försvann för ett kort ögonblick helt från kartan, men återvände sedan när hon tog tunneln tillbaka till slottet.
"Hon kommer nu", varnade han och de höll andan för att inte avslöjas från sitt gömställe bakom buskarna.
Madam Pomfrey skyndade sig förbi dem utan att se åt deras håll alls. Hon hade inte en tanke på att någon elev kunde vara ute så här sent och styrde stegen vant tillbaka mot slottet. Först när hon gått in i entréhallen vågade de tre pojkarna lämna buskarnas skydd.
"Då tror jag att vi lånar madam Pomfreys pinne", sa Sirius belåtet.
Han tog den långa pinnen hon lämnat i närheten av trädet och stötte med den på den punkt nära trädets rötter som Remus visat för honom. Det fick trädet återigen att stelna som om det blivit fryst på sin plats.
"Perfekt", sa James med ett flin och tog sig snabbt in i hålet åtföljd av sina vänner.
De förvandlade sig till djur innan de började springa igenom tunneln. Det var lättast och snabbast när taket var så lågt att man vanligen fick böja sig när man gick där. Pettis hade hoppat upp i ryggen på Sirius och höll sig fast i hans päls med sina små råttassar då han annars inte hade kunnat hänga med i farten.
De galopperade genom tunneln tills de kom fram till den låsta luckan i taket. Remus hade berättat att madam Pomfrey förhäxade luckan så att den låstes magiskt och förhindrade honom att lämna sitt fängelse för natten. Eftersom han visste vilken förhäxning madam Pomfrey använde, kunde James använda rätt motbesvärjelse mot den och öppna luckan åt Remus.
De hade beslutat sig för att inte gå in i stugan utan istället försöka locka Remus ut därifrån, eftersom han varnat dem om den galenskap som fyllde honom under fullmåne. Han hade aldrig smakat på frihet under fullmånenätter och drevs därmed av en hätsk lust att bita allt i sin omgivning, vilket oftast resulterade i att han bet sina egna tassar när han inget annat hade kvar att bita.
"Remus, det är öppet nu", ropade James genom luckan. "Följ med oss ut!"
Som svar kom ett hätskt morrande från stugan och sedan springande steg av någonting tungt som kom nerför trapporna mot den öppna luckan. James förvandlade sig snabbt tillbaka till en kronhjort och vände om för att fly platsen med Sirius springande före. De hörde bakom sig hur varulven var dem hack i häl i tunneln och ökade farten för att hinna ut därifrån innan den fick fatt dem.
Sirius hoppade vigt ut genom öppningen under trädet och var så snabb att det piskande pilträdet inte hann uppfatta honom alls. James som följde efter med sina tunga hovar gjorde dock så mycket väsen att trädet gick till anfall, men hann inte slå till James innan han hoppat undan. Det blev istället Remus som i sin varulvsform hoppade morrande ut från hålet som blev slagen av en tung gren så att han flög flera meter åt sidan och rullade i marken så att han tappade medvetandet för ett ögonblick.
Sirius och James hade tagit platser på var sin sida av honom några meter längre bort, när han kravlade sig upp på fötter igen. Han var större än vanliga vargar och såg skrämmande ut med sina stora huggtänder som han visade i en dov morrning mot dem. Hans ögon var blodsprängda och hans blick lös av den galenskap som fyllde honom.
James hade endast sett varulvar på bilder och kände en adrenalinrusch fylla honom. Han följde vaksamt varje rörelse som varulven gjorde och kunde läsa avsikten i dess blick sekunden innan den gick till anfall. Utan att väja eller hoppa undan mötte han den anfallande varulven genom att sänka sina horn till skydd. Han lyfte den från marken med sina stora horn slungande den åt sidan innan den kunde bita honom.
Sirius vände sig i samma stund och sprang mot skogen som fanns nedanför backen. Han stannade halvvägs i backen och ylade till varulven innan han fortsatte vidare. James följde i hans led, men sneglade flera gånger bakåt för att se om varulven tog betet. Den hade kommit upp på fötter igen och såg efter dem som i valet och kvalet. Den hade aldrig mött något levande under alla nätter av fullmåne som den genomlevt de senaste elva åren och verkade vara i chock. Inte bara över mötet med dem, men även för att den plötsligt kunde känna nattluften friskt i sina näsborrar och dragningen av månskenet, som lyste upp den annars så mörka natten.
Plötsligt höjde den sin nos mot himlen och ylade mot månen, vars kraft pumpade i dess vener starkare än någonsin. Sedan satte den av i galopp rakt mot skogen där den ännu kunde skymta den svarta hunden och den stora kronhjorten vänta på den mellan träden. När den sprang in i skogen försökte den inte anfalla dem igen utan sprang förbi dem fylld av lyckan i den plötsliga friheten som givits den. Den hade aldrig fått uppleva hur det kändes att sträcka på benen och galoppera med all den styrka den hade i sina starka muskler.
Dofterna i skogen fyllde dess näsborrar och stärkte upplevelsen av magin i dess blod som månens sken fått i brand. Den stannade kort för att yla igen av lusten att få leva och vara fri och märkte sedan hur kronhjorten och den skotska hjorthunden steg närmare sida vid sida. Råttan som suttit i nacken på hunden hoppade upp på ryggen av hjorten och klättrade upp till dess horn för att hålla sig fast från dem istället.
Varulven luktade på den främmande lukten från de tre, men morrade inte längre. Istället vände den sitt huvud mot månen igen och ylade högre och längre än förut. Sirius svarade med att yla med, även om hans ylande var mycket svagare än varulvens. Någonstans på andra sidan skogen svarade vargarna som bodde i skogen med att yla tillbaka. Deras ylande fick varulven lystra till och vända sig åt ljudets håll med upphetsning, men den började inte springa ditåt. Istället tog den plötsligt av och började springa djupare in i skogen fylld av lusten att få ta sig vidare och upptäcka mer av den spännande värld den plötsligt blivit släppt lös i.
Sirius och James hade väntat på det och följde efter den, men hade svårigheter att hänga med i farten när varulven sträckte på sina ben och sprang snabbare än något annat djur i skogen. Den hade mer kraft i sina muskler genom månens magi och var omöjlig att hänga med när den sprang allt vad den kunde. Sirius hade dock en jakthunds näsa och kunde därför följa det luktspår som den lämnade efter sig.
Spåret gick rakt in i skogens djup, men de följde efter det utan rädsla. De hade aldrig mött något farligt i skogen även om de blivit varnade om att skogen var full av farliga monster. En halvtimme gick medan de sprang framåt följande doftspåret som Remus lämnat efter sig. De kunde höra honom yla någonstans framför sig då och då och fortsatte envist efter tänkande att varulven nog snart fick nog av sin spurt och stannade.
Plötsligt hörde de tumult framför sig och skyndade ditåt för att se vad det var som pågick. En kentaurs skrik hördes bland tumultet och Sirius blod blev till is av rädslan att Remus anfallit kentaurerna i sin varulvsform. Han tog i allt vad han orkade i galoppen och hoppade sedan in på en liten glänta där de möttes av den värsta synen man kunde tänka sig.
Firenze låg på marken fastbunden av en stark vit väv, som kom från baken på en jättelik, två meter hög spindel som på något sätt lyckats få honom oskadliggjord. Den hade en pil stickande ut från sidan, men verkade inte bry sig om det utan fortsatte att spinna sin väv runt Firenze.
Sirius hann inte tänka vad han gjorde. Han förvandlade sig snabbt tillbaka till en människa och kastade lamslå-förhäxningen mot spindeln. Förhäxningen slog rakt mot spindeln, men verkade inte göra något.
"Den är känslig endast i buken", ropade Firenze då. "Ta min båge och skjut den i magen med en pil! Du kan inte lamslå den ensam!"
Sirius sneglade mot bågen som låg på marken flera meter därifrån, men försökte inte ens gå efter den. Spindeln hade märkt honom och närmade sig försiktigt medan den utvärderade hur stort hot han var mot den.
"Tagghorn, kan du stånga den med dina horn om jag får den att jaga mig?" ropade han.
Kronhjorten svarade med ett brölande och släppte råttan ner till marken.
"Slingersvans, gå och gnaga på trådarna som binder fast Firenze", befallde Sirius innan han förvandlade sig till en hund igen.
Med ett snabbt språng anföll han spindeln från den sidan där pilen satt fast i den. Han greppade tag om pilen med sina käftar och tryckte in den djupare i spindeln medan den försökte bita honom med sina stora huggtänder. James anföll i samma stund med sina taggiga horn stångande spindeln rakt i bröstet när dess uppmärksamhet var på hunden. Den flög bakåt och hamnade på rygg viftande med sina åtta långa ben i luften. I samma stund dök Måntand upp från skogen morrande en varning innan den hoppade rakt över spindeln och rev upp dess buk med sina vassa tänder.
Spindeln slapp ifrån sig ett skrik som lät nästan mänskligt innan den sprattlande gav upp andan och dog. Sirius som blivit rädd att varulven kunde ge sig på Firenze hade backat framför honom för att beskydda honom, men Måntand verkade inte bry sig om kentauren. Den satte sig ner bredvid den döda spindeln och såg på de andra med ögon som inte var blodsprängda längre. Det var som om galenskapen hade släppt från dess blick och skogens frihet gett den förståndet tillbaka.
Sirius skällde till James innan han vände sig för att börja slita sönder trådarna, som ännu band Firenze till marken. Pettis hade lyckats gnaga sönder bara hälften av dem och Sirius slet med sina käftar för att lossa resten.
"Tack", sa Firenze lättad när han kunde kravla sig upp på fötter igen. Han log mot den svarta hunden klappande honom på huvudet innan han vände sig för att se på varulven bakom spindeln. "Du är en varulv och ingen varg", sa han.
Måntand svarade med att yla mot månen.
Sirius förvandlade sig återigen till människa i hopp om att få tala med Firenze. "Vakta Måntand", sa han till James innan han vände sig mot Firenze.
"Jag kan inte vara i människoform länge, eftersom Måntand anfaller mig då, men berätta vad det där var för nåt."
"Det är en acromantula, en av Hagrids skyddslingar", sa Firenze. "Han blir inte glad att ni dödade den."
"Hagrids skyddsling", utbrast Sirius bestört.
"Ja. Det finns en koloni av dem i skogen, men den där hade irrat ut från sitt område. Ni bör undvika att gå sydost härifrån, eftersom ni knappast klarar er där. Det går att döda en acromantula, men inte en hel flock av dem."
Slingersvans pep förskräckt över de orden, men Sirius nickade bara allvarligt. "Tack för varningen, Firenze. Då håller vi oss undan därifrån."
"I djurform är ni trygga överallt annanstans med inte djupt inne i den sydöstra skogen", sa Firenze, men såg sedan mot varulven som ställt sig plötsligt upp nosande på luften. "Varulven har fått din doft i sina näsborrar, unge Sirius. Du bör förvandla dig till hund igen."
Sirius sneglade bakåt och gjorde en grimas. "Han är väl inte farlig mot er kentaurer, va?" Synen på den oskadliggjorda Firenze i klorna på den jättelika spindeln hade fått honom rädd och han ville aldrig mer se en kentaur i sådan livsfara.
"Nej, han är ingen fara mot oss. Vi klarar av att skydda våra föl", sa Firenze lugnt. "För oss är acromantulan den enda faran i skogen, men de brukar inte komma in på vårt område. De vet att vi dödar dem om de kommer hit."
I samma stund brölade James varnande och Sirius kom på att förvandla sig tillbaka till en hund. Måntand hade rest ragg och börjat gå mot dem, men stannade förvirrat när det som den trott vara en människa plötsligt var en hund igen. Lukten av människa försvann från vinden och dess päls slätades ut.
"Tack så mycket för att ni räddade mitt liv", sa Firenze till dem. "Jag ska låta er ströva fritt i skogen, men se till att hålla er vän inne i skogen så länge fullmånen är på himlen. Här i skogen kan han inte skada nån, men det vore livsfarligt för människorna i slottet om han kom lös där."
Sirius skällde som svar och viftade med svansen mot honom.
"God natt, vänner", sa Firenze klappande honom kort innan han vände sig om och travade in bland träden.
Då vände sig Sirius mot varulven och steg försiktigt närmade den viftande ännu sin svans. Till James förvåning svarade Måntand med att vifta med sin svans. De två nosarna mötte nyfiket och sedan gick varulven och hunden runt varandra luktande på varandra som för att stifta vänskap.
Efter att Måntand gjort fred med Tramptass steg den fram till Tagghorn och luktade nyfiket på den innan den till slut luktade på råttan, som gömde sig mellan benen på den stora kronhjorten. Tramptass skällde då för att få uppmärksamhet och skuttade runt dem för att få dem i rörelse. Tagghorn sänkte sitt huvud för att lyfta upp Slingersvans och sedan satte de av alla fyra tillsammans för att springa och leka bland träden i nattens mörker.
Nästa morgon hade Sirius, James och Pettis svårt att hålla sig vakna under lektionen i trollformellära, men den friska luften på rasten hjälpte och de var piggare under den efterföljande lektionen i örtlära. När lunchrasten kom gick de dock för att sova en stund och blev sena från lektionen i försvar mot svartkonster.
Professor Corbyn tog fem poäng från de alla tre för det, men satte dem sedan att träna på skyddsbesvärjelsen protego. De praktiska övningarna under lektionen piggade upp dem, men endast tills de hade sin sista dubbellektion för dagen, vilket råkade vara astronomi. På onsdagar betydde det alltid teori om stjärnskådningens hemligheter, vilket Sirius oftast fann intressant, men inte den dagen när han inte sovit alls under den gångna natten.
De hade smugit sig först efter soluppgången tillbaka till skolan efter att de tagit den avtuppade Remus tillbaka till sin stuga med hjälp av svävarförtrollningen, och Sirius lade sig därmed resolut för att sova vilande över sin astrologibok. Han förlorade tio poäng när han började snarka mitt under lektionen, men bytte bara ställning och fortsatte sova.
"Vad har du gjort i natt, Black, när du inte kunde hålla dig vaken på lektionen?" sa Izzy Irwing nyfiket när klockan ringde för att markera skoldagens slut.
"Det blev en lite kort natt", sa han gäspande.
"Om det blev! Ska vi gå och sova en stund innan middagen?" föreslog James som kämpat för att hålla sina ögon öppna hela lektionen.
"Bra idé", sa Pettis lika sömnigt.
"Vad höll er uppe i natt då", frågade Donni.
"Det hade du förstås velat veta", flinade Sirius utan att svara.
"Kom nu, killar", sa James sömnigt. "Jag vill sova."
"Bara vi inte blir sena från middagen", sa Pettis.
"Det är ingen fara, Pettis. Det är bara att gå till köket och fråga om de har nåt till oss i så fall", påpekade Sirius.
"Ni får väl inte gå till köket", sa Eleanor Wyatt från Ravenclaw. Hon hade blivit prefekt det året och var noga om att alla följde skolans regler.
"Det var på trean det, Wyatt. Vi har gjort upp med husalferna sen dess", sa James lojt.
"Ja, man vill ju inte vara osams med husalferna", sa Pettis flinande och följde sedan sina vänner upp till Gryffindortornet för att lägga sig för en stund.