Aurorernas undersökning i puben i Godric's Hollow var resultatlös under påskaftonen. De kunde visserligen läsa av spåren av trolldom som fanns i herrtoaletten, men det var omöjligt att spåra någon som transfererat sig till ett okänt mål.

"Vi kan bekräfta att Harry har blivit kidnappad av en trollkarl eller en häxa, men vi kan inte veta vart han tagits", sa Moody beklagande till Sirius. "Han kan vara på andra sidan landet vid det här laget."

"Men hur ska vi hitta honom då?" sa Sirius förtvivlat.

"Vi behöver utreda vem det är som har kidnappat honom. Då kan vi hitta honom."

"Men tänk om de dödar honom?" sa Remus ängsligt.

"Det tror jag inte. Om de hade velat döda honom så hade de använt avada kedavra på honom i toaletten."

"Fast alla tror ju att han kan försvara sig mot den förbannelsen", sa Sirius.

Moody grymtade. "Ja, det är ju frågan det. Det kan alltid vara nån mörk trollkarl som vill lära känna hans hemlighet i saken."

"Men hur kan du få reda på vem det är?" sa Remus.

"Det går ganska snabbt, det lovar jag", sa Moody självsäkert. "Jag kommer att kontrollera alla gamla dödsätare som ännu är i frihet för att se var de har varit den här påsken och ifall nån av dem är skyldig."

"Det låter som den bästa ledtråden att följa", medgav Sirius. "Jag skulle börja med Malfoy och Avery och sen är det bäst att kolla upp Snape också."

Moody höjde ena ögonbrynet. "Jag hör att du inte litar på Dumbledores ord när det gäller Snape."

"Jag menar inte att Dumbledore inte har rätt om honom att han bytt sida, men jag vet hur mycket han älskar svartkonster och hade säkert gärna vetat hur man skyddar sig mot avada kedavra."

"Vem hade inte velat veta det om det verkligen fanns ett beskydd mot det, men vi alla vet att Harry inte alls är en stor trollkarl som uppfunnit magi som ingen annan kan", sa Moody bistert. "Jag har hört Dumbledores förklaring i saken lika mycket som ni två."

"Det är nog bäst att inte tala för högt om det här", sa Remus varnande. "Vi vill inte att sanningen i saken ska spridas."

"Sant", nickade Moody. "Ju färre som vet om det, desto bättre."

"Hur länge tror du att det tar innan du konkret vet vem som tagit Harry och var han kan vara?" sa Sirius.

"Det kan ta hela helgen tyvärr. Det är bäst att ni åker hem och väntar på besked. Jag lovar att skicka meddelande direkt när jag vet nåt konkret."

Det blev en lång påskhelg för Sirius och Remus när de satt i sitt hus i Holnatt väntande på besked från Alastor Moody. De kunde knappt sova och än mindre svälja mat. Oron över Harrys välmående var allt de kunde tänka på. De kunde inte ens känna tröst av sina vänner som kom på besök för att stötta dem i krisen.

"Hädanefter får vi sätta upp en vakt även när ni besöker Godric's Hollow", sa Dumbledore på söndagskvällen när han kom till Holnatt. De hade nämligen alltid medlemmar från Fenixorden som vakter åt sig när de besökte Diagongränden eller Hogsmeade.

"Jag trodde inte nån märkt att vi åker dit för att lägga blommor på gravarna. Speciellt inte på James föräldrars gravar", sa Sirius mörkt.

"Nån måste ha gjort det, eftersom de väntade på Harry i puben", sa Dumbledore allvarligt.

"Jag vet. Det blir ingen mer lunch på en pub i Godric's Hollow hädanefter."

"Hädanefter får vi endast besöka gravarna och åka direkt därifrån", sa Remus.

"Om vi nu bara får Harry oskadd hem igen", sa Sirius mörkt.

"Det är klart ni får det. Jag litar på att Moody kan hitta honom. Det finns ingen bättre auror i hela landet."

"Nej, det finns det inte hur mycket folk än har börjat säga att han blivit galen på gamla dar", muttrade Sirius.

"Han är bara försiktig och det är inget fel med det", sa Remus.

"Sant, men jag vet att ministern har börjat tala om att det vore dags för Moody att gå i pension snart", sa Dumbledore bistert.

"Är det sant? Så hon tror på de som säger att Moody blivit galen!" sa Sirius bestört.

"Jag tror det."

"Idioter!" fräste Sirius.

Det hade hunnit bli tisdag innan Moody äntligen fick en riktig ledtråd i ärendet. Det var nämligen då man märkte att Alice Dixon inte kom till jobbet på dagiset, vilket var så ovanligt att Magiska ordningspatrullen blev kontaktad i saken. Moody hörde om hennes försvinnande i förbigående den förmiddagen och lystrade direkt till. Dittills hade han bommat i alla eftersökningar gällande gamla dödsätare och beslöt sig för att kolla upp vem mrs Dixon var för säkerhets skull.

Det var då han fick höra om hennes kamp att få vårdnaden om Harry Potter och ilsknade till. "Varför har ingen berättat för mig om henne? Hon borde ju ha blivit misstänkt redan i lördags om man vetat att hon var så sjukligt fokuserad på Harry!"

Det tog inte lång stund för Moody att spåra upp mrs Dixons förehavanden. Det var lätt att få reda på att hon tagit mugglarkörkort hösten innan och att hon köpt sig en bil den vintern. Alla han var i kontakt med talade om det anspråkslösa liv hon levt i alla år i Godric's Hollow och bilköpet var därmed väldigt misstänkt.

Eftersom ministeriet inte kunnat spåra Harry med hjälp av det magiska spårmärket sedan lördagen, drog Moody slutsatsen att mrs Dixon behövt bilen för att köra utomlands med Harry. Han hittade lätt till färjeterminalen hon använt och fick höra att en kvinna med mrs Dixons flicknamn hade köpt en biljett till färjan över Frankrike i lördags.

Sirius fick samma kväll meddelande från Moody att ta sig skyndsamt till Paris, eftersom Harry förmodligen var någonstans i Frankrike. Moody hade redan åkt i förväg och Sirius och Remus mötte honom tidigt på onsdagsmorgonen utanför Trolldomsministeriet i Paris.

"Jag har ett konkret spår äntligen!" berättade Moody belåtet. "Den där kvinnan Dixon har hyrt en stuga utanför Metz under sitt flicknamn och jag tänkte precis ta mig dit med en fransk aurorstyrka. Ni får gärna följa med."

"Det gör vi absolut", sa Sirius bestämt.

"Då så. Vi följer de franska aurorerna så att vi hittar rätt."

Det var en kvinna och en man från det franska trolldomsministeriet, som Moody presenterade för dem, innan de alla transfererade sig tillsammans mot Metz. Staden låg öst om Paris, nära den tyska gränsen, och de dök upp ett par kilometer från stugan som mrs Dixon hyrt. Det gällde att inte transferera för nära stugan för att inte förvarna henne. Hon hade säkert satt upp magiska varningsanordningar mot objudna gäster.

"Håll er bakom oss, Sirius och Remus!" befallde Moody. "Vi måste omintetgöra hennes varningsanordningar innan vi tar oss till stugan."

"Absolut", lovade Remus.

Sirius sa inget, men föll lydigt bakom de tre aurorerna. Han ville inte vara orsaken till att mrs Dixon hann fly med Harry igen.

Det tog dem tjugo minuter att smyga sig fram till stugan. Dagen hade då hunnit börja ordentligt och solen sken från den klara himlen. Det var dock tidigt på morgonen ännu och många sov fortfarande i sina sängar.

Mrs Dixon var inte den som sov sent ens på helgerna, men nu när hon inte behövde gå upp tidigt till jobbet, hade hon dragit sig i sängen en stund. Hon kände sig lika glad som alla andra morgnar sedan hon kommit till stugan med Harry. Tanken på att få ha sin son hos sig gjorde henne lycklig och hon gick gnolande upp för att laga frukost till honom.

Hon var precis på väg ner med frukostbrickan när ytterdörren flög upp och de tre aurorerna rusade in i stugan. Brickan föll ner till golvet med ett brak när en incarcerus-besvärjelse band mrs Dixon med rep och hon föll lamslagen till golvet, oskadliggjord av aurorerna.

Sirius och Remus var sist in, men Sirius kände direkt igen mrs Dixon som kvinnan som tagit en öl i puben i lördags. "Det är ju hon!" fick han ur sig.

"Var är Harry?" sa Remus ängsligt.

Aurorna var redan i full färd med att söka igenom stugan och Moody hittade dörren som ledde ner till källaren. Han hoppade nerför trapporna med sin benprotes och hittade det lilla rummet där Harry varit inlåst.

"Harry är inte här!"

"Vad säger du, Moody?" sa Sirius förskräckt springande ner efter honom.

"Titta på fönstret! Han har klättrat ut, men kärringen där uppe verkar inte ha vetat om det, eftersom hon var på väg ner med frukosten precis."

Sirius såg sig om i rummet och noterade de skrynkliga lakanen i sängen och mattan som förvridits, när Harry dragit i den för att flytta byrån närmare det öppna fönstret.

"Han måste ha flytt i natt."

"Precis min tanke", sa Moody som redan skyndade sig mot dörren. Med en snabb viftning med sin trollstav fick han upp dörren, men hann inte ut genom den innan en stor skotsk hjorthund galopperade förbi honom och uppför källartrapporna. Moody följde leende efter, men stannade ovanför trapporna för att vänta att hunden hittat spåret av Harry på marken.

Remus kom i samma stund ifatt dem. "Vad är det som händer?"

"Harry har flytt i natt och Trampen får spåra honom. Gå och säg till aurorerna i stugan att ta fången till Paris redan. Vi kan spåra Harry själva."

"Bra idé. De behöver inte se Trampen i onödan", sa Remus och skyndade sig in för att tala med fransmännen.

Moody följde efter den svarta hunden som börjat springa mot skogen med nosen i marken. Moody var den enda förutom Dumbledore som visste om att Sirius var en oregistrerad animagus. Han hade fått veta om det ett par år tidigare, när han behövt sätta upp vakten över Harry och Sirius hade behövt vara i sin hundform. Han hade då gett sitt ord om att hålla tyst i saken, eftersom han mycket väl förstod vilken fördel hemligheten var i Harrys beskydd.

Remus sprang ifatt Moody precis när han kommit fram till skogen. Tramptass hade fått upp spåret och följde det så snabbt nu att det var svårt att hänga med i hans fart.

"Ska jag följa efter Trampen, så kan du stanna i stugan och hjälpa med den tekniska undersökningen?" föreslog Remus. "De där fransmännen sa att en av dem skulle stanna och göra den, men den andra åkte redan till Paris med fången."

"Låter som en bra idé. Jag kan inte hänga med i Trampens fart i den där skogen ändp", sa Moody bistert. "Inte med min benprotes."

Remus nickade och började sedan springa efter Sirius, som precis skällde till honom för att få honom att hänga med.

"Jag kommer, Trampen! Vänta lite", ropade han, men hans rop föll till döva öron. Sirius hade inte tid att stanna när han äntligen fått vittring om Harry. Remus fick springa allt han kunde för att hänga med. Han lyckades följa hunden nästan en halv kilometer, men tappade sedan siktet om honom när Tramptass försvann in i buskaget i den mörka skogen.

Spåret i skogen var lättare att följa än på gräsmattan utanför stugan och Sirius hade gått upp i galopp struntande i Remus. Det enda han kunde tänka på var att hitta Harry och få honom tryggt hem. Han sprang nästan två kilometer i skogen tills träden tog slut och han kom till en landsväg. Han sprang en stund på vägen letande efter spåret som vinden flyttat längre bort, men till slut hittade han stället där Harry hade återvänt till skogen. Han hade inte vågat vara på en öppen väg och hade ansett det säkrare att gömma sig i skogen.

Efter en kvarts letande hittade Sirius fram till en klunga stora buskar och trängde sig mellan dem. Där i mitten av buskarna kunde han känna lukten av Harry. Skällande och med svansen viftande vilt rusade han fram till den hopkrupna pojken.

"Trampen!"

Harry började gråta när han kastade sig i halsen på hunden, som i samma stund förvandlade sig till en människa och slöt sina starka armar om honom.

"Harry, min pojk! Lillponken min!"

Sirius grät lika hårt som Harry i hans armar. Det gjorde inget att det var trångt mitt i buskaget när han fick hålla Harry i sin famn igen.

"Jag var så orolig … Å, du store tid …! Du är väl oskadd?" Han såg utforskande på Harry och kände sedan på hans armar och ben. "Dina kläder ser bedrövliga ut, men annars verkar du hel."

"Jag har ont här", sa Harry visande på sin vänstra sida. "Jag slog mig när jag klättrade ut från fönstret."

"Du var jätteduktig som lyckades fly på det sättet", sa Sirius stolt.

"Hur hittade du mig, farbror Sirius?"

"Med Moodys hjälp förstås. Han har tagit fast den där kärringen som kidnappade dig och du är säker igen."

"Vad skönt! Hon var helt galen", sa Harry med en grimas. "Hon kallade mig för sin son Henry och påstod att hon ska vara min nya mamma."

"Jo, tack. Jag hörde att hon vill vara din mamma", sa Sirius fränt.

"Men jag har redan en mamma! Jag vill inte ha nån ny."

"Självklart ska du inte ha en ny mamma. Lily är din mamma och hon var den bästa i hela världen."

"Precis!" sa Harry, lättad att Sirius höll med honom.

"Kom, så tar vi dig härifrån. Remus och jag har varit sjuka av oro över dig."

I samma stund hörde de Remus röst ropa efter dem. Han hade tagit sig ut till vägen och kunde varken hitta spåret på Sirius eller Harry.

"Vi är här!" svarade Sirius, som kröp ut ur buskarna och började gå mot vägen.

Han bar Harry i sin famn rädd att släppa honom ifrån sig så att han inte skulle försvinna på nytt, men Harry var nöjd att få bli buren i den stunden. Det fanns inget så tryggt som Sirius famn. Tårarna hade torkat på hans kinder och han höll hårt om Sirius hals, rädd att förlora honom ur sikte om han släppte taget.

"Här är vi, Remus", ropade Sirius när han stunden senare steg ut på vägen.

"Harry!" Remus sprang ifatt dem och kramade de båda. "Vi var så oroliga. Du är väl oskadd …"

"Jag mår bra nu, farbror Remus", log Harry. "Jag är så glad att ni hittade mig."

"Han är i ganska gott skick, men det är bäst att vi tar honom till sjukhuset i Paris så att de kollar upp honom."

"Låter som en bra idé."