James och Sirius märkte de följande dagarna hur alla i Gryffindor viskade om dödsätarna och Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn med fruktan i rösten. För Remus och Pettis kom det inte som en överraskning då de hört om saken öppet hemma under sommaren, medan James föräldrar försökt hålla så tyst om saker som möjligt för att ge James ett bra sommarlov. De tyckte att han var för ung för att tyngas av ondskan i världen och förstod inte att deras tystnad gjorde honom bara mer intresserad.
Därmed gick han den första lördagen på Hogwarts till biblioteket för att bläddra i gamla tidningar i hopp om att hitta detaljer om det som alla pratade om. Sirius och Remus satt med honom bläddrande i tidningar efter de mest intressanta artiklarna, vilket förstås var skildringarna om jätteanfallen. Pettis satt på andra sidan bordet i ett försök att göra sina läxor, som han inte hade lika lätt med som hans vänner. De hade redan fått flera uppsatser att skriva och han hade alltid problem med att få dem tillräckligt långa. James och Sirius brukade sitta med en linjal och skriva exakt rätt längd, varken mer eller mindre än vad som krävdes av uppsatsen, och det oftast i en handvändning på kvällen innan sänggående. Remus satt längre och skrev ofta mer än väntat, men fick också sedan högsta betyg på sina uppsatser, medan Pettis med nöd och näppe fick acceptabelt på sina.
"Nå, nu när vi vet mer om vad som pågår kan vi återgå till våra planer med ni-vet-vad", sa Sirius som kastade den sista tidningen på bordet stunden senare.
"Absolut. Jag tycker att vi sticker ut för lite träning", instämde James. "Nästa helg blir jag upptagen med quiddich och vill gärna få gjort nåt nu i helgen."
"Kom nu, Pettis. Du kan göra resten av dina läxor senare", sa Remus.
"Ja, ja, jag kommer", sa Pettis packande undan sina saker i sin väska. "Har vi kartan?"
"Japp", sa Sirius klappande belåtet sin högra ficka.
"Perfekt! Då sticker vi!" sa James med entusiasm. Han hoppade upp och var så ivrig att ta sig iväg att han var nära på att krocka med Lily Evans, som precis då gick förbi bordet med sina vänner.
"Hittade ni nåt idag?" sa hon nyfiket.
"Nä, inte idag. Vi har annat för oss", sa Sirius.
"Okej", sa hon tydligt besviken.
"Jag lovar att vi berättar när vi hittar nåt bra", sa James och stökade till sitt hår av gammal vana medan han log varmt mot henne.
"Kom nu, din fjant", sa Sirius lojt och drog honom med sig från ärmen.
"Jag är väl ingen fjant", sa han i protest.
"Jo, det är du när Evans är i närheten", flinade Remus.
James rodnade lätt, men svarade inget.
"Du borde faktiskt be henne att gå ut med dig istället för att dregla efter henne på det där pinsamma sättet", anmärkte Sirius.
"Tror ni att hon kunde gå ut med mig om jag frågade?" sa James med plötslig hopp i sin röst.
"Tyvärr. Det är fett chans att hon nånsin går med på det", skrockade Sirius, "men du borde fråga ändå."
"Så jag ska fråga för att få nobben!"
"Ja, det är bättre än att bara dregla efter henne", tyckte Remus. "Gör dig mer manlig så att säga."
James bet sig fundersamt i läppen. "Så ni menar att jag ska visa mig som en man och fråga henne ut och sen ska jag visa att jag inte tar åt mig när hon nobbar mig."
"Du har fattat galoppen", sa Sirius klappande honom kamratligt på axeln. "Alla vet ju ändå att du är kär i henne, så det är bättre att visa mod i saken."
"Okej …", sa han tveksamt.
"Men inte nu. Nu har vi annat för oss", sa Sirius grävande fram kartan från sin ficka. "Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn", sa han knackande med sin trollstav mot pergamentet, som visade direkt upp kartan över Hogwarts.
De hade stannat i den andra våningen nära tavlan om skogsgläntan och såg efter folk i omgivningen. Mr Filch såg ut att vara på våningen ovanför och Peeves i källaren. Ingen syntes vara nära dem, så Remus steg fram till tavlan och tog tag om ramen. Med en snabb handrörelse drog han i den, varpå tavlan började snurra runt på sin plats innan den öppnade sig och visade den hemliga tunneln bakom.
"Vad skönt det ska bli att komma ut i skogen igen", sa Sirius belåtet när han klättrade in efter sina vänner.
De tillbringade halva dagen ute i skogen tränande på förvandlingar. James och Sirius hade kommit så långt i sin förmåga att de kunde förvandla nästan alla storlekar av djur till andra djur och hade bestämt sig för att pröva förvandla sina egna fötter till djurtassar den dagen. Remus som fann idén humoristisk satt skrattande åt dem när de tagit av sig skor och strumpor och förvandlade sina fötter både till hundtassar, hästhovar och ankfötter. Även Pettis glömde bort sina egna övningar när han såg Sirius hoppa runt med getklövar och låtsas vara en get. Han hade förvandlat sina ben från knäna neråt till en gets ben och såg skrattretande ut.
"Vad är det för lek ni föl leker här i skogen?" hördes plötsligt en mansröst säga.
Sirius vände sig om och såg förtjust på en blond kentaur med en palominokropp. "Vem är ni?" sa han nyfiket.
"Jag heter Firenze", sa kentauren.
"Hej, Firenze. Jag heter James och det här är mina vänner Sirius, Remus och Pettis."
"Ni är föl från skolan."
"Vi är elever från skolan, ja", sa Remus.
"Ni får inte vara i skogen utan Hagrid."
"Vi vet. Vi är här olovligen", sa Sirius.
"Varför har du förvandlat dina fötter till klövar?" sa Firenze tittande på hans get-fötter.
"Vi övar oss på förvandlingskonst", förklarade James, medan Sirius förvandlade sina fötter tillbaka till sina egna.
"Borde ni inte göra era övningar på skolan? Den här delen av skogen är inte säker."
"Finns det verkligen delar i skogen som kan kallas säker?" sa Remus förvånat.
"Det finns vissa ställen som är tryggare än andra, fast inte för er föl förstås. Ni borde ha Hagrid med er."
"Jag tror inte Hagrid hade tyckt om att vi förvandlade våra fötter till djurfötter", sa James.
Sirius var inte intresserad att diskutera förvandlingskonst med en kentaur nu när han äntligen fick träffa en igen. Han hade aldrig glömt sitt första möte med kentaurerna tre år tidigare och såg nu oerhört nyfiket på den blonde Firenze. Han var vuxen precis som Bane varit, men verkade inte alls lika tvär till sitt sätt. Han hade hela tiden talat vänligt och hövligt med dem även när han sa att de inte borde vara i skogen.
"Är det sant det som Torvus sa till mig en gång, mr Firenze? Flammar Sirius fortfarande oroligt på himlen", frågade han.
Firenze blev förvånad över frågan, men såg med en ny nyfikenhet på honom. Han var tyst så länge att de inte trodde han skulle svara, men sa sedan: "Ja, stjärnan som bär ditt namn, unge Sirius, har flammat flera år oroligt på himlen. De som kan läsa dess tecken vet att trollkarlarnas värld ska sväljas av natten."
"Vad betyder det, mr Firenze?" sa James bekymrat.
Firenze vände sig mot honom och såg lika utforskande på honom som han såg på Sirius stunden innan. "Jag ser dig vara full med mod, unge James. Kom ihåg att det som står i stjärnorna inte är skrivet i sten. Det finns alltid hopp, även i den mörkaste natten. Du kan välja att stå emot mörkret när det slukar din värld."
"Är det lord Voldemort och hans dödsätare ni talar om, mr Firenze?" sa Remus andlöst.
"Mörkret har många namn, men ingen kan äta döden. Inte ens de dåraktiga som tror det."
"Varför talar ni så konstigt, mr Firenze?" sa Pettis förvirrat.
Firenze vände sig för att se på honom för en kort stund, men vände sig sedan bort utan att svara.
"Jag är ingen trollkarl och kallas inte för en herre", upplyste han dem. "Jag är Firenze."
"Uppfattat, Firenze", sa Sirius.
"Var försiktiga när ni kommer till skogen utan lov. Det finns många faror här, även om faran utanför skogen är större för stunden."
Med det vände han sig om och försvann in bland träden i lugn trav. De fyra pojkarna blev stående kvar stirrande efter honom. Orden Firenze hade talat kändes ödesdigra och skrämmande och de kom att tänka på allt de läst i tidningarna den förmiddagen.
"Det verkar som om kentaurerna vet mer än man tror om saker och ting", sa Sirius lågmält.
"Ja, det där mörkrets märke som dödsätarna använder kan ju kallas som att de kommer med mörker över vår värld", sa James olustigt.
"Nu börjar ni låta som min lärare i spådomskonst", sa Pettis fränt. "Han kläcker ur sig såna där meningar så att man knappt följer med i det."
"Är det sant? Så man borde ha valt spådomskonst som tillval", sa Sirius fundersamt.
"Varför då?" sa James oförstående då han inte följde med i hans tankegång.
"För att de lektioner vi har i astronomi inte alls har förklarat för oss hur vi kan se mörkrets uppror i sättet som stjärnan Sirius rör sig på. Jag hade velat förstå mer om det."
Han hade tittat efter det på torsdagskvällarna när de hade astronomilektioner och hade då märkt genom sin stjärnkikare hur Sirius såg ut att vagga på himlen. Man behövde se noga för att märka det och han undrade hur kentaurerna kunde se det och varför de tog det som ett omen om fara för trollkarlarna.
Han hade varit intresserad av saken ända sedan han träffat Torvus och Bane på tvåan och hade följt nyfiket med i deras lektioner i astronomi. På trean hade de fått astronomi i schemat även på onsdagar för att lära sig om den magiska teorin bakom stjärnskådning, varpå de börjat få som uppgift på torsdagskvällar att hitta stjärnbilder på natthimlen och göra astrologiska förutsägelser utifrån det. Hur mycket han än hade stirrat på Stora hundens stjärnbild, hade han dock inte kommit på någon förutsägelse som liknat det som kentaurerna sagt.
"Jag lovar att vi inte har studerat nåt sånt i spådomskonst heller", upplyste Pettis. "Vi studerar mest telöv, våra händer, den magiska kulan och annat lika fånigt. Det enda vi har haft rörande stjärnhimlen är studien om våra egna horoskop, vilket vi ska gå djupare in i än på lektionerna i astronomi. Jag måste skriva mitt eget horoskop nu för varje dag den här månaden, vilket blir skitjobbigt."
"Så du tvingas läsa om horoskop både i spådomskonst och i astronomi", sa James förvånat. "Tur att jag inte valde det ämnet i så fall. Jag tyckte att lektionerna om horoskop vi hade förra året var de tråkigaste vi haft i astronomi."
"Det tyckte jag också", sa Pettis. "Det är därför det är skittråkigt att vi studerar det nu igen i spådomskonst."
"Det verkar som om kentaurerna har ett annat sätt att spå än vi trollkarlar", anmärkte Remus.
"Precis vad jag tänkte", sa Sirius, "och om de har rätt, så kommer mörkrets uppror bli precis så allvarlig som Dumbledore säger."
"Det har jag funderat på ända sen jag hörde honom tala om saken med mamma och pappa", sa James allvarligt.
"Nå, ska vi glömma saken för tillfället? Vi har en timme kvar innan vi måste in för att inte bli sena från middagen", påpekade Remus. "Det är ju ändå inte vårt ansvar att bekämpa dödsätare när vi ännu går i skolan."
"Sant, fast jag börjar tycka att det är även viktigare för oss att läsa igenom böcker i avancerad försvar mot svartkonster än jag tyckt hittills", sa James allvarligt. "Det är inte bara att leta reda på några bra förhäxningar utan vi måste börja lära oss sätt att överleva i krig."
"Undrar om det är därför professor Corbyn sa till oss att vi ska ha en lite annorlunda kursplan i år än vanligt och koncentrera oss på praktiskt försvar istället för teorin bakom det", sa Sirius fundersamt.
De hade återigen fått en ny lärare i försvar mot svartkonster, precis som varje år dittills, men Corbyn hade verkat lika duktig som professor Pavlovski från deras tredje skolår. Bästa var att han var brittisk och talade så att man förstod, vilket hade varit en stor lättnad för de alla.
"Det kan vara så", medgav James, "och i så fall får vi förmodligen hjälp av honom för att förbereda oss för det kommande kriget."
"Menar du verkligen att det ska bli krig?" sa Pettis blekt.
"Det är mycket möjligt, men vi vet ju inte. Den nya ministern kan lyckas stävja mörkrets uppror innan det blir till öppet krig", sa Remus hoppfullt.
"Vi kan bara hoppas det", sa Sirius med en suck.