Förord:

Den här berättelsen är avslutningsdel i trilogin som jag skrivit på svenska om marodörerna på Hogwarts. De tidigare delarna heter En varulv på Hogwarts och Mörkrets uppror och finns på min sida här på FFN om man ännu inte har läst dem.

Om du vill veta hur jag resonerat kring den svenska översättningen för Harry Potter-världen, läs förordet i trilogins första del där jag går djupare in i vissa specialord som jag använder i min fanfiction. (Till exempel är Knallinafs det namn som jag gett Exploding Snap-spelet. Jag hittade på namnet långt innan jag läst de svenska böckerna och tycker att knallkort låter lamt, så jag har behållit min översättning i alla mina fanfics.) Det viktiga som behöver nämnas här är att jag använder smeknamnet Pettis på Peter Pettigrew i denna trilogi.

Denna trilogi följer kanon så långt som möjligt. Jag har baserat berättelsen på böckerna och filmerna om Harry Potter och har skrivit den så att den passar in i trollkarlsvärlden, men jag håller inte reda på allt som Rowling har sagt i olika intervjuer. Kapitlet om Lilys syster Petunia är baserat på den artikel Rowling skrev om hennes möte med James Potter på den gamla hemsidan som hette "Wizarding World" (den borde finnas även på den nya sidan, men jag har inte kollat).

Ett speciellt tack till min vän melesser som hjälpt mig med idéer och gett mig respons när jag skrivit den här trilogin.

Vill man låna något av det som jag hittat på kan man göra det fritt så länge man ger mig erkännande och hänvisar till min fic här eller på AO3 där trilogin finns i sin helhet. Vill man skapa fanart från min fic får man göra det, men länka till min fic i så fall. (Observera att jag inte betalar för fanart, så det är bortkastad tid att fråga mig om det. För översättningar till andra språk bör man fråga mig om tillstånd.)

Jag hoppas att du som läsare har glädje i att läsa min trilogi. Jag har skrivit den för skojs skull och har själv haft stort nöje i att skapa den. Den här sista delen har med både spänning och romantik då marodörerna håller på att bli vuxna mitt i den konflikt som håller på att förvandlas till ett krig ute i samhället.

Jag kommer att ha ett uppladdningsschema med nya kapitel på lördagar och söndagar och andra helgdagar veckorna som kommer. Om du inte vill vänta med att läsa hela berättelsen, så finns den redan uppladdad på min profil på AO3 i sin helhet.

Kapitel 1: Sommarlovet börjar

Juli 1976

Juni hade bytts ut till juli när Hogwartsexpressen lämnade Hogsmeade station någonstans i Skottland för att åka mot London fullastat med elever från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. James Potter sprang genom den trånga korridoren på tåget för att ta sig till vagnen bakom tillsammans med sin bästa vän, Sirius Black. De skrattade glatt och höll ännu sina trollstavar framme efter duellen de precis utkämpat mot två av sina fiender i Slytherins elevhem. Bacchus Mulcibers skrik hördes eka efter dem när han försökte bli av med den flock av pixignomer som han trodde sig vara attackerad av, medan Evander Avery irrade omkring på tåget förvirrad och med en anknäbb till mun.

"Det var perfekt!" skrattade Sirius när han tog sig till nästa vagn.

"Det hade varit perfekt om vi hittat Snivellus och kunnat förhäxa honom också", svarade James.

"Ja, du har rätt. Jag undrar var han gömmer sig."

De fortsatte till nästa vagn och började närma sin egen kupé när de plötsligt hörde upprörda röster någonstans framför sig.

"Det är ju Evans", sa James som direkt kände igen rösten på den rödhåriga tjej han varit kär i sedan de börjat skolan tillsammans fem år tidigare.

"Det låter som det", medgav Sirius.

De skyndade sig närmare och såg hur en kupédörr var på glänt så att de kunde höra rösterna ut till korridoren därifrån.

"Jag har sagt allt jag vill säga till dig, Sev, och jag vill att du går härifrån nu", utbrast Lily Evans ilsket. "Vi är inte vänner längre!"

"Ja, det är bäst att du sticker tillbaka till dina dödsätarpolare", tillade hennes bästa vän, Donni O'Malley, fientligt.

James drog i samma stund upp dörren och stirrade rakt på sin största fiende. Severus Snape hade tagit sig in i tjejernas kupé i ett försök att tala med Lily, men drog fram sin trollstav när han skymtade James i dörröppningen.

"Du behövs inte här, Potter!" väste han mörkt.

"Du hörde Evans och Donni, Snivellus. Stick härifrån!" befallde James. "Ingen vill ha dig här ändå!"

De stirrade varandra i ögonen en kort stund, båda med trollstavarna pekande mot varandra, men sedan reste sig Snape med ett ansikte som var vit av vrede.

"Du ska få … Jag ska ge dig … En dag ska du få vad du förtjänar!" sa han med en röst så fylld av ilska att han inte kunde få ut orden ordentligt ur sin mun.

"Det låter som ett löfte, Snivellus. Vi ser framemot dina försök att bli utkastad från Hogwarts igen", flinade Sirius. "Det vore kul att se dig bli en loser som saknar FUTT-examen."

Snape grymtade ilsket, men var i underläge utan sina vänner från Slytherin och backade ut till korridoren med blicken fäst i både Sirius och James. I samma stund som han lämnade tjejernas kupé försökte Sirius förhäxa honom, men han parerade snabbt med protegobesvärjelsen. Allt skedde ljudlöst, både Sirius och James anfall och Snapes motanfall.

Snape hade hunnit bli så skicklig det året att han lyckades undkomma varje förhäxning Sirius och James kastade på honom, men de lyckades också undvika det mesta från honom. James blev endast offer till tunglås, men det hindrade honom inte att fortsätta duellen. Han hade lärt sig att använda ljudlösa förhäxningar den gångna påsken och behövde inte längre sin mun för att kanalisera magin från sin insida ut genom trollstaven i sin hand.

Hans blick glödde av vrede när han såg Snape lämna vagnen och återvända till slytherinarna, som satt två vagnar framåt. Det var först när dörren stängts efter honom som James sänkte sin trollstav och vände sig för att se på Sirius.

"Är du okej?" sa Sirius.

James pekade grymtande mot sin mun, vilket fick honom att skrocka.

"Tog han din tunga igen?" sa han lojt och släppte honom fri från tunglåsningen.

"Tack", log James och vände sig sedan mot tjejerna, som hade ställt sig upp i kupén och följt duellen under tystnad utan att blanda sig i den. "Slöddret är utkastad nu då. Är ni okej?"

Lily himlade med ögonen. "Det är klart vi är okej! Vi var aldrig i nån fara från Sev. Han må ha dödsätarambitioner, men han skulle aldrig attackera mig eller mina vänner."

"Så du erkänner äntligen att han vill bli dödsätare!" sa James förstummat.

"Det gör jag", sa hon torrt, sättande sig på sin plats igen.

James tog då sätet mittemot henne med en nyfiken min. "Hörde jag rätt i att du inte är vän med Snivellus längre?"

"Ja, du hörde rätt."

Sirius som stannat i dörröppningen visslade uppskattande. "Det var inte dåligt! Äntligen har du fått lite vett i skallen, Evans!"

"Tack, Black. Det värmer mig att höra att du finner mig smart", sa hon med sarkasm.

Han skrattade lojt. "Jag tänkte väl att det skulle göra det."

"Hur har ni lärt er duellera tyst på det där sättet?" insköt Donni O'Malley nyfiket.

"Vi har tränat på det själva", sa James.

"Det ante mig. Ni tränar alltid på saker som ingen annan kommer ens på att göra", sa Lily med ett snett flin. "Ni är ganska lustiga med det."

"Kanske det, men vi klarar oss i alla fall i dueller", sa Sirius stolt.

"Jag fattar inte varför ni inte använder er briljans till att klara er bättre i skolan", inflikade Leslie Williams uppkäftigt. Hon var en söt brunett med långa lockar och hörde till Lilys kompisgäng tillsammans med den blonda Izzy Irwin och den blyga Mary Macdonald, som alla satt i kupén med Lily och Donni.

"Ni kunde säkert vara bäst i klassen i fler ämnen än förvandlingskonst om ni ansträngde er lite mer", tillade hon.

"Äsch, vi har inga ambitioner att bli bäst i klassen", sa James lojt.

"Nej, ni har haft ambition att bli de mest kända bråkmakarna i skolan i alla år", sa Lily ironiskt.

"Där sa du nåt", flinade Sirius.

"Det låter faktiskt mycket roligare att vara känd som bråkmakare än en tönt som är bäst i klassen."

"Du vet väl att Lily är bäst i klassen i nästan alla ämnen, Potter", sa Donni retsamt. "Kallar du verkligen henne för en tönt?"

Han spärrade upp ögonen med låtsad bestörtning. "Aldrig i livet att jag kallar Evans för en tönt! Hon är cool fastän hon är en plugghäst."

"Det vet jag inte riktigt", sa Sirius tveksamt. "Plugghästar är otvivelaktigt töntar. Det kommer man inte ifrån."

I samma stund dök Remus Lupin på plats lockad dit av deras röster. "Här är ni ju! Vi började undra var ni blev av."

"Ja, vi fastnade här eftersom vi hittade Snivellus här störande tjejerna", förklarade Sirius. "Han var tyvärr inte bland slytherinarna så vi lyckades inte förhäxa honom."

"Fick ni Mulciber och Avery då?"

"Jadå. Mulciber springer för stunden ifrån inbillade pixignomer och Avery slog vi med confundo", berättade James belåtet. "Förhoppningsvis kommer Snivellus inte på det och förvandlar endast hans anknäbb tillbaka till en mun."

"Vad är det för förhäxning som får Mulciber att tro att han jagas av pixignomer?" förhörde sig Donni nyfiket.

"Det heter gnomi somnio och ger hallucinationer om en flock pixignomer som attackerar en", förklarade Sirius. "Vi har använt den flera gånger i år mot slytherinarna."

"Vad häftigt det låter!" sa Izzy Irwin som såg fascinerat på Sirius. Hon var en snygg tjej som var populär i skolan, men hon hade i alla år varit svag för Sirius och gick och hoppades att han skulle be henne ut.

"Rätt åt Mulciber", sa Donni belåtet.

"Jag tänkte väl att ni skulle gilla höra om saken", flinade James.

"Japp", sa Mary Macdonald blygt från sin plats.

Hon hade blivit attackerad av Mulciber den våren i skolan för att hon var mugglarfödd och de fem tjejerna hade hatat honom sedan dess. Både han och Avery var kända för att vara intresserade av svartkonster och ha ambitioner att bli dödsätare efter sin examen. De hade både släktingar och vänner som redan var det och önskade få själva också bli efterföljare till lord Voldemort, som blivit känd som en av de farligaste mörka trollkarlarna i landet de senaste åren.

Han hade blivit så ökänd i landet året innan att många inte längre vågade tala ut hans namn, vilket hade ökat mystiken kring honom och fått ännu fler att ansluta sig till hans sida i det som kallades mörkrets uppror och som spridit sig överallt på Brittiska öarna det gångna året. Medan James och Sirius och deras vänner i Gryffindors elevhem avskydde allt vad svartkonster hette och tog avstånd från dödsätarna och deras målsättning att få till en renblodig regering bland trollkarlarna i landet, var det tvärtom för många i Slytherin där dödsätarna rekryterade mest anförvanter bland Hogwarts elever.

"Hade ni nån anledning att ge er på Mulciber och Avery idag?" sa Lily med rynkad panna.

"Det räcker väl att veta att de existerar så har man anledning nog", sa James hätskt.

"Och för att det är sista chansen nu på ett par månader", tillade Sirius.

Lily skakade på huvudet. "Jag förstår er inte. Det är ju ingen idé att gå och söka efter problem i onödan."

"Det är väl inte i onödan om man får tillfälle att förhäxa dödsätarynglingar", sa Sirius bestämt. "Det är ju nästan en plikt!"

"Kommer ni aldrig?" sa plötsligt en grinig Peter Pettigrew, som kikade otåligt ut från en kupé ett par meter därifrån.

Han var den fjärde medlemmen av det gäng killar i Gryffindor som var kända för att vara de värsta bråkmakarna i skolan och som kallade sig själva för Hogwarts marodörer i all hemlighet. Han hade blivit döpt till Pettis under sitt första skolår och ville alltid vara med på allt som Sirius och James hittade på.

"Jo, vi kommer", sa Sirius stående ännu i dörröppningen till tjejernas kupé. "Vi snackar bara lite med tjejerna här."

"Ni kan gå till er egen kupé och lämna oss ifred", sa Lily då. "Vi bjöd er inte in hit alls."

"Så du vill kasta ut oss fastän vi precis hjälpte er att bli av med den där flotthårige tönten du brukade vara polare med", sa James indignerat.

"Vi behövde inte er hjälp. Vi klarar oss så bra utan också", svarade hon avmätt.

"Ja, ja. Vi går väl då om vi inte är önskvärda", sa han ironiskt och ställde sig upp, men stannade i dörröppningen för att se på henne en gång till. "Har du lust att gå ut med mig under sommarlovet, Evans? Vi har ju ingen skola på ett par månader och hade gott om tid."

"Nej, jag har fortfarande ingen lust, Potter. Hur många gånger måste jag säga det till dig?" svarade hon torrt.

"Tills du säger ja", sa han spefullt.

"Det kommer aldrig hända, Potter."

"Får jag komma och hälsa på dig som vän då?"

Hon kunde inte låta bli att skratta. "Nej. Vi är inte såna vänner."

"Men vi kunde bli det om du gav det en chans", envisades han.

"Stick nu, för Merlins skull, Potter! Det blir inget i sommar hur mycket du än vill."

"Ja, ja, jag går, men tro inte att jag gett mig ännu", svarade han nonchalant och följde sedan efter sina vänner för att slå sig ner på sin egen plats.

När Sirius Black steg in över tröskeln till Grimmaldiplan nummer tolv i London kände han att han redan fått nog av sommarlovet. Hans mamma hade skrikit åt honom konstant sedan de lämnat King's Cross-stationen och fortsatte sitt skrikande när de kommit hem.

"Du kommer att bringa olycka till hela vår familj om du inte slutar med dina tonårsfasoner! Vi har försökt hålla det tyst om vilken usel blodsförrädare du är för att det inte ska spridas utanför familjen och så går du och visar det öppet till alla på Hogwarts! Det är oacceptabelt! Hör du det! Vi är anhängare till Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn! Det gäller inte bara Regulus och oss utan dig också och hela vår familj!"

"Glömt inte nämna, min kära, hur din bror ska hålla bröllop till Bella nu i juli och hur vi ska få träffa Ni-vet-vem där", insköt mr Black.

Walburga Black hajade till och nickade sedan bistert mot sin make innan hon vände sig återigen mot sin äldsta son.

"Hör du vad din far säger, du otacksamme lille blodsugare som bringar olycka över oss alla! Bella har blivit en av de närmaste Du-vet-vem har och har sagt att han kommer att närvara vid bröllopet! Rodolphus är en trogen dödsätare till honom, så han är väldigt belåten över det kommande förbundet mellan dem. Han förstår vikten av att förena sig med respektabla renblodiga familjer och inte befläcka sig med smutskallar och annat slödder!"

Sirius som vant sig vid att lyssna på sin mammas gormande sedan han var liten, hade varit tyst dittills, men tyckte nu att han fått nog för stunden.

"Du behöver inte oroa dig, mamma. Jag kommer inte närvara på det bröllopet", upplyste han. "Så du kan fortsätta hålla det hemligt att du har en smutsig liten blodsförrädare i familjen."

"Hur vågar du tala till mig på det där sättet?" skrek hon vredgat. "Och stå kvar när jag talar till dig! Du har inte fått tillåtelse att gå nånstans! Jag är inte klar med dig än!"

Sirius som tagit sig till trapporna för att gå upp till sitt rum vände sig med en ironisk min mot sin mamma. "Jag är trött och går upp till mitt rum nu. Du kan spara din röst till en annan dag", sa han spydigt.

Utan att vänta mer sprang han uppför trapporna struntande i att hans mamma svor efter honom och fortsatte skrika sina förolämpningar om hur dålig son han var. Han hade hört det så många gånger förr att det inte gick in längre. Den kärlek han haft som en liten pojke mot sin mamma hade för länge sedan dött och han var endast fylld av vämjelse och förakt mot henne numera. Han slog igen dörren till sitt rum fylld av den vrede som alltid kom över honom när han behövde höra på sin mammas skrikande för länge. Han kastade sig på sängen och blev liggande där med knutna nävar och sammanbiten min.

Orden från hans mamma ekade i hans huvud och fick honom ännu argare. Hans dåraktiga kusin Bella hade blivit en av de närmaste till lord Voldemort och han skulle själv komma och välsigna den förening som planerades mellan Bellatrix Black och Rodolphus Lestrange. Två renblodiga ättlingar till de heliga tjugoåtta trollkarlssläkterna som ansågs vara de finaste i landet. Sirius hade velat spy av vämjelsen som fyllde honom. Han ville inte heta Black! Han ville inte vara berömd för sin familjetillhörighets skull. Han ville inte vara släkt med alla jädrans renblodiga i Storbritannien!

Tanken fick honom att haja till. Han var säkert även släkt med den idiot som ingen vågade nämna namnet på längre. Inte ens hans egen familj talade om lord Voldemort längre. Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn och Du-vet-vem hade tagit över och glorifierade Voldemorts ansträngningar att mörda alla mugglarfödda i landet för att få till sitt renblodiga rike — det som alla dödsätarna så gärna ville ha. Med familjen Black i spetsen!

Sirius fylldes av en känsla av vanmakt när han kom på hur obetydlig han själv var i allt det som höll på att hända. Alla i den anrika och ärevördiga ätten Black var anförvanter till Voldemort. Alla ville de döda mugglarfödda som Mary Macdonald och Lily Evans, som aldrig hade gjort en fluga förnär. Till råga på allt tyckte de att det var rätt och riktigt, som om de magilösa mugglarna och de mugglarfödda trollkarlarna och häxorna var utan människovärde.

För att vara en värdefull person behövde man istället vara en produkt av flera hundra års inavel så att ens släktingar tillhörde den heliga skaran bland tjugoåtta utvalda släkter. Vilket dårskap! Sirius beslöt där och då att aldrig gifta sig eller göra barn med en renblodig häxa. Han skulle minsann skaffa sig en mugglare till flickvän eller på sin höjd en mugglarfödd. Hans blick drogs till affischerna han klistrat på väggarna i sitt rum och han började plötsligt le. Flera av bilderna föreställde leende halvnakna mugglarkvinnor i bikini och han drömde sig bort till en landsväg utmed Frankrikes kust där han körde på en motorcykel och hade en bikiniklädd mugglare bakom sig.

Hans tankar gick till James och hans föräldrar och han önskade hett att han fick åka med dem till Frankrike igen den sommaren. Potters hade räddat hans sommarlov redan två år i rad genom att ta honom med sig när de hyrde en stuga i Frankrike för sommaren. Den första sommaren han fått besöka Potters hade han tillbringat i Godric's Hollow hemma hos dem, men sedan hotet med mörkrets uppror börjat hade Potters föredragit att ta James utomlands för att hålla honom säker.

Det året hade mrs Black dock skrivit till Sirius och sagt att han inte fick åka iväg någonstans före sin kusins bröllop, vilket skulle hållas först om tre veckor. Då skulle Potters redan ha flugit till Frankrike och då var det försent för Sirius att följa med.

Han låg kvar tänkande på James och alla de lyckliga dagar de tillbringat i staden Brest i Bretagne på Frankrikes kust. Hans längtan att få ta sig dit igen fyllde honom så starkt att det gjorde ont att tänka på. Allt i den stunden gjorde ont. Han stod inte ut med att vara på Grimmaldiplan igen. Han hatade sitt rum; han hatade hela huset. Han hatade alla de mörka tapeterna, de ormformade lamporna och dörrhandtagen och alla föremål skapade med svartkonster som hans mamma förvarade i vitrinskåpet i vardagsrummet. Han hatade även deras husafl Krake, som var som hans mammas utsträckta hand för att göra hans liv så miserabel som möjligt.

Krake städade aldrig hans rum och tvättade knappt hans kläder. Ibland kom de tillbaka från tvätten lika smutsiga som de varit när han kastade dem i tvättkorgen och ibland såg de ut som om Krake lagt de i vatten och sedan låtit dem torka i en hög på golvet. Vid måltider serverades Sirius alltid sist och fick mindre portioner på sin tallrik, medan Regulus fick de bästa bitarna av allt. Sirius behövde själv gå upp till spisen för att hämta mat om han ville äta sig mätt, varpå Krake muttrade sina svordomar över honom.

Det var såklart samma svordomar hans mamma använde, eftersom Krake i allt härmade sin älskade härskarinna. Mrs Black och Regulus var allt för honom och Sirius var ingenting. Så hade det alltid varit, ända sedan Regulus födelse, och Sirius var så van vid det att han inte ens reflekterade över hur fel det var.

Den kvällen när sommarlovet började efter hans femte skolår på Hogwarts låg han därmed kvar på sängen med kläderna på sig och magen kurrande efter mat, men utan någon lust att gå ner till köket för att äta något. Istället somnade han på det sättet och vaknade först klockan fem på morgonen av att solen sken in genom fönstret. Han gjorde en grimas när han kom på att han aldrig lagt sig ordentligt, men gick sedan upp för att ta sig ner till köket. Hans mage kurrade nu även värre än på kvällen och han tömde halva kylskåpet till köksbänken medan han tog för sig av maten utan att bry sig om röran han gjorde.

Lika mycket som Krake avskydde honom avskydde han Krake och han gjorde ofta med flit en större röra i köket än nödvändigt. Inte så att det gjorde något egentligen. Krake var som husalf starkt magiskt och kunde med en enda knäppning av fingrarna flytta allt från köksbänken tillbaka på sina platser i kylskåpet. Han visste dock att det skulle störa Krake att se sitt oklanderliga kök så smutsigt som han brukade lämna det efter sig och det räckte som motiv för att stöka till det.

Nu satt han och åt ordentligt. Han tänkte inte komma ner till köket igen på länge. Han avskydde sin familjs sällskap och speciellt vid matbordet då man inte kom undan det även om man ville. I den stunden kände han att han gärna kunde vara utan mat hela den kommande dagen och komma igen till köket för att äta på natten, allt för att slippa sina föräldrar och sin avskyvärda lillebror. Bara tanken på att bli fast på Grimmaldiplan hela sommaren fick hans inre i uppror.

Han tappade matlusten när han kom att tänka på en hel sommar fast i huset och lade ner sin gaffel. Lämnande maten halvuppäten på tallriken gick han tillbaka upp till sitt rum igen. Håglöst kastade han sig på sin säng och blev liggande kvar där. Det fanns inget att göra, ingenstans att gå. London lockade inte med sina ändlösa gator när hans hjärta var i Godric's Hollow hos hans bästa vän James och dennes föräldrar, som behandlat Sirius från första stund som om han var deras bonusson. Han hade fått mer kärlek av mr och mrs Potter de gångna tre åren än han någonsin fått av sina egna föräldrar under de sexton år han levt. Mr och mrs Potter gav honom till och med julklappar och födelsedagspresenter som var inhandlade med kärlek och omtanke, medan hans mamma skickade honom strumpor och kalsonger och annat livsnödvändigt han behövde ha för att inte gå naken. Det mest för att inte visa inför världen den vanvård Sirius var offer till hos sin familj.

Söndagen gick sakta medan Sirius låg kvar i sängen ännu i de kläder han haft på sig dagen innan på Hogwartsexpressen. Han luktade svett, men orkade inte bry sig. Det fanns ingen anledning att fräscha upp sig när han ingenstans hade att gå och ingen vara med. Han var fylld av en apati över allting i livet och trodde inte att han orkade gå upp från sin säng mer. Han kunde lika gärna ligga kvar tills sommarlovet tog slut och han kom ifrån sin hatade familj igen. Något bröllop tänkte han i alla fall inte gå till. Inte om gästlistan var fylld av dödsätare och Voldemort var på plats.

Fast det var ju inte så att han gillade sin släkt heller. Hans morbror Cygnus var lika galen som hans mamma och pappa och lika begeistrad över sin storhet som en Black. Det var endast morbror Alphard som Sirius ansåg ha vett kvar i skallen. Man kunde prata med honom om normala saker och slapp höra föreläsningar om hur man behövde leva för att visa att man var en ättling till den förnäma familjen Black. Alphard hade själv aldrig riktigt levt upp till sitt fina namn och var ingen favorit till Sirius mamma. Han hade haft mage att aldrig gifta sig och hade därmed inte skaffat barn för att föra vidare de ädla generna till nästa generation, vilket var en nästan lika stor synd för Walburga Black som att gilla mugglarfödda.

Sirius brukade flina varje gång hans mamma klagade på sin bror om saken och tyckte att det var rätt och riktigt av honom att stå emot, bara för att motsätta sig familjen om inget annat. Själv hade han förstås gärna haft kusiner från sin morbror Alphard, eftersom han aldrig kommit överens med sin morbror Cygnus flickor. Andromeda var den vettigaste av dem, men hon hade kastats ut ur släkten för att hon gift sig med en mugglarfödd trollkarl och Sirius hade inte sett henne sedan dess.

Tanken fick honom att känna att han skulle göra samma sak. Det fanns väl inget bättre mål i livet än att bli utkastad från familjen Black och slippa tillhöra den mer. Den tanken var så trevlig att Sirius kom på sig själv att gå upp ur sängen och duscha. Efter att ha tagit på sig fräscha kläder lämnade han sitt rum och gick raka vägen ut ur huset. Ett par kvarter bort fanns en mugglarpub som han sett förut och han tog sig dit för att se om det fanns folk där.

När han steg in över tröskeln såg han till sin belåtenhet att puben var full med mugglare, som var koncentrerade på att se på en burk med rörlig bild (som han visste kallades för tv) där en fotbollsmatch visades. Sirius som aldrig ens hört om fotboll, såg nyfiket på spelarna som sprang på spelplanen sparkande en boll framför sig. Det såg lite lamt ut jämför med quidditch, men mugglarna i puben verkade ta det på blodigt allvar. De skrek och hejade på spelarna och var så högljudda att man knappt kunde höra något annat i puben.

Känslostämningen påminde Sirius om quidditchmatcherna på Hogwarts när hela skolan fyllde läktarna för att heja på sitt lag, och han fann det därmed mysigt i puben. Han slog sig ner på en ledig barstol vid bardisken och vände sig för att se på tv:n.

"Ska du ha nåt, pojk?" sa bartendern barskt.

"Jag har tyvärr inga pengar", sa han beklagande. "Jag tänkte bara om jag får se på matchen lite."

"Nå, låt gå då. Det är ju inte varje dag man får se en hel match på tv. Man kunde ju hoppas att herrarna som beslutar om sändningar kom på att folket faktiskt vill se fotboll på tv numera. Speciellt när vi har färg-tv och inte längre bara svartvita sändningar som det var i min ungdom."

Sirius nickade som om han förstod vad bartendern talade om, men slappnade sedan av när denne gick för att ge en öl till en man på andra sidan baren. Då lutade han sig mot bardisken och började se sig om i puben. Det var fullt av liv där med allt folk som skrattade och tjoade och det fick honom på bättre humör. Han kände hur livet började återvända in i hans hjärta igen och han kunde andas på ett sätt han inte gjort sedan han stigit av Hogwartsexpressen dagen innan. Mugglarna runt honom pulserade av liv och glädje och det fick hans ögon att börja skina av samma glädje. Hur lätt var det inte att glömma bort det intoleranta hemmet på Grimmaldiplan när man fick höra folk skratta runt sig?

"Kan spelarna höra oss genom tv:n", frågade han bartendern en stund senare när denne återigen kom nära honom. Han hade suttit och funderat på det, undrande hur tv:n egentligen fungerade. Det kändes logiskt att tv:n var en kanal som band dem i puben med spelplanen, eftersom folk skrek så högljutt till spelarna.

"Skojar du med mig, pojk?" sa bartendern förbluffat. "Självklart kan de inte höra oss! De är ju på andra sidan landet!"

Sirius rynkade pannan. "Men varför skriker folk så mycket mot tv:n då? Det har ju ingen nytta att skrika hejarop till spelare som inte hör en."

Bartendern brast i skratt. "Du är visst en lustigkurre, pojk! Det är klart att det inte är till nån nytta att skrika till spelarna på tv, men det gör ju stämningen bättre, eller hur."

"Nja, ni har rätt i det", medgav han och fann stämningen på puben skön. "Är det ofta ni visar match på tv här?"

"Nej, tyvärr inte. Bara då vi kan göra det, vilket är mycket mer sällan än man hade hoppats på att få göra. Vi skaffade tv:n för ett par år sen för att dra folk hit på kvällarna så att de kan ta sig en öl när deras favoritprogram är på och det har funkat fint, men det kommer alltid mest folk hit när man kan se på fotboll på tv:n."

"Så det här heter alltså fotboll", sa Sirius visande mot tv:n.

"Nu driver du verkligen med mig", skrockade bartendern. "Lustigkurre, det är vad du är."

Sirius flinade brett och låtsades som om han skojat. Det verkade bäst med tanke på bartenderns reaktion. Själv hade han aldrig hört om fotboll, men det var inte så mycket han kunde om mugglarna i överlag. Han hade ju aldrig läst mugglarstudier på Hogwarts.

"Här, drick det här. Jag bjuder, så slipper du vara törstig", sa bartendern vänligt och gav honom en ginger ale-dryck.

"Tack", sa han förtjust och smakade försiktigt på den ovanliga drycken. Den hade en fräsch smak av ingefära, som han gillade. Han log för sig själv när han tänkte att mugglarna verkade också kunna göra intressanta drycker. Det var förstås inte som honungsöl, men gott var det ändå.

"Vart är du ifrån, pojk? Jag har inte sett dig här förut."

"Jag är inte härifrån. Jag är bara på besök här", sa han med lögn, tänkande mer på Godric's Hollow än Grimmaldiplan två kvarter bort. "Jag bor egentligen ute på landet i väst."

"Jaså. Då vill du inte få sommarjobb som min hjälpreda då. Jag hade nämligen behövt ha en pojke här till min hjälp ibland."

Sirius sken upp och var nära på att säga ja, när han kom att tänka på hur omöjligt det var för honom att jobba på en mugglarpub så länge han bodde hemma.

"Det hade varit kul, men som sagt så kommer jag inte stanna så länge här", sa han istället.

"Nå, du är välkommen hit så länge du är i området då", sa bartendern vänligt, men gick sedan för att betjäna sina kunder.

Sirius såg efter honom med en smärtsam längtan fyllande sitt hjärta. Hur roligt hade det inte varit att jobba med mugglare långt bort från allt vad renblodiga trollkarlar hette! Puben han satt i var så full av glädje att han aldrig upplevt det annanstans än på Hogwarts och hos familjen Potter.

Det var inte långt kvar innan han fyllde sjutton och blev myndig. Det var redan i november och han tänkte att han efter det aldrig skulle återvända till Grimmaldiplan mer. Det var bara en sommar kvar och sedan blev han fri.

Tanken gjorde honom så upprymd att han tänkte att det förbjudna besöket på puben den söndagen var som en försmak på det kommande livet utan familjen Black. Han njöt för fullt av att vara där och följde med intresse fotbollsmatchen för att förstå dess hemligheter bättre. Mugglarna verkade kunna njuta av livet för full hals, fastän de inte hade magi till sin hjälp.