Hej. Jag är en 13 år gammal svensk flicka som älskar att skriva. Jag skrev denna berättelsen för hand till och börja med och sen skrev över den till datorn. Detta är min första fanfic så inga elaka kommentarer tack.

Alla kända karaktärer tillhör Stephenie Meyer, resten är mina.

Denna berättelsen handlar om alla olika karaktärer, lite av alla. Bella är inte med och där är ett LBTQ-par i berättelsen. Passar det inte dig läs inte den. Alla orginal par förutom Edward då...

Det kommer två eller tre delar till. De är redan skrivna men ge mig gärna ideer om nya storys jag kan skriva.

Tusen problem

Endast människor med övernaturliga gåvor:

Esme och Carlisle kan inte få de barnen de vill ha. Trots att de adopterat Edward, Rosalie, Jasper, Emmett och Alice, så är de äldsta nästan jämngamla med Carlisle och Esme. De vill uppfostra ett barn från dagen det föds tills det är gammalt nog att släppas iväg.

Alice och Jasper får en chock som sätter hela familjen ur balans. De har svårt att hantera det men det löser sig, efter att familjen fattat läget.

Detta händer i 2:an:

Rosalie är avundsjuk på Alice och lurar in Emmett i något han knappt tänkt på innan. Rosalie får de nyheterna hon vill ha men både Carlisle och Esme blir rasande på henne för att hon förledde Emmett, för sin egen vinnings skull.

Edward inser varför han aldrig lyckats förälska sig i en flicka. Han har förmågan att läsa folks tankar så han vet hur nära bristningsgränsen hans familj är. Därför vågar han inte berätta för någon.

Men när Edward dödsförälskar sig blir allting kaos i hans huvud. Till sist berättar han för Carlisle och får en hemlighet från Carlisle som han aldrig anat förut.

Trots all spänning i familjen bildas starkare band och familjen inser hur mycket de behöver varandra. Speciellt Edward som fortfarande är förvirrad.

Prolog:

"Esme"

Jag känner att min puls ökar i takt för tredje gången det här året. Jag och Carlisle hade nyligen vår tredje runda av IVF. Jag hoppas att det har alltid velat ha vårt eget barn men det verkar som att vi inte kommer få några naturligt.

Tre timmar senare:

Jag sitter och försöker koncentrera mig på något annat än graviditetstestet framför mig. Jag låter min blick glida över på Carlisle och jag vet redan att han är lika nervös som jag.

Jag vänder testet men skälvande händer och känner besvikelsen väl över mig. Det är negativt. tårarna väller upp i mina ögon och jag känner Carlisle armar runt mig. Precis då kommer våra två adoptivbarn in genom dörren.

- Oh, shit… är det första någon av dem säger och det är självklart Edward.

De backar ut ur huset igen men jag vet mycket väl hur välplanerat det där var. det var bara för att muntra upp oss.

- Carlisle, vad ska vi göra nu?

- Vi testar igen såklart älskling. Vi kommer att lyckas. Ännu är vi unga. Jag är bara 20 och du är bara 24. Det är ingen ålder alls.

- Men jag trodde verkligen att vi skulle ha lyckats denna gången…

- Ja, jag med älskling, jag med.

Tre år senare:

"Carlisle"

Jag ser hur Esme reser sig upp och springer till badrummet så fort hon kan. Först är jag förvirrad men sen börjar allt jag vet bli en enda röra i mitt huvud. Trots det är den klaraste tanken i mitt huvud:

"Vi har inte gjort IVF sedan förra gången för tre år sedan då det misslyckades."

Mina steg dröjer när jag går in i badrummet. Esme sitter på golvet och gråter. Jag sätter mig ner bredvid henne och lägger graviditetstestet hennes hand.

- Va?

- Illamående är en tydlig graviditetssymptom och när hade du egentligen din mens senast?

- Ut! Jag ska kolla om du har fått mig på fel krok eller om du faktiskt har rätt.

Jag går ut, men jag har redan en stark känsla att jag inte missledde henne.

- Vad är det frågan om, frågar mig Edward tyst.

- Det får ni se…

- Carlisle, kom upp hit nu!

Jag kan höra glädjen i Esmes röst när hon ropar på mig.

Jag går upp och hon kastar sig om halsen på mig, sen håller hon upp det positiva graviditetstestet. Jag ler och kysser henne.

- Kom! Vi måste berätta för de andra!

Vi går ner och sen flämtar Alice till.

- Du är snäll och är tyst okej.

- Självklart, Carlisle.

- Tack, Alice.

Jag lägger armen runt omkring Esme och sen går vi ner. Hon strålar mot de fem där nere och tre av fem ser helt förvirrad ut bara Alice och Edward har en aning om vad som skulle komma. Alice har glimtar av framtiden och Edward kan mer eller mindre läsa tankar. Jasper kan känna hur folk känner och styra känslor.

- Jag har riktigt goda nyheter, säger Esme glatt.

Jag ler när jag ser mina adoptivbarn sitta där och se nervösa ut.

- Jag är gravid…

Hela rummet brister ut i skratt och rop så fort orden lämnar Esmes läppar.

Tre veckor senare:

"Esme"

Jag ligger ner på undersökningsbordet och försöker att inte gråta när jag ser det lilla fostret på skärmen, Carlisle håller min hand och ler men plötsligt stelnar han till.

- Hjärtat har en konstig rytm.

Mitt hjärta hoppar över ett slag när jag hör det men barnmorskan bara ler.

- Det är ingen fara, den nya elektroniken är bara väldigt bra. Det är inte första gången den fångar upp mammans hjärtslag också.

Jag andas ut och Carlisle tar ett fast över ett tag om min handled.

I bilen hem är det knäpptyst trots att vi har tre tonåringar i bilen. Edward (även om man kör en annan bil tillsammans med Alice) är 16, Rosalie 16, Emmett är 14, Jasper 16 precis som Edward och Rosalie och Alice är året äldre än Emmett alltså 15.

Carlisle koncentrerar sig på vägen medan jag försöker att inte gråta. Jag har nämligen fortfarande en konstig känsla att det är någonting konstigt med de där hjärtslagen.

- Det är någonting som tynger dig, säger Jasper till sist och bryter tystnaden.

- Ja, jag har bara en känsla på mig att barnet är… att det är något fel barnet. Hjärtslagen slog konstigt som att det var två olika takter.

- Älskling, säger Carlisle plötsligt, vi åker in på de ultraljuden vi ska och så länge det inte är något problem eller fel med barnet drar vi inga hastiga slutsatser.

Jag nickar men tårarna kommer ändå.

Sju månader senare:

"Carlisle"

Jag vaknar av att Esme ligger ihopkrupen till en boll bredvid mig. Det första jag inser är att hennes vatten har gått tre veckor för tidigt, vi hade planerat att hon skulle föda hemma men inte på detta sättet. Jag går ner till badrummet där nere och sätter igång vattnet. Sen gå upp till Esme igen och trösta henne tyst.

- Kan du gå, älskling?

- Ja… om du stöttar mig, säger hon och flämta till en smärta när hon har ännu en värk.

Vi går långsamt neråt och väcker resten av familjen på vägen utan att vilja det

Edward och Jasper är direkt vid Esmes sida och jag låter dem ta över medan jag går ner. Jag kollar temperaturen på vattnet och kontrollerar allt annat också. Just nu tackar jag Esme för det beslut hon gjorde, att hon inte skulle ha en epidural under förlossningen.

När hon väl om nere och inne i badrummet är jag redo att hoppa in med henne och hjälpa henne. Jag viftar ut pojkarna och kyssa Esmes svettiga panna.

- Tack för att du gör detta för mig, säger jag säger medan jag möter tiden mellan hennes värkar.

Det är cirka en minut mellan hennes värkar, jag klär av henne och hjälper henne ner i vattnet. Nu börjar hon skrika av smärta och kort efter ser jag ett litet huvud. Jag hjälper snabbt till genom att fånga vårt barn innan det hinner träffar badkaret. Jag ger barnet till Esme men hon gnyr bara till svar.

- Alice! Kom hit och ge mig en handduk och ta barnet!

- Jag är här, säger hon två sekunder senare.

Jag tar emot handduken och sveper in barn och ger barnet till Alice.

- Du vågar inte kolla om det… Ahh… är någon flicka eller pojke, säger Esme mellan skriken

- Självklart inte Esme, ler Alice ansträngt tillbaka.

Jag sätter mig bättre till rätta och plötsligt ser jag ett annat huvud.

- Esme! Kan du krysta igen, denna gången kommer att slippa smärtan efteråt, okej!

Jag fångar barnet och lägger det i en handduk.

En halv timme senare:

"Esme"

Jag sitter i soffan och vänta på att Carlisle ska ta in vårt barn till mig. Jag kollar upp när han kommer in tätt följd av Alice. Han sätter sig bredvid mig med en allvarlig min.

- Vårt barn… det är.. hur ska jag säga detta…

Mitt hjärta börjar slå extremt hårt och snabbt. Det känns som att jag kommer att svimma.

- Vad är det?

- Det är tvillingar, det är två

Carlilse spricker upp i ett leende. Edward och Rosalie kommer in med två små knyten.

Jag vet inte vad jag ska säga. Tårarna droppar ner med kinder när jag tar mina och Carlisles barn i famnen.

- Har du kollat om det är två flickor, pojkar eller en av varje?

- Jag tog några testa på dem, på grund av att de var födda tre veckor för tidigt, och det visade sig att de är enäggstvillingar. De är identiska så det är antingen flickor eller pojkar och nej jag har inte kollat.

- Kan vi kolla, samtidigt då?

Jag öppnar försiktigt upp handduken på ett av våra barn. Det ligger en liten flicka i de,t vilket gör att vi har identiska tvilling döttrar

- Det är två flickor! Har du några namn idéer?

- Jag har inte tänkt på namn men en sak jag vill och jag tror du också vill är att deras namn ska börja på samma bokstav.

- Ja, jag med. Jag gillar bokstaven D. Den är mitt emellan din bokstav C och min bokstav E.

- Ja, jag med, och ingen i familjen har den bokstaven som deras första bokstav. Om det vore en pojke hade han kunnat heta Dylan Cullen men jag kan bara komma på ett enda flicknamn och det är Destiny.

- Det är helt perfekt med det namnet. Jag tänker på Dream.

Han stannar upp och ler mot mig.

- Dream, Destiny är perfekt. Du hörde, eller hur? Flickorna är vår drömdestination eller vår Dreamdestiny! Det är perfekt, eller hur!

- Ja, men vem av dem ska få vilket namn, de är så lika…

- Vi hittar någon oskadlig hårfärg och färgar Dreams slinga blå och Destinys rosa. Då kan vi skilja på dem och de lär sig att ha den färgade slingan.

Jag ler mot Carlisle till svar och han kysser mig lätt.

- Nu är det perfekt, säger han med ett leende.

- Ja och inga fler biologiska barn. Det var fruktansvärt att föda tvillingar!...

- Ja, vi behöver inte försöka få fler, för nu är vår familj helt perfekt, eller så perfekt kan bli när man har fem tonåringar och två nyfödda i huset.

Sju månader senare:

"Alice"

Jag hoppar upp på sängen och insett plötsligt att det är helt tyst i huset. Jag lyssnar inåt och får en vision, den visar att Carlisle och Esme är ute med tvillingarna hela dagen och får fördröjningar så de kommer inte hem förrän imorgon eftermiddag. Huset kommer vara föräldrar och småbarnsfritt i ett helt dygn. Jag hoppar ur sängen och sätter på mig några snygga kläder innan jag går in till Jasper och kyssar honom på kinden. Sen kryper jag ner till honom och ler. Han drar mig tätt intill sig.

- Varför är du så glad just nu?

- För att Carlisle och Esme samt tvillingarna inte kommer vara hemma för imorgon sen eftermiddag! Jag ska bjuda hit hela skolan och vi ska värsta festen!

- Men ingen alkohol, okej?

- Jasper, jag… Tror du verkligen att jag skulle ha alkohol på ett party där Emmett är med, han har inte ens fyllt 15. Jag älskar dig, men du är knäpp.

- Bra, älskling. Du har alltid varit mognare än Rosalie trots att hon är min biologiska syster och jag är sjukt mogen.

- Nej, du är inte med i mogen. Du är barnsligare än Emmett.

- Du är galen, Alice…

Vi ligger och tysta och myser tills vi hör att Edward och Emmett snackar där nere. Då går jag upp och väcker du Rosalie.

När jag är nere sitter Jasper, Edward och Emmett redan vid matbordet . Jag sätter mig och börjar fixa frukost till både mig själv och Rosalie. Hon kom ner till matbordet några minuter senare och börjar tacksamt äta. Medans de andra äter går jag igenom min plan igen och de andra verkar hänga med. Festen börjar 19.00

Vi åker till skolan och alla förutom Emmett, som fortfarande går på högstadiet, sprider nyheterna genom hela skolan om festen. Det går endast cirka 200 elever på skolan, så vi borde få plats i vårt hus och utomhus eftersom att det är mitt i sommaren.

Snart är det enda som alla i hela skolan pratar om vår fest.

När skoldagen är över så skyndar vi oss hem och börjar fixa allting.

Klockan närmar sig 19.00 och jag hoppar upp och ner av nervositet. Tänk om folk inte gillar festen.

- Alice! Du behöver inte oroa dig, säger Jasper och jag ler.

Jag kollar inåt och sen en väldigt lyckad fest och det kommer inte med någon alkohol inblandad.

Jag ler och ställer mig på tå för att kunna kyssa Jasper. Det hjälper inte riktigt, eftersom att jag är 145 cm och Jasper är 192 cm. Han lyfter upp mig och kysste mig samtidigt som ringklockan ringer. Jag hoppar ner från hans armar och skyndar mig fram till dörren.

- Hej, välkomna in.

När jag säger det kommer bokstavligt det hela skolan i huset. Det blir väldigt trångt men det är mysigt.

När klockan börjar närma sig midnatt börjar folk åka hem.

Emmett säger till mig att han ska gå och lägga sig och jag nickar. Men han kommer tillbaka snart igen med en ganska trött min.

- Jag hittade Nea och Vera i mitt sovrum. De satt där och kysstes, jag vill inte störa dem så kan jag sova i ditt sovrum? Du kan väl sova hos Jasper?

- Ja, på båda svaren. Men Nea och Vera, jag visste det och varför sover du bara inte inne i Rosalies rum?

- Hon är ganska upptagen med att flörta med pojkar och jag tror att du vill veta att Jasper är ganska betagen av några flickor där nere.

- Tack Emmett, säger samtidigt som jag skyndar mig ner.

Jag hittar Jasper med en flicka i knät men till hans försvar såg han inte ut att gilla det. Jag lyckas få honom med ut och han bara kastar sig i gräset. Jag lägger huvudet på hans bringa.

Vi ligger så några minuter innan jag plötsligt känner ett plötsligt illamående, jag hinner upp och till buskarna.

Jasper lägger armen av mig och ser förvånad ut.

- Vad hände, säger ännu mer förvånat.

- Jag… Du såg det som hände och det gjorde säkert halva skolan också.

- Inte halva men en fjärdedel, troligtvis.

Jag sätter mig ner och tar ett djupt andetag. Tänk om det faktiskt har en anledning…

Tre dagar senare:

"Jasper"

Jag sitter bredvid Alice och väntar på ett svar jag verkligen inte vill ha. Hon är nervösare än mig. Vilket stressar mig ännu mer.

Hennes hand darrar av skräck när han sträcker fram den för att vända testet. Jag lägger min hand på hennes.

- Oavsett vad detta testet visar kommer att jag älskar dig. Det är lika mycket mitt fel som det är ditt. Okej, Alice.

Jag vänder försiktigt testet och hon brister gråt det är positivt… Hon är gravid.

- Hur ska jag berätta för Carlisle och Esme?

- Jag kan göra det, men innan det kan vi väl snacka med Edward. Han kan ta ett ultraljud så att vi kan se hur långt gången du är, vi har ju en ultraljudmaskin här hemma. Alice nickar och jag kysser henne försiktigt, sen går vi ner och berättar för Edward.

Han tar ultraljudet på henne och Alice visar sig vara i vecka 15 trots det syns det inte mycket, enligt Edward var det tur att syns så lite.

Jag sätter henne i knät och kysser henne mjukt.

- Förlåt om jag stör men jag inser precis att det är fullt möjligt för er att se om det är en flicka eller pojke, säger Edward tyst.

Jag och Alice ger varandra en blick, sen går vi snabbt med Edward.

Jag kollar på skärmen och plötsligt skriker Alice till.

- Det är en pojke!

Vi går därifrån men denna gången är vi väldigt glada.

- Jag har tänkt på namn. Det borde starta på E eller F säger Alice.

- Jag har tänkt på det och jag gillar namnet Ezra.

- Jag med, och Fox. Jag har alltid gillat det namnet.

- Ezra Fox Hale. Det låter bättre än Cullen, säger jag tyst eftersom Rosalie och Emmet är i köket.

Sen fortsätter vi att diskutera tills vi kommer fram till att vi ska berätta för Esme, Carlisle och resten av familjen ikväll vid middagen.

Vid middagen:

Jag sitter tyst och så gör Alice tills alla ätit upp, sen tar Alice till orda.

- Carlisle, Esme… Jag och Jasper måste berätta någonting…

- Jag är nervös att detta är någonting jag inte vill höra, säger Carlisle trött.

Jag känner nervositeten från hela familjen och jag vet att mina egna känslor bygger upp det ännu mer.

Jag lägger av med runt Alice och försöker att lugna ner dem men det är svårt när jag också är väldigt stressad.

- Ska vi gå ut, frågar plötsligt Rosalie och Emmet samtidigt.

- Nej, säger Alice bestämt även om hon darrar.

Jag kysser henne försiktigt på pannan och viskar:

- Alice oavsett vad de säger tar jag stöten med dig.

Hon drar djupt andetag och suckar djupare.

- Carlisle, Esme… Jag är gravid…