Duellerna mellan eleverna från Gryffindor och Slytherin blev efter den lördagen många och tuffare än någonsin. Det kändes som om mörkrets uppror hade spridit sig till Hogwarts och tvingade eleverna att välja sida i konflikten. De fyra marodörerna var fast beslutna att stå emot svartkonster i alla dess former och hålla sig trogna till de ideal de ansåg marodörerna ha som beskyddare av de svaga — i detta fall de mugglarfödda — och bekämpa ondskan, som tagit form i dödsätarna och deras nya fanklubb i Slytherin.

Även hufflepuffarna och ravenclawarna drogs med i konflikten och det blev snabbt mode att använda levicorpus-förhäxningen mot ens fiender eller bara mot folk man ogillade för stunden. Det gjorde att man kunde hitta folk hängande uppochner i luften på skolans korridorer i tid och otid skrikande efter hjälp. Lärarna försökte få fason på det hela genom att förbjuda förhäxningen helt, vilket såklart endast ökade dess popularitet.

James och Sirius fick flera straffkommenderingar endast från levicorpus, som blivit deras nya favoritförhäxning, och McGonagall gav dem en uppläxning i saken i slutet av oktober när de åkt fast för tredje gången från att använda den.

"Vad ska jag göra med er två när ni inte tar åt er för nånting?" sa hon frustrerat. "Har ni inget annat för er på kvällarna att än sitta i straffkommenderingar?"

"Jo, det har vi visst, men vi hinner liksom inte med annat för tillfället", sa James med ett snett flin.

"Det här är ingen lek, Potter", fräste McGonagall. "Gryffindor har knappt nånsin haft två bråkmakare som ni två i elevhemmet och jag vet inte vad jag ska ta mig till med er. Kan det hjälpa om jag skriver hem till er, månntro?"

"Min mamma blir säkert förtjust om ni skriver till henne om hur duktig jag är i skolan", sa Sirius lojt. "Det borde göra hennes dag."

McGonagall gav honom en skarp blick, men ansåg det bäst att inte tala vidare om det. Hon var alldeles för medveten om mrs Blacks idéer om sin äldsta son då hon fått så många brev av henne under de gångna åren. För det mesta innehöll breven inget annat än klagomål om Sirius och förslag på olika sorters bestraffningar som mrs Black krävde att skolan gav Sirius, men McGonagall såg det som sin uppgift att aldrig bestraffa sina elever på grund av griniga föräldrar. Istället hade hon många gånger låtit Sirius slippa undan med endast poängavdrag bara för att hon precis samma dag fått ett klagobrev från mrs Black.

"När är det du har nästa quidditchträning, Potter?" sa hon därmed nu.

"Imorgon kväll."

"Då så. Då får ni göra en till straffkommendering i övermorgon bara för att ni aldrig lär er", sa hon strävt och lät dem sedan gå.

Straffkommenderingen höll Sirius och James upptagna halva lördagen och de hann därmed inte med sina vanliga planer för helgen före söndagen. Det var den sista söndagen i oktober med en vecka kvar till Halloween. Gryffindors första match för året skulle hållas redan om två veckor, så de började känna att tiden var knapp och tog sig tidigt på morgonen till skogen där de tillbringat varje ledigt tillfälle den terminen för att träna på animagusförvandlingen.

Både Sirius och James var så duktiga numera att de koncentrerade sig helt och hållet på den invecklade förvandlingen. De kunde instruktionerna till den utantill så väl att de kunnat rabbla dem baklänges i sömnen om så behövts. Remus som tyckte att han hade nog i sina förvandlingar till varulv och inte ville bli en animagus ovanpå det satt tittande på dem eller hjälpte Pettis i hans övningar. Han hade aldrig lärt sig bemästra stora förvandlingar, men hade blivit en mästare i att förvandla allt som kundes till råttor. Det gjorde att Sirius hade föreslagit att han fortsatte med att träna med sina råttor genom att krympa större varelser till råttor så att han kanske en dag kunde lära sig att krympa sig själv till en råtta och bli animagus på det sättet.

Pettis hade funnit idén utmärkt och tränade hårt med både rävar och hundar och alla större djur som Remus förvandlade åt honom för att göra dem till råttor. Han hade börjat bli duktig på det och klappade förtjust när han lyckades göra en varg till en råtta, när Sirius plötsligt förvandlades bredvid dem till en skotskt hjorthund.

"Sirius! Du är en hund", utbrast James förbluffat och började sedan hoppa och jubla av glädje när han kom på att Sirius lyckats bli en animagus.

Remus jublade med honom, medan Pettis stirrade på den stora svarta hunden med munnen gapande av chock. Det såg ut som om han aldrig trott att de skulle lyckas på riktigt med sin strävan. Sirius själv skuttade runt på ängen skällande och viftande på svansen. Han hoppade upp mot James för att slicka hans ansikte och var sedan nära på att välta Remus när han hoppade mot honom skällande högt.

"Ja, ja, vi hör att du är en hund!" skrattade Remus kramande om honom.

Sirius svarade med att skälla mer och börja jaga sin svans bara för att han kunde. Det fick James att kikna av skratt så att han föll ner i gräset och fick sedan Sirius på sig slickande honom så att hans glasögon flög av.

"Jag duschade faktiskt i morse redan", anmärkte James knuffande honom undan för att hitta sina glasögon.

Då förvandlade Sirius sig tillbaka till en människa och satte sig skrattande ner i gräset.

"Det där var häftigt!" sa Pettis med rösten full av beundran.

"Det var det verkligen", log Remus. "Du är mycket sötare som hund än annars."

Sirius flinade brett. "Det är klart jag är söt som hund."

"Varför valde du att bli en skotskt hjorthund?" sa Pettis nyfiket. "Förra helgen sa du ju att du ska bli en schäfer."

"Och helgen innan det var det en greyhound", mindes Remus leende.

"Jag vet. Det har varit många hundraser jag tänkt på, fast sista veckan har jag mest pendlat mellan irländsk varghund och skotskt hjorthund. Hjorthunden var det som jag hade i huvudet idag och det kändes naturligt att bli det nyss när jag förvandlade mig."

"Var det en pik till mig att jag ska välja att bli en hjort nu då så att du kan jaga mig?" sa James skojfriskt.

"Det hade ju passat", skrockade Sirius.

"Det tycker jag med", flinade Remus.

"Ni har nog rätt i det. Det känns lite lamt att bli en tjur. Hjortar är mycket mer majestätiska", sa James som funderat på olika sorters stora hovdjur medan Sirius koncentrerat sig på större hundraser.

"Speciellt om du blir en kronhjort", anmärkte Sirius.

"Jag vet. Jag har tänkt mest på en kronhjort idag."

"Då får vi kalla dig för Tagghorn om du lyckas", sa Remus skojande.

"Det lät ju perfekt!" sa Sirius förtjust. "Och jag kan kallas för Tramptass."

"Det var inte dåligt", sa James skrattande med de andra. "I så fall blir Remus Tungeltand."

"Strålande!" sa Remus skrattande även mer åt det. "Fast Måntand hade varit även bättre."

"Ja, det går snabbare att säga", medgav Sirius, "så du får vara Måntand."

"Vad ska jag heta då?" sa Pettis ivrigt. "Jag vill också ha ett hemlighetsfullt smeknamn."

"Råttsvans kanske", föreslog Remus.

"Nej! Inget med råtta i namnet!"

"Pettis har rätt. Vi vill inte tala om för andra vad namnet betyder på riktigt", sa James. "Det är bättre med Slingersvans."

"Det lät bra", sa Sirius belåtet. "Pettis får heta Slingersvans om han lyckas förvandla sig till en råtta."

"Jag ska lyckas", sa Pettis bestämt och tog återigen fram sin trollstav för att fortsätta göra råttor av stora djur.

"Och jag måste visa att jag är värdig namnet Tagghorn", sa James.

Beslutsamt tog han tag i sin trollstav och riktade den mot sig själv. Han slöt ögonen tänkande hårt på en majestätisk kronhjort med stora horn på huvudet. Han visste att han behövde bli ett med tanken så att han blev en kronhjort i sitt sinne helt innan hans kropp kunde förvandlas till det i verkligheten. Förvandlingen till animagus handlade nämligen mest om tankens kraft och krävde mer fokus än någon annan trollformel de kände till.

I boken de läst talades det visserligen inte om tankens kraft utan om den innersta magin som fanns inom varje trollkarl och som man kunde aktivera genom sitt sinne, om man hade förmågan att koncentrera sina krafter på rätt sätt. Trollformeln till animagusförvandlingen var därför inget man talade högt utan man behövde tänka ut det samtidigt som man var fokuserad på förvandlingen.

Om man inte hade rätt fokus kunde allt gå galet och i värsta fall kunde man döda sig själv av misstag ifall förvandlingen misslyckades. Det var därför totalt förbjudet att ens försöka bli animagus utan en erfaren handledare. McGonagall hade lärt dem om saken redan på trean, men James trodde inte att hon skulle förstå deras motiv till att bli animagus och ignorerade faran. Inom sig såg han sig redan som en kronhjort och när han använde den rätta trollformeln förvandlades han till en stor och ståtlig hjort med väldiga horn på huvudet.

"Du lyckades!" sa Sirius jublande.

James öppnade ögonen och märkte att hans mun fungerade annorlunda och att han inte kunde tala. Istället kom det ett skrovligt råmande ur hans mun.

"Du blev en kronhjort, James!" sa Remus förtjust. "Det ser jättehäftigt ut!"

"Verkligen! Jag önskar att jag också kunde bli en sån", sa Pettis avundsjukt.

"Det är bäst att du håller dig till dina råttor, Pettis", sa Sirius. "Du kommer aldrig kunna förvandla dig till nåt stort."

James hade börjat springa runt på ängen prövande sina nya ben och kände hur roligt det var att sträcka ut de fyra benen till galopp. Det var springande på en helt annan nivå än han kunde göra som människa och han lämnade snabbt ängen springande in i skogen.

"Hej, vart ska du?" ropade Sirius efter honom, men förvandlade sig sedan till en hund och galopperade efter.

"Undrar om man ser de två mer idag", sa Remus med ett snett leende.

"Förmodligen inte", sa Pettis med en suck. Plötsligt kändes det urtråkigt att försöka bli en råtta, när James och Sirius fick vara stora och vackra djur som man kunde beundra. En råtta var inget annat än ett äckligt skadedjur som alla hatade. Tanken fick honom på dåligt humör och han satte undan sin trollstav.

"Jag har fått nog övning för idag. Jag vill gå tillbaka till skolan", sa han surt.

"Vi kan ju inte gå utan James och Sirius", anmärkte Remus.

"Visst", muttrade Pettis och slog sig trumpet ner i gräset.

Remus sneglade på honom med höjda ögonbryn, men beslöt sig för att inte säga något. Pettis visade ibland avundsjuka på ett sätt som han fann osmakligt och han ignorerade saken.

De satt därmed i tystnad väntande på Sirius och James, som hade försvunnit så långt in i skogen att de inte kunde höra ljudet av dem mer. Minuterna tickade iväg och blev till tio och sedan till tjugo. Remus var precis på väg att ge upp och säga att de ändå borde ta sig tillbaka ensamma, när de hörde ljudet av hovar som närmade sig. Sedan såg de den ståtliga kronhjorten dyka upp bredvid den stora lurviga hunden, som sprang rakt mot dem. De var ett så omaka par att Remus inte kunde låta bli att skratta åt synen. De kom rusande fram till ängen och tvärstannade i mitten av den förvandlande sig tillbaka till pojkar och kastande sig ner i gräset trötta och andlösa.

"Vad länge ni var borta", sa Pettis surt.

"Vadå? Vi gjorde ju bara en liten runda", sa James oförstående.

"Vi tänkte precis gå tillbaka till skolan", upplyste Remus. "Pettis har övat färdigt för dan."

"Jaså, gav du upp redan?", sa Sirius avmätt. "Nå, vi kan gå tillbaka. Jag är klar med det här också för idag."

"Som ni vill", sa James och reste sig för att ta fram Marodörkartan från sin ficka. När han såg på namnet på första sidan stannade han upp och fick ett brett flin på sina läppar.

"Vad är det nu då? Vad ser du på kartan?" sa Sirius nyfiket.

"Inget på kartan. Jag tittar bara på rubriken som jag tycker kräver lite omarbetning."

"Hur då?"

"Vore det inte häftigt om vi skrev våra namn i rubriken? Jag menar våra hemliga smeknamn såklart så att vi kan ta äran av att ha skapat kartan."

"Det låter ju som en strålande idé", utbrast Sirius förtjust.

"Jag vet", log James.

"Så du menar att vi ska skriva: 'Marodörkartan ritad av Slingersvans, Måntand, Tramptass och Tagghorn'?" sa Pettis.

"Ungefär så ja."

"Fast bättre vore om vi skrev: 'Måntand, Slingersvans, Tramptass och Tagghorn presenterar med stolthet Marodörkartan'", föreslog Remus.

"Absolut! Och vi måste lägga till att vi är leverantörer av hjälpmedel till magiska marodörer", sa James entusiastiskt.

"Det låter perfekt och sen ska vi självklart titulera oss som herrar", flinade Sirius.

James skrockade roat och suddade sedan bort den gamla rubriken med hjälp av en trollformel han brukade använda i sina uppsatser.

"Har nån penna och bläck med sig?"

"Jag har", sa Remus som suttit skrivande på en uppsats tidigare medan de andra gjort sina övningar. Han öppnade sin skolväska och gav James sin fjäderpenna och bläckflaska.

"Visst skriver vi 'misters' i plural före namnen?" sa James när han doppade pennan i bläcket.

"Absolut", sa Sirius. "Vet du hur man förkortar det?"

"Javisst. Jag har faktiskt fått undervisning i hur man skriver korrekt engelska", svarade han flinande och fick honom att skratta.

James brukade ofta klottra i sin anteckningsbok under lektioner och var duktig på att göra skisser på allt möjligt, vilket fick honom att snabbt skissa ett medeltida slott i mitten av framsidan. Han tänkte inte så noga på det utan gjorde det bara för att han tyckte att det passade som en framsida till kartan innan han skrev rubriken som löd:

"Messrs. Måntand, Slingersvans, Tramptass & Tagghorn,
leverantörer av hjälpmedel till magiska marodörer,
presenterar med stolthet Marodörkartan"

Det sista ordet skrev han inuti slottet, men annars stod rubriken ovanför och resten av sidan klottrade han full med passande krusiduller läggande till sist även en bild på det piskande pilträdet bredvid slottet. Hans tre kamrater satt tysta väntande på honom och tyckte att slutresultatet blev snyggt.

"Du borde ha valt magisk konst och bild som tillval, James, när du är så duktig på att skissa", sa Remus berömmande när han äntligen blev klar och stängde bläckflaskan.

"Äsch, jag har inte ork att sitta och rita i timmar", sa han nonchalant. "Jag klottrar ju bara."

"Det här blev lyckat i alla fall. Gör kartan mycket snyggare än förut", sa Sirius belåtet.

"Ja, det blev lyckat", log James.

"Det är tur att vi har dig. Annars hade vi aldrig fått en så snygg karta vi har", sa Pettis.

"Visst, men nu sticker vi tillbaka till skolan. Jag är hungrig och jag tror att vi har missat lunchen igen", sa James.

"Undrar om vi kan få lite mat från Brase om vi ber vackert", sa Sirius fundersamt.

"Vi borde faktiskt be husalferna om ursäkt för det vi gjorde på trean", föreslog Remus. "De kunde i så fall släppa oss in i köket igen."

"Det hade varit skönt", sa Pettis förtjust.

"Det hade faktiskt inte alls skadat", medgav Sirius. "Vi prövar det idag och ser om Brase kan framföra våra ursäkter till sina kamrater i köket."