Både James och Sirius var lyckliga när sommarlovet tog slut och det blev dags att åka till Hogwarts igen. De hade självklart haft roligt i Frankrike, men de saknade sina vänner och allt det roliga de fick göra i skolan. Speciellt längtade de efter fullmånenätter då de kunde springa som animager med varulven Måntand i Förbjudna skogen. Varje fullmåne som varit under sommaren hade fått dem nostalgiska och de hade räknat dagarna till skolstart under augusti.

När första september äntligen kom, gick de villigt upp utan att klaga på den tidiga väckningen. Sirius hade aldrig förut behövt gå upp så tidigt för att hinna med Hogwartsexpressen, men han hade ju dittills levt i London. Nu hade de över tjugo mil till London och behövde komma iväg i tid för att inte missa tåget. Den avgick från perrong nio och trekvart prick klockan elva oavsett om man var med eller inte.

James höll precis på att vika in Marodörkartan i sin skolkoffert när hans pappa steg in i rummet. De hade redan ätit frukost och hade beordrats att kontrollera att de hade allting med sig innan resan, varpå de gått upp för att stänga sina koffertar.

Sirius som var med honom i rummet vände sig skrämt mot dörren, rädd att mr Potter såg vad de höll på med. Han knuffade till James, som snabbt kastade en tröja över kartan och vände sig sedan mot sin pappa.

Mr Potter log vänligt mot dem utan att märka något. Han verkade upptagen med att gömma något bakom sin rygg och hann därför inte reagera på pojkarnas skrämda uppsyn.

"Jag har en sak för dig att packa med, James", upplyste han med en hemlighetsfull min.

"Vadå då?"

"Det är nåt jag ärvde efter min pappa och som han i sin tur ärvde efter sin pappa. Den har gått i släkten så länge nån kan minnas och ska tillfalla dig efter min död. Själv har jag inte använt den mer än en gång då när jag ärvde den, men med tanke på hur oroliga tiderna har blivit tycker både din mamma och jag att du kan behöva ha den med dig till skolan."

James stirrade förbryllat på honom utan att förstå vad han talade om.

"Vad är det då?" sa Sirius nyfiket.

Mr Potter flinade åt deras miner och tog sedan fram knytet han hållit gömd bakom sin rygg. När han vecklade upp det visade det sig vara en silverfärgad mantel av något material som James och Sirius aldrig förut sett.

"Det här är ingen vanlig mantel", upplyste mr Potter med ett flin. "Titta här, så ska ni se." Med det tog han på sig manteln och försvann plötsligt ur synhåll för dem som om han försvunnit ut i tomma intet.

"Det är en osynlighetsmantel!" fick James förstummat ur sig.

"Vad häftigt!" sa Sirius.

Mr Potter skrockade belåtet när han tog av sig manteln och blev synlig igen. "Ni har alldeles rätt, pojkar. Det är en osynlighetsmantel, men inte av den vanliga sorten. Den här är speciell då magin över den försvagas inte med åren. Jag vet inte hur gammal den är, men den är unik i det att den står generation efter annan utan att åldras och förlora sin styrka."

"Wow, vad grymt det låter!" sa James imponerat.

"Här, ta den. Den är din. Den är stor nog att gömma både dig och Sirius ifall ni hamnar i fara och behöver gömma er. Ingen dödsätare kan hitta er så länge ni är under manteln."

"Jag har aldrig hört talas om en osynlighetsmantel som håller generationer", sa Sirius förstummat. Han kände nyfiket på det silkeslena tyget i manteln, som James höll i sina händer. Den kändes magisk även på ytan och var inte som normalt tyg.

"Ja, det är en familjehemlighet vi Potters hållit tyst om i alla år. Man vill ju inte gå och basunera ut att man äger ett sällsynt magiskt föremål."

"Men hur kan man förtrolla en mantel så att den håller så länge?" sa James förbryllat. "Vi har läst i en bok på skolbiblioteket hur man skapar kläder som gör en osynlig och då handlar det ju bara om att kasta en dissillusioneringsförtrollning över plagget."

"Det är det vanliga förfarandet", medgav hans pappa. "Man kan ju kasta de flesta skyddsbesvärjelser över sina kläder och få ett extra skydd av det för en tid bara man är skicklig nog som trollkarl."

"Precis, men hur har man skapat denna mantel då?" sa Sirius.

"Det vet jag tyvärr inte. Det finns ingen dokumentation eller historia som gått i släkten och som berättar hur vi fick manteln från första början eller hur den har förtrollats. Jag vet bara att vi haft den i generationer och att den ska ärvas vidare av det äldsta barnet."

"Alltså av mig", sa James belåtet.

"Precis. Ministeriet verkar inte få bukt på mörkrets uppror hur mycket de än försöker och jag vill därför att du tar manteln redan nu. Jag och din mamma har ingen nytta av den. Vi kan göra oss osynliga med våra trollstavar vid behov, medan du och Sirius är unga och utsatta."

"Det är väl ingen som kan ge sig på oss på Hogwarts så länge vi har Dumbledore där", anmärkte Sirius.

"Kanske inte, men ni får ändå ta manteln med er till skolan för säkerhets skull."

"Visst, jag tar gärna med mig manteln och lovar att ta väl hand om den", sa James som fick ett förtjust leende på sina läppar när han kom på att manteln kunde användas till allt möjligt hemligt smygande i skolan. Den var nästan ett ännu bättre skydd än Marodörkartan, speciellt om de alla kunde få plats under den samtidigt.

Han drog på sig manteln för att pröva den och försvann utom synhåll precis som hans pappa stunden innan.

"Vad häftigt!" sa Sirius förtjust.

James ställde sig framför spegeln i rummet för att se effekten och fann det roligt när han inte kunde se sin egen spegelbild.

"Kom och pröva den med mig, Sirius", sa han gläntande på mantelns fåll. "Jag vill se om vi får plats under den tillsammans."

Sirius behövde inte bes två gånger. Han kröp under manteln, men den var inte alls så rymlig som mr Potter låtit antyda. De var båda långa sextonåringar och fick trycka ihop sig för att stänga manteln ordentligt.

"Det här var inte så bekvämt", muttrade James olustigt. "Vi får knappast plats under den här med Remus och Pettis."

"Nej, det får vi inte."

"Det är inte menat att vara bekvämt om ni är två", inflikade mr Potter lojt. "Det är menat att hålla er trygga vid fara."

"Visst", sa James dragande av sig manteln.

Sirius prövade den då ensam för att se hur det kändes. "Det här var mycket bättre", sa han flinande åt sin obefintliga spegelbild. Det var häftigt att veta att man stod framför en spegel, men inte kunde synas i den.

"Ja, ensam får man lätt plats under den", instämde James.

"Hör ni, tiden går", påminde mr Potter. "Lägg manteln i din koffert, James, så att vi kommer iväg."

"Ja, pappa."

Sirius gav honom manteln och de stängde tillsammans hans koffert med både kartan och manteln tryggt packat inuti den.

"Då åker vi då", sa mr Potter belåtet och ledde vägen ut ur rummet.

Ett par timmar senare hade både James och Sirius fått sina koffertar in på Hogwartsexpressen och tagit adjö av mr och mrs Potter. Sirius skymtade sina egna föräldrar på perrongen tillsammans med Regulus, men vände sig snabbt bort, ovillig att se på dem. Han kände sig fortfarande arg på dem och ville glömma bort att de ens existerade. Den välfyllda pengabörs hans morbror Alphard gett honom klirrade i hans ficka och han klappade den belåtet lycklig över pengarna. Aldrig hade han haft så många galleoner med sig till skolan som nu.

"Vi går och tar oss en kupé att sitta i. Remus och Pettis kommer säkert snart", sa James.

"Absolut", instämde Sirius följande honom in på tåget.

De valde en tom kupé att sätta sina uggleburar in i, men stannade kvar vid dörröppningen för att se på folket som tog sig in på tåget. Klockan var nästan elva redan och tåget skulle gå när som helst.

"Hej, kan ni flytta på er? Jag vill sitta ner", sa en sjundeårselev från Ravenclaw som försökte tränga sig förbi dem in i den tomma kupén.

"Gå och gör det nån annanstans. Den här kupén är vår", svarade Sirius bestämt.

"Vi väntar bara på våra kompisar", tillade James.

"Ni kan väl inte reservera en hel kupé för er själva", sa pojken förvånat. "Det är inte tillåtet."

"Jaså? Är du en prefekt, eller?" sa Sirius lojt.

"Nej, men jag vet reglerna ändå. Jag går faktiskt sjunde året redan."

James skrockade. "Och du tror att vi bryr oss om det."

Han bytte roade blickar med Sirius, som hade stängt dörren till kupén och höll fast i handtaget så att den okände pojken inte kunde komma in dit. Pojken såg förbryllat på de två utan att förstå varför de betedde sig så stöddigt. Han var tydligt en plugghäst som inte såg mycket annat än sina böcker och kände därmed inte igen dem.

"Stick nu innan jag måste förhäxa dig, för böveln", sa James avmätt hotande honom med sin trollstav.

"Du får väl inte gå och förhäxa folk på Hogwartsexpressen! Det är strängt förbjudet!" sa pojken förfärat.

Sirius föll i skratt. "Är det det? Det har vi aldrig hört!"

"Hej, Potter och Black! Haft ett bra sommarlov!" hördes plötsligt en röst i folkmängden.

De vände sig för att se och märkte Timmy Scott från deras klass i Gryffindor. Han var vaktare i James quidditchlag och var på god fot med de båda.

"Absolut! Själv?" svarade James.

Ravenclawpojken hade bleknat och såg bestört på de två. "Ni är Black och Potter från Gryffindor!"

"Självklart", flinade Sirius.

"Öh … Jag tror att jag går och sätter mig nån annanstans", sa pojken snabbt och slank sedan därifrån illa kvickt, ovillig att bråka med dem.

"Så han hade hört våra namn i alla fall", skrockade James.

"Verkar så", log Sirius.

I samma stund såg de Remus komma gående mot dem med Pettis i släptåg och sken upp.

"Hallå, killar! Vi sitter här!" James vinkade mot dem för att leda dem rätt och stunden senare hade de alla hälsat på varandra och tagit plats i sin kupé stängande dörren efter sig.

"Äntligen är vi på väg till skolan igen", sa Remus saligt.

"Vi kommer att få ett jätteroligt skolår", sa James.

"Absolut! Det är bara en vecka kvar tills ni-vet-vad", sa Sirius med skinande ögon.

"En vecka till vadå?" sa Pettis oförstående.

"Fullmånen", muttrade Remus.

"Å! Ja, det ja … Vad kul det ska bli!"

"Kul för er, ja", sa Remus ironiskt. "En annan måste först genomlida alla dagar av illamående, värk och vad mer, för att inte glömma den ytterst skojiga förvandlingen …" Han gjorde en talande grimas som avslutning för meningen.

"Det ska gå bra, jag lovar", sa Sirius uppmuntrande. "Vi är med dig som alltid."

Remus log mot honom. "Jag vet."

"Har ni haft roligt på sommarlovet då?" sa Pettis.

"Vad är det för en fråga, Pettis? Vi har ju skrivit flitigt till varandra hela lovet", sa James avmätt.

"Jo, men …", började han men avbröt sig sedan rodnande.

Tåget ryckte i samma stund till och satte sedan av i rörelse. James vände sig då mot fönstret och vinkade mot sina föräldrar som stod ännu på perrongen vinkande efter dem. Sirius följde i hans led, men Pettis föräldrar hade redan åkt. De hade haft bråttom till jobbet, medan Remus pappa hade tagit raka vägen hem efter att ha hjälpt sin son på tåget.

"Hur är det med din mamma nu då?" sa James när han märkte Remus sorgsna blick se på folkmängden på perrongen.

"Hon är inte bra. Pappa tog ledigt hela dan från jobbet för att först lämna av mig till tåget och sen ta henne till sjukhuset. Hon ska på behandling i eftermiddag, men jag vet inte om det hjälper mycket. Det har inte hjälpt hittills."

"Jag är ledsen", sa Sirius medlidsamt.

De hade fått sorgsna brev från Remus den sommaren då hans mammas tillstånd förvärrats drastiskt. Remus hade skrivit att hans mamma inte hade långt kvar och kunde dö redan den hösten. Han hade varit på randen till att stanna hemma från skolan för att få ta hand om sin mamma, men hade inte fått tillåtelse till det. Istället hade hans pappa kommit överens med Dumbledore att låta Remus åka hem för en del helger för att få träffa sin mamma innan tiden tog slut. Han skulle få använda flamnätverket för sina resor genom eldstaden som fanns i McGonagalls kontor.

"Är ni nöjda över era betyg då?" sa Remus för att byta samtalsämne, ovillig att tala om sin mamma.

De hade fått sina GET-betyg skickade hem till sig under sommarlovet, men hade inte skrivit så noga om resultaten i sina brev till varandra. Det var inte riktigt ett ämne killar av deras sort brydde sig om att skryta om i sina brev.

"Självklart är vi det", sa Sirius med ett leende. "Jag fick hela fyra utomordentligt."

"Han har skrutit om det hela sommaren", flinade James. "Jag fick ju bara två."

"Vad är det ni fick U på?" sa Pettis.

"Sirius fick U i förvandlingskonst och försvar mot svartkonster, precis som jag, och sen fick han det även i astronomi och skötsel av magiska djur."

"Jag fick samma, förutom i astronomi", berättade Remus. "Det fick jag över förväntan på precis som i alla andra ämnen."

"Det är de tre ämnen jag fick Ö på och ska fortsätta studera", sa Pettis med ett belåtet leende. "Alltså inte astronomi utan de andra."

Han hade aldrig klarat av att fortsätta sina studier efter sin grundexamen i trollkonst om han inte varit vän med de tre och fått hjälp i alla år av dem i sitt skolarbete. Det var alla träningstillfällena de haft i sitt hemliga krypin och i Förbjudna skogen som gjort att han fått högre betyg i förvandlingskonst och försvar mot svartkonster. I trollformellära, trolldryckskonst och astronomi hade han endast betyget acceptabelt, men det räknades som godkänd i GET-examen och gjorde att han fått betyg från hela sex ämnen, fastän han var en av de sämsta eleverna i sin klass.

Han var inte smart på det sättet hans vänner var och var dålig på att skriva uppsatser och att minnas saker han läst. Det hade i alla år gett honom både bakläxor och straffkommenderingar för dåligt gjorda läxor och hade resulterat i tre underkända ämnen i hans betyg: örtlära, spådomskonst och trollkonsthistoria. Det sistnämnda var det enda som James och Sirius haft sämre betyg på med endast ett A, men de hade inte orkat följa med på lektionerna som professor Binns hållit i ämnet.

Han råkade vara den torraste och tråkigaste läraren i hela skolan och till deras olycka hade han fortsatt undervisa på Hogwarts även efter sin död. De hade hoppats på att han skulle lämna Hogwarts efter deras fjärde år, men han hade stannat kvar och lärt sig att handskas med livet som spöke så att han kunde numera sköta både sina böcker, rättningar av prov och kritan som han skrev med på tavlan och behövde inte hjälp av sina lärarkollegor på det sättet han behövt i början, direkt efter sin död.

Sirius och James var lättade att få slippa hans ämne nu när de skulle börja sexan. Nu var de äntligen elever på FUTT-nivån, vilket betydde att de började studera utvalda ämnen till den examen som kallades "fruktansvärt utmattande trollkarlstestet" och som de skulle ta i slutet av sitt sjunde läsår. De hade fått godkända betyg i alla nio ämnen de studerat i sin grundexamen, men skulle inte fortsätta med de alla.

"Vi minns vad du ska studera, Pettis. Du skrev om det till oss för en månad sen redan", sa James uttråkat. "Ska vi spela Knallinafs?"

"Gör ni det, men jag måste sticka till prefekternas kupé nu. Jag är redan sen därifrån", sa Remus som med flit väntat med saken en stund. De nya försteprefekterna brukade alltid hålla ett tal i början av tågfärden, men det var riktad mer till de färska femteklassarna som precis blivit prefekter och han hade inte lust att lyssna på det igen nu när han gick sexan.

"Visst, men kom tillbaka direkt när du kan", sa Sirius, som rest sig för att gräva fram sina spelkort från kofferten han fått låna av sin morbror Alphard.

Den var i mycket värre skick än den han haft förut till skolan, men han tyckte att den såg häftigare ut. Hans morbror hade dekorerat den i sin ungdom med en massa förtrollade skämtmärken, som till exempel ett med professor Dumbledores huvud med en pratbubbla sägande: "Tio poäng från Slytherin, Black." Ett annat föreställde ett monster med en pratbubbla som sa: "Jag diggar Missnöjda Myrtle." Ett tredje såg ut som ett rytande lejon som sa: "Jag ska äta upp dig, Slytherin!" Ett fjärde var som Slytherins silvriga orm som svarade lejonet: "Gryffindor suger! Slytherin äger!" och ett femte såg omisskännligt ut som Peeves som sa: "Se upp för Black!"

Sirius hade försökt lossa märket med ormen, men fått ge upp det då hans morbror Alphard använt sig av den permanenta fasthäftningsförtrollningen på märkena och det gick inte att göra något åt dem. Istället hade han skaffat ett sjätte märke som föreställde McGonagall sägande: "Potter och Black! Straffkommendering imorgon kväll!" Han fann de flesta märkena roliga och hade bestämt sig för att ignorera märket med Slytherins orm. Det var ju ändå från hans morbrors tid på Hogwarts och Alphard hade tillhört Slytherin precis som alla andra Blacks innan Sirius.

När lunchvagnen kom var Remus tillbaka igen och de köpte både godis och kittelkakor att kalasa tillsammans på. James satte sig dock inte ner efter sina inköp utan såg nyfiket ut till korridoren. Han hade inte lyckats skymta Lily Evans alls den dagen och undrade om hon ännu var i prefekternas vagn eller om hon kommit därifrån redan. Remus hade gjort endast en kort uppstickare dit för att hälsa på de nya försteprefekterna Nigellus Wolpert från Gryffindor och Aurora Sinistra från Ravenclaw, men hade sedan smitit från sina uppgifter med tanken att femteklassarna fick ta hand om ordningen på tåget den dagen.

"Jag kommer tillbaka strax", sa James.

"Vart ska du?" sa Remus förvånat.

"Jag ska bara kika på de andra kupéerna i den här vagnen."

Utan att förklara mer skyndade han iväg för att se om hans tanke var rätt. Han tyckte sig nämligen ha skymtat Donni O'Malley gå in i en kupé längre bort och hoppades att Lily var där.

Lunchtanten hade stannat för att sälja sina produkter till fjärdeklassare som satt i mitten av tågvagnen och James trängde sig förbi dem utan att bry sig om att han stötte till en tjej, som tappade sin plånbok. Hon muttrade något ilsket om oförskämda killar, men han ignorerade henne och gick till slutet av vagnen. Hans ansikte sken upp när han skymtade Lily Evans genom fönstret i kupén; han stannade inte för att undra vad det var för skrikande som hördes därifrån. Det var först när han öppnade dörren till kupén som han märkte att de fem tjejerna inte satt på sina platser utan hade hoppat undan i ett försök att undvika en fallande koffert, medan Leslie Williams hade fångat en ugglebur med en skrikande uggla i innan den föll till golvet.

"Nej, släpp inte ut henne", skrek Lily bestört i samma stund som James gled upp dörren.

Han såg fåraktigt på henne utan att förstå vad hon skrek om när hon knuffade undan honom för att springa ut i korridoren efter någonting, som James inte hann uppfatta. Han vände sig för att se och märkte då en fluffig rödrandig katt sprinta igenom korridoren i full fart. Den hoppade på lunchvagnen med sådan fart att godiset flög åt alla håll, men stannade inte utan fortsatte vidare tills den försvann in i marodörernas kupé i början av vagnen.

"Förlåt mig", sa Lily ursäktande till den klunga elever som fått ducka undan för att undvika de flygande karamellerna.

"Mitt godis", ropade lunchtanten bestört, men Lily mumlade bara något om en kattunge i ursäktande ton innan hon resolut tog sig förbi vagnen lämnande tanten att plocka upp godiset själv.

James hade inte stannat för att vänta utan hade sprungit efter och var Lily hack i häl när hon kom till dörröppningen till marodörernas kupé.

"Å, ni fångade henne!" sa hon lättad när hon såg katten sitta i knät på Remus.

Remus höjde förvånat sin blick på henne. "Vadå fångade henne?"

"Hon blev lite vild när jag släppte henne från sin bur nyss", sa Lily förklarande. "Hon tyckte inte om att sitta halva dan i buren."

"Är det här din katt?" sa Sirius förvånat.

"Ja, det är min katt. Jag fick henne som examenspresent i juli", berättade hon med ett leende.

"Var det hon som drog ner både uggleburen och kofferten i er kupé?" sa James nyfiket. Han hade stannat bredvid Lily i dörröppningen och såg på henne med sin intensiva blick.

"Ja, det var hon. Hon är så enormt stor redan fastän hon är bara fem månader gammal. Jag fattar inte hur stor hon kommer att bli."

"Hon ser ut som en kneazlekatt och de blir stora", anmärkte Sirius.

"En kneazle? Menar du det på riktigt?" utbrast Lily förbluffat.

Hon hade läst om kneazlekatterna i skötsel av magiska djur, men hade ändå inte kommit att tänka på det när hon valt ut den röda kattungen i affären de varit till i somras med hennes föräldrar. Hon hade bara tyckt att katten var gullig med sin lurviga päls och de överstora öronen och tassarna.

"Nog är hon en kneazle", sa Remus smekande katten i sin famn. Den spann förtjust och hade gnidit sig konstant på honom sedan den fått syn på honom.

"Jo, hon hittade Remus med det samma", sa Sirius flinande.

"Vad menar du?" sa Lily förvirrat.

"Bara att djur brukar älska Remus", sa Sirius med glimten i ögat. Han smekte själv katten över huvudet och fick sig en vänlig puff mot handen.

"Det är en söt katt du har. Vad heter hon?"

"Hon heter Candy", sa Lily, "och jag kan ta henne nu."

"Lycka till med det", skrockade James som slog sig ner på sitt säte bredvid Pettis.

Lily gav honom en förbryllad blick, men gick sedan fram till sin katt för att lyfta den i sin famn. Candy ville dock inte alls vara samarbetsvillig och slog undan hennes hand backande längre in i Remus famn.

"Det är ingen idé att du försöker med det där, Evans. Candy vill säkert inte lämna Remus sällskap så snabbt", sa James flinande.

Lily stirrade förbluffat från honom till Remus och till katten. Plötsligt mindes hon hur alla djuren alltid hade älskat Remus under lektionerna i skötsel av magiska djur och rynkade pannan.

"Kom nu, Candy. Du kan inte sitta hela resan i Lupins famn", sa hon vädjande. "Vi ska ha lunch nu i vår egen kupé."

"Du kan äta här med oss, Evans. Vi har mat till dig också", erbjöd James.

"Men jag ska köpa egen lunch från lunchtanten ju!" sa hon i protest.

"Om hon vill sälja till dig efter det din katt gjorde nyss."

Lily grymtade, men kom sedan på att hon helst inte gick för att prata med lunchtanten den dagen mer.

"Vad har du köpt då?"

"Kakor", sa James och gav henne en kittelkaka.

"Tack", sa hon bistert innan hon slog sig ner bredvid Sirius.

"Du behöver inte se ut som om det smakar apa", anmärkte James lojt när hon fortsatte att se sur ut.

Hon himlade med sina ögon, men kunde inte låta bli att skrocka. "Låt gå då. Jag njuter av maten då."

"Det är bäst det. Du får ju äta lunch i det bästa sällskapet som finns", flinade Sirius.

"Visst och Merlin var en häxa", sa hon ironiskt.

"Får jag mata Candy", frågade Remus, som ännu hade katten i sitt knä.

Lily nickade. "Jag hade tänkt låta henne smaka av min lunch, men inte för mycket. Hon ska få kattmat senare."

"Okej", sa Remus belåtet och delade sin kittelkaka med Candy, som spann belåtet över saken.

"Varför gillar djuren dig så mycket, Lupin?" sa Lily förvirrat.

"Jag vet inte. Professor Kettleburn säger att jag har en naturlig fallenhet för att sköta om djur", sa han med en lätt rodnad på kinderna. Han skämdes alltid när han behövde ljuga till folk, men hade inget val. Deras lärare i skötsel av magiska djur hade nämligen sagt i förtroende till honom att han utsöndrade ett ämne som attraherade djur. Det var en slags feromon som man trodde att endast varulvar i människoform kunde utsöndra och det påverkade alla djur han kom i kontakt med.

Candy hade känt av det på tåget och hade därför rusat till honom direkt när hon fick tillfälle. Kneazlekatter var både oerhört intelligenta och nyfikna av sig och Candy hade känt sig dragen av doften. När hon sprungit till kupén hade hon hoppat rakt på sätet med Sirius och Remus och luktat först på Sirius innan hon stigit över hans ben för att ta sig fram till Remus. Hon hade ignorerat Pettis på andra sätet, men såg nyfiket på James när han slog sig ner där.

"Vad är det för ämnen du ska läsa i år, Evans?" sa James nyfiket. "Du fortsätter väl med trolldryckskonst i alla fall, eller hur."

"Självklart. Det är mitt allra bästa ämne."

"Det är ett av mina sämsta, men jag ska också fortsätta med det nu när jag lyckades få ett Ö på det", sa Remus. "Jag tycker att det är ett viktigt ämne."

"Ingen frågade vad du ska läsa, Remus. Vi vet det redan", sa James avmätt.

"Tracka inte ner på Lupin, Potter! Jag vet faktiskt inte vad han ska läsa och kan ha nöje av att höra det", sa Lily strävt.

"Visst, men vi vill höra vad du ska läsa."

"Jag ska fortsätta med sju ämnen: förvandlingskonst, trollformellära, försvar mot svartkonster, talmagi, örtlära och forntida studier", sa hon räknande med sina fingrar. "Det sjunde är trolldryckskonst."

"Då är det fem samma som vi. Vi ska inte ha örtlära mer utan tar istället skötsel av magiska djur. Det är ett av våra bästa ämnen."

"Ska ni alla läsa samma ämnen?" sa Lily förvånat.

"Vi tre", sa Sirius syftande på honom, James och Remus. "Vi ska alla ha sex ämnen var."

"Så ni fortsätter också med talmagin."

"Japp. Vi fortsätter med allt som har med trolldom att göra", sa James. "Vi tycker att det är nödvändigt."

"Örtlära är faktiskt också väldigt nyttigt."

"Kanske det, men vi är mer intresserade av djur än växter", sa Sirius.

"Vad är det man läser i forntida studier? Ni är inte många alls som har läst det, eller hur", sa Remus nyfiket.

"Nej, vi är ganska få och färre blir det nog nu till FUTT-nivån. Vår professor är ganska gammal redan och har sagt att vi är den sista klassen han tar. Han ska gå i pension om två år, och eftersom ämnet attraherar så få elever ska de inte anställa nån ny lärare efter honom."

"Så du läser ett utdöende ämne", sa Sirius skrockande.

Hon gav honom en loj blick. "Du har nog rätt för en gångs skull, Black. Det mesta vi har vetat om forntida magi är bortglömt för länge sen."

"Jag har väl alltid rätt", skrattade han och fick henne att fnysa torrt.

"Vad är det ni lär er på lektionerna då om ämnet är redan utdött?" sa James.

"Det är ganska mycket forntida historia om trollkarlar, men även forntida magi i den mån vi vet om den. Det var lite annorlunda magi man använde på forntiden och vi studerar det. Jag finner det väldigt intressant."

"Lär du dig trollformler som man slutat använda eller?"

"Nej, inte riktigt. Forntida magi är mer om magins hemligheter. Till exempel har vi fått lära oss om kärlekens magi och dess kraft som än idag verkar i världen, även om de flesta inte är medvetna om saken."

"Vadå? Finns det riktig magi bakom förälskelser?" sa Sirius förbluffat.

"Nej, inte om man inte fuskar med amortentia", sa hon himlande med ögonen. "Jag talar inte om förälskelser utan om magins lagar som fungerar hela tiden runt om oss. De flesta vet inte om det, men våra gärningar kan göra att en magisk lag kommer i funktion, varpå magin tvingar fram olika resultat av gärningarna."

"Nu tappade du bort oss helt", sa Sirius förvirrat.

"Jag ser det", log hon. "Om man till exempel räddar livet på en människa, klassas det som en gärning som har en magisk lag bakom sig. Lagen kommer då i funktion och den människan blir skyldig sitt liv till den som räddat henne. Det är inte bara ord man talar utan man kan inte skada dödligt en människa som man är skyldig sitt liv till. Magin som aktiverats av gärningen kommer då att förhindra det."

"Oj, vad avancerat!" sa James förbluffat.

"Ja, det är det. Jag kan tyvärr inte förklara saken på det sättet som vår lärare gör så det var lite enkelt sagt. Vi diskuterar mycket sånt här på lektionerna i forntida studier, eftersom trollkarlarna förr i tiden levde sina liv medvetna om magins lagar runt om sig. Allt de gjorde hade betydelse och påverkade vilka besvärjelser de sen använde. De vågade aldrig trotsa de naturliga lagarna utan levde i harmoni med dem på ett sätt som vi glömt bort att göra. Vi försöker manipulera världen efter vår egen vilja, medan trollkarlarna på forntiden följde magins lagar i allt."

"Det låter faktiskt lite intressant ändå", sa Sirius. "Vad tråkigt att man inte kunnat studera det istället för trollkonsthistoria."

"Ja, det var ju ett onödigt ämne vi hade", sa James avmätt.

"Det var faktiskt intressant det med", anmärkte Lily.

"Du fick förstås U på det som på allt annat också."

"Det är klart jag fick det."

"Vad oväntat", skrockade Sirius.

De hade fått ätit sina kakor och öppnade godispåsarna som de köpt från lunchtanten.

"Vill du ha, Evans?" sa James bjudande på chokladgrodor.

"Tack", sa hon öppnande paketet och stirrande en stund på Dumbledores bild bakom det. Sedan vände hon sin blick mot bilden på Dumbledore hon märkt på bagageräcket. Hon hade inte misstagit sig. Det var verkligen Dumbledores huvud i märket på den slitna kofferten där. Hon stirrade förbryllat på de olika märkena på kofferten innan hon sa: "Varför har ni ett Slytherinmärke på den där kofferten?"

"För att min morbror Alphard hörde till Slytherin", sa Sirius. "Det är hans gamla koffert."

"Så det var han som brukade förlora poäng för Slytherin."

"Japp. Han var lite av en bråkmakare i Slytherin på sin tid. Han säger att Dumbledore var speciellt tuff med honom."

"Lite som McGonagall är med oss", flinade James.

"Du måste ha lagt till det där märket om McGonagall", sa Lily.

"Självklart. Jag behövde ju ha ett eget märke också i kofferten. Jag vet inte hur många gånger vi blivit tillkallade till McGonagalls kontor de gångna åren."

James skrattade. "Jag vet inte. Jag har tappat räkningen för länge sen."

"Varför kan ni inte sluta med det då? Vi går ju redan sexan", anmärkte Lily. "Ni behöver inte kallas till samtal på McGonagalls kontor i år om ni låter bli att göra dumheter."

"Och du tror att vi kan sluta med det bara så där", sa Sirius förbluffat. "Har inte du varit i vårt krypin med oss? Vi kommer aldrig kunna sluta använda det stället eller smyga till Förbjudna skogen."

"Förlåt då. Det var dumt av mig att ens föreslå det", skrockade hon. "Fast ni kan ju låta bli att göra rackartyg."

"Känner du oss inte alls, Evans? Det är som att be oss att sluta förhäxa slytherinare", sa James lojt.

Hon himlade med ögonen och lät bli att säga något om det. "Vad ska det där om Missnöjda Myrtle betyda?" sa hon istället.

"Det är min morbror som satt upp det. Han säger att Myrtle är ett spöke på Hogwarts som dödades av ett monster under hans tid i skolan, men jag vet inte vem han pratar om. Jag har aldrig träffat ett spöke på Hogwarts som heter Missnöjda Myrtle."

"Men det har jag. Hon bor i flickornas toalett på första våningen", sa Lily. "Ingen går till den toaletten, eftersom hon gråter så hemskt jämt."

"Jag har nästan lust att gå dit för att se henne", sa James med ett flin.

"Jag lovar att hon är inget att se", sa Lily torrt, men såg sedan igen på märkena. "Det där med Gryffindors lejon måste vara ditlagt av dig, Black, eller hur."

"Nä, det är min morbrors humor att ha både Slytherins orm och Gryffindors lejon på sin koffert. Jag har inte skaffat nåt annat märke än det om McGonagall."

"Så det med Peeves är också din morbrors."

"Japp. Det är bäst av alla."

Han reste sig för att röra märket med sin trollstav. Då hördes plötsligt en gäll röst sjunga:

"Se upp för lustige Alfie,
han var den förste som stack,
när hans stinkbomber sprack.
Han är slug som en Slytherin,
den där klurige Black."

Sirius satte sig flinande ner och sa: "Det är Peeves sång om min morbror Alphard."

"Jag hörde. Han ska jämt göra sina sånger om alla", sa Lily roat.

"Fast han har aldrig sjungit om dig", inflikade James.

"Nej. Jag gör inget som får hans uppmärksamhet till motsats från er. Hur många sånger har han nu skapat om er fyra?"

"Nja, jag vet inte. Det har blivit några under åren som gått", flinade Sirius.