När skolan fortsatte till hösten gick livet till det normala för de fyra marodörerna. De hade samma schema som året innan och fortsatte med sina ansträngningar för att få till kartan över Hogwarts. Det tog dem till åtskilliga vandringar genom slottet och lärarna började hitta dem i de mest oväntade ställena med påståenden att de var bara ute för att se sig om lite. Eftersom man inte kunde bevisa att de var där för att göra rackartyg, kunde man inte förbjuda dem eller ge dem bestraffningar och de fortsatte ströva fritt överallt.

Peeves råkade höra en dag hur professor Flitwick förhörde dem om deras förehavanden och blev så nyfiken att han började följa efter dem närhelst han kom på att de var ute för ett av sina strövtåg. Han försökte då komma på vad de hade i görningen, men lyckades inte luska ut det. Han såg att de hade papper som de ritade i, men förstod inte syftet med det och blev inte visare i saken hur mycket han än frågade ut dem.

De dagar när han var på gott humör sjöng han sin sång om "Blacken med hejarklacken" när han såg dem, men när han blev arg på dem sjöng han istället:

"Sirre-lille är en helylle kille, men ack, han är ingen snille,
Svarta pottan och hans Råtta, dumma som en enkel Lotta,
lyser som en fallen stjärna, ludna Lupin saknar hjärna."

Hur mycket han än sjöng den sången veknade de dock inte och fortsatte vägra tala om för honom vad de hade i sinnet. Det viktigaste i skapandet av kartan var ju hemlighållandet av den och speciellt när de råkade hitta två nya hemliga tunnlar under sina utforskningar. Den ena fanns i källarvåningen i närheten av köket bakom en gobeläng och ledde till Tre kvastars vinkällare i Hogsmeade, medan den andra fanns på andra våningen bakom en tavla om en skogsglänta och råkade gå till en riktig skogsglänta mitt i hjärtat av Förbjudna skogen.

Den tunneln blev de speciellt förtjusta över och de började använda den för sina otillåtna utflykter till skogen istället för den som Filch börjat vaka över på första våningen, men den som gick till vinkällaren i Tre kvastar visade sig vara opraktisk. Vinkällaren var nämligen låst med ett magiskt lås som var menad att hålla tjuvar borta därifrån och alohomora fungerade inte på det låset, vilket de upptäckte när de försökte använda det.

Skapandet av kartan upptog en stor del av det skolåret även om de under höstterminen blev klara med själva ritandet av den. De gav den då namnet Marodörkartan och tillsatte sedan de första förhäxningarna på den, varpå allt de ritat blev osynligt utan rätt trollformel. De fick även till förhäxningen som förolämpade otillbörliga läsare efter att James hade lyckats med skämtkortet han skickade till sin pappa på hans födelsedag den hösten. Att förhäxa kartan på samma sätt var lätt efter kortet.

De hade roligt när de prövade hur förhäxningen fungerade och försökte i tur och ordning läsa kartan med fel formel. James knackade först på kartan med sin trollstav och sa: "Aparecium", vilket var trollformeln för att få osynligt bläck att bli synligt. Kartan svarade då med en text som löd:

"Marodörerna framför sina komplimanger till mr Potter
för hans förmåga i trolldom, men ber honom att kamma
sitt ostyriga hår och tvätta sina smutsiga glasögon
istället för att lägga näsan i blöt."

"Det var ju perfekt!" sa Sirius skrattande. "Nu är det min tur!"

Med det tog han kartan från James och använde samma trollformel, vilket fick kartan att svara med samma komplimang, men tillägga sedan att han inte var så ball som han trodde sig vara och bad honom att inte lägga sin näsa i blöt.

När Pettis tog kartan misslyckades han med sin trollformel, varpå kartan sa:

"Marodörerna uttrycker sitt varmaste deltagande till mr Pettigrew
för hans bristande förmåga i magi och ber honom
att lägga undan sin trollstav innan någon tar skada."

För Remus sa kartan:

"Marodörerna framför sina komplimanger till mr Lupin
för hans förmåga i trolldom, men ber honom att inte lägga
sin håriga nos i blöt i saker han inte har att göra med."

Remus stirrade chockerat på texten. "Hur kan den veta vad jag är?"

"Ingen aning. Den där trollformeln vi använde måste läsa av det från dig", sa James lika chockat.

"Nu vet vi i alla fall att den fungerar på riktigt", sa Sirius.

"Ska vi se om vi fortfarande kan läsa kartan om vi ger rätt trollformel då?" föreslog James och knackade med sin trollstav på kartan innan han använde frasen de bestämt sig för: "Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn."

Med det samma började kartan ritas upp på pergamentet med namnet Marodörkartan överst och allt de lagt till om Hogwarts slott och marker under.

"Det fungerar perfekt!" sa Sirius belåtet. "Det enda som fattas nu är allt folk vi vill se på den."

"Vi har bara ingen aning hur vi får till det", sa Remus beklämt.

"Nej, det har vi inte", medgav James med en suck. Han knackade återigen på den färdiga kartan och sa: "Färdig med fuffens", vilket fick allt att försvinna igen och lämnade pergamentet tomt.

"Det är bara att återvända till biblioteket och fortsätta skumma igenom böcker för att hitta en trollformel till saken då", sa han bestämt.

Utforskandet av rätt trollformel till kartan tog hela vårterminen utan att det gav något resultat. De använde varje ledig stund de hade till det, men bommade ändå och var till slut tvungna att ge upp sökandet. En sådan trollformel de var ute efter verkade inte finnas och de var tvungna att komma på magin till förtrollningen själva. Läsningen av alla avancerade böcker i trolldom hade gett dem flera idéer om hur man gjorde det och de började testa sig fram på en hög med testpapper de skaffade sig för ändamålet.

Sirius var så upptagen med det att han återigen började lämna in sina läxor försent eller glömde göra dem helt. De hade en sista uppsats för året i trollkonsthistoria som han kom på först på torsdagsmorgonen innan lektionen att han inte ens börjat på.

"Det är lugnt. Professor Binns kommer säkert inte ens märka saken förrän senare ikväll när han ska börja läsa uppsatserna", sa James lugnande. "Du kan krafsa ihop en uppsats på lunchen och lämna in det till hans kontor."

"Jag får göra det", sa Sirius med en suck och tog sin skolväska för att gå in till klassrummet.

Dörren till Binns klassrum brukade alltid vara öppen i förväg så att man kunde sätta sig innan han kom, och klassen tog därmed plats tillsammans med slytherinarna, som råkade ha lektion med dem i ämnet. Då Binns inte syntes ännu, började Sirius skyndsamt skriva sin uppsats och såg inte på dörren. Han tänkte att han skulle höra när den stängdes efter professorn och blev förvånad när klassen helt plötsligt tystnade och Rhonda Wilkes från Slytherin skrek till. Sirius sneglade snabbt mot dörren och var nära på att tappa sin bläckflaska. I dörröppningen fanns en genomskinlig man som liknade professor Binns, men såg ändå inte ut som honom. Han såg ut som ett av Hogwarts många spöken, fast bara i professor Binns skepnad.

"Kan nån av er vara snäll och stänga dörren efter mig? Jag verkar ännu inte kunna hantera materia ordentligt", sa spöket med professor Binns raspiga röst.

"Professor Binns!" sa Lily Evans bestört. "Är det verkligen ni?"

"Självklart är det jag", sa spöket irriterat och gled sedan igenom klassrummet för att ta sig fram till tavlan.

"Men … men … n-ni är ju ett spöke!" kved Rhonda Wilkes från Slytherin.

"Ja, det borde vara tydligt för er allihopa", sa professor Binns torrt. "Ni har gått tillräckligt många år på Hogwarts för att inte bli så chockade över att se ett spöke."

"Men ni var inte ett spöke i tisdags när vi hade lektion med er", påpekade James.

"Nej, det är klart jag inte var det. Det verkar som om jag har dött nån gång i natt, men jag har ingen aning om den exakta tiden tyvärr", sa Binns, nu med tydlig irritation i rösten. "Jag hade somnat i min fåtölj och vaknade i den i morse i det här skicket, vilket var ytterst besvärande förstås."

"Men varför blev ni spöke när ni dog, professor? Min morfar blev inte alls spöke när han dog", sa Sirius förbryllat.

"Jag vet inte vad din morfar tyckte om döden, mr Benson, men för mig kom det väldigt olägligt. Jag kan ju inte ens hålla pergament i min hand för att kunna läsa de uppsatser ni skulle lämna in idag, än mindre hålla en krita i handen för att skriva på tavlan åt er. Det är ytterst besvärligt och kommer att hindra mig från att utföra mitt arbete ordentligt tills jag kommer på hur man greppar om saker som ett spöke. Som det nu är, kan ni tyvärr inte lämna in era uppsatser och jag får nöja mig med att gradera ert arbete efter era provresultat senare i sommar."

Sirius sken upp och skrynklade ihop uppsatsen han precis börjat på. "Kommer ni att kunna rätta våra prov i sommar då?"

"Det behöver du inte oroa dig för, Bettson. Jag kommer att skaffa hjälp av mina kollegor om jag inte kan rätta proven själv", upplyste han bestämt. "Och nu är det hög tid att sluta med dessa oviktiga frågor och gå till ämnet för dagen. Miss Edison, kan ni komma och öppna mina anteckningar åt mig så att jag ser var jag är?"

Lily som tolkade namnet Edison vara Binns version av Evans steg upp och gick för att hjälpa honom, varpå Binns fortsatte föreläsa om historia precis på samma sätt som i alla år dittills utan att ta notis av att han numera var genomskinlig och att klassen var mer intresserad av att viska om hans nya utseende än att lyssna på vad han sa.

"Tror ni att han kommer att ersättas med en ny lärare i höst?" sa James hoppfullt.

"Det kan man ju bara hoppas på", sa Sirius. "Binns är den tråkigaste läraren som nånsin vandrat på denna jord."

"Man kan inte låta bli att undra varför han stannade på jorden och inte gick vidare. Tänk om vi blir fast med honom för alltid på Hogwarts?" sa Remus bistert.

"Säg inte ens så! Det låter ju hemskt!" sa Sirius bestört och fick de alla att skrocka över tanken.

"Med vår tur blir det säkert så", sa Pettis lojt. "Ni åkte ju fast igår kväll också i ert försök att smyga till den förbjudna delen på biblioteket igen."

"Påminn oss inte om det, är du snäll", fräste James. "Pince är den mest irriterande haggan som nånsin varit bibliotekarie på Hogwarts."

Sirius blick mörknade när han mindes incidenten. Han hade tänkt kika snabbt efter någon bok i avancerade trollformler tillsammans med James, men Tatton hade råkat se dem klättra över repet till den förbjudna delen och gått och skvallrat till madam Pince, som dykt upp på plats som ett argsint bi för att skälla ut dem så att hela biblioteket ekade. Därmed hade de återigen en straffkommendering med mr Filch att se framemot den kommande helgen, vilket Sirius var säker på skulle innebära någon form av obehaglig städning av slottets smutsigare delar.

Med tanke på hur tufft det var att skapa trolldom själv och att de endast var femton år den sommaren, fick de inte till förtrollningen på kartan förrän sista skolveckan i juni. Det var Sirius ihärdighet som fick honom till slut att lyckas få liv i testpappret som han ritat Gryffindortornet på. Plötsligt dök alla i tornet upp på pappret som små prickar med namn och han skrek jublande: "Det fungerar."

"Vad fungerar", frågade Remus slött. Han låg i sin säng vilande efter fullmånen som varit den måndagen.

"Förtrollningen fungerar", utbrast Sirius och hoppade upp för att gräva fram den riktiga kartan från sin koffert.

"Fick du verkligen till det?" sa James vantroget.

"Jag tror det", sa han med skinande ögon. Överst i hans koffert fanns flera Gryffindorflaggor och annat dylikt som han flyttade åt sidan för att hitta kartan där.

"Varför har du köpt så mycket Gryffindorflaggor för?" sa Pettis oförstående.

"För att jag ska ta dem hem med mig."

"Ja, men vad ska du göra med dem hemma?"

"Sätta fast dem på väggen i mitt rum förstås."

Pettis såg fortsatt oförstående på honom, men Sirius ignorerade honom och lade istället kartan på golvet för att börja förtrolla den mumlande tyst för sig själv medan han rörde trollstaven över den.

"Han hittade ett par veckor sen en trollformel som klistrar fast saker permanent på väggen och ska pröva den hemma", sa James förklarande. "Det är för att reta upp hans mamma, eftersom hon hotar att inte låta honom komma hem till oss i sommar."

"Varför gör hon det?"

"För att Regulus skrivit och skvallrat på Sirius förstås, vad tror du?" sa James torrt. "Hon är ju jämt arg på Sirius för allt det som Regulus skriver att han gör och säger nu att hon fått nog och att om Hogwarts inte kan få fason på Sirius, så ska hon göra det själv i sommar."

"Men jag har inte sett Sirius få illvrål nu i juni", sa Pettis.

"Det var inte ett illvrål han fick utan ett helt vanligt brev för en gångs skull."

"Kan ni två vara tysta för en stund? Jag vill inte göra fel här", snäste Sirius och de tystnade direkt. Sirius fortsatte mumla sina besvärjelser en lång stund medan de andra väntade med spänning.

"Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn", sa han när han äntligen blev klar och lade sedan undan sin trollstav stirrande förväntansfullt på kartan.

De andra samlade sig snabbt bredvid honom väntande lika spänt som han. Sedan såg de hur det inte endast var deras ritade karta som dök upp på pergamentet. Plötsligt fylldes det med hundratals små prickar som spred sig över hela kartan, och om man såg noga kunde man märka små namnlappar bredvid de rörliga prickarna.

"Du gjorde det!" sa James förtjust.

"Jag vet", sa Sirius lyckligt. "Skam den som ger sig!"

"Hur fasiken kunde du lyckas?" sa Pettis vantroget.

"Jag kom på ett par dar sen att man kunde använda sig av samma magi som fanns i det där skämtkortet och som får kartan att läsa av den som läser den. Skillnaden är att jag behövde få den att läsa av alla som finns inom kartans område."

"Nå, du lyckades mästerligt! Den är även bättre än vi nånsin kunnat drömma om", sa Remus förstummat.

Sirius mötte hans blick skinande som solen. "Det kommer att bli fantastiskt till hösten när vi kan använda den här till våra utflykter!"

"Ja, det är inte mycket kvar innan vi är animager också och kan börja med våra äventyr på riktigt", sa James lika förtjust.

Det fjärde skolåret tog slut den sista fredagen i juni och efter en stor avslutningsbankett på lördagen tog Hogwartsexpressen hem eleverna på söndagen. Året hade varit ganska händelselöst för de fyra marodörerna, om man räknar bort skapandet av Marodörkartan och professor Binns död förstås, men utanför Hogwarts hade det hänt massor.

Attackerna mot mugglarfödda häxor och trollkarlar hade ökat så drastiskt att Daily Prophet hade fått upp ögonen för dem och börjat rapportera om det lika mycket som om jätteanfallen, som hade fortsatt med tre till attacker sedan förra året. Lord Voldemorts namn hade också blivit allmänt känt i januari när mörkrets märke lyst för första gången över ett hus där en familj med en mugglarfödd mamma mördats. Det hade varit steget för Voldemort och hans dödsätare att stiga fram öppet och tala om för hela världen att de fanns och att de menade allvar.

Sedan den dagen hade man inte talat om annat än om mörkrets uppror och dödsätares framfart bland trollkarlarna i landet. Rädslan hade spridit sig som en löpeld när fler hem anfölls och mörkrets märke sågs på himlen på alla håll i landet. Många kände sig som tagna på sängen i situationen och förstod inte hur dödsätarna kunde ha så många anhängare när den stora massan aldrig hört talas om dem förut. Det var ju endast den lika hemliga Fenixorden som hållit koll på rekryteringen som pågått bland dödsätare de gångna åren, medan Trolldomsministeriet ägnat sig mest åt att tysta ner saken och försöka bekämpa det hela med hjälp av en specialgrupp av aurorer satta till uppgiften.

Nu när trollkarlar mördades kallsinnigt i sina hem, fick man plötsligt upp ögonen för att mugglarna också mördades i ovanligt stora mängder och Daily Prophet hade en lång artikelserie om det den våren, skriven av Rita Skeeter, som blivit något av en kändis sedan henne debutbok kommit ut. Hon skrädde inte med orden när hon beskrev vilket misslyckande ministeriets kamp mot mörkrets uppror varit dittills, när inte ens de upproriska jättarna som skapade kaos i landet hade fångats upp. Det var bara en jätte som aurorerna dittills lyckats döda, men de andra var ännu på fri fot för att inte tala om dödsätarna som ingen ens kunde identifiera. Det enda man visste om dem var att de var klädda i mörka mantlar och bar skrämmande maskar för ansiktet så att man blev rädd redan när man såg dem.

Paniken i landet växte så lavinartat att ministeriets resurser inte räckte till, trots att de satte in allt manskap de hade för att bekämpa hotet från dödsätare den våren. Rapporterna om dödsätare som blivit sedda någonstans i landet strömmade in i sådana skaror att varken Aurorkontoret, Magiska ordningspatrullen eller Trollkarlarnas insatsstyrka hann utreda alla incidenter och speciellt när folk började se dödsätare i varje skugga som fanns ute på kvällstid.

Trolldomsministern Eugenia Jenkins hade varit pressad sedan det första jätteanfallet året innan och ännu mer nu när hela trollkarlssamhället verkade vara under hot. Värst blev det för henne när Rita Skeeter började skriva om hur misslyckad hon var som minister och hur man ville ha en ledare som tog i med hårdhandskarna mot dödsätare. Hennes spydiga penna blev spiken i kistan för Jenkins och hon meddelade sin avgång i juni, utlysande nyval.

På Hogwarts hade eleverna för mestadels skonats från hysterin som spred sig i landet — nästan ingen av de yngre eleverna läste dagstidningen — men de blev varse om den när de åkte hem till sommarlovet. Remus blev hämtad från King's Cross-stationen av en allvarlig mr Lupin, som lämnat sin hustru hem i rädsla att hon kunde bli attackerad för sin mugglarstatus. Pettis å sin sida hämtades av sin oroliga mamma, som var så stressad av att vara ute bland folk att hon tog honom resolut i handen och transfererade raka vägen hem med honom utan att hälsa på någon.

Hon var dock inte ensam om det. Det var många av föräldrarna på perrong nio och trekvart som såg rädda och oroliga ut och skyndade hem med sina barn så snabbt de kunde. Även James föräldrar hade allvarliga miner och talade lågmält när de hälsade på James och Sirius, ovilliga att dra till sig uppmärksamhet.

"Jag ska skriva till din mamma redan imorgon, Sirius", lovade mr Potter. "Jag är säker på att hon låter dig följa med oss till Frankrike om jag ber henne om det."

"Det hoppas jag, sir, även om jag är tvivlande. Mammas sista brev till mig lät inget vidare hoppfullt."

"Oroa dig inte. Vi ska se till att du följer med oss", sa mrs Potter tröstande.

"Tack", log Sirius, men skymtade sedan sina föräldrar i folkmängden. "Jag måste sticka. Mina föräldrar väntar på mig."

"Vi ses snart, hoppas jag", sa James hoppfullt.

Sirius sa adjö till dem och skyndade sedan fram till sina föräldrar för att inte förarga dem i onödan. Han ville inte få skäll mitt på perrong nio och trekvart när hela skolan kunde höra det. Till hans förvåning var hans mamma dock på ypperligt humör och hälsade ovanligt glatt på honom.

Han var så chockad över det att han stirrade oförstående på sina föräldrar hela vägen hem. Hans pappa verkade lika glad som hans mamma och gnolade för sig själv, medan de tog trollkarlstaxi till Grimmaldiplan. Sirius hade inte följt nyheterna alls och hade ingen aning om vad som var i görningen, vilket gjorde honom ytterst förvirrad tills han hörde om det åstundande nyvalet som skulle hållas den sommaren för att ersätta den avgående ministern. Hans föräldrar var lyriska över saken, säkra på att lord Voldemort skulle ställa upp som en kandidat.

"Vi och alla vi känner kommer att rösta på honom", sa mrs Black med en så lycklig och förväntansfull min att Sirius aldrig sett sin mamma på det sättet. Fast den renblodiga familjen Black hade ju inget att frukta från dödsätare. De var av rätt sort och behövde inte oroa sig för att bli anfallna i sitt hem och få mörkrets märke över huset efter att de alla mördats i sina sängar. De kunde härleda sin härkomst hundratals år bakåt i tiden till renblodiga häxor och trollkarlar, i motsats till mugglarfödda som ju var barn till icke-magiska mugglare och hade noll magisk härkomst att stoltsera med.

Sirius fick snart upptäcka att hans mamma glömt både brevet han skickat till honom i juni och allt annat hon vanligen gick och grämde sig över. Hon började inte ens skrika när hon såg alla Gryffindorflaggorna uppsatta på Sirius vägg. Hon kom in precis när han fått fast det sista, vilket var ett kort på honom och hans tre vänner taget den våren av Adrian Fawley från Hufflepuff.

Adrian var intresserad av fotografering och gick jämt med en kamera runt halsen, vilket hade resulterat i att James bett honom ta ett kort på de fyra marodörerna den sommaren när de varit ute på gräsmattan för att njuta av solen en ledig dag. Sirius tyckte att kortet passade perfekt på väggen bredvid hans Gryffindorflaggor och såg leende på det när han hörde sin mamma komma in. Han hann precis gömma undan sin trollstav och vände sig frågande mot sin mamma, som stannat på tröskeln till rummet och såg vantroget på väggarna.

"Vad håller du på med?" sa hon med rynkad panna.

"Jag gör det hemtrevligare åt mig här", svarade Sirius med ett snett flin.

Hans mamma grymtade sneglande mörkt på den röda färgen i flaggorna, men gick inte igång av det som hon borde. Istället viftade hon med ett brev i handen och sa: "Mr Potter har skrivit till mig för att fråga om de kan få ta dig med sig till Frankrike i sommar igen. De ska åka redan till helgen, men återkommer hem i tid innan valet."

"Får jag åka då?" sa Sirius förhoppningsfullt.

"Självklart får du. Jag har inte tid att se efter dig hela sommaren när vi har stora planer med familjen. Din morbror Cygnus har föreslagit att vi träffas för att fira lord Voldemorts kommande välde samtidigt som vi ska fira din kusin Bellas förlovning."

"Har Bella förlovat sig?"

"Försök inte spela med mig, Sirius! Hon är din kusin! Tror du verkligen jag går på det där att du inget vet om hennes kommande äktenskap med Rodolphus?"

"Jag spelar int…", försökte Sirius säga, men hans mamma avbröt honom.

"Sluta tjafsa emot! Du ska alltid försöka gå mig på nerverna med flit!"

"Jag tjafsar inte emot! Jag skriver faktiskt inte brev till nån av mina kusiner och kan inte veta vem de gifter sig med", utbrast han avmätt. "Vem är Rodolphus?"

"Lestrange såklart! Han är storebror till Rabastan, som du säkert har haft på Hogwarts samtidigt med dig."

"Det har jag inte alls. Det fanns ingen Lestrange i skolan när jag började."

Mrs Black snörpte missnöjt på munnen, men mumlade sedan för sig själv att Rabastan nog hade hunnit ta examen.

"Nå, hur det än är, så vill jag inte ha dig med på festen, eftersom du endast kommer att hitta på nåt som får mig och din far att skämmas över dig", upplyste hon barskt. "Så packa din väska och gör dig redo att resa till Frankrike. Jag vill inte ha dig förstörande min sommar med dina oförskämda rackartyg."

"Som du vill, mamma", sa han förtjust.

Hon gav honom en frän blick, men vände sedan på klacken. "Och ta ner de där förbannade flaggorna från väggen", tillade hon innan hon försvann från rummet.

"Lycka till med att försöka ta ner dem när jag åkt", flinade Sirius när hon stängt dörren efter sig. Han hade aldrig använt permanent fasthäftningsförtrollning förut, men var säker på att han lyckats utföra den rätt och att flaggorna satt nu permanent på väggarna.