Dagen därpå hade de i schemat både förvandlingskonst och skötsel av magiska djur på förmiddagen, vilket Sirius sa var det bästa schemat man kunde ha. Sedan han fått veta om Remus hemlighet som varulv och de kommit på idén om att bli animager, hade hans inställning till förvandlingskonst förändrats totalt. Förut hade ämnet varit något som behövde läras för att klara sig som trollkarl i framtiden, men nu var det det viktigaste ämnet av alla.
Professor McGonagall hade redan under våren märkt den utökade entusiasmen som både James och Sirius visat på hennes lektioner och var aningen förbryllad när den verkade ännu sitta i så här efter sommarlovet. De hade inte längre tid att viska med varandra på samma sättet som förut utan lyssnade noga och till och med skrev anteckningar om det hon sa.
Därmed blev det så att de den morgonen tjänade in fem poäng var på lektionen för att de lyckades med att förvandla en hårborste till en riktig mus. Det var inte som Pettis resultat som var en hårborste med ben och svans.
"När ska ni förlora de poäng ni fick på förvandlingskonst då, Potter och Black?" sa Lily spefullt till dem när de vid tiotiden den förmiddagen gick mot den yttre borggården där de enligt schemat skulle samlas till lektionen i skötsel av magiska djur.
"Det återstår att se", sa James flinande.
"Ja, det är inte så att vi går och planerar hur vi ska förlora poäng", sa Sirius lojt.
"Talar ni sanning nu då?" sa Donni tveksamt. "Det verkar nämligen för oss andra som om ni verkligen gick och planerade saken."
"Äsch, det är bara för att vi har otur så ofta", sa James nonchalant.
"Har inte din pojkvän valt skötsel av magiska djur, Evans?" sa Sirius som letade efter Snape med sin blick, men kunde inte se honom någonstans.
"Han är inte min pojkvän, och nej, han har valt alkemi istället", sa Lily fränt.
"Vad trevligt! Då slipper vi hans illaluktande sällskap då", sa James belåtet.
"Nja, Mulciber kommer där i sällskap av Avery från Slytherin", grymtade Remus.
"Det där måste vara vår lärare", inflikade Pettis och pekade mot en storväxt man som gick mot dem med ett brett leende på sina läppar.
Han gick ovanligt stelt, men klassen tänkte att han nog hade gjort illa sig nyligen och spekulerade sedan hur det kunde ha hänt. När han sedan stannade framför dem märkte de att hans vänstra hand var gjord av trä och stirrade som förhäxade på den. De ville se ifall han kunde röra sina fingrar och väntade med spänning att han skulle göra något.
"God dag, klassen. Jag heter professor Kettleburn och undervisar i skötsel av magiska djur här i skolan", sa han och såg leende på de alla. Det gick inte honom förbi att de stirrade på hans hand och han höjde därmed upp den för att visa den bättre.
"Ja, jag har en handprotes och kan röra mina fingrar ifall det var det ni ville veta."
"Varför har ni en handprotes, professor?" sa Bacchus Mulciber nyfiket.
"För att min hand blev uppäten av en drake i Rumänien", sa han och log sedan bredare när eleverna drog häftigt efter andan. "Det var nåt år sen när jag var på semester där. Det var faktiskt en av mina bästa och mest minnesvärda semestrar och jag kan verkligen rekommendera er alla att besöka drakreservatet i Rumänien. De har de största drakarna i världen där."
"Wow, det låter häftigt!" sa Sirius imponerat.
Kettleburn vände sig mot honom och log när han kände igen honom och James jämte Remus.
"Ah, ni är mr Lupins två vänner. Vi har träffats förut", sa han belåtet.
"Ja, sir. Jag heter Sirius Black och det här är James Potter."
"Vad trevligt att ni valt mitt ämne alla tre, och speciellt du, mr Lupin." Kettleburn strålade mot Remus och tillade sedan: "Så fascinerande att få ha dig här med oss!"
"Tack, sir", svarade han rodnande. "Peter Pettigrew här är också min vän."
"Välkommen till min klass, mr Pettigrew", sa Kettleburn godmodigt, men vände sig sedan mot hela klassen. "Nå, nu är det dags att börja, tror jag. Skötsel av magiska djur är ett ämne som inte har mycket med böcker och torra teorilektioner att göra. Istället kommer jag att lära er hur man handskas med alla de fantastiska magiska djuren som världen är full av."
Hans ord fick eleverna att skina upp och se så förväntansfulla på honom att hans leende blev spefull.
"När jag säger detta menar jag inte att ni inte ska vara uppmärksamma på det jag lär er. Att kunna teorin i mitt ämne kan utgöra skillnaden mellan att förlora en lem eller livet, så det är av yttersta vikt att ni lär er handskas med vilda djur på rätt sätt."
Han viftade återigen med sin vänstra arm och fick klassen att skratta.
"Idag har jag tänkt att vi ska få möta en liten, ganska harmlös krabat som kallas eldiller. Följ med mig så ska jag ta er till min inhägnad där jag har samlat en flock med illrar åt oss."
Han vände sig och började gå bort från slottet styrande sina steg mot Förbjudna skogens håll. Eleverna följde honom ivrigt och hoppades att eldiller var lika häftigt i verkligheten som den verkade utifrån dess namn.
"Undrar vad han har gjort som får honom att gå så stelt", sa James fundersamt.
"Han har inte gjort nåt. Han går alltid på det där sättet", sa Remus. "Han har protes i båda benen."
"Va? Har han protes i benen också?" utbrast Sirius.
"Jadå. Han bor ju lika mycket i sjukhusflygeln som jag, så jag har sett honom ta av sig benen många gånger. Det ena benet är av under knät och det andra nästan helt, men hans proteser är förtrollade så att han kan gå ganska lätt med dem."
"Vet du varför han har förlorat sina ben då?" sa James nyfiket.
"En grip ska ha slitit av hans ena ben och en mantikora det andra. Ni borde höra hans berättelser från alla hans resor i världen. Han har träffat de mest fantastiska odjur som finns."
"Jag hoppas att han berättar några av sina berättelser under sina lektioner då", sa Sirius längtansfullt.
"Varför är han så ofta i sjukhusflygeln då? Är han som du, Remus?" sa Pettis förvirrat, undrande hur en lärare kunde vara varulv.
"Nej. Han brukar bara komma in med olika konstiga skador som han får på sina lektioner."
"Brukar han få skador på sina lektioner?"
"Ja, han har rykte om sig att vara lite vild och vårdslös, i alla fall enligt madam Pomfrey."
"Det låter ju roligt", sa Sirius leende.
De anlände framför en inhägnad som var byggd bredvid Förbjudna skogen och såg små gulpälsade illrar springa runt i inhägnaden. De hade en svart mask kring ögonen, vilket gav dem ett liknande utseende som den icke-magiska illern.
"De här är bitska rackare så var försiktiga när ni handskas med dem", sa Kettleburn innan han öppnade dörren in till inhägnaden och tog tag i en av illrarna.
Med den i famnen återvände han ut till klassen och lyfte sedan upp illern så att de kunde se den bättre. Det tyckte inte illern om, så den vände sig i hans grepp och försökte bita honom, men kom åt hans handprotes.
"Nehej du, inget bitande här", sa Kettleburn godmodigt och tog tag i dess nacke för att hänga den i luften framför eleverna. "Som ni ser, så gillar den inte att hanteras på det här sättet, så var försiktiga när ni handskas med illrarna. Även om det inte är farligt att bli biten av en eldiller, så kan det kännas lite."
Illern hade börjat trilskas och morra dovt, vilket fick Kettleburn att ta den in i sin famn igen och tala lugnande till den. Då tog den och bet honom i hans tumme så att den började blöda. Kettleburn verkade dock inte bry sig och vände sig mot klassen igen.
"Ni vill inte göra en eldiller arg på riktigt. Lite trilskande är inte farligt, som ni märker. Det blöder bara lite, men en arg eldiller kan spruta eld, vilket vi inte vill vara med om", förklarade han med ett leende. "Det som gör eldillern värdefull är dess saliv som har magiska egenskaper. Vi kommer därför ta saliv idag från den här flocken jag har samlat för ändamålet. Madam Pomfrey vill gärna ha en flaska eldillersaliv åt sig, eftersom den har en fantastisk förmåga att läka de svåraste sår som finns."
"Borde ni inte sätta plåster på det där såret, professor?" sa Lily Evans bekymrat. "Det blöder ganska mycket."
"Nä, det är ingen fara. Det kommer att läka innan lektionen är över", sa han nonchalant. "Salivet i bettet kommer att läka det."
Medan han sa det smekte han illern i sin famn och den bet honom i handen igen så att han fick ett till blödande sår, den gången i köttet mellan tummen och pekfingret.
"Ja, ja. Du vill inte vara i famnen, jag vet", sa han lugnande, men släppte inte taget om den. Blod från hans tumme och hand sipprade ner till hans byxor, men han verkade fortfarande inte bry sig om saken.
"När jag säger att eldillern kan spruta eld, så menar jag att deras andedräkt blir svavelrikt när de blir arga på riktigt. Det är när de börjar fräsa som det är bäst att backa undan, för då börjar de andas ut svavel och det minsta lilla kan antända det och göra det till en eldklot. Eld kan inte skada eldillern själv, men det kan vara förödande för era kläder och lämnar efter sig otrevliga brännsår på huden."
"Hur får man saliv från dem utan att göra dem så arga att de bits eller sprutar eld då?" sa Evander Avery. Han följde eldillern med en vaksam blick och såg ut att ångra att han valt ämnet skötsel av magiska djur.
"Det har man pumpakola till", sa Kettleburn muntert och vände sig för att visa på en väska på marken bakom sig. "Jag har en påse med pumpakolor som jag skaffat inför den här lektionen och som ni får mata eldillrarna med. De är totalt galna i pumpakolan och blir de tamaste av djur bara de känner lukten av det. Jag vill att ni delar upp er parvis: den ena tar ett provrör från bordet där, medan den andra tar en näve godis."
Han visade mot ett litet bord bredvid inhägnaden där det fanns en hög med provrör bredvid en tom medicinflaska.
"En av er ska mata eldillern med godis, medan den andra samlar upp saliven från dess mungipor med provröret och tömmer det sen i den där tomma flaskan på bordet", förklarade han. "Jag lovar att det är väldigt enkelt och inte farligt alls. Eldillrarna kommer nämligen att börja dregla direkt de ser pumpakolan och det enda ni behöver tänka på är att ta upp saliven som redan kommer ut ur deras mun.
"Det är en iller per par och jag vill att ni håller er lugna när ni handskas med illern ni blir tilldelad. Lägg en godisbit i taget på marken framför illern och låt den äta själv medan ni samlar saliv från den. Det viktiga är att ni inte försöker klappa den eller röra den i onödan ifall ni inte vill bli bitna. Som ni märker så är de inte förtjusta i att bli hanterade av människan."
Medan han sa det bet illern honom en tredje gång och han suckade. "Du är visst missnöjd med mig", sa han och vände sig för att släppa in den i inhägnaden igen.
"Det är bäst att låta honom lugna ner sig lite innan vi börjar samla saliv från dem", tillade han innan han tog fram en näsduk från fickan. Han använde den till att torka sin blödande hand, men gjorde det så slarvigt att det knappast gjorde någon skillnad. Det första såret hade dock slutat blöda redan av sig själv och det andra verkade också blöda mindre nu, medan det forsade blod från det tredje som var alldeles färskt och som illern rivit med sina skarpa tänder på ett värre sätt än de två andra.
"Nå, ska ni dela upp er i par nu och hämta provrör åt er!"
Efter att han stoppat undan sin blodiga näsduk tog han upp sin väska och grävde efter påsen med godis där. Han hade en tom skål på bordet dit han hällde kolorna och vände sig sedan återigen mot klassen.
"Här har ni godiset att ta en näve av. Kom bara ihåg att inte äta av kolorna själva. Det är oerhört viktigt att ni inte gör det. Vi behöver varje kola vi har till illrarna."
Med det steg han åt sidan och väntade att klassen hade delat upp sig parvis och hämtat både provrör och godis till varje par. När alla var redo, öppnade han dörren till inhägnaden och började dela ut illrar till dem. James och Remus hade bildat par med varandra, medan Sirius blivit par med Pettis, och de hämtade var sin iller och slog sig nära varandra i gräset för att mata sina illrar. Remus iller var lugnare och bet inte honom alls när han bar den fram till James, men Sirius höll i sin iller hårdare och blev biten i pekfingret när han ställde ner den i gräset.
"Så du är en bitsk djävel", sa han lojt, men struntade i blodet som sipprade ut från såret. Det var inget stort sår utan illern hade endast markerat varnande att han inte skulle ta tag i den på det sättet.
"Jag matar den, så kan du samla saliven", sa Pettis som inte alls ville gå för nära den bitska illern.
"Visst", sa Sirius och tog provröret i sin hand. "Ge den godis då."
Pettis vågade inte sätta godiset på marken med sin hand utan kastade den framför illern istället, men det gjorde susen. Illern glömde sin ilska direkt när den såg pumpakolan framför sig och började dregla. Sirius skrattade roat, men kom sedan ihåg sin uppgift och började samla saliv från dess mungipor.
"Det här var ju roande", sa James bredvid honom. Han höll pumpakolan i sin hand och lät illern äta den därifrån, medan Remus samlade saliv från den.
Sirius sneglade åt hans håll och skrattade. "Bits den inte om du håller i godiset?"
"Nej, den slickar min hand ren och väntar på nästa", förklarade James flinande.
Sirius ville också pröva det och vände sig mot Pettis för att fråga om de skulle byta uppgifter med varandra, när han hajade till. Pettis näsa hade börjat växa helt plötsligt och förvandlades till något som liknade en stor potatis.
"Vad i all sin dar händer med din näsa, Pettis?" utbrast han förstummat.
"Vadå?" sa denne oförstående.
"Din näsa ser ut som en potatis ju", förklarade Sirius och kunde inte låta bli att skratta åt synen.
"Vad har vi här då?" sa Kettleburn som kommit fram till dem och såg strängt på Pettis. "Jag ser att du inte lyssnade till mina ord, Pettigrew. Du har ätit av pumpakolorna själv och får nu betala för det."
Pettis tappade färgen på sitt ansikte. Han hade haft kolorna i sin näve, men tappade dem på marken medan han kände på sin näsa och såg förskräckt på Kettleburn.
"Kom här, pojk", sa Kettleburn bistert och drog honom upp på fötter. "Se här, klassen, vad som händer när man inte lyssnar på de instruktioner jag ger er! Mr Pettigrew tänkte att min varning gick att strunta i och ståtar nu med en potatisnäsa för det. Det kanske inte är så allvarligt som att förlora ett par fingrar, men jag hoppas ni lär er en läxa av det här. Följ alltid i alla lägen alla instruktioner jag ger er på mina lektioner! Är det uppfattat?"
"Ja, professor", sa Sirius med ett flin på sina läppar.
Pettis hade blivit illröd i ansiktet och skämdes för att ha blivit ertappad, men Kettleburn struntade i hans förlägenhet och vände på honom så att alla i klassen såg honom.
"Jag tar inga poäng den här gången från Gryffindor, mr Pettigew. Näsan är straff nog idag, men var varnad nästa gång. Jag tål inte olydiga elever på mina lektioner" sa han varnande.
"Men ni förvandlar väl tillbaka min näsa, professor", sa Pettis skrämt.
"Jag har trolldryck åt dig att dricka som förvandlar tillbaka din näsa, men jag måste varna dig att den smakar vidrigt — mycket värre än nåt du nånsin druckit — och du måste dricka allt om du vill få tillbaka din gamla näsa."
Pettis såg skrämd ut av tanken, men följde ändå med till bordet där Kettleburn hällde ett litet glas med mörk vätska som rykte av tjock rök.
"Här, drick detta", sa han och lämnade sedan honom där utan att bry sig om honom mer. Han återvände till att gå runt för att se hur de andra eleverna klarade uppgiften och sken upp när han såg Sirius mata sin iller med ena handen och samla saliv med den andra.
"Perfekt, mr Black. Fem poäng till Gryffindor", sa han belåtet och såg sedan lika belåtet på James och Remus.
De hade bytt plats precis så att James fick samla saliv och Remus mata illern, vilket hade fått illern att klättra upp i Remus famn och äta där.
"Jag ser att illern känner att du är speciell, mr Lupin. Jag misstänkte att det skulle vara så."
Remus såg förvånat på honom. "Vad menar ni, professorn?"
"Bara att du har en speciell förmåga med djur", sa han och blinkade konspiratoriskt till honom.
Remus spärrade upp ögonen. "Menar ni att illern inte är ilsken med mig alls för att … för att …?"
"Det är precis vad jag säger", log Kettleburn, men hann inte säga mer när en av illrarna precis började fräsa bakom dem. Han vände sig om och såg hur Mulciber retades med sin iller med flit för att få den arg. Avery som var hans par hade backat ett par steg rädd för illern, men Mulciber satt kvar skrattande och petande på illern med en lång sticka.
Med ett ilsket vrål kastade sig Kettleburn fram till dem och drog Mulciber tillbaka i samma ögonblick som eldillern öppnade sin mun för att fräsa igen, den gången ännu värre. Kettleburn hade endast hunnit knuffa Mulciber undan när luften mellan honom och illern antändes och en eldexplosion slog omkull honom. Han hade hållit sin vänstra arm som skydd och trädet i protesen fattade eld. Snabbt drog han fram sin trollstav och frammanade vatten som släckte elden men lämnade protesen svartsotig och förstörd. Han verkade dock inte bry sig om det utan vände sig mot den ilskna illern och försökte tala lugnande till den.
"Mr Lupin, kom hit", ropade han när illern fortsatte kröka rygg och visa sina tänder till honom.
Remus sprang snabbt fram och gick på knä bredvid professorn.
"Vad ska jag göra?"
"Tala lugnande till illern och försök locka den med godis."
Remus gjorde det och visade kolan i sin hand. Den ilskna illern såg plötsligt nyfiket på honom och slutade morra. Försiktigt tog den några steg närmare Remus luktande på honom, medan Kettleburn backade undan. Sedan gnydde illern helt plötsligt och skyndade sig fram för att ta godiset från Remus hand. Den hade blivit alldeles lugn igen och lät Remus smeka den över ryggen medan den spann som en katt.
"Väl gjort, mr Lupin! Tjugo poäng till Gryffindor", sa Kettleburn skinande. "Jag visste redan första gången jag såg dig att du har den magiska förmågan med djur, och nu är det bevisat."
Remus mötte förtjust hans blick och sken av lycka. Aldrig hade han fått sådan beröm och uppskattning av någon lärare på Hogwarts. Kettleburn blinkade återigen konspiratoriskt mot honom, men vände sig sedan för att se på Mulciber och leendet slocknade på hans läppar.
"Låt det vara sista gången jag nånsin ser dig retas med djur, Mulciber! Annars åker du ut ur min klass illa kvickt och kommer aldrig tillbaka", röt han vredgat. "Femtio poäng från Slytherin och straffkommendering varje kväll resten av veckan!"
"Varje kväll?" utbrast Mulciber vantroget.
"Ja, varje kväll! Ikväll, imorgon kväll, torsdag och fredag kväll", röt Kettleburn. "Och om du vågar dig på att säga nåt mer i saken, så tar jag femtio poäng till från dig! Ingen ger sig på försvarslösa djur på mina lektioner!"
"Ja, professorn", sa Mulciber snabbt.
"Då så. Du kan ta din kamrat Avery med dig och försvinna från min lektion. Ni behövs inte mer här idag!"
Mulciber svarade inget, men tog sin skolväska och sprang snabbt därifrån tillsammans med Avery, som sneglade skrämt på Kettleburn medan han flydde scenen, lättad att komma därifrån.
"Nå, hur går det med er andra? Har ni fått samlat tillräckligt med saliv åt madam Pomfrey nu då?" sa Kettleburn vändande sig tillbaka mot resten av klassen.
Alla eleverna hajade skrämt till och började frenetiskt samla saliv igen. De hade stannat upp för att följa uppståndelsen och glömt sina illrar under tiden, men koncentrerade sig på dem igen nu när de hade Kettleburns blickar på sig. Han hade hunnit visa att han inte bara var rolig och lite knäpp som lärare utan även skrämmande, om man förargade honom. Ingen av dem hade någonsin ens hört om så hårda straff som Mulciber precis fått.
Pettigrew stod dock ännu kvar vid bordet med sin dricka i handen utan att klara av att dricka upp den. Han hade tagit en klunk och sedan spottat ut det när han känt smaken på den vidriga vätskan. Därefter hade han blivit stående kvar stirrande förtvivlat på den mörka vätskan i glaset och svettandes av bara tanken att han behövde dricka den.
James å sin sida hade tagit över illern som Remus och han haft och matade den själv medan han samlade saliv från den på samma sätt som Sirius. Kettleburn såg uppskattande på dem och gick sedan för att ge Remus ett provrör för att samla saliv från den iller han ännu smekte i sin famn.
"Det blir fem poäng till dig också, mr Potter. Du verkar vara lika kunnig som din kamrat Black", sa Kettleburn belåtet. "Ja, och du får fem poäng till, mr Lupin."
"Men jag fick ju redan tjugo poäng, sir", sa denne förstummat.
"Det var för att du lugnade ner en ilsken eldiller på ett sätt som knappast nån klarar av att göra. De fem poängen får du för att du tar hand om din iller ensam på samma sätt som Black och Potter gör. På mina lektioner är det rättvisa som gäller och duktiga elever kan alltid räkna med att bli belönade."
"Tack, sir", sa Remus glatt.