Matthew Tatton blev inte glad av att se Remus med prefektmärket när de anlände till skolan den kvällen.
"Hur kunde de göra dig till prefekt?" utbrast han avundsjukt. "Du tillhör ju det värsta bråkmakargänget vi har i klassen, medan jag är en duktig och skötsam elev och borde ha valts istället!"
"Lärarna måste tycka att Remus har nåt som du saknar, Tatten", sa Sirius lojt.
"Det är nog hjärnan det beror på", tillade James. "Remus har en medan det fattas dig."
"Absolut", instämde Pettis med en ivrig röst. "Tatten har alltid saknat hjärna."
"Ska du säga som alltid får straffkommenderingar för att dina läxor är så dåligt gjorda", fräste Tatton spydigt. "Jag råkar faktiskt ligga i topp i alla ämnen vi har!"
"Och ändå hade du inte hjärna nog att bli prefekt", sa James gäckande.
"Det handlar inte om hjärnan! Jag har mer hjärna än ni fyra tillsammans!" sa han hätskt. "Det handlar om att lärarna tycker synd om Lupin för hans sjukdom och har därför gjort honom till prefekt."
"Ta tillbaka det där innan jag förhäxar dig!" sa Sirius ursinnigt dragande fram sin trollstav.
"Du får inte förhäxa mig! Det är förbjudet!"
"Som om jag bryr mig när du förolämpar mina vänner!" fräste Sirius. "Tarantellegra!"
Förhäxningen slog rakt mot Tattons ben och han började dansa med det samma skrikande i högan sky som om någon höll på att döda honom.
"Hej, Tatten! Festen är i stora salen. Du dansar åt fel håll", anmärkte James skrockande.
"Potter och Black! Terminen har inte ens börjat och jag hittar er redan med trollstavarna framme retande mr Tatton!" hördes en frän McGonagall bakom dem. "Ska det här vara ett exempel för förstaklassarna jag ska precis ta in?"
"Tatten förolämpande Remus!" fräste Sirius, men stoppade ändock undan sin trollstav.
"Mr Black, du är en pojke och borde vid det här laget ha lärt dig att pojkar ibland förolämpar varandra, men det är inte orsak till att …", började McGonagall strävt, men blev avbruten av en lycklig Peeves, som flög skuttande på plats sjungande för full hals:
"Black och Potter, rackarns gotter,
skyr ej spratt, fast andra får fnatt,
Peeves får ett gott skratt,
när Tatten blir fåntratt."
"Peeves, vi behöver inte ha din inblandning i det här!" sa McGonagall avmätt.
"Professor, hjälp mig! Jag kan inte sluta dansa", skrek Tatton desperat.
McGonagall som glömt honom för en stund vände sig förvånat om och för ett ögonblick såg det ut som om det drog i hennes mungipor innan hon viftade med sin trollstav och stoppade förhäxningen.
"Så lycklig jag är att ni är tillbaka i skolan", sa Peeves glatt utan att ta notis av professor McGonagall. Han gjorde ett par kullerbyttor i luften av ren glädje och började sjunga:
"Här kommer Blacken med hejaklacken,
Svarta pottan med sluga flottan,
lustige ludna Lupin och rufsige rackarns Råttan,
skyr ej spratt, fast andra får fnatt,
men Peeves får sig ett lyckligt skratt."
"Roligt att se dig, Peeves", flinade Sirius. "Ska du vara med på banketten ikväll?"
"Absolut inte", utbrast McGonagall. "Peeves är portad från alla banketter skolan håller. Det borde du veta, Black. Tio poäng från Gryffindor för både dig och Potter."
"Vi kan väl inte förlora poäng för att Peeves sjunger", anmärkte James i protest.
"Försök inte vara en besserwisser med mig, Potter. Det är för förhäxningen av Tatton och inte för Peeves!"
James skrockade. "Nja, jag var ju tvungen att pröva det, fast jag var faktiskt inte den som förhäxade honom. Det var Sirius."
"Försök inte! Du hade gjort det om inte Black hunnit först", sa McGonagall med en fnysning och vände sig sedan mot Remus. "Kan du försöka hålla dina vänner i schack ens lite nu när du är prefekt, mr Lupin? Vi lärare har inte ögon i nacken, även om ni kan tro det."
"Jag lovar försöka, professor", sa Remus med en röst som inte lät så trovärdig.
"Vi tror faktiskt inte att ni har ögon i nacken, professor", insköt Sirius flinande. "I alla fall inte alltid."
Den gången drog McGonagall på smilbanden. "Gå in och sätt er, pojkar. Banketten ska börja strax och jag måste gå ut och öppna dörren för förstaklassarna."
"Visst, professorn", sa Remus och drog i Sirius för att få honom med sig.
När de steg in i stora salen såg de Lily Evans med sitt gäng av tjejer stå innanför dörröppningen i närheten av Gryffindorbordet fnittrande med varandra.
"Ska ni hålla i vadslagningen i år igen, Evans och Donni", frågade Tatton. "Black och Potter förlorade nämligen tio poäng var precis."
"Vi såg det, men vi ska inte hålla i vadslagningen i år. Det blir alldeles för mycket på femman", sa Lily. "Det ska tydligen krävas mer än nånsin av oss det här året i skolan."
"Vad synd. Jag hade för en gångs skull velat vara med", sa Tatton surt.
"Du hade dina chanser förra året och året innan, men det är inte säkert att vi hinner hålla i det mer", sa Donni O'Malley. "Vi är här för våra studier och inte för att underhålla Gryffindoreleverna."
"Nä, det är vår roll", inflikade Sirius flinande.
"Om du menar att det där ute i entréhallen var underhållande så vet du inte vad andra gillar, Black", sa Donni avmätt.
"Och ändå har ni varit intresserade av att följa alla våra rackartyg de gångna åren", skrockade han.
"Jag ser att du har blivit prefekt också, Evans", sa James vilande sin blick på henne. "Jag tar order från dig närhelst du vill ge mig några."
Lily himlade med ögonen, men kunde inte låta bli att skrocka. "Gå och sätt dig, Potter. Du är en hopplös sprätt."
"Jag är väl ingen sprätt", sa han indignerat, men följde med henne och tog platsen mittemot henne när tjejerna slog sig ner i änden av bordet tillsammans.
"Ska vi sitta så här långt bort från sorteringen, Evans?" sa Remus förvirrat. "Vi fick ju order om att se efter förstaklassarna ikväll."
"Jag vet. Det är därför jag vill sitta här. Då kan vi ställa oss upp efter banketten och vinka alla fram till oss innan vi leder dem upp till Gryffindortornet."
"Ah, jag fattar. Det funkar förstås", sa Remus lättad och slog sig ner bredvid den mörkhåriga Mary Macdonald.
"Vad tycker ni om det som hänt i landet i sommar då?" sa Lily nyfiket vändande sig till killarna.
"Vad ska man tycka om det? Tacka vetja Fenixorden som har motarbetat dödsätarna i åratal redan", sa James. "Jag önskar att vi var vuxna redan och kunde ansluta oss till dem."
"Vad är Fenixorden?" sa Donni oförstående.
"Ja, vi har inte sett nåt om det i tidningarna", sa Lily förvirrat.
"Läser du Daily Prophet, Evans?" sa Remus förbluffat.
"Ja, jag brukar göra det på somrarna för att hålla mig ajour om trollkarlsvärlden. Jag är ju mugglarfödd, så annars vet jag ingenting om vad som pågår."
"Oj, vad vuxet av dig!" sa Sirius förstummat.
"Men vad är Fenixorden för nåt?" krävde Donni få veta.
"Det är Dumbledores hemliga sällskap som är grundat för att bekämpa Voldemort och hans dödsätare", sa James.
"Hur vet du om det? Daily Prophet har aldrig ens nämnt saken", sa Lily.
"Vi har hört Dumbledore prata om det", förklarade Sirius. "Han har rekryterat folk lika hårt som Voldemort."
"Men han har väl ändå inte talat med er om sånt! Ni är för unga för att gå med i striden som pågår just nu där ute."
"Det är klart han inte har frågat oss, men vi har faktiskt anhöriga som är vuxna."
"Och du menar att han är ute efter att få med din renblodiga familj på sin sida mot dödsätarna, Black", sa Donni vantroget.
"Nä, så galen tror jag inte Dumbledore är. Alla vet att min familj består endast av renblodiga idioter."
"Det vet vi redan, Black", skrockade Donni. "Vi visste bara inte att du var medveten om din galenskap själv."
"Ha ha ha", svarade Sirius, men skrattade sedan på riktigt.
"Hysch, förstaklassarna kommer in", viskade Mary Macdonald till dem och fick dem att tystna.
De såg hur den långa kön av ettor gick förbi dem på sin väg mot lärarpodiet där pallen med sorteringshatten väntade på dem. När hatten sedan började sin årliga sång, böjde sig Lily framåt och rörde James i handen för att få hans uppmärksamhet.
"Är dina föräldrar med i det där sällskapet då?" viskade hon nyfiket.
"Tyvärr inte. De är ganska gamla och tyckte inte de kunde vara med när de har mig att se efter", svarade han missnöjt. "Fast jag har bestämt att jag ska gå med direkt jag blir myndig."
Lily spärrade upp ögonen när hon märkte att han menade allvar. "Tror du att den här konflikten kommer att pågå ännu då när vi blir myndiga?"
"Dumbledore säger att Voldemort vill ha makten över alla och att det kommer att bli krig", viskade han. "Jag läste om mugglarnas krig i en biblioteksbok jag lånade i somras och vad det stod där så brukar inte krigen vara så väldigt korta. Inte konflikterna heller om de är så svåra som den vi har."
Lily hade bleknat och mötte hans nötbruna ögon med allvar i blicken. "Så du menar att vi måste lära oss att strida."
"Japp. Vi pratade om det med Sirius förra veckan och beslöt oss för att leta reda på lite böcker i skolbiblioteket om förhäxningar som kan vara bra att kunna i framtiden."
Lily rynkade pannan. "Är det det ni brukar göra på biblioteket? Jag har sett er titta i en massa olika böcker om avancerad magi där, men förstår inte varför. De brukar inte ha nåt med våra läxor att göra."
"Vi är inte intresserade av läxor, Evans", sa James lojt. "Vi är intresserade av att lära oss om trolldom vi har nytta av."
I samma stund tystnade sorteringshattens sång och Lily drog sig tillbaka till sin plats för att följa sorteringen. Hon ville vara med för att kunna klappa extra hårt för varje elev som sorterades i Gryffindor. Det var ju hennes ansvar som prefekt att se efter de yngre eleverna nu.
James satt kvar tittande på henne och tyckte att hennes silhuett hade blivit vackrare under sommaren. Hon var inte lika rund om kinderna längre och såg mer vuxen ut än förut. De var femton år båda två och på randen till vuxenlivet. James kände sig bli varm i hela kroppen av att se på henne.
När James, Sirius och Pettis tog sig upp till Gryffindortornet den kvällen, hittade de både Lily och Remus väntande på dem. De flesta andra från elevhemmet hade redan tagit sig upp till sina sovsalar och James blev överraskad av att se Lily kvar i uppehållsrummet. Hon reste sig från sin plats och kom dem till mötes, vilket förbryllade honom även mer, men han stannade med fjärilar i magen och såg förväntansfullt på henne.
"Jag tänkte fråga … Om ni hittar nåt bra i böckerna …? Jag menar … jag hade också gärna lärt mig lite mer …", fick hon ur sig rodnande vackert.
"Men det är klart vi berättar för dig! Du är ju mugglarfödd och behöver lära dig försvar även mer än vi."
"Glöm inte att vi klassas som blodsförrädare, James, vilket är nästan värre än mugglarfödda", inflikade Sirius lojt. "Min familj har redan döpt mig till det, och när de kommer på att vi båda vill kämpa på mugglarföddas sida, kommer de att döpa dig till det också."
"Hej, glöm inte mig", utbrast Remus. "Tror ni att ni får kämpa utan mig?"
"Nej, det tror vi inte, Remus. Vi räknar med att du blir blodsförrädare med oss", flinade James.
"Remus kan väl inte klassas som blodsförrädare. Han är ju inte ens en ren trollkarl", anmärkte Pettis.
"Vad är det med dig, Pettis? Hur kan du släppa ur dig såna dumheter om dina vänner?" utbrast James indignerat. "Det är klart att ett halvblod kan kallas blodsförrädare om han ställer sig på de mugglarföddas sida."
Pettis rodnade då han kom på att han sagt för mycket inför Lily. "Jo, det är klart …", mumlade han besvärat.
"Påstår ni på fullt allvar att ni är beredda att ge era liv i kampen för häxor som mig?" sa Lily storögd.
"Självklart, och speciellt för häxor som dig", sa James leende varmt mot henne. "Fast vi kan nog kämpa för Macdonald också och andra av er sort, om vi måste."
Lily himlade med ögonen. "Visst. God natt, Potter, och glöm inte bort ditt löfte nu då."
"Jag lovar", sa han och följde henne med blicken när hon gick upp till tjejernas sovsalar.
"Kom nu, din kärlekskranke idiot", muttrade Sirius och drog honom med sig när han inte verkade fatta att det var dags att ta sig till sängs.