När Sirius återkom hem till stugan i skogen hittade han Remus i köket lagande middag. Harry lekte med sina leksaksbilar, men släppte dem när han såg Sirius och sprang honom till mötes. Sedan december kommit hade han börjat springa överallt, eftersom han var för rastlös för att gå.

"Sissu", ropade han och sträckte ut sina händer för att bli lyft i famnen.

"Lillponken min", sa Sirius kramande om honom.

"Hur var huset då?" sa Remus.

"Det var jättetjusigt! Jag hoppas verkligen vi kan hyra det", sa Sirius med entusiasm. "Det är jättestort och ligger avskilt. Ån är kanske lite för nära med tanke på alla båtar som säkert färdas på den, men vägen utanför är liten och förhoppningsvis mindre använd."

"Är det långt till närmaste grannar då?"

"Ja, nästan en halv kilometer bakom stora fårhagar."

"Jaså. Så det blir får som grannar då."

"Precis. Det såg jättetrevligt ut! Fårhagarna omgärdar gården, men det är mer skog i hagarna runt huset. Det är gräs först lite längre bort."

"Det låter trevligt. Harry kommer säkert gilla fåren."

"Det tror jag också. Sen fanns det en fungerande hönsgård på gården och en lagård, som blir perfekt som ugglehus och som din varulvskoja."

Remus gjorde en grimas. "Så vi ska börja kalla det för varulvskoja nu."

Sirius skrockade. "Japp. Det är det vi döper det till. Jag måste skriva direkt till Dumbledore och be honom komma hit ikväll."

"Gör det. Sen vill du säkert höra nyheterna också."

"Vadå då?" Sirius släppte ner Harry till golvet för att sätta sig vid bordet och börja författa sitt brev.

"Det var extra nyhetssändning på radion nyss. Det har varit en allvarlig dödsätarattack idag och din kusin har åkt fast för den med sin man och svåger."

"Va? Har Bella gjort en attack?"

"Javisst, mot Longbottoms."

Sirius bleknade. "Mot Frank och Alice Longbottom?"

"Precis. Moody tog sig på plats och hann rädda deras liv, men de är illa däran", sa Remus mörkt. "Hattie sa på nyheterna att de tagits till Sankt Mungos för vård och att deras tillstånd är allvarligt. De har torterats med cruciatusförbannelsen."

"Fick Moody fast de alla tre, Bella och bröderna Lestrange?"

"Ja, och tydligen Barty Crouch son. Minns du unge Barty Crouch junior från skolan? Han var prefekt i Slytherin, men han verkade skötsam och hängde inte öppet med dödsätarna på Hogwarts."

"Men du menar att han var med Bella och Lestranges i attacken mot Frank och Alice?" sa Sirius blekt.

"Ja, han var i huset med dem och arresterades av Moody. Det ska utredas om han var med om attacken eller inte."

"Crouch måste vara på strålande humör nu då", sa Sirius sarkastiskt. "Tänk, hans egen son på motståndarsidan, när han ledde kriget på vår sida!"

"Jag vet. De spekulerade om saken på radion nyss. Det var makabert kan man säga."

"Det låter som det. Vet du om Longbottoms son har blivit skadad?"

"Nej. Han var hos sin farmor och inte på plats, vilket är tur."

Sirius såg fundersamt på Harry. "Du tror väl inte att de anföll Longbottoms för att han är född i slutet av juli som Harry? Vem säger att Harry är den rätte pojken från profetian? Tänk om det är Neville Longbottom."

"Jag har tänkt på det, men Dumbledore säger att profetian är om Harry och inte om Neville", påminde Remus. "Och Voldemort höll med i det då han jagade efter Harry och inte efter Neville."

"Men Bella kunde tänkas anfalla Neville för att vara på den säkra sidan."

"Kanske det, men varför anföll hon inte gamla mrs Longbottom då om hon var ute efter lille Neville?"

"Var skedde anfallet?"

"Hemma hos Frank och Alice. De hade precis kommit hem och Franks mamma hade inte hunnit komma dit med Neville ännu."

"Bella kanske inte visste att Neville var hos sin farmor."

"Det kan hända", medgav Remus. "De visste inte på nyheterna varför anfallet gjordes. Longbottoms är ju renblodiga och skickliga aurorer och kriget är slut. Det fanns ingen anledning att anfalla dem."

"Om man inte vet om profetian."

Remus suckade. "Du kan ha rätt i det. Det låter som en logisk förklaring till anfallet."

"Jag ska fråga Dumbledore om det", sa Sirius beslutsamt. "Om det finns dödsätare där ute som vill döda Neville på grund av profetian, vill de döda Harry också."

"Gör det. Det är bäst", medgav Remus.

Dumbledore dök upp utanför stugan med hjälp av sin fågel fenix den kvällen klockan åtta. Han hade skickat ett meddelande om det i förväg och Sirius och Remus hade lagt Harry i säng i tid för att kunna ta emot honom och samtala ifred.

"Hur är det med er nu då?" sa han när han steg in i stugan.

"Det är inget nytt med oss", sa Sirius. "Bara det där huset jag varit och tittat på som jag ville prata med dig om."

"Vill ni ha ett glas med eldwhisky, professor?" sa Remus hövligt.

Dumbledore vände sina klarblå ögon mot honom och såg fundersamt på honom. "När ska du sluta säga 'professor' till mig och kalla mig Albus på samma sätt som Sirius gör, Remus?"

"Jag har för stor respekt för er för att göra det, sir."

"Men tagga ner, Remus. Albus bits väl inte", sa Sirius lojt.

"Det tror jag inte heller att han gör, men …"

"I så fall hoppas jag att du slappnar av med mig hädanefter", insköt Dumbledore. "Sirius har ju varit du med mig sen första hösten ni gick med i Fenixorden."

"Sirius har faktiskt inte respekt för sina överordnade på det sättet jag blivit uppfostrat till att ha", sa Remus till sitt försvar.

Sirius skrockade. "Nej, det har jag inte, men vi är inte i skolan längre, Remus."

"Jag hade ändock uppskattat om du lade undan titlarna med mig, Remus", sa Dumbledore rakt. "Det kommer att underlätta situationen vi är i. Vi kommer ju att ha mycket med varandra att göra de kommande åren för att inte glömma allt vi gått igenom tillsammans under kriget."

Remus mötte hans varma blick och nickade. "Som du vill, Albus."

"Bra. I så fall tar jag gärna lite whisky om du har det."

"Absolut." Remus vände sig för att hämta tre glas som han fyllde med den bärstensfärgade drycken.

"Vad gott. Tackar", sa Dumbledore belåtet när han fick glaset i sin hand.

Han slog sig ner med sin dricka i gungstolen och Sirius och Remus satte sig i soffan mittemot. De såg bistra ut medan de smuttade på whiskyn och inte alls så uppspelta man kunde tänkas vara när man hittat ett nytt boende åt sig efter ett intensivt letande.

"Ni ser bekymrade ut", anmärkte Dumbledore.

"Det är nyheten om anfallet mot Longbottoms som bekymrar oss", förklarade Remus.

"Ja, vi hade gärna hört om det från dig, Albus. Vet du varför min kusin anföll Frank och Alice?"

"Jag råkar veta det", medgav Dumbledore. "Jag har talat med Moody om saken idag."

"Vad sa han då?"

"Bellatrix är, som ni båda vet, en av de mest lojala lord Voldemort har haft och hon har letat efter honom ända sen Halloween. Hon tror inte att han är död och tänkte att aurorerna kunde veta mer än allmänheten om saken."

Sirius rynkade pannan. "Menar du att de torterades för information om Voldemort och inte för deras sons skull? Jag tänkte att attacken kunde ha haft nåt med profetian att göra."

"I så fall kan jag direkt stilla din oro i det, Sirius. Anfallet hade inget med Neville Longbottom att göra."

"Är det säkert?"

"Ja, det är säkert. Bellatrix hade fått för sig att Frank och Alice borde veta hemligheten om vart ministeriet gömt Voldemort, eftersom hon inbillar sig att han är vid liv och fängslad i nån håla nånstans."

"Hur vrickad kan man vara?" sa Sirius spydigt. "Hur kan Bella tro att vi kan hålla Voldemort i fängelse? Hon har ju varit en av hans generaler under kriget och borde veta hur skicklig han är med magi som ingen nånsin hört om ens."

"Jag tror att hon tänker att jag har haft mina fingrar i spelet och förhäxat fängelset åt ministeriet", sa Dumbledore. "För henne är det mer trovärdigt än att tänka att han är död."

"Men ni har ju … du har ju sagt att han inte är död", påpekade Remus, rodnande svagt över sin tabbe.

"Sant, men de flesta tror ju det, eftersom våra reportrar anser hans besegrande betyda att han är död."

"Så Bella fattar inte att Voldemort blev av med sin kropp under anfallet mot Harry", sa Sirius.

"Det tror jag inte. Inte ens trolldomsministern förstår saken fastän jag har försökt förklara det för henne."

"Varför anföll Bellatrix Frank och Alice då? Hade det inte varit bättre att anfalla Crouch eller minister Bagnold istället?" sa Remus oförstående.

"Det hade det, men Frank och Alice är medlemmar av Fenixorden och det vet Bellatrix", påminde Dumbledore. "Vi kan nog tacka Pettigrew för att ha läckt ut alla våra namn till dödsätarna."

"Det är tur att han är död i alla fall", muttrade Sirius med vrede i sin röst.

"Det är det", instämde Remus. "Men hur är det med Frank och Alice nu då? De sa på radion att de är tagna in på Sankt Mungos."

Dumbledores min blev bister. "Ja, de är där och där kommer de förmodligen stanna. Moody har talat med botarna och de är så svårt torterade att de har fått betydande hjärnskador."

"Menar du att det inte går att bota dem?" sa Sirius bestört.

"Det är tveksamt. Det är onda svartkonster som orsakat skadorna. Såna skador brukar vara obotliga."

"Men det är ju hemskt!" sa Remus i chock.

"Det är hemskt och speciellt nu när kriget varit slut i över en månad redan", sa Dumbledore allvarligt. "Folk har varit koncentrerade på att fira en fridfull jul för första gången på flera år, så det kommer att bli ramaskri av det här. Frank och Alice är betydelsefulla medlemmar av vårt samhälle och jag är säker på att Crouch kommer att behöva hålla en stor rättegång i saken."

"Tror du att han dömer sin egen son till Azkaban?" sa Remus blekt.

"Det tror jag absolut. Hans son har skadat hans anseende och han behöver ta avstånd från honom om han ska få det tillbaka."

"Med tanke på hurdan Crouch är, så kommer han säkert fördöma sin son offentligt", sa Sirius. "Han vill inte bli förknippad med dödsätare själv."

"Du har rätt i det, Sirius. Du är en duktig människokännare", sa Dumbledore berömmande.

Sirius log mot honom, men sa sedan: "Är det säkert nu att vi inte behöver börja vakta Harry mer noggrant igen?"

"Det är alldeles säkert. Med Lestranges bakom lås och bom har vi fått fast de allra värsta dödsätarna. Malfoy kommer inte att göra nåt som får misstankarna att riktas mot honom igen och kommer att spela rollen av en laglydig medborgare en lång tid framöver."

"Goyle och Avery då? Vad jag hörde, så har de också påstått sig ha varit under imperiusförbannelsen och har blivit frisläppta", sa Remus.

"De är inte de enda. Det har varit alldeles för många som blivit frisläppta med den ursäkten", sa Dumbledore bistert. "De tillhör gamla familjer och har pengar som de använt sig av för att muta rätta personer på Trolldomsministeriet, precis som Malfoy. Jag hade hoppats på mer från Bagnold som minister, men …"

"Det är alltid samma gamla visa!" fräste Sirius.

"Det är det. Tillhör man de heliga tjugoåtta familjerna, så anses man bättre än andra", sa Remus mörkt.

"Det kanske ändras en dag. Vi får hoppas på det och arbeta mot det", sa Dumbledore uppmuntrande.

Sirius drog på smilbanden. "Om du säger det."

"Vill du ha mer eldwhisky, Albus?" sa Remus hövligt.

De hade redan tömt sina glas och Dumbledore tog gärna lite till. Medan Remus serverade det, kom Sirius att tänka på sin gamla fiende, Severus Snape. De hade blivit fiender redan första skoldagen på Hogwarts och hade kämpat flera strider under kriget på motsatta sidor. Snape hade blivit dödsätare direkt efter skolan på samma sätt som Sirius blivit medlem av Fenixorden med Remus.

"Vad är det jag hörde om att Snape blivit frikänd?" sa han bekymrat. "De sa det på radion och påstod att han varit spion på vår sida, men det kan väl ändå inte stämma. Hans ambition var att bli dödsätare redan när vi gick skolan."

"Det kan hända, men han bytte sida under kriget och har arbetat åt mig sen dess", sa Dumbledore.

"Menar du allvar? Är det därför han är lärare på Hogwarts helt plötsligt?" sa Sirius vantroget.

"Självklart. Han blev lärare då när han bytte sida och började spionera åt mig."

"Men hur kan du vara säker på att han bytte sida? Kan han inte bara ha påstått det för att få en plats på Hogwarts? Det var ju en perfekt position för honom att verka som spion åt Voldemort."

"Ja, vad vi vet var han en av de närmaste Voldemort hade", tillade Remus. "Det är omöjligt att tro att han kan ha bytt sida helt plötsligt."

"Det var många dödsätare som ångrade sig under kriget. Det gjorde ju din bror Regulus också, Sirius", påminde Dumbledore.

"Men jag kan ändå inte tro det om Snape. Han formligen älskar svartkonster och har hittat på flera helt själv."

"Jag är medveten om hans skicklighet i svartkonster, men han har ändock varit en värdefull spion åt mig under det senaste året", sa Dumbledore lugnt. "Vi kunde vinna flera strider på grund av information jag fick av honom."

"Så du menar att det de sa på radion är sant att det var ditt vittnesbörd om honom som frikände honom?"

"Ja, det var det och jag hoppas att du känner mig så pass väl själv att du litar på mitt ord i saken, Sirius, precis som ministern gör."

Sirius stirrade blekt på honom, men kunde knappast säga emot. Det fanns ingen som han litade mer på än Albus Dumbledore.

"Betyder det att Snape kommer att fortsätta som lärare på Hogwarts även nu när kriget är över?" sa Remus.

"Han är oerhört duktig i trolldryckskonst, så jag är tacksam att få ha honom."

"Och du kan lita eleverna i hans vård, eller?" sa Sirius, fortfarande omskakad.

"Jag har redan sagt att jag litar på Severus Snape och tänker inte diskutera saken vidare", sa Dumbledore i strängare ton. "Det är hög tid att vi talar om det jag kom hit för istället. Du hade visst hittat ett hus i Lower Holbrook i Suffolk."

Sirius nickade, men lyckades inte svara då han ännu kände sig upprörd.

"Ja, vi undrade ifall området är fritt från trollkarlar", sa Remus då.

"Det är det. Jag kollade upp det nu ikväll innan jag tog mig hit. Det finns några som bor i Ipswich, men inte i området kring Holbrook."

"Så det är säkert för oss att flytta dit?" sa Remus.

"Det tycker jag. Det du skrev om huset, Sirius, lät riktigt bra. Närmaste grannarna nästan en halv kilometer bort och bara en mindre strandväg som leder fram till huset."

Sirius nickade återigen, den gången med en lugnare min. Han tvingade Snape ur sina tankar och svarade: "Det finns gott om utrymme där, så det är på alla sätt perfekt. Problemet är väl bara mrs Figg. Hon är lite gammal att gena över fårhagar när hon ska komma på besök."

"Hon är fortfarande i ganska god kondition, så vi får väl fråga henne om det. Fast du har ju en motorcykel att hämta henne med om hon bor en bit bort."

"Jo, det har jag."

"Det beror väl på om hon kan hitta ett hus åt sig i Lower Holbrook", sa Remus. "Annars är det en hel kilometer in till både Holbrook och vad hette den andra byn."

"Harkstead", sa Sirius.

"En kilometer är inte så långt. Det gör ju bara att hon har fler ställen att söka bostad på", sa Dumbledore.

"Det är sant", medgav Sirius. "Och hennes katter kan ju lätt färdas mellan hennes bostad och vårt om de behövs till vaktuppdrag."

"Precis vad jag tänker mig. En kilometer är inte långt för en kneazle", sa Dumbledore.

"I så fall ringer jag imorgon till mr Rogers och säger att vi tar huset."

"Det låter skönt. Det ska bli gott att få ett eget rum", log Remus.

"Vadå? Jag trodde att du inte brydde om du inte har mer utrymme än soffan här", sa Sirius retsamt.

"En stund ja, men jag börjar bli less på att bo så här trångt."