Veckan därpå blev Sirius återigen kallad till rektorns kontor, den gången genom en skriftlig kallelse som talade om för honom att ta sig dit den kvällen klockan åtta. Det var en torsdag och han fick meddelandet under middagen i stora salen, men såg varken Dumbledore eller McGonagall i salen. De hade inte ätit sina middagar med skolan så ofta det året.

"Vet ni var McGonagall är numera alla kvällar?" sa Sirius fundersamt när han läst sitt meddelande.

"Jag vet inte. Hon var inte på sitt kontor innan middagen heller idag", sa Remus. "Jag gick ju dit för att tala med henne, men hon gick inte att hitta."

"Ska du fråga Flitwick var hon är?" föreslog James. "Han borde veta."

De vände sig alla mot lärarbordet där professor Flitwick satt ätande i sällskap av professor Slughorn.

"Det kan han säkert, men jag kan vänta med min fråga till imorgon också", sa Remus. "Det var inget viktigt."

"Jag träffar säkert McGonagall i Dumbledores kontor ikväll. Hon brukar ju följa mig dit."

"Sant. Vilken tid ska du dit?"

"Åtta, så jag hinner skriva uppsatsen i förvandlingskonst klar innan det."

"I så fall får vi skynda oss. Den ska vara hela fyrtio centimeter lång ju", sa James.

"Du har rätt", sa Sirius och lämnade resten av maten på sin tallrik.

"Går ni igen?" sa Pettis gnällande.

"Ja, vi hinner inte sitta och äta mer."

Pettis suckade och lät dem gå före. Han var trött på att alltid lämna halva maten kvar och satt envist kvar för att få tömma sin tallrik och ta en portion till.

Sirius kände sig nervös när klockan slog åtta och han stannade utanför gargoylen som vaktade rektorns kontor. McGonagall fanns ingenstans att se, men han tänkte att hon kanske redan väntade på honom uppe hos rektorn.

"Surrande smaskbin", sa han som lösenord då det stått i meddelandet han fått.

Gargoylen hoppade med det samma åt sidan och släppte in honom genom öppningen som blivit synlig bakom den. Han tog trapporna upp med några långa kliv och knackade sedan på dörren.

"Kom in", hördes Dumbledores röst och han öppnade bävande den tunga ekdörren. Till hans förvåning var rummet tomt sånär som på Dumbledore, som satt bakom sitt skrivbord författande ett brev.

"Kom och sätt dig, Sirius", sa han vänligt.

"Tack", sa han och slank snabbt in i stolen mittemot rektorn.

Dumbledore fortsatte skriva klart meningen han höll på med, men lade sedan undan sin penna och såg på honom genom sina halvmåne-formade glasögon. Han log med de klarblå ögonen, men hans mun var orörlig.

"Ni kallade mig hit, sir", sa Sirius när han inte sa något.

"Alldeles korrekt. Jag har goda nyheter till dig. Det är så att din morbrors testamente har äntligen hittats."

"Har det? Var var det nånstans?"

"Det hade gömts i hans hus genom en ovanlig besvärjelse som ingen kom att tänka på. Det är tur att jag var intresserad av saken och frågade ministern ifall man prövat besvärjelsen ifråga. Jag vet av erfarenhet att din familj är lite besynnerlig i sitt sätt att beskydda sina hem och ägodelar."

Sirius drog på smilbanden, men sa inget.

"Hur som helst har testamentet nu kontrollerats och funnits giltig, vilket betyder att du är en av två arvtagare till din morbror, Sirius. Jag har fått tillåtelse att tala om för dig vad du ärvt då jag ansåg det onödigt för dig att lämna skolan för den saken. Din kusin Andromeda Tonks var närvarande tidigare idag när jag var till ministeriet i ärendet och hon har lovat att gå igenom huset för att se om det finns några pengar gömda där som tillhör dig. Du har nämligen ärvt alla pengar som Alphard lämnat efter sig, medan din kusin Andromeda ärvt huset och alla dess tillhörigheter."

"Oj! Är det mycket pengar jag ärvt?" sa han förbluffat.

"Ja, det sägs vara en liten förmögenhet. Allt är i Alphards valv på Gringotts bank och jag har nyckeln till det valvet här åt dig. Det är nu fört över till ditt namn och allt dess innehåll hör till dig." Dumbledore räckte över en liten guldnyckel till Sirius.

"Så nu tror jag att du kan slappna av i din oro över din försörjning, Sirius. Det har löst sig med saken", tillade han med ett leende.

Sirius fick ett brett flin på sina läppar stoppande nyckeln belåtet i sin ficka. "Tack, sir. Det har verkligen löst sig."

"Jag har också ett brev från din kusin till dig", sa Dumbledore och räckte över det till honom.

"Tack! Var det bra med Andromeda? Morbror Alphard sa att hon fått en flicka."

"Ja, lilla Nymphadora. Hon är redan tre och ett halvt år och det sötaste som finns med sitt violetta hår", log Dumbledore.

Sirius nickade och slet snabbt upp brevet för att skumma igenom det. Det var kort men skrivet i vänlig ton. Andromeda skrev att hon hört från Alphard vad som hänt med Sirius och att hon fanns till för honom om han behövde hjälp med något. Hon ansåg honom vara släkt och hoppades att han kom för att hälsa på henne och hennes familj någon gång.

Sirius sken upp över det och beslöt sig för att besöka Andromeda redan den sommaren om han bara lärde sig att transferera. Annars var det inte mycket han kunde hälsa på någon i sommar.

"Har du några frågor, Sirius?" sa Dumbledore när han märkte att Sirius slöt brevet och lade det i sin ficka.

"Nä … Jag undrar bara om pengarna är mina från och med nu."

"Ja, de är dina från och med nu. Du kan skriva till Gringotts och be dem skicka dig pengar närhelst du behöver. De vet att det är du om du skriver under brevet med ditt namn. De har besvärjelser de använder för att läsa av förfalskningar."

"Vad bra", sa han belåtet. "Då har jag inga frågor."

"Då så. Då ska jag fortsätta med mitt brev. Det är alldeles för mycket brev jag har att skriva numera och alldeles för lite tid för det." Dumbledore sneglade på det halvfärdiga brevet på sin skrivbord och suckade över saken.

Sirius reste sig från sin plats men blev stående där. "Ursäkta, sir, men får jag fråga varför professor McGonagall inte var här ikväll. Jag trodde hon skulle vara det."

"Hon är tyvärr upptagen på annat håll de flesta kvällar numera", sa Dumbledore utan att lyfta huvudet från sitt brev.

Sirius fattade vinken och lämnade skyndsamt kontoret för att ge honom arbetsro. Det var först i korridoren utanför som han förstod varför han fått kallelsen till Dumbledores kontor med brev den dagen. Det var för att rektorn varit till London tidigare själv och för att McGonagall inte var på plats alls. Han önskade att han fått veta vad McGonagall gjorde under de kvällar hon var upptagen annanstans. Han hade velat fråga Dumbledore om det, men anade att han inte hade fått svar i saken. Han var dock säker på att det hade något med mörkrets uppror att göra.

Att ärva en ansenlig summa guld gjorde att Sirius kände lättnad de följande dagarna. Han kände tacksamhet mot sin morbror som sett efter honom på det sättet och slappnade nu av helt när det gällde framtiden. Han behövde varken skaffa yrke åt sig eller något jobb för sin försörjning. Han hade guld så det räckte och kunde koncentrera sig på kriget mot dödsätarna precis som James.

Tanken på det fick sorgen på hans insida lätta lite grann. Tacksamheten han fylldes av gjorde honom lättare till sinnes och han slutade snäsa av folk hela tiden på det sättet han gjort sedan januari. Vårterminen gick i rasande fart: februari blev till mars och mars till april efter att de firat både Remus och James sjuttonårsdagar.

När påsken var i antågande började Remus också vara mer sig själv. Han hade ännu inte lätt till skratt som förr i tiden, men blev mer pratsam och klarade av att koncentrera sig bättre i sina studier. De invigde påskveckan med fullmånenatten tillbringad i Förbjudna skogen tillsammans, fast först efter att de säkerställt att Hagrid gått in i sin stuga. Det hade blivit rutin för dem ända sedan den dagen de hört att han brukade vakta det piskande pilträdet för att se att Remus blivit inlåst ordentligt i sin stuga.

När skärtorsdagen sedan kom kände de att de kunde andas ut under några dagar under påskledigheten. De hade en del läxor att göra, men hade annars planen att slappa så mycket som möjligt förutom på lördagen då de skulle göra sitt transferensprov i Hogsmeade tillsammans med andra i sin klass som redan fyllt sjutton. Pettis hörde inte till den skaran utan fick vänta med sitt prov till senare, vilket fick honom att vara avundsjuk på dem.

De extra träningstillfällena de haft med McGonagall på söndagar hade hjälpt de alla, och både Remus och Sirius hade lyckats transferera sig ett par gånger redan, medan James gjort det hela fem gånger och Pettis en halv gång. Han hade splittat sig under försöket, men påstod att han äntligen förstått idén och var säker på att han skulle klara sig om han bara fick göra provet på lördag.

Hans vänner trodde inte för ett ögonblick på hans påstående, men låtsades göra det för att inte göra honom surare än vad han redan var. Han stannade på skolan med en så butter min på lördag att James föreslog att de köpte honom honungsöl från Tre kvastar efter sitt prov.

"Det kanske får honom på bättre humör."

"Det tvivlar jag på, men jag kan bjuda er alla på honungsöl. Jag har råd", sa Sirius flinande.

"Det har vi hört redan så många gånger nu att vi inte orkar mycket mer", sa James med en grimas.

"Retas inte med Sirius, James. Han får väl vara glad över pengarna hans morbror lämnat till honom", sa Remus förmanande.

"Jag vet", log James och lät saken vara.

De återvände ett par timmar senare tillbaka till skolan på det bästa humöret. De hade alla klarat sina prov och fått licens i spöktransferens, vilket betydde att de hädanefter var berättigade att transferera sig fritt i landet varhelst de ville så länge det gick att transferera dit. Det fanns ju fler ställen än Hogwarts som var belagda med transferensskydd, men de var ändock fria att resa den kommande sommaren hur de ville nu när de var vuxna och myndiga, och Sirius hade redan stora planer för deras sommarlov.

"Jag måste gå på toa innan vi går upp till Gryffindortornet", sa James när de tagit sig in på slottet igen och börjat klättra uppför trapporna.

Han steg av vid andra våningen och letade reda på den killtoalett som fanns där. Sirius och Remus följde efter i lugnare tempo utan att känna något behov för toalett i den stunden. De planerade istället för att vänta utanför medan James skyndade in själv.

Han var i sina tankar när han steg in i toaletten och hajade till när han hörde skriket där inne. Han vände sig för att se på klungan av pojkar från andra klass som stod framför ett toalettbås. En av pojkarna höll upp sin trollstav och hade den riktad in mot båset medan de andra hejade på honom och ropade ord såsom: "Akta hans huvud! Det är inte menat att han ska slå sig mot båset! Han ska ju doppas i toaletten!"

James steg snabbt närmare med rynkad panna och såg sedan det som pojken med trollstaven leviterade. Det var en pojke från Ravenclaw som såg ut att vara i samma ålder som de andra pojkarna och som hade sitt huvud vått av vattnet sedan han doppats i toaletten redan flera gånger. Han var röd i ansiktet och gallskrek att de andra skulle släppa ner honom.

Med vreden blossande upp inom sig drog James fram sin trollstav och vände den mot pojken som leviterade den andra. Utan att uttala namnet på förhäxningen högt svingade han sin trollstav och pojken flög upp i luften med fötterna före. Han hade använt levicorpus på honom och gjorde det snabbt även mot de andra pojkarna, som knappt hann reagera innan de alla hängde uppochner i luften. Den pojke de leviterat hade i sin tur fallit ner till golvet och försökte kravla sig upp på sina fötter, ännu grinande.

"Hur vågar ni ge er på er egen klasskamrat i Ravenclaw?" skrek James i vrede. "Det är oacceptabelt på Hogwarts! Man mobbar inte en enda elev här och absolut ingen från sitt eget elevhem! Hör ni det?"

Han skrek så högt att Remus och Sirius sprang in på toaletten stannande häpet bakom James. Synen på de fyra pojkarna som hängde i luften med sina skolklädnader fallande över huvudet var skrattretande, men det gick inte att skratta när de såg en tolvårig pojke stiga ut från toalettbåset med blött hår och ansiktet röd av gråt.

"Vad är det som händer här?" sa Remus bestört.

"Mobbning", fräste James som vände sig mot pojken med blött hår. "Är du okej?"

"Ja … Nu är jag det", svamlade han.

"Vänta, låt mig fixa till dig", sa James vänligt och torkade snabbt honom med sin trollstav. "Så, nu är det bättre, eller hur. Det är inte kul att gå med blött hår."

"T-tack", fick pojken ur sig.

"Vad heter du?" sa Remus.

"Rob Harris."

"Harris? Är du släkt med Rick Harris från Gryffindor?"

"Ja, han är min storebror."

"Jaså. Då får du komma med oss. Han vill säkert träffa dig efter det här", sa James. "Jag måste bara springa in på toa själv."

"Hej! Släpp ner oss", ropade en av pojkarna som hängde i luften.

"Glöm det! Ni får hänga där tills Flitwick släppt ner er. Jag ska hämta honom hit", upplyste James hårt innan han försvann in på ett av båsen snabbt.

I samma stund öppnades dörren till toaletten och en pojke från Slytherin var på väg in, men backade snabbt ut när han såg vad som pågick där.

"Jag kan stanna och vakta killarna medan du hämtar Flitwick, James", föreslog Remus. "Jag vill inte att nån kommer in hit och släpper ner dem där så att de kan komma undan."

"Bra idé. De är alla från Ravenclaw precis som Rob här", sa James bistert.

"Ni kan inte hålla oss kvar här på det här sättet", skrek en av pojkarna ilsket.

"Jaså! Tror du det? Om du inte märkt så är jag en prefekt och kan hålla er kvar var jag vill!" sa Remus hårt. "Ni ska få lära er att man inte ger sig på elever i sitt eget elevhem för nåt!"

"Exakt! Om ni vågar er på det igen åker ni ut från Hogwarts!" tillade Sirius fränt.

"Ni kan inte kasta oss ut från skolan", sa en av pojkarna förskräckt.

"Vänta bara, så får ni se att vi kan göra en massa saker som skitungar som ni inte kan", fräste James innan han marscherade ut från toaletten för att leta reda på Flitwick, som var elevhemsföreståndare till Ravenclaw.

"Jag tar dig upp till din bror, Rob", sa Sirius då och lämnade Remus att vakta de fyra mobbarna.

Det gick en hel kvart innan James återvände till toaletten med professor Flitwick i släptåg. Remus hade under tiden konjugerat en stol åt sig att sitta på och lekte med fåglar som han konjugerade i rummet för sitt eget nöjes skull. Han hade kastat silencioförhäxningen på alla fyra pojkarna för att de skulle sluta skrika åt honom och var på gott humör när Flitwick steg in.

"Ah, där kommer ni, professorn", sa han belåtet och reste sig från sin stol. Han lät både stolen och fåglarna försvinna ut till ingenting innan han vände sin uppmärksamhet mot James och Flitwick.

"Så, det här är mobbarna", sa Flitwick med en ovanligt bister blick på de fyra pojkarna, som James släppte ner från luften. De var ännu förhäxade med stumhetsförhäxning och kunde inte säga något, men de såg förskräckta på Flitwick, rädda för vad han skulle göra mot dem.

"Ja, det här är mobbarna", sa James. "Sirius tog Rob med sig upp till Gryffindortornet för att tröstas av sin bror. Rick Harris är ju i Gryffindor."

"Jag är medveten om det. Det är bäst att vi går allihopa till mitt kontor", sa Flitwick allvarligt. "Kan du hämta Black och Rob Harris dit, Lupin?"

"Javisst, sir", sa Remus och skyndade iväg.

"Kom då", befallde Flitwick de fyra pojkarna, som försökte gestikulera mot honom att de inte kunde tala. Han stannade dock inte för att se på dem utan gick ut ur toaletten med James hållande dörren för honom. James märkte hur de fyra pojkarna fortsatte att frenetiskt peka på sina munnar i ett försök att fånga Flitwicks uppmärksamhet. Han såg lojt på dem, anande vad Remus gjort, men sa ingenting då han föredrog tystnaden.

Fem minuter senare hade de alla samlats i Flitwicks kontor dit även Rick Harris följt med efter sin lillebror. Han var nästan argast av alla, fast ändå inte som Remus som berättade för Flitwick att han fått de fyra mobbarna att erkänna på toaletten att de mobbade Rob endast för att han var uppvuxen i fosterhem och för att han hade slitna skolböcker och -klädnader.

"Det var det värsta jag hört! De sover i samma sovsal med honom och mobbar honom för att han är föräldralös!" tillade Remus förargat.

"Det är oacceptabelt! Det pågår ingen mobbning i Ravenclaw! Man åker ut från Hogwarts illa kvickt om man mobbar sina skolkamrater", skrek Flitwick ilsket.

Han hade ilsknat till redan när James hämtat honom och ännu mer nu när han hörde Remus ord. James och Sirius hade aldrig sett honom så ilsken fastän de fått honom också upprörd flera gånger under de gångna åren med sina spratt.

"Vad har ni att säga till ert försvar?" utbrast han och blängde på de fyra pojkarna, som fortsatt stod stumma framför honom. "Varför säger ni inget? Har ni tappat tungan?"

"Det är nog jag som förhäxat dem, professorn", sa Remus som plötsligt kom ihåg saken. "Jag använde silencio på dem när jag väntade på er."

Flitwick drog då fram sin trollstav och släppte de fyra fria från besvärjelsen. De började direkt skrika ovanpå varandra i ett försök att protestera mot den behandling James utsatt dem för stunden innan.

"TYSTNAD", ljöd Flitwicks röst plötsligt magiskt förstärkt i rummet så att fönstret skallrade.

Det fick de alla att tystna med en gång och stirra förskräckt på den pyttelilla professorn. Ingen hade någonsin hört honom låta på det sättet och de kände att de inte ville höra det igen.

"Ska du berätta hur länge mobbningen pågått, Harris", bad Flitwick lugnare av Rob.

"Det började nog redan på ettan, men det har blivit värre i år."

"Du sover i samma sovsal med dem, eller hur."

"Ja, sir."

"Nå, det tar stopp nu direkt. Du ska flytta till den andra sovsalen. Du får byta plats med en av pojkarna där", sa Flitwick bestämt. "Sen vill jag att du kommer och talar om för mig om nån försöker mobba dig mer. Är det förstått? Jag tolererar ingen mobbning i Ravenclaw."

"Ja, sir."

"Bra. I så fall kan du gå med din bror. Black kan ta er till köket och se till att husalferna ger er nåt gott att äta."

"Absolut, professorn", sa Sirius med ett flin och ledde de två pojkarna ut från hans kontor.

"Men Potter förhäxade oss också, professorn! Ska ni låta honom gå ostraffad?" utbrast en av de fyra mobbarna, när dörren stängdes efter bröderna Harris.

"Sluta beklaga er! Potter får tjugo poäng för Gryffindor och Lupin och Black tjugo till var. De är dagens hjältar medan ni är alla illa ute. Det blir femtio poäng var från Ravenclaw och brev till era föräldrar med en varning att om ni åker fast för mobbning en gång till på Hogwarts blir ni utestängda från skolan", upplyste Flitwick strängt. "Ni får också straffkommendering varje kväll i en vecka för det som ni gjort."

De fyra pojkarna tystnade tvärt och sa inte ett ord mer.

"Tack, Potter och Lupin. Jag är oerhört tacksam för att ni ingrep. Jag har inte vetat om det här och ska tala om för professor McGonagall vad ni gjort för Harris. Han kommer från svåra hemförhållanden och vi måste se efter honom här på Hogwarts."

"Ni kan lita på oss, sir. Vi ska se efter honom hädanefter", lovade James.

"Bra. Tack så mycket", log Flitwick och lät dem sedan gå.