Förord

Den här är första delen i min AU-serie om Sirius Black och följer de ursprungliga HP-böckerna i en AU-värld där allt som måste ske kommer att ske, men resten förändras utifrån att Sirius inte är i Azkaban utan påverkar händelserna som Harrys gudfar. Berättelsen är från Sirius perspektiv och följer hans liv när han tampas med att hålla Harry vid liv och försöka ge honom en bra uppväxt trots hans kändisskap och trots att Voldemort ännu hotar honom bortom graven.

Berättelsen är en lös fortsättning till min Marodörerna-trilogi som du kan hitta på min sida här på FFN, men även på AO3. På AO3 är den helt uppladdad och klar, men jag har tyvärr inte hunnit ladda upp den hit i sin helhet ännu. Jag kommer därmed att ladda upp denna serie parallellt med trilogin till en början. För de som vill ha läst klart trilogin innan de börjar med denna serie, gå till min sida på Archive of Our Own och sök efter series/4207702 så kommer du rätt. Jag har samma profilnamn där som här.

En del personer som jag hittade på till trilogin är med i den här serien, men man måste inte nödvändigtvis ha läst trilogin för att veta vem som är vem. Det hänvisas ibland till saker som hänt förut, men det som är relevant kommer att få sin förklaring i den här serien. Det här är en F/M fic, så Sirius och Remus är vänner och inget mer. Istället kommer Sirius att ha romantik med nya karaktärer som jag skapat själv och Remadora kommer att synas i framtida delar av serien.

Hittills har jag skrivit klart 3 delar till serien och hunnit till slutet av femte HP-boken. Jag vill tacka min vän melesser som hjälpt mig med skapandet av den här berättelsen. Alla rättigheterna om Harry Potter hör till J.K. Rowling. Vill man låna något som jag skapat, kan man göra det fritt så länge man ger mig erkännande och länkar till min berättelse. Vill man skapa fanart från min fic får man göra det, men länka till min fic i så fall. (Observera att jag inte betalar för fanart, så det är bortkastad tid att fråga mig om det. För översättningar behöver man be mig om tillstånd.)

Det mesta av specialorden i berättelsen följer den svenska översättningen i Harry Potter-böckerna, men inte allt då jag översätter en del ord själv. Bland annat har jag översatt spelet "Exploding Snap" till "Knallinafs" och "Wolfsbane Potion" till "ulvatandsdryck". Det moderna namnet för wolfsbane är stormhatt, men den hette ulvatand i folkmun förr i tiden och jag gillar att använda det ordet i fantasy.

Jag hoppas den här berättelsen ger nöje till mina läsare! Jag kommer att lägga upp nya kapitel på lördagar och söndagar samt möjligtvis andra helgdagar så långt livet tillåter. Då det här är en lång serie kommer det ta tid, så sätt mig på följning för att få uppdateringar för nya kapitel till din epost.

Med önskan om många fina lässtunder,

NordicPixie

Del 1

Vårdnaden om Harry Potter

Kapitel 1: Attacken i Godric's Hollow

Godric's Hollow, 31 oktober 1981

När Sirius Black närmade sig byn Godric's Hollow växte klumpen i hans mage. Han var fylld av en föraning om att något fruktansvärt hänt, men hoppades in i det sista att han hade fel. Han hade själv gömt Slingersvans på en plats ingen annan hittade till och kunde inte tro att lord Voldemort kunnat få tag på honom där. Därmed var hans bästa vän, James Potter, trygg med sin familj. Det var det enda han vågade tänka på medan han styrde sin Triumph Bonneville ner mot marken. Motorcykeln var förtrollad till att flyga lika bra som en kvast och han hade kört allt vad den åkte ända sedan han lämnat Slingersvans tomma gömställe med hjärtat i halsgropen.

Vanligen brukade han landa utanför byn för att köra in dit det normala sättet som vanliga människor — de som kallades för mugglare — gjorde, men den kvällen orkade han inte bry sig om folk kunde se honom. Det var Halloween. De kunde tro att han var ett halloweenjippo om de ville. Mugglare brukade i överlag försöka bortförklara magin så att de slapp tro på den.

När han kom över byn fick han syn på Potters hus och tappade all färg från sitt ansikte. Halva huset var bortsprängt! Voldemort hade redan tagit sig på plats! Det enda som fattades var mörkrets märke som brukade pryda himlen över de hus där hans styrkor mördat folk. Avsaknaden av det betydde att James och Lily kunde ännu vara vid liv med sin lille son. De hade kanske hunnit fly innan … Sirius klarade inte av att tänka klart den tanken. Han kunde inte förmå sig att tänka att hans bästa vän kunde vara död. Det var outhärdligt.

Snabbt landade han med sin motorcykel utanför huset och sprang mot den öppna ytterdörren. Den var på vid gavel och han skymtade en stor skugga inne i hallen. Reflexmässigt drog han fram sin trollstav medan han kastade sig in över tröskeln och sände iväg lamslagningsbesvärjelsen mot den fiende som stod där.

"Hagrid", ropade han förbluffat när hans besvärjelse studsade ifrån halvjätten utan att skada honom.

"Vafalls?" grymtade jätten vändande sig mot honom och avslöjande i samma stund det som fanns bakom honom.

Sirius skrek i högan sky när han såg James Potter ligga lealös på golvet. Han kastade sig ner på knäna och kände på pulsen, men det fanns ingen. Snabbt försökte han lyssna på livstecken i sin bästa vän tänkande att han endast var lamslagen, men det fanns ingen hjärtrytm, ingen puls och ingen andning.

"Han är död", sa Hagrid med sorg i sin röst.

"Nej! Han får inte vara död", utbrast Sirius i panik.

"Ja är ledsen, men ja kom hit för fem minuter sen redan. Han är död."

Sirius drog i James lealösa kropp kramande den i ångest. Han kunde inte låta döden ta hans bästa vän. Det var outhärdligt att ens tänka.

"Professor Dumbledore skicka mej hit för å hämta Harry, men trapporna är för smala för mej", sa Hagrid med sin breda dialekt. "Ja kan höra honom gråta där oppe, men kan inte hämta honom själv. Kan inte du göra de åt mej. Sirius?"

"Va?"

Sirius släppte taget om James och lyssnade på den ödesdigra tystnaden i huset. När han kommit in hade han inte märkt något annat än Hagrid och James, men nu kunde han höra ett spädbarn gny i övervåningen.

"Harry!" sa han bleknande och hoppade upp på fötter igen. Med några långa kliv tog han sig uppför trapporna och in i den sprängda barnkammaren. Tre av fyra väggar var nästan helt borta tillsammans med taket, men mitt i rummet fanns en spjälsäng där James ettåriga son, Harry, satt med tårarna rinnande nerför kinderna. Han försökte ta sig igenom spjälorna för att komma till sin mamma som låg på golvet framför honom, men när han hörde Sirius fotsteg stannade han upp och vände sig mot honom.

"Sissu!" gnydde han och reste sig på sina fötter för att sträcka sig mot honom.

"Harry!" Sirius flög över golvet och lyfte honom i sin famn kramande om honom med allt vad han kunde. "Du är vid liv! Jag fattar inte att du är vid liv", viskade han i chock. "Hur kan du vara vid liv?"

Efter att ha sagt det föll han återigen ner på knäna för att känna på Lilys puls. Om Harry var vid liv, kunde ju Lily vara det också. Tanken födde i honom ett hopp som hann tändas för ett kort ögonblick innan den krusades igen. Lily hade ingen puls. Hon var lika död som James.

En iskall kyla fyllde Sirius när han förstod vad som hänt. Han hade dödat sin bästa vän och hans hustru! Det var hans fel alltihopa! Det hade varit hans ansvar att hålla dem säkra och se till att lord Voldemort inte hittade dem, men han hade satt sin tillit till en vän som inte varit en vän. Slingersvans hade förrått de alla! Det var det enda som kunde ha orsakat detta.

Det var bara en vecka sedan som fideliusförtrollningen hade lagts över huset i Godric's Hollow och James och Lily hade flyttat in i den igen. Det hade ansetts vara en säker plats, eftersom de inte varit där sedan Harrys födelse. Dödsätarna visste att huset hade övergivits för länge sedan och trodde att Potters gömde sig på något okänt ställe som de aldrig hört talas om.

Fideliusförtrollningen hade gömt huset från alla Potters fiender, eller så hade de trott. Det hade varit meningen att Sirius skulle vara deras hemlighetsväktare, men han hade föreslagit att de i hemlighet använde Slingersvans istället. Slingis, som de kallat honom sedan sina skoldagar, var en oansenlig trollkarl som ingen kunde misstänka ha några hemligheter. Alla var menade att jaga efter Sirius, medan Slingis var gömd på ett säkert ställe hållande tyst om Potters gömställe. Det hade varit Sirius plan och därmed var det hans fel att James och Lily dött.

Han hade trott att förrädaren bland Fenixorden var Remus Lupin, deras gamle vän från Hogwarts som varit så mycket bland varulvarna under kriget att han inte vågat lita på honom längre. Men han hade misstagit sig grovt. Remus var inte alls förrädaren. Det måste vara Slingis. Hur annars kunde Voldemort ha hittat Potters bara en vecka efter att fideliusförtrollningen kastats över huset i Godric's Hollow?

"Mamma", gnydde Harry i hans famn sträckande sig fram mot sin döda mamma.

"Nej, vi måste gå. Det är inte säkert för dig här", sa Sirius resande sig från golvet.

"Hitta du Harry, Sirius?" ropade Hagrid från nedervåningen.

"Ja, jag har honom!" Han skyndade sig fram till trapporna för att ta sig ner. "Lily är död, men Harry verkar oskadd."

"Inte helt. Han har nåt sår i pannan", anmärkte Hagrid.

Sirius vände sig för att se och märkte då det blixtformade såret på Harrys panna. "Merlins säckiga brallor …!" Han flyttade över det stökiga svarta håret för att se bättre och drog häftigt andan. "Det måste vara Lily!" fick han ur sig andlöst.

"Vadå Lily?"

"Hela rummet där uppe var förstörd förutom spjälsängen med Harry. Han borde ha dött i explosionen, men Lily måste ha gjort nåt för att beskydda honom. Det där såret ser ut att vara från en förbannelse som kastats på Harry, men utan att skada honom. Lily har talat hela det här sista året om forntida magi. Hon läste om det i skolan och sa alltid att det kunde beskydda bättre än nåt annat."

"Nog är de nå fuffens här", sa Hagrid bistert. "Professor Dumbledore skicka mej hit å sa att Potters blive anfallna å att dom är alla döda förutom Harry."

"Hur visste han det?"

"Han hade nån förtrollning över huset som berätta om de för honom. De var va han sa till mej i varje fall. Han hade bråttom iväg å skapa bara en flyttnyckel åt mej så att ja kunde komma hit å hämta Harry härifrån."

"Menar du att Dumbledore vet vad som hänt och vilken magi som använts här ikväll?"

"Jo, de vet han säkert. Han sa nåt om Harrys mammas blod å de beskydd de ger han. Ja minns inte exakt vilka ord han använde, men han ville att ja hämtar Harry å tar han till hans moster i Little Whinging."

Sirius hajade till. "Aldrig i livet att du tar Harry till hans moster! James har berättat om henne och hon är den värsta sortens mugglare. Det finns knappt nån värre."

"Jo, men de är Dumbledores order."

"Det struntar jag i! Jag är Harrys gudfar och förmyndare nu när James och Lily är döda. Jag bestämmer vad som händer med Harry."

Hagrid rynkade pannan. "Men va ska ja säja till professor Dumbledore då? Han poängtera hur viktigt de är å hålla Harry säker nu när fideliusförtrollningen har svikit honom."

"Det fattar jag väl, men du tar inte Harry nånstans. Jag ska ta honom med mig, och om Dumbledore har problem med saken får han ta upp det med mig själv", sa Sirius bestämt. "Harry är mitt ansvar." Han kramade hårdare om barnet, som sökt tryggheten i hans famn vilande mot hans axel. Han hade gråtit så länge att han var utmattad och hans ögonlock började falla när han kände värmen från Sirius.

I samma stund hördes ljudet av polissirener ute och Sirius vände sig för att se ut mot gatan. Han hade inte märkt det förut, men en klunga mugglare från de omgivande husen hade samlats där för att se på förödelsen. De måste ha blivit skrämda av explosionen när halva övervåningen sprängts bort av den förbannelse som av okänd anledning studsat från Harry och slagit mot huset istället.

När Sirius tänkte på det kom han på att han sett Voldemorts trollstav på golvet i övervåningen bredvid Lilys kropp. Kunde det vara sant? Men var var Voldemort om hans trollstav blivit kvar i huset?

"Jag tror det där är mugglarpolisen", sa han till Hagrid. "Kan du hålla dem härifrån medan jag går upp igen och kallar på Moody? Det är bäst att aurorerna tar sig hit illa kvickt."

"Du har rätt. Vi kan inte låta mugglarpolisen komma in hit", sa Hagrid allvarligt och vände sig för att gå ut. Han stannade vid dörren och såg på Sirius. "Du sticker väl ingenstans utan å tala me mej, Sirius. De känns inte bra å inte få ta Harry härifrån såsom Dumbledore sa åt mej, men om du envisas så behöver ja i alla fall veta vart du ska."

"Vi får tala om det sen när Moody tagit sig hit", sa Sirius och sprang tillbaka upp till övervåningen.

Där på golvet bredvid Lily låg Voldemorts trollstav, som han kände igen från alla de gångerna han stått ansikte mot ansikte med honom i en duell om liv och död. Det var ett mirakel att han ännu var vid liv själv med tanke på hur många gånger han mött Voldemort under de gångna tre åren. Det var inte många trollkarlar som överlevde dueller med honom, men Sirius hade aldrig varit ensam. James och Lily hade stridit vid hans sida varje gång, och tillsammans hade de lyckats undkomma döden.

Tanken på det fick honom att bita ihop. Nu var han plötsligt ensam i kampen och ensam med att ta ansvar för sin lille gudson. Nu gällde det för honom att se till att Harry överlevde.

"Ingen ska döda dig, det svär jag på", viskade han till det lilla barnet som somnat mot hans axel.

Sedan drog han fram sin trollstav och frammanade en patronus. Det var inte lätt när han kände sig så bortdomnat i känslorna. Det fanns inga andra känslor än chock och kyla kvar på hans insida. Han kunde inte ens känna smärtan han borde från sin bästa väns död, men han koncentrerade sig på tanken att lille Harry överlevt ett anfall från självaste lord Voldemort. Det fick hans patronus att träda fram ur änden av hans trollstav och han sände den iväg rakt mot himlen på det sättet Dumbledore lärt honom. Det var Fenixordens sätt att sända hemliga meddelanden till varandra, så länge de var korta. En patronus kunde inte tala långa meningar och fungerade bäst när man behövde varna eller kalla på sina anförvanter.

Efter att ha sänt iväg meddelandet vände han sig för att se sig om i rummet igen. Om Voldemorts trollstav fanns på plats, kunde Voldemort också vara det. Det var bäst att kolla att han inte gömde sig sårad någonstans. Snabbt gick Sirius igenom hela övervåningen, men hittade inga tecken efter Voldemort. När han var på väg att gå ner igen för att söka igenom nedervåningen, hörde han Hagrid stå utanför ytterdörren kivandes med poliserna.

"Ja säjer att de här är inte er sak å utreda! De gäller nationell säkerhet å vi väntar på specialisterna från London."

"Om ni inte flyttar er ur vägen, sir, måste vi arrestera er!" svarade en av poliserna irriterat. "Det är inte er sak att avgöra vad polisen får och inte får göra!"

Sirius log för sig själv. Mugglarpolisen hade ingen aning vem de hade att göra med. Hagrid var inte bara stor som ett hus till sitt utseende, han hade förmodligen jätteblod i sig, vilket förklarade varför lamslagningsbesvärjelser inte kunde fälla honom. Jättarna hade en hud som inte penetrerades av förhäxningar och den kvällen var inte första gången han sett Hagrid opåverkad av förbannelser som kastats mot honom. De hade varit i öppen krigföring mot lord Voldemort och hans dödsätararmé i tre år redan och hade varit i många strider tillsammans på Fenixordens sida. Hagrid skulle göra sitt bästa för att hålla polisen utanför huset.

Tänkande på det återvände Sirius en tredje gång till barnkammaren. Han lade Harry försiktigt ner i spjälsängen utan att vilja väcka honom och tog fram en väska som Lily använt många gånger till Harrys blöjor och andra tillbehör hon brukade ha med sig åt honom. Snabbt fyllde han väskan med det han kunde tänka sig behöva. Hans tankar gick trögt och det var inte lätt att komma ihåg allt en ettåring behövde.

Han hade för det mesta endast varit barnvakt hemma hos Potters och hade aldrig packat Harrys väska förut själv. Bestämt tog han en hög med kläder från byrålådan och ett par nappar. Han visste att Lily försökt vänja av Harry från napp, men kände att det i det läget var bäst att ha sådana med sig. Efter att ha gått igenom alla lådorna och tagit det han hittat gick han fram till sängen och tog upp den nalle som Lily själv sytt åt Harry. Det var en mjuk nalle i form av en drake och användes av Harry som en snuttefilt.

James hade retats med Lily för att hon sytt den för hand utan att använda magi, men Lily hade struntat i honom och sagt att hon ville göra en nalle till deras son själv så att den blev personlig. Sirius såg flinande på den fula nallen. Den var verkligen personlig. Det var det fulaste han sett i nalle-väg, men Harry älskade den. Snabbt stoppade han den i väskan och kastade sedan väskan över ryggen innan han tog upp det sovande barnet.

"Dags för oss att gå ner. Vi sticker direkt när Moody kommit hit", sa han viskande innan han bar barnet ner till nedervåningen.

"Ur vägen!" hörde han en omisskännlig röst ropa ute och skyndade sig fram till dörren.

"Vi är här inne, Moody", ropade han.

Alastor Moody, den kända aurorn, plöjde redan vägen igenom folkhopen, som blivit ännu större sedan sist Sirius sett ut. Han haltade med sitt ena ben som Sirius visste att han förlorat i en strid inte så länge sedan. Han var ännu inte van vid protesen, men verkade inte bry sig när han skyndade sig halvt hoppande fram för att ta sig till huset.

"Ur vägen för mig", befallde han dundrande de två poliserna, som ännu stod kivande med Hagrid. Han tog fram sin aurorbricka ur fickan och viftade med den framför näsan på dem. "Jag är kriminalintendent från Scotland Yards specialstyrka! Det här gäller nationell säkerhet och vi behöver er hjälp med att säkra brottsplatsen! Mina kollegor är på väg, men ni kunde hjälpa mig för att hålla den där klungan där på gatan ur vägen."

Hans myndiga röst fick de två polisinspektörerna att stiga ur vägen för honom.

"Vi har redan kallat på förstärkning, sir", sa en av dem.

"Det låter bra. Vi behöver hålla alla nyfikna ur vägen så att vi får gjort den tekniska undersökningen."

"Vi har redan ringt efter bombstyrkan från Dorchester, sir. Det ser ut som om en bomb sprängt halva huset och vi behöver deras expertis", sa den andra inspektören.

"I så fall kan ni kontakta dem igen och säga att de inte behövs här. Jag har mina egna män som har den nödvändiga expertisen."

"Visst, sir. Som ni önskar", sa inspektören.

"Den här mannen här var inne i huset och har hindrat oss från att gå in och säkra brottsplatsen, sir", sa hans kumpan pekande mot Hagrid.

"Ja, jag förstod det. Jag känner honom, så det är i sin ordning", sa Moody. "Han brukar hjälpa oss ibland med våra fall."

Sirius som lyssnat på deras samtal steg nu fram till dörröppningen. "Moody, jag behöver ta mig härifrån med Harry så snart som möjligt. Det är inte säkert för honom här."

Moody vände sig inte mot honom, men hans magiska öga som hade ersatt hans andra öga som han förlorat i en helt annan strid än benet rörde sig mot honom. Den stannade dock inte där utan fortsatte att se in i huset sökande snabbt igenom det.

"Är både James och Lily döda?"

"Ja."

"Har ni sett nån annan i närheten?"

"Nej. Hagrid kom fem minuter innan mig, men jag hittade Voldemorts trollstav i övervåningen."

"Vad säger du?" utbrast Moody och sprang förbi Hagrid in i huset. Han tog trappstegen hoppande fram med sitt friska ben och störtade in i barnkammaren.

"Var är den? Var såg du den, Sirius?" skrek han ner till nedervåningen så högt att Harry vaknade och började gråta igen.

"Hysch, pojken min", viskade Sirius medan han tog sig upp för att visa platsen där trollstaven låg. Han stannade bredvid Lilys kropp letande efter trollstaven, men kunde inte se den någonstans. Förvirrat såg han sig om överallt, men kunde fortfarande inte skymta den.

"Jag förstår inte. Den var här", sa han svamlande och visade mot golvet bredvid spjälsängen. "Jag såg den exakt här. Jag har varit till rummet tre gånger redan och den har legat här varje gång."

"Är du helt säker att du såg Voldemorts trollstav där?"

"Ja. Jag känner igen den och såg riktigt noga på den andra gången jag kom hit upp. Det var då jag letade igenom hela övervåningen ifall han gömde sig nånstans, men hittade inget … fast jag hann inte söka igenom nedervåningen och vet inte om han gömde sig där. I så fall kunde han kanske smyga hit för att hämta sin trollstav efter att jag lämnade rummet."

"Gick du ut ur huset alls under tiden? Hade han möjlighet att komma förbi dig?"

"Nej, inte egentligen. Jag har inte lämnat hallen sen jag kom ner."

"I så fall måste han ha varit osynlig", sa Moody tankfullt. "Fast jag förstår inte varför han inte anföll er om han kunde komma för att hämta sin trollstav härifrån."

"Han måste vara skadad", anmärkte Sirius. "Se på såret på Harrys panna. Det var inget obetydligt som exploderade här och tog sönder halva huset, men lämnade Harry orörd i sin spjälsäng med endast ett magiskt sår på pannan."

Moody vände sitt magiska öga mot Harry och nickade. "Det där är inget vanligt sår det där. Jag tror att han kommer att ha ett ärr där för alltid."

"Det låter troligt."

Moody vände sig återigen från honom och såg sig om i rummet sökande igenom det snabbt. Han var en erfaren auror, den mest kända i hela landet och hade satt otaliga dödsätare bakom lås och bom de gångna åren. "Det är en magisk explosion som gått av här, det är ett som är säkert, men det känns inte som nåt vanligt", sa han fundersamt. "Det känns som om nåt ytterst ovanligt har hänt här. Det finns spår av en sorts magi i luften jag inte mött förut. Avada kedavra som dödat Lily Potter lämnar inte sånt här efter sig."

"Lily var kunnig i forntida magi och jag gissar att hon använt sig av det för att beskydda Harry när hon såg Voldemort komma."

"Säger du det?" sa Moody fundersamt. "I så fall vet Dumbledore vad som hänt här. Jag får fråga honom."

"Jo, han vet. Han skickade Hagrid hit, eftersom han visste att Harry överlevt och talade nåt om Lilys blod som beskyddat honom."

Moody höjde förvånat ena ögonbrynet. "Det låter som Dumbledore det", sa han ironiskt. "Men nu får du nog gå ut till Hagrid. Jag ska söka igenom huset och se om jag hittar spår av Voldemort eller nån annan dödsätare."

"Visst. Gör det. Jag är klar att åka härifrån direkt du ger mig tillstånd till det. Jag har redan packat allt jag behöver för Harry."

"Okej. Jag kommer ut strax."