"Det här var den bästa lektionen vi nånsin haft i skolan!" sa James belåtet när lektionen tog slut och de hade släppt eldillrarna fria att återvända till skogen.
"Fast lektionen då vi avfyrade fyrverkerierna på ettan var nog lika bra", sa Sirius.
"Ja, det var också en minnesvärd lektion", log Remus.
De gick fram till Pettis som ännu stod med sitt glas i handen och med en näsa som potatis.
"Har du fortfarande inte druckit upp det där?" sa James förbluffat.
"Det smakar vidrigt", kved Pettis ängsligt.
"Det är bara att hålla för näsan och dricka det", sa Remus. "Det är så jag gör när jag måste ta all äcklig medicin madam Pomfrey jämt ger mig."
"Lätt för dig att säga när du har en normal näsa, men hur håller du för den här jättenäsan", anmärkte Pettis nedslaget.
"Det är ditt eget fel. Du kunde inte hålla dig från att äta illrarnas godis och får betala för det", sa Sirius oberörd.
"Black har rätt, mr Pettigrew", inflikade Kettleburn som ännu samlade ihop sina saker. "Det är bara att dricka det där eller gå resten av dan med en potatisnäsa. Den kommer att försvinna av sig själv under natten om du inte dricker drycken, men då får du genomlida hela dan med den där näsan."
"Kom igen nu, Pettis. Vi har lunch nu och du är säkert hungrig", sa James vädjande. "Sen har vi bara en dubbellektion i historia innan vi slutar för dan. Det är ju tisdag och den kortaste dan i schemat."
"Ja, och vi vill gå och träna på du-vet-vad sen", tillade Sirius.
Pettis gjorde en grimas utan att vara hågad att göra något för stunden men tanken på lunch fick honom hungrig och det var det som äntligen övervann hans motvilja att dricka det äckliga drickat. Han muttrade ilsket för sig själv, men hävde sedan i sig drickat på en och samma gång. Han fick kväljningar av det, men lyckades svälja det ändå. Hans näsa började direkt minska i storlek och förvandlades tillbaka till en normal näsa.
"Där ser du. Det gick med lite kurage", sa Kettleburn godmodigt och gav honom ett glas med vatten att skölja ner det med.
"Vad ska ni göra nu när er handprotes är helt förstörd, professor?" sa Sirius nyfiket, stirrande på den förkolnade resten han ännu hade hängande i sin vänstra arm.
"Det är inget att göra åt det. Den är förstörd, men det är lugnt. Jag har ett par andra proteser att använda istället. Den här började bli gammal ändå och fingrarna var lite slöa."
"Kom nu, Sirius", sa Pettis vädjande. Han ville ta sig in till stora salen för lunchen för att få bort den äckliga smaken från sin mun och hade inte intresse av att höra historier om Kettleburns proteser.
"Ja, ja, jag kommer", sa Sirius strävt och tackade professorn för lektionen innan han följde efter sina vänner.
"Det var strålande", sa Remus lyckligt när de gick mot slottet tillsammans.
"Det var det verkligen", sa Sirius klappande belåtet på sin ficka. "Jag tog till och med en souvenir med mig."
"Du också! Det gjorde jag med", sa James skrockande.
"Lägg av!" sa Remus och brast i skratt.
"Självklart gjorde vi det. De där kolorna var fantastiska och blir bra att ha i fickan", flinade Sirius. "De kan komma till nytta en vacker dag."
"Ja, Kettleburns förhäxning av dem var suverän! Han är hädanefter min absoluta favoritlärare", sa James saligt.
"Jag sa ju att det kommer att bli intressant på hans lektioner. Han är jätteskojig med mig när vi är tillsammans i sjuksalen."
"Vi har verkligen lyckats med våra val av tillvalsämnen", sa Sirius.
"Ni, ja. Jag vet inte om jag har lyckats alls. Det där var en usel lektion och de där kolorna hemska … Och jag vet inte ens hur spådomskonst blir då jag ännu inte haft det", sa Pettis på dåligt humör.
"Det var uselt bara för att du var en girigbuk och gick och åt av godiset fast du inte fick", sa Sirius. "Det är ditt eget fel."
Pettis grymtade ilsket och svarade inget på det surande resten av eftermiddagen så att han inte ens följde med dem till deras krypin för att öva på förvandlingskonst efter deras sista lektion.
"Jag orkar inte med mer skolövningar", fräste han när de försökte få honom med sig, varpå de gav upp och gick för att öva utan honom.
Den kvällen dök vadslagningen om Patty Rakepick upp på Gryffindors anslagstavla. Sjundeklassarna hade gått med i leken och lovade att hålla reda på Pattys minuspoäng under terminen. Sirius och James blev förtjusta över det och skyndade sig för att lägga sina vad, medan Remus gjorde det mer roat än förtjust. Han var inte säker om saken var så rolig som James och Sirius tyckte, men tänkte att det ändå var harmlöst.
Pettis hade varit i deras sovsal surande hela kvällen, men glömde bort sitt dåliga humör när han hörde om vadslagningen och sprang snabbt ut till uppehållsrummet för att få vara med och talade sedan resten av kvällen om sin förhoppning att vinna hela potten vid terminsslutet.
"Det var massor med silversiklar redan i burken och det är bara första kvällen av vadslagningen. Potten kommer att bli skyhög innan de här två veckorna har gått", sa han hänfört.
Sirius och James skrockade över hans ord. De hade inte ens tänkt på summan i vinsten. Det var bara en rolig grej att få se vem som kom närmast i sin gissning.
"Det vore inte dåligt att få lite pengar utöver den fickpeng man får av mamma", sa Sirius fundersamt. "Det är ju inte så att man får några jättestora summor numera när man blivit sin mammas favorit."
"Du är väl inte din mammas favorit. Det är ju Regulus som är det", påpekade Pettis förvirrat.
"Det vet jag väl. Det var sarkasm, Pettis", sa han avmätt.
"Om jag vinner, delar jag min vinst med dig, Sirius", lovade James.
"Vadå? Är inte vi dina vänner då?" utbrast Pettis förnärmat.
"Det är ni, men ni har mammor som gillar er till skillnad från Sirius. Han fick så lite fickpengar till det här skolåret att han knappast har råd att köpa nåt från Zonkos när vi går till Hogsmeade."
"Nej, det räcker nog inte mer än till godis och kanske en öl på Tre kvastar", medgav Sirius mörkt.
"Oroa dig inte. Jag fick ordentligt med pengar så att jag kan köpa vad jag vill i Hogsmeade och kan köpa det du behöver också", sa Remus.
"Samma här", försäkrade James.
"Men det fick inte jag. Min pappa är faktiskt snål", sa Pettis gnällande.
Sirius ignorerade honom och log mot Remus och James. "Jag får tacka. Då behöver jag inte oroa mig för saken mer."
När skolan kom igång ordentligt den hösten och treorna blivit varma i skorna med sina nya ämnen, tyckte Sirius, James och Remus att skolan det året var roligare än någonsin. De hade endast ett tråkigt ämne kvar på sitt schema, nämligen professor Binns trollkonsthistoria som han hade konsten att göra till det torraste och tråkigaste ämnet någonsin. Professor Kettleburn fortsatte att göra sina lektioner intressanta genom att presentera nya spännande djur för dem varje vecka, medan de hade lektioner om olika mörkrets varelser och alla förhäxningar som bet mot dem med professor Pavlovski. Flitwick å sin sida lärde dem nya praktiska förtrollningar i trollformellära, och i trolldryckskonst fick de lära sig att göra en förvirringsdryck, som Sirius svor att få i Snape en dag när han minst anade det.
Bäst var förstås förvandlingskonsten där de fortsatte öva förvandlingar som skapade levande varelser av döda ting. Sirius, James och Remus blev snabbt bäst i klassen i ämnet när de varje lektion visade närmast perfekta förvandlingar och fick McGonagall lyrisk över deras nyfunna briljans. Hon visste ju inte att de tränade varje dag i sitt krypin för att förvandla stenar, kottar och pinnar till råttor, möss, ekorrar och andra små gnagare.
Till hennes förvåning förbättrades även Pettis förmåga i förvandlingskonst den hösten. Han var inte urusel längre och började få till förvandlingar som rörde sig som om de var levande, fastän de ännu såg halvt ut som saker. Det var askar med nos och ben som sprang över bänken och hoppade ner till golvet, och böcker som fick vingar och försökte fladdra med dem, men var ännu för tunga för att lyfta från bänken. Remus som satt bredvid förvandlade sin bok till en vacker svala som flög upp i luften och gjorde cirklar i klassrummet tillsammans med James domherre, när uppgiften hade varit att förvandla de små böckerna till sparvar.
"Vilka utmärkta förvandlingar, Lupin och Potter!" sa McGonagall förtjust. "Hur visste ni formeln till domherre och svala?"
"Vi satt igår i biblioteket och såg dem i en bok om förvandlingskonst", sa James.
McGonagall såg förstummat på honom, men fick sedan ett sällsynt leende på sina läppar. "Det var oväntat, men väl utförd av er. Kan ni visa mig hur man gör sparven då?"
"Visst, professorn", sa James och förvandlade en av böckerna framför sig till en sparv.
De hade fått en hög med små svarta anteckningsböcker att öva på och Remus tog en av dem efter James och förvandlade den också till en sparv.
"Perfekt som vanligt! Ni har blivit ytterst duktiga i förvandlingskonst sistone, pojkar", sa McGonagall belåtet. "Fem poäng till er båda."
James flinade belåtet och märkte sedan hur Lily Evans såg på honom. Hans hand gick då direkt till hans hår som han stökade till med flit, vilket var en vana han anammat den hösten när han kommit på hur tjejerna såg intresserat på honom efter hans quidditchträningar när han kom in med håret stökigare än vanligt. Han hade alltid haft ett oregerligt hår som inte ville hålla sig platt mot huvudet och det blev ännu stökigare när han flög, vilket gav honom ett charmerande utseende.
Lily Evans struntade dock i hans stökiga hår och såg på honom med rynkade ögonbryn. "Försöker du motbevisa oss genom att tjäna in mer poäng än du förlorar i år bara för att vi slagit vad om dig, Potter?"
"Inte alls. Jag har aldrig försökt förlora poäng med flit och försöker inte heller vinna poäng med flit", sa han lojt. "Det enda jag gör med flit är att vinna i quidditch."
"James kan väl inte hjälpa om han är född begåvad och är duktig med magi", insköt Sirius flinande.
Lily fnös åt honom och vände sig tillbaka mot sina vänner för att fortsätta med sina egna övningar. Hon hade också redan lyckats med att få till en riktig sparv och gjorde nu en till.
"Jag tror att det var allt för idag", sa McGonagall högt och fick klassens uppmärksamhet. "Nästa vecka börjar vi med skiftningsförtrollningen, vilket är återigen en helt ny nivå av förvandlingskonst. De av er som inte klarade att få till en sparv idag får till läxa att öva på det till tisdagens lektion. Det blir inga uppsatser för er den här helgen, men läs kapitlet som förklarar skiftningsförtrollningen i förväg."
"Det ser jag framemot", sa Sirius förtjust till sina vänner. "Det är nästa steg för oss i ni-vet-vad."
"Verkligen. Jag har försökt fatta hur man gör från boken, men det blir lättare när McGonagall förklarar det för oss och visar hur man gör", sa James med lika stor entusiasm.
De lämnade klassrummet tillsammans för att gå upp med sina skolväskor. Det var redan november och veckan efter den första quidditchmatchen för året där James återigen vunnit matchen för Gryffindor genom att fånga kvicken. Fullmånen hade sammanfallit med matchen och Remus hade missat den, men var så här veckan efter återställd och mådde bra.
"Har vi nåt att öva i helgen när det gäller ni-vet-vad", frågade han. "Vi bemästrar ju alla redan det vi lärt oss hittills, men kan inte göra skiftningsförtrollningen för att öva på den."
"Jag har inte bemästrat det alls. Jag har endast en gång lyckats förvandla en sten till en riktig mus", påpekade Pettis.
"Det är sant. Du är urusel på förvandlingskonst", sa Remus med en suck.
"Vi måste träna Pettis i det i helgen, men vi andra kunde samtidigt pröva nästa steg på förvandlingarna", sa James fundersamt. "Vi har ännu inte förvandlat en levande mus till en levande råtta eller nåt sånt. Vi kan bara göra döda ting till levande varelser och levande varelser till döda ting."
"Jag läste i den bok som fyrorna har att det tillhör kursen nästa år", berättade Sirius.
"Fast vi kunde ju pröva det ändå", tyckte Remus.
"Ja, det skadar aldrig. Vem har sagt att det är lika svårt som skiftningsförtrollningen?" sa Sirius hoppfullt, men visade sig ha fel.
Ingen av dem lyckades med att få en levande mus till en levande råtta eller tvärtom när de på lördagen tränade på saken i sitt krypin. De fick till själva förvandlingen men inte livet, vilket fick råttorna och mössen att dö när de förvandlades.
"Det är bäst att vi går till biblioteket och läser på om hur man gör", sa Sirius till slut. "Det kanske är nåt fel vi gör i processen."
"Du har rätt. Vi går och kopierar sidorna från fyrornas bok som förklarar det här", sa James.
Efter att de stunden senare kopierat sidorna de behövde, lämnade de biblioteket och styrde stegen mot våning fyra igen, men blev hejdade på vägen av väsen som hördes på en korridor till höger. Nyfikna gick de dit och hittade Sirius lillebror, Regulus, där tillsammans med sin klasskamrat, Evan Rosier, som han blivit bästa vän med sedan de börjat skolan tillsammans. Till Sirius förvåning såg de även Severus Snape och Evander Avery på plats och de hade alla gett sig på två förstaklassare från Hufflepuff, som råkade vara mugglarfödda.
"Vi tål inte att ni smutsskallar fyller hela skolan med er vidriga stank!" fräste Rosier.
"Exakt. Ni borde ha haft vett att stanna i era smutsiga mugglarhem", sa Regulus spydigt.
"Ska vi inte förbättra deras utseende lite så att de ser ut som de bör?" föreslog Avery och slog sedan den ena pojken med anteoculatia-förhäxningen så att det växte horn och tentakler från hans huvud.
"Densaugeo", utbrast Snape med skadeglädje i rösten, varpå den andra pojkens framtänder började växa så starkt att de kom ut ur munnen på honom och växte snabbt ner över hans haka.
"Ska in inte ge er på nån i er egen storlek istället, Slytherinslödder?" utbrast Sirius ursinnigt.
Både han, James och Remus hade börjat springa mot gruppen av pojkar med trollstavarna i högsta hugg, medan Pettis följde efter mer försiktigt. De två förstaklassarna tog tillfället i akt och försvann illa kvickt mot sjukhusflygeln, men gruppen av slytherinare vände sig mot de fyra marodörerna.
"Petrificus totalus", ropade Rosier snabbt och försökte kasta förhäxningen mot James, men han undvek den lätt och kastade istället spagettiförhäxningen mot honom. Den slog i mål och Rosiers armar blev som kokt spagetti: de hängde från hans axlar som slöa och benlösa gummiarmar flaxande hit och dit utan förmåga att användas till något.
Remus följde i James led och kastade fluvipes på Snape, vilket fick hans ben att bli spagetti-lika så att han föll till golvet oförmögen att stå. Avery svarade med att slå Remus med melofors som förvandlade hans huvud till en pumpa, medan Regulus försökte kasta slugulus eructo mot Sirius. Han undvek den, varpå den var ett hårsmån från att slå Pettis, som var bakom honom.
"Rictussempra", ropade Pettis skrämt, men siktade så dåligt att han var nära på att slå James med den.
"Flipendo", sa Sirius istället, vilket knuffade omkull hans lillebror.
Innan Regulus hann ta sig upp på fötter igen slog Sirius honom igen, den gången med confundo så att han inte längre kunde rikta sin trollstav mot någon i sitt förvirrade tillstånd. James hade under tiden kastat böldbesvärjelsen mot Avery för att hämnas pumpahuvud-förhäxningen han kastat på Remus, men han märkte inte att Snape fått tag på sin trollstav som han tappat när han fallit. Han låg ännu på golvet oförmögen att ta sig upp på de slöa benen, men hans armar och mun fungerade och han slog Sirius med tarantellegra så att han började dansa hejvilt med sina ben.
James vände sig vredgat mot Snape, men fick hoppa undan snabbt när en livslevande kobra flög genom luften mot honom i samma ögonblick. Snape hade konjugerat den med sin trollstav utan att han hunnit uppfatta saken.
"Reducto", sa han snabbt riktande slaget mot ormen, som exploderade i tusen bitar. Patty hade som tur var lärt honom sprängningsbesvärjelsen förra våren efter att hon använt den mot bokhyllan i biblioteket.
"Expelliarmus", skrek Sirius avväpnande Snape. Han hade svårt att hålla sig på plats med sina dansande ben, men lyckades ändå nå Snape som ju var orörlig på marken och hans trollstav flög ifrån honom.
"Finite incantatem", sa James riktande sin trollstav mot Sirius och befriande honom från dansförhäxningen.
De hade lyckats oskadliggöra sina fiender, även om Rosier ännu skrek förolämpningar mot dem. Utan sina armar var han försvarslös och hade dragit sig längre bort från striden för att inte bli förhäxad med något värre och var nu ilsken som en bi när Sirius blivit fri och även Remus släpptes fri från pumpahuvud-förhäxningen.
"Vi sticker härifrån", sa Remus när han fått sitt eget huvud tillbaka. "De är besegrade redan."
"Sant", medgav James och de tog till flykten.
Man ville inte stanna för länge kvar på platsen när Rosier skrek så högt att det kunde tillkalla uppmärksamheten från mr Filch eller någon av lärarna. De ansåg det bäst att gömma sig i sitt krypin och sprang snabbt fram till spegeln på fjärde våningen. När de försäkrat sig om att ingen fanns i närheten, slank de in dit och sprang trapporna ner till den underjordiska gången.