Valet för en ny trolldomsminister hölls i mitten av augusti och Potters återvände dagen innan till England för att kunna rösta. Vid det laget hade det blivit klart för alla att lord Voldemort inte alls ställt upp i valet, även om flera skrev hans namn på röstsedlarna i protest mot de kandidater som fanns. Harold Minchum från Avdelningen för magisk lag och ordning fick flest giltiga röster och tog över som minister redan måndagen därpå, vilket blev den mörkaste dagen för året. Dödsätare visade nämligen sin makt i landet genom att göra ett koordinerat anfall mot tio olika platser samtidigt som Minchum höll sitt tillträdestal på ministeriet inför en stor skara reportrar.

Det resulterade i att tidningen dagen därpå var full av artiklar om dödsätare, medan Minchums tal och tillträde som minister hade flyttats till sidan tio. Mr Potter som satt vid frukosten läsande Daily Prophet grymtade för sig själv när han bläddrade vidare för att hitta artikeln om Minchum. Sedan grymtade han ännu värre och öppnade sin mun: "Det är inte sant! Minchum tror att han ska vinna över dödsätarna med hjälp av dementorerna!"

"Vad säger du, älskling?" sa mrs Potter förvånat. "Vad ska han med dementorerna till?"

"Han har kallat in en grupp dementorer från Azkaban för att de ska jobba med Aurorkontoret i tillfångatagandet av dödsätarna."

"Är inte dementorer fångvaktare bara?" sa James förbryllat.

"Nej, min son. De är de värsta av varelser och inget vi trollkarlar borde associera oss med. Jag håller faktiskt med Dumbledore i hans kontroversiella syn att inte ha dem ens som fångvaktare på Azkaban."

"Varför är de de värsta av varelser?" sa Sirius nyfiket.

"För att de livnär sig på människokänslor och suger ut varje lycklig tanke från alla de kan komma åt", förklarade mrs Potter. "I Azkaban har de endast fångarna att livnära sig på, men bara tanken på att ha dem lösa ute i samhället får nackhåren att resa sig på en."

"Precis", sa Fleamont Potter instämmande. "Jag förstår inte hur Minchum tror sig ha hjälp av dem i jakten på dödsätare."

"Jag hade hoppats att han inte hade vunnit valet. Han är för hårdför och jag är rädd att det här är bara det första dåraktiga steget han tar."

"Jag håller med dig, älskling. Det är bäst att jag skriver till Dumbledore och ber honom lära barnen försvar mot dementorer i år. Jag litar inte alls på att de kommer att hålla sig under ministeriets kontroll när de kommer på hur mycket känslor det finns att äta av i samhället bland alla tusentals människor."

"Det låter vist, älskling", sa hans hustru, men vände sig sedan mot pojkarna. "Ska inte ni två gå ut lite? Det är en vacker sommardag och ni har redan ätit er frukost."

"Med ute menar du bakgården förstås", sa James fränt då de blivit förbjudna att ta sig utanför gården sedan de kommit hem från Frankrike.

"Jag har inte ändrat reglerna, James, och du har din koja att leka i."

"Jag är för gammal att leka i en träkoja, mamma", sa James avmätt, men stack ändå ut med Sirius för att sitta där.

På sitt bröst hade han fäst sitt nya kaptensmärke, som kommit med brevet från Hogwarts och som han haft på sig varje dag sedan den kommit väntande ivrigt på att skolan skulle börja igen. De hade inte vunnit i quidditch under året som gått då de förlorat sina två bästa jagare när Patty och hennes vänner tagit examen. Deras kapten hade varit en sjundeårselev som valt sina egna vänner till spelare istället för att hålla uttagningar och hitta de bästa spelarna i elevhemmet. Det hela hade slutat med en katastrof för Gryffindor, som kommit sist i elevhemsturneringen på grund av de uteblivna poängen från quidditch.

James grämde sig ännu över det skedda och var fast besluten att ändra på saken nu och leda sitt lag till vinst igen. Han hade inte talat om mycket annat sedan han fått sitt kaptensmärke, vilket Sirius fann aningen tröttsamt i längden. Han var inte alls lika frälst på quidditch som James utan tänkte mer på alla utflykter de kunde göra med hjälp av den färdiga Marodörkartan, som väntade på dem gömd i James skolväska. Semesterdagarna kunde inte gå för fort när han räknade tiden tills lovet var slut och skolan började igen.

Han hade inte hört från sina föräldrar, men kunde ana hur arga och besvikna de var efter valet med de krusade förhoppningarna om Voldemorts nya välde som minister. Från det lilla han hört av mr och mrs Potters samtal var det många renblodiga i landet som var besvikna över saken och trodde att Voldemort blivit nekad att få ställa upp. De såg det som en konspiration mot dem och det renblodiga väldet de drömde om, vilket fick dem att heja ännu mer på Voldemort och skaran av hans anhängare växte dagligen.

Sirius lät bli att skriva till sin mamma räknande med att hon inte skulle hämta honom från Godric's Hollow med våld och hoppandes att hon glömde bort honom tills sommarlovet var slut, vilket han fick rätt i. Det var först den sista veckan i augusti som mrs Blacks gråa lappuggla flög hem till Potters med ett brev till James pappa där hon frågade om han kunde ta Sirius till London den helgen.

"Du verkar äntligen ha fått svar på ditt brev, Sirius", sa mr Potter när han läst det.

Han var nämligen i tron att Sirius skickat iväg sin uggla med ett brev till sin mamma redan den dagen de kommit hem från Frankrike med en förfrågan om när han förväntades hem. Sirius sneglade snabbt mot James, som höll minen för att inte avslöja sanningen. Endast han visste att Sirius brev ännu låg halvt skrivet i hans ryggsäck och hade aldrig skickats.

"När ska jag åka hem?" sa Sirius bävande.

"Din mamma tycker att du bör komma hem senast lördagen så att du hinner packa allt inför skolan."

"Bra", sa han lättad. Då behövde han inte sova hemma mer än två nätter innan Hogwartsexpressen avgick till skolan, tänkte han tacksamt.

Sirius vaknade tidigt på morgonen inför skolstarten och gick ner till frukosten hemma hos sina föräldrar innan någon annan hade vaknat. Han föredrog det för att slippa sin familjs sällskap i onödan och tog snabbt lite flingor med mjölk, ett par ostmackor samt några kalla korvar han hittade i kylen. Deras husalf Krake brukade inte bry sig om att hjälpa honom, men vaknade av hans ljud och gläntade på dörren till sitt lilla krypin för att titta på honom i smyg.

Sirius ignorerade honom och åt snabbt sin mat lämnande sedan disken till Krake när han gick upp till sitt rum igen. Där packade han sin skolkoffert klart och lade det att vänta vid dörren medan han bredde ut affischerna han köpt i Frankrike på sängen. Han hade köpt dem med planen att hänga upp dem i sitt rum och flinade för sig själv när han tänkte på sin mammas reaktion i saken. Affischerna var nämligen mugglaraffischer utan rörliga bilder och föreställde halvnakna kvinnor i bikini samt motorcyklar i olika utföranden.

Han tyckte att mugglarnas motorcyklar var häftiga och satte först upp bilderna på dem användande återigen sin trollstav olovligt för att klistra fast dem permanent på väggen. Han hade till sin belåtenhet funnit sitt rum i samma skick han lämnat den i början av lovet med Gryffindorflaggorna ännu hängande kvar på väggarna, vilket talade om att den permanenta fasthäftningsförtrollningen fungerade. Därmed satte han fast varenda affisch han skaffat i Frankrike så att alla väggarna blev fyllda med dem.

"Bit på den, mamma", sa han skrockande för sig själv när han var klar med uppgiften och slog sig ner för att läsa i sin nya bok om förvandlingskonst. Han hade redan läst igenom den, men läste om de mest intressanta delarna nu för att fördriva tiden tills det var dags att åka till King's Cross.

Klockan var redan över tio den förmiddagen när han hörde sin mammas röst i korridoren utanför och stängde sin bok för att sätta den i sin koffert. Dörren öppnades i samma stund och hans mamma steg in med sin vanliga stränga min på ansiktet.

"Är du klar, Sirius? Vi måste åka nu", sa hon strävt, men tappade sedan hakan stirrande bestört på bilden av en ung kvinna i bikini på väggen mittemot. Vantroget såg hon sig om i rummet och bleknade av ilska. "Vad i helvete har du gjort, din usling? Säg inte att du har använt permanent fasthäftningsförtrollning på de där affischerna också! Jag dödar dig om du har gjort det!" Hennes röst stegrades för varje ord hon sa och den sista meningen vrålade hon ut, röd i ansiktet av vrede.

Sirius var redo för örfilen som följde orden och väjde snabbt undan så att mrs Blacks hand endast slog i luften.

"Orion, kom och se vad Sirius hittat på", skrek hon ursinnigt. "Han har satt fast mugglaraffischer på sina väggar!" Hon tog fram sin trollstav och började kasta besvärjelser på bilderna, men utan att kunna skada dem hur mycket hon än försökte.

Orion Black transfererade sig på plats i samma stund och skrek av ilska när han såg rummet. "Jag ska döda dig, son! Det här var det sista strået! Jag klarar inte av att ha dig som min son längre! Du vidriga blodsförrädare, du ska få för det här!"

Han konjugerade ett bälte i sin hand och tog ett rejält grepp om det. "Jag ska ge dig så rejält med stryk att du inte sitter på en vecka", vrålade han innan han försökte ge sig på Sirius med bältet i högsta hugg.

Sirius var förberedd på det och drog fram sin trollstav. "Impedimenta", ropade han och fick sin pappa att stanna för en stund när besvärjelsen slog honom hindrande honom att röra sig. "Jag är nästan sexton år, pappa! Du kan glömma att du ger mig stryk eller nåt annat! Jag ska till Hogwarts nu och om du inte tar mig till stationen får lärarna veta orsaken!"

Hans varnande ord fick hans far att sansa sig och speciellt när han var tvungen att vänta i flera sekunder innan impedimenta-besvärjelsen släppte och han kunde återigen röra sig fritt. Då gav han Sirius en föraktfull blick innan han vände på klacken och kastade en svävarförtrollning på hans skolkoffert, som följde efter honom ner till hallen.

Sirius kunde höra honom gnissla på tänderna, men visste att han hade vunnit. Hans föräldrar ville inte för något i världen förlora ansiktet inför andra trollkarlar, varpå de var tvungna att ta Sirius till tågstationen i tid tillsammans med Regulus, som redan väntade i hallen på dem.

"Vad har Sirius nu gjort?" sa han nyfiket.

"Tyst med dig! Vi åker nu", fräste mr Black och öppnade dörren så hårt att handtaget nästan åkte av.

Sirius flinade gäcksamt mot Regulus svepande förbi honom med en skadeglad min.

När de stunden senare anlände till stationen tog Sirius snabbt en kärra till sin koffert och sin svartvita uggla.

"Adjö då, mamma och pappa", sa han med ett brett flin innan han sprang in genom dörrarna lämnande dem att följa Regulus in utan honom. Han ville inte synas i deras sällskap och skyndade sig till perrong nio och trekvart i förväg.

James stod där redan med sina föräldrar och med Remus pappa, vilket fick Sirius att springa fram till dem med en lycklig känsla spridande inom sig. Två dagar hemma hade varit mer än nog och han tackade sin lyckliga stjärna för att han fick ta sig till internatskolan och slippa sin familj ett helt år igen.

"Hallå, Sirius", ropade Remus som märkte honom först.

"Hej!" sa Sirius kramande om honom. "Jag ser att du också har fått ett märke att stoltsera med."

Remus flinade brett. "Visst är det komiskt?"

"Ja, jag fattar inte vad Dumbledore tänkt när han gjort Remus av alla till en prefekt", skrockade James.

"Men James då, hur kan du säga på det sättet om din vän?" sa hans mamma förmanande.

"Vi skojar ju bara, mrs Potter", sa Sirius.

"Det är klart ni gör det", sa mr Potter godmodigt innan han tog Sirius i hand. "Gott att se dig, pojk. Jag förmodar att du är lika ivrig att få komma till skolan som James."

"Det är klart jag är det, sir. Hogwarts är den bästa skolan som finns!"

"Det håller man nog med om", inflikade mr Lupin. Han stod bredvid James pappa utan sin hustru, som lyste återigen med sin frånvaro.

"Ska vi ta våra säten då?" föreslog Sirius som precis då skymtade sina föräldrar i början av perrongen.

"Det kan vi göra", sa James. Han kramade om sina föräldrar till adjö innan han följde Sirius och Remus på tåget.

"Har ni sett Pettis", frågade Sirius.

"Inte än, men han brukar ju komma sent", sa Remus.

De lyfte upp sina koffertar på bagageutrymmet innan de slog sig ner i kupén de valt.

"Jag tror inte jag kan sitta här nu i början", sa Remus beklagande. "Det stod i mitt brev att jag förväntas gå till prefekternas vagn."

"Men vi har inte lämnat perrongen ännu", påpekade James.

"Nå, jag kan säkert vänta en stund. Det är så roligt att se er."

"Det är det. Det är tråkigt att du inte får komma på besök på somrarna."

"Det är ingen idé att du tänker på det, James. Du vet vad mina föräldrar tycker i saken."

"På tal om dina föräldrar … Var är din mamma, Remus? Jag såg inte henne på perrongen", sa Sirius. "Hon var väl inte här i början av sommaren heller för att hämta dig."

"Nej. Pappa kände att det var bäst om hon höll sig hemma. Det är onödigt att visa upp henne för folk i det här läget."

"Vadå, vilket läge?" sa James oförstående.

Remus himlade med ögonen. "Var har du varit i sommar? Har du inte läst artiklarna om alla attacker på mugglare och mugglarfödda?"

"Jo, det har jag."

"Nå, min mamma är mugglare och det är just såna som mördas för stunden. Speciellt om man är gift med en trollkarl", påpekade han fränt. "Som tur är har vi inte skyltat med att hon är mugglare, så knappt nån vet om saken, vilket pappa säger kan rädda oss. Men han har gjort en flyktplan ifall dödsätare kommer och knackar på."

"Oj, det var värst! Jag har inte ens tänkt på att din familj kan vara en av dem som är i fara", sa James bestört. "Vilken tur att din pappa är en stark trollkarl och kan beskydda din mamma och dig vid behov!"

"Det räcker knappast om ett gäng dödsätare kommer efter dem", anmärkte Sirius mörkt. "Det bästa för dem är att ligga lågt, precis som Remus säger."

"Det är precis så och speciellt nu när mamma har blivit sjuk. Visst skrev jag om att vi var till doktorn med henne i sommar?"

"Jodå, men du sa inget mer om saken."

"Hon har fått nån ovanlig mugglarsjukdom som är obotlig", förklarade Remus beklämt. "Pappa har kollat upp det och inte ens Sankt Mungos har nåt botemedel mot det."

"Är det allvarligt då?" sa James förskräckt.

Remus nickade bistert. "De har sagt att hon har bara två, tre år kvar …" Hans röst bröts i slutet och han kunde inte säga mer.

"Jag är så ledsen", sa både James och Sirius samtidigt.

"Det är bäst att inte tala om saken här. Vi vill inte att nån på tåget hör oss", sa Remus snabbt och de andra höll med honom.

"Vad tycker ni om situationen nu då? I landet menar jag?" sa James för att byta fokus i samtalet.

"Det är allvarligt", grymtade Remus. "Pappa jobbar ju på ministeriet och säger att vi kan hamna i öppet krig om det här fortsätter."

"I krig!"

"Det förvånar mig inte", sa Sirius bistert. "Jag hann se hemma i helgen hur arga alla i min familj är över situationen. Det är inte bara dödsätarna som är problemet utan även alla renblodiga som ger sitt stöd till dem. Voldemorts popularitet har vuxit jättemycket för att han inte var med i valet i sommar. Pappa säger att vi blivit snuvade valsegern och att Minchum inte är rättvist vald."

I samma stund dök en pojke med namn Timmy Scott upp i dörröppningen kikande in i kupén. Han tillhörde Gryffindor tillsammans med dem, men sov i den andra sovsalen för femteårskillarna.

"Vad tusan håller ni på och pratar här inne om?" utbrast han förfärat. "Vet ni inte om att man inte får använda det där namnet?"

"Hej, Scott! Trevligt att se dig", sa Sirius med ett snett flin.

Scott himlade med ögonen. "Förlåt då om jag inte hälsade på er först, men jag hörde dig använda namnet på Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn och nackhåren reste sig på mig."

Sirius såg förvånat på honom, men anade att han syftade på lord Voldemort och inte på minister Minchum som inte på något sätt kunde anses farlig.

"Varför får hans namn inte nämnas?" sa James nyfiket.

"Vet du inte det?" fick Scott vantroget ur sig stirrande på James som om han var efterbliven.

"Det har stått i tidningen nu i augusti att många håller det tabubelagt", insköt Remus. "Det sägs bringa olycka om man använder namnet och man kan i värsta fall få sin familj dödad för det."

"Precis", sa Scott. "Min pappa säger att det är bäst att aldrig uttala det där namnet högt. Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn sägs vara så mäktig i svartkonster att man kan bli förbannad bara man säger hans namn."

"Tack för varningen då", sa James.

Scott uppfattade inte sarkasmen i hans röst och kände sig belåten när han lämnade kupén för att leta reda på sina egna vänner, som var killarna från hans egen sovsal. Sirius såg till att stänga kupédörren ordentligt efter honom och vände sig sedan mot sina vänner.

"Det är bäst att vi viskar hädanefter när vi talar om Ni-vet-vem", sa han.

"Tror ni verkligen att han har förbannat sitt namn så att man inte kan använda det?" sa James tvivlande.

"Det tror inte min pappa på. Han sa att det är bara vidskeplighet och rädsla som får folk att tro det", sa Remus. "Pappa använder hans namn hemma helt öppet, men han sa till mig att jag ska vara försiktig i skolan, eftersom folk kan ta illa vid sig om de hör namnet. Sen Minchum tillträdde som minister och de där stora attackerna gjordes, har rädslan mot dödsätare flerdubblats och folk har blivit hysteriska. Pappa säger att man kunde göra sig rik på att sälja skyddsamuletter och annat krams nu."

"Det måste vara det här som dina föräldrar viskade med varandra om den veckan efter Minchums tillträde", sa Sirius. "De ville ju inte att vi hörde dem."

"Nej, men vi hörde pappa använda det där uttrycket 'Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn' då".

"Precis, fast efter det har jag hört honom säga Voldemort också."

"Jag tror att mina föräldrar håller med mr Lupin om att man inte behöver vara rädd för att säga folks namn", sa James fundersamt.

"Det tror jag också. Dina föräldrar är förnuftiga nog att inte gå på sånt trams."

"Precis som min pappa", sa Remus med stolthet i rösten.

"Och mina föräldrar är idiotiska nog att inte vara rädda för Voldemort", tillade Sirius avmätt. "De håller honom som sin frälsare och fattar inte hur farlig han är."

"Ja, världen är bra tokig numera", sa James med en suck.