Breven från Hogwarts kom sent den sommaren. Det var redan mitten av augusti och Potters hade hunnit återvända hem från Frankrike dagen innan, när breven äntligen kom. James hade knappt tänkt på saken, men hans mamma hade oroat sig över det och var lättad när hon såg två ugglor från Hogwarts flyga mot huset den förmiddagen.

"Äntligen! Jag hade precis tänkt att jag behöver skriva till Hogwarts och fråga om vi missat våra brev när vi var i Frankrike."

"Vad spelar det för roll, mamma. Det är ju bara boklistor", sa James nonchalant utan att orka lyfta huvudet för att se ut genom fönstret. "Vi har ingen brådska att åka och köpa böckerna när det är två veckor kvar till skolstarten."

De var på väg att börja sitt sista år på Hogwarts och boklistorna var föga intressanta för både honom och Sirius. De satt istället för att bläddra i en broschyr om motorcyklar som Sirius skaffat, då han planerade att köpa en egen motorcykel åt sig nu när de var hemma i England igen.

"Tänk om jag vill veta vad det är för böcker vi behöver skaffa till er två", sa mrs Potter indignerat.

Hon tog emot ugglorna och gav dem ugglegodis som tack för breven innan hon satte breven på bordet framför pojkarna. Sirius sneglade slött på sitt brev, men vände sedan sida på broschyren och fortsatte se på de olika modellerna av sidovagnar man kunde köpa till en motorcykel. Han hade nästan bestämt sig om själva motorcykeln, men behövde absolut ha en sidovagn till den. Inte bara för att de skulle få plats fler på den samtidigt utan även för balansens skull. Han hade hunnit komma på hur bra det var att ha tre hjul istället för två när man körde i hög fart på landsvägar och tog kurvorna lite slarvigt.

"Ska ni inte öppna era brev nu då?" sa mrs Potter otåligt.

"Nä, det är ingen brådska. Öppna själv om du måste", sa James och visade på en röd sidovagn som han gillade. "Den hade väl passat, eller hur."

"Kanske det", sa Sirius fundersamt. Han kände att han aldrig i sitt liv haft en sådan beslutsångest som inför köpet av motorcykeln han drömt halva sitt liv om.

Mrs Potter fnös åt dem och tog sedan James brev för att öppna det åt honom. Hon muttrade för sig själv något om pojkar och deras onödiga intressen när hon rev upp kuvertet. Efter att hon greppat tag om brevet för att dra ut det kände hon att det fanns något mer inuti. Med rynkad panna kikade hon in i kuvertet och såg ett märke där precis som hon trott. Det fick rynkorna på hennes panna att djupna och hon drog upp märket för att se på det. Hon kände sig förbryllad eftersom James redan var kapten åt Gryffindors quidditchlag och det hade varit endast innan det femte skolåret som hon gått och hoppats på ett prefektmärke i brevet. När hon sedan vände på märket och såg vad det var, hajade hon till så starkt att hon tappade det till golvet och började skrika i högan sky.

"Vad är det, mamma?" sa James konfunderat då hon hade börjat hoppa på sin plats klappande på händerna och tjutande av glädje.

Hon förde ett sådant liv att mr Potter sprang på plats för att se vad som pågick. "Vad har hänt, älskling?" sa han med rynkad panna när han hittade de två pojkarna sittande i soffan stirrande vantroget på hans hustru.

"Försteprefekt! Vår son är försteprefekt! Dumbledore har gjort James till försteprefekt", skrek hon i eufori.

Hon böjde sig för att krama James och kyssa hans kinder så många gånger att han blev alldeles blöt av det. "Jag är så stolt … så stolt! Du är den bäste pojken som finns!"

"Mamma, sluta!" fräste James irriterat, knuffande undan henne. "Du måste ha missuppfattat saken. Jag kan inte bli försteprefekt. Jag har aldrig ens varit prefekt!"

"Det har inget med saken att göra, son. Försteprefekter väljs bland elever som utmärkt sig under alla sex åren som gått och inte bara från prefekterna", sa mr Potter. "Det är klart att prefekter oftast har utmärkt sig under alla åren, varför de från början blev prefekter, men det hindrar inte andra från att bli valda istället."

James hade tagit upp sitt kuvert och såg in i det, men hittade inget där. "Jag ser inget märke i mitt brev."

Sirius snappade också upp sitt brev och rev upp det för att se in i det, men det innehöll inget annat än boklistan för sjundeklassarna till hans lättnad.

"Det är här", sa mrs Potter som böjde sig för att ta upp märket från golvet. "Det här är ditt märke, älskling."

James tog vantroget emot märket där det onekligen stod att läsa Försteprefekt med tydliga bokstäver.

"Dra på trissor! Det här kan inte vara sant!"

"Det ser riktigt ut, son. Jag är oerhört stolt över dig", sa mr Potter med ett förtjust leende.

"Verkligen", instämde mrs Potter torkande en glädjetår från ögonvrån.

Sirius stirrade lika förbluffat på märket som James. "Det där är overkligt! James Potter, försteprefekt på Hogwarts."

"Å nej! Det låter hemskt och det kommer att bli hemskt! Jag måste ju sitta i prefekternas vagn på Hogwartsexpressen och ge uppgifter till alla prefekter", utbrast han i vånda. "Tänk, jag måste leda dem till att hålla ordning i hela skolan!"

Sirius föll i skratt och kunde inte sluta skratta åt det, fastän mrs Potter anmärkte att det inte alls var något att skratta åt.

"Jo, det är det visst, mamma", sa James fränt. "Det här är det största skämtet … nej, det är för lamt sagt … Det här är det värsta rackartyget Dumbledore kunnat göra mot mig! Mitt rykte kommer att vara totalt förstörd efter det här!"

"Det är precis vad det är", sa Sirius skrattande så tårarna rann. "James Potter, skolans värsta bråkmakare, blir försteprefekt och förste ordningsman på Hogwarts."

"Skratta ni om ni måste, men jag är i alla fall stolt över James. Det är mycket bättre att heta försteprefekt än skolans värsta bråkmakare", sa mrs Potter bestämt.

"Visst, mamma. Tyck du det, men jag vet inte om jag vill gå tillbaka till skolan efter det här", sa James bistert. "Jag kommer ju skämmas ögonen ur mig när jag måste bära det här märket på mitt bröst."

"Sluta nu, James! Du upprör din mamma bara", sa hans far ovanligt strängt. "Jag vet hur viktigt det är för dig att vara känd som bråkmakare och den som gör de bästa rackartygen, men du är en vuxen man numera och ska börja ta ansvar på ett sätt du inte behövt förut. Jag är säker på att Dumbledore också tänkt på det när han valt dig. Du har blivit uppfostrad till ansvarstagande och vi kommer att förvänta från dig att du åtar dig uppgiften som försteprefekt på största allvar."

James himlade med sina ögon men sa inte emot sin pappa. Det var omöjligt att göra det efter ett sådant tal, men han kände sig ändå missnöjd över situationen. Hur i all sin dar skulle han ha tid till något annat än skolan, quidditch och sitt uppdrag som försteprefekt det kommande läsåret när bara kaptenskapet i quidditch tog flera kvällar i veckan från honom? Han ville inte ens veta hur många kvällar prefektuppdraget tog i anspråk, men förstod att han behövde fråga sin kollega om saken när de väl var på Hogwartsexpressen. Han visste ju inte ens vad uppgiften innebar och hoppades innerligt att den tjej som blivit vald till försteprefekt med honom kunde sitt uppdrag sedan förut.

"Jag tror att vi ska gå ut och fira det här", sa mrs Potter belåtet. "En middag på en fin restaurang hade passat efter det här beskedet."

"Det låter som en idé vi ska förverkliga", instämde mr Potter.

De två veckorna som fanns kvar av lovet gick fortare än James önskat sig. Han bävade inför skolstarten och vägrade sedan ta på sig försteprefekt-märket när första september äntligen kom och de åkte till King's Cross-stationen för Hogwartsexpressen. För första gången i sitt liv var han håglös inför det och bråkade med sin mamma hela vägen, då han lagt märket i sin jeansficka och vägrade ta fram det ens på stationen.

"Jag måste ta det på mig när jag tar på mig skoluniformen på tåget, men jag vägrar göra det en enda sekund före", sa han envist hur mycket hans mamma än var på honom.

"Det är ingen idé att du envisas med saken, älskling. Han har bestämt sig för att hata märket och vi får bara låta honom vara", sa mr Potter när de lyft skolkoffertarna på kärror på stationen och gick mot perrong nio och trekvart. "Han kommer över saken så småningom."

"Det tvivlar jag på att jag aldrig gör. Jag hatar Dumbledore för det han gjort mot mig!" fräste James.

"Gör du det, son, om det hjälper dina känslor i saken", sa mr Potter så lojt att James grymtade ilsket.

Han var på så dåligt humör att han knappt kramade sina föräldrar ordentligt innan han hoppade på tåget för att gå med sina saker till en kupé han bestämt sig för att sitta största delen av resan i. Han hade som plan att lämna jobbet till den andra försteprefekten så snart han kunde och slinka iväg till sina vänner för att sitta med dem.

"Det är bäst att jag sticker med Remus till prefekternas vagn nu till att börja med. Du får hålla ställningarna med Pettis", sa han till Sirius när de ordnat kupén till sin belåtenhet med koffertarna på bagageräcket och uggleburarna fyllande sätena.

"Försök vara snabba. Vi kan spela Knallinafs med varandra när ni kommer tillbaka", sa Sirius.

"Vi lovar att skynda på oss", sa Remus.

James gav en sista längtansfull blick på sätet mittemot Sirius, men lämnade sedan kupén och började gå mot början av tåget. Medan han gick kom han på att Lily Evans var en av prefekterna och sken upp av tanken att få se henne igen. De två månaderna med sommarlov hade varit fulla av den längtan han alltid var uppfylld av när han inte hade henne i sin närhet. Förgäves hade han försökt glömma henne och nu kände han hur hans hjärta började slå snabbare av tanken att få se hennes vackra leende igen.

"Det är nog nästa vagn", sa Remus som följde efter honom.

James drog upp dörren och steg in i vagnen där alla prefekterna redan satt väntande på att tåget lämnade stationen. Klockan hade precis slagit elva och de kände tåget rycka till på det sättet det brukade precis innan det började köra framåt. Vagnen var full av alla prefekterna som fanns på skolan. Varje elevhem hade trå prefekter från femte-, sjätte- och sjundeklass, så det blev hela tjugofyra prefekter om man inte räknade försteprefekterna med.

Sjätte- och sjundeklassarna satt avslappnade på sina platser väntande uttråkat, medan femteklassarna var märkbart spända väntande nervöst på instruktioner till sin nya uppgift. Lily Evans stod i änden av vagnen väntande otåligt på något och tittande på sin klocka för femte gången redan.

"Ah, Lupin, vad bra att du kom", sa hon när hon såg de två pojkarna. Hennes leende räckte dock inte till James och hon såg på honom med tydlig irritation i ansiktet. "Vad gör du här, Potter? Det här är inte bästa tajmingen för dig att komma hit. Vi ska hålla möte med prefekterna precis."

James stirrade hänfört på henne. Han hade märkt det skinande märket på hennes bröst där det stod försteprefekt på samma sätt som på hans märke och han fylldes av en obeskrivlig glädje. Han hade velat kyssa Dumbledore till tack för att han varit vis nog att sätta ihop honom med Lily Evans av alla som försteprefekt. Han kunde göra vad helst behövdes så länge han fick vara med henne.

"Jag är här för det mötet du talar om", upplyste han med det bredaste flinet på sitt ansikte. "Fast du får gärna hålla i mötet. Jag har inte den blekaste aning om vad man ska säga till alla här."

Lily rynkade pannan. "Vad dillar du om, Potter? Du är ju inte en prefekt! Det är Lupin som är det."

"Jag vet, men jag är samma som du", flinade han och drog fram sitt nya märke från fickan.

Lily tappade hakan och fick inte ur sig något på flera sekunder. Istället stirrade hon vantroget på hur James fäste försteprefekt-märket på sitt bröst bredvid kaptensmärket.

"Du försteprefekt! Du kan väl inte vara försteprefekt", utbrast hon i största chock.

"Visst är det coolt", flinade han. "Du ser ut som min mamma gjorde för ett par veckor sen. Det blev alldeles hejvilt hemma hos oss då."

"Du skojar med mig. Säg att du skojar med mig!" fick Lily ur sig. "Du är skolans värsta bråkmakare! Du kan inte vara försteprefekt!"

"Eller hur! Sirius skrattade så mycket att han nästa sket på sig."

Lily såg desperat från James till Remus och greppade sedan tag om hans hand. "Säg att det här ett spratt och att det är du som är försteprefekt med mig, Lupin", vädjade hon.

"Jag är ledsen, men det här är inget spratt. James är försteprefekt och inte jag", sa Remus beklagande. "Jag skulle aldrig gå med på att göra ett sånt spratt mot dig. Det borde du veta, Evans."

"Jag tycker att det är häftigt att du är försteprefekt, James", insköt Rick Harris blandande sig i samtalet. Han var en femteårselev som var slagman i Gryffindors quidditchtlag och som blivit gjord prefekt det året. "Du är den största hjälten i Gryffindor och alla kommer att fira din nya utnämning till försteprefekt ikväll, det är jag säker på. Du är ju ansvarig för att vi vunnit både i quidditch och i elevhemsturneringen två år i rad nu. Och det där hur du stoppade mobbningen av min lillebror förra året var ju helt underbart. Rob har inte gjort annat än pratat om dig sen dess."

James vände sig mot honom med ett leende. "Jag hoppas att Rob mår bra."

"Absolut. Han stortrivs i sin nya sovsal och har fått vänner där redan", sa Rick med ett strålande ansikte.

"Jag har inte hört dig stoppa nån mobbning i skolan, Potter", sa Lily förvirrat.

"Du brukar inte gå in på killtoaletter, va", sa han lojt.

"Självklart inte!"

"Ja, i så fall borde du inte ha hört om saken heller."

Hon himlade med ögonen. "Så du försöker alltså säga att du har bytt sida från mobbare till beskyddare av mobboffer helt plötsligt."

"Vi har helt olika uppfattningar om vad mobbning är, Evans. Jag har aldrig mobbat nån", upplyste han fränt. "Avery och hans gäng är mina rivaler och Snivellus har faktiskt gjort värre saker mot mig än jag nånsin gjort honom."

"Jag kan höra dig, Potter", anmärkte Evander Avery, som satt med de andra prefekterna från Slytherin längre bak i vagnen. De följde diskussionen mellan James och Lily med nyfikenhet, eftersom det var omöjligt att missa den så länge man var i vagnen med dem.

"Det vet jag väl, men jag talade inte med dig, Avery", fnös James och sneglade mörkt mot honom irriterad över tanken att inte få förhäxa honom mer. Det gick ju inte om han skulle vara försteprefekt med Lily Evans.

Lily drog efter andan för att samla sig och tog sedan ett steg åt sidan för att gå förbi James.

"Sätt dig, Potter, om du ska vara försteprefekt nu då", befallde hon fränt och harklade sedan högljutt för att få allas uppmärksamhet. Det var förstås totalt onödigt då hon redan hade allas uppmärksamhet, men det gav henne en känsla av kontroll över situationen. Hon kände sig ännu bragd ur fattning, men tänkte inte låta det hindra henne från att utföra sitt uppdrag.

"Jag vill börja med att välkomna er alla till ett nytt år på Hogwarts! Jag vet att ni alla ser framemot det och är redo att göra ert bästa inte bara med era studier utan även med det hedersuppdrag vi har som prefekter", sa hon högtidligt och började sedan tala om det uppdrag de hade som ordningsmän i skolan under de kommande månaderna.

"Det handlar ju inte enbart om att hålla ordning under resan på Hogwartsexpressen eller att se till att förstaklassarna hittar till sina elevhem ikväll efter sorteringen. Det riktiga uppdraget innebär att vi ska hålla ordning i skolan varje dag, var vi än är. Vi ser till att eleverna inte bråkar med varandra på rasterna och att de inte gör nåt olovligt utanför lektionstid."

Här stannade hon för att se mot James, men han flinade bara gäcksamt tillbaka, medveten om piken hon gav honom.

"Vi ser också till att konfiskera alla otillåtna föremål vi hittar i skolan", fortsatte hon. "Jag hoppas ni alla kan utantill den lista som mr Filch har på sitt kontor om allt det som är förbjudet på skolan. Det är viktigt att vi ser till att de förbuden efterlevs i alla elevhem och att vi visar föredöme i att följa reglerna själva."

Återigen sneglade hon mot James som bet sig i tungan för att inte protestera högt. Aldrig i livet att han tänkte visa föredöme i att följa reglerna, tänkte han för sig själv, men lät bli att nämna det högt. Istället försökte han koncentrera sig på Lilys tal, men det var så långdraget och hade ett så ointressant innehåll att han inte orkade hänga med i allt. Istället såg han njutningsfullt på hennes vackra gestalt och det mörkröda håret som böljade ner till ryggen på ett sätt som fick honom att önska att han fick känna på det.

När Lily äntligen tystnade reste sig alla mangrant från sina platser och började gå ut från vagnen. James hoppade då snabbt upp och greppade tag om Lily innan hon hann gå också.

"Jag kommer senare, Remus", sa han när denne stannade för att vänta på honom.

"Okej", sa han och följde efter de andra för att ta sig till vagnen bakom.

De hade lämnat King's Cross-stationen länge sedan och man behövde patrullera i korridorerna en stund för att se att allt var lugnt på tåget, precis som under varje resa de gjorde med Hogwartsexpressen.

"Du ska inte gå nånstans", sa James till Lily. "Du får först berätta för mig vad vi ska göra som försteprefekter."

"Jag sa ju precis vad vi ska göra."

"Gjorde du inte alls! Du höll ett högtidligt tal om vikten att hålla reglerna", sa han avmätt. "Jag menar vad vi ska göra på riktigt. Jag har ingen aning om vad det här nedrans märket innebär."

Hon himlade med ögonen. "Varför kommer det inte som en överraskning för mig att du kallar ditt märke för ett nedrans märke? Jag visste väl att du inte vill vara försteprefekt!"

"Jag har inte alls sagt det! Jag sa bara att jag inte vet vad min uppgift är", utbrast han irriterat. "Jag behöver din hjälp, fattar du väl!"

Hon satte armarna i kors med en bister min. "Du försöker väl inte få mig att göra allt jobbet själv."

"Nej! Varför skulle jag fråga dig om råd om jag tänkt lämna dig till att göra allt själv? Det är Dumbledore som satt mig till försteprefekt och jag ska banne mig vara det, bara du berättar vad det innebär först!"

Lily suckade tungt och satte sig mittemot honom. "Vad vill du veta då? Jag tyckte jag sa allt redan nyss."

"Du pratade bara nyss om hur vi ska hålla ordning var vi än är och annan sån smörja …"

"Det var inte smörja! Det är ju det som är uppdraget", utbrast hon förargat.

"Okej, låt oss låtsas att jag ska se till att alla håller reglerna jämt, men vad mer ska jag göra utöver det. Det låter ju som om vi inget har för oss förutom att säga till eleverna att bete sig då och då."

Lily grymtade frustrerat. "Du är samma idiot som alltid, Potter! Det handlar inte om att säga till en elev då och då. Det handlar om att se till att ingen mobbas och att folk inte går och förhäxar varandra bakom lärarnas rygg och att ingen hittar på nåt farligt eller otillåtet för sig i skolan."

"Du fattar väl att du beskrev min tid på Hogwarts nästan till punkt och bricka precis", sa han lojt. "Det är bara den där delen om mobbning som jag hoppat över."

"Jag är medveten om det! Det är ju därför jag tycker att din utnämning till försteprefekt är ett skämt!"

"Jag lovar att jag tyckte det också i början, men ju mer jag tänkt på saken desto mer har jag börjat tänka att Dumbledore testar mig för att se om jag är värd förtroendet och kan bli medlem av Fenixorden efter vår examen."

Lily hajade till och såg vantroget på honom. "Menar du att han vet att du vill bli medlem i hans sällskap?"

"Absolut. Sirius har sagt det till Dumbledore och vi har fått rådet att fråga honom närmare om saken nästa vår. Han sa till Sirius att han rekryterar gärna duktiga trollkarlar till kampen mot Voldemort, men endast såna som tagit sin FUTT-examen först."

"Men jag vill också vara med", sa Lily andlöst. "Tror du att han rekryterar häxor också?"

"Det är klart han gör. Det handlar väl inte om könet! Och han har sagt att du är en av de smartaste på vår årskurs."

"Har Dumbledore sagt det om mig?" fick hon ur sig förbluffat.

"Du är försteprefekt, eller hur. Eller har du missat det?"

Hon fnös. "Visst, men vi pratade om Fenixorden nu och inte om prefektskap."

"Nå, du står säkert på den lista häxor han skulle ta med i sällskapet direkt du tagit din examen."

Lily log över tanken och såg plötsligt vänligare på James. "Du behöver hjälpa mig att lägga schema på patrulleringen", upplyste hon. "Vi har inte bara vardagstjänstgöringen där vi håller ordning på eleverna omkring oss utan vi patrullerar också olika områden i skolan på kvällarna. Det betyder att vi måste göra ett schema och fördela patrulltjänsten mellan alla prefekterna så att alla kvällarna i veckan blir täckta."

"Är det bara kvällstid man har patrullering?"

"Ja. Det är inget på skoltid och inte heller på dagtid på helgerna. Vi behöver självklart se till att biblioteket har studiero, men det är endast för att hjälpa madam Pince. Hon är ju ansvarig över ordningen där och lärarna är ansvariga över sina lektioner och över ordningen under måltider. Vi håller i stället ordningen i våra elevhem och under raster, men också i korridorer utanför skoltid. Det viktigaste är mellan åtta och tio på kvällarna då vi patrullerar i skolan för att se till att alla tar sig till sina elevhem och håller tidsfristen. Vi får inte låta nån springa utanför elevhemmen efter tio på kvällarna."

"Så vi ser till att alla är där de ska vara den tid de ska vara och inte gör nåt olovligt."

"I sin enkelhet, ja."

"Okej. Frågan är då bara hur sjutton jag ska få till quidditchträningar ovanpå det här. Jag har Harris också i laget och vi måste båda hinna vara med på träningarna."

"Det löser sig, ska du se. Ni brukar väl ändå sluta era träningar före åtta på kvällarna."

"Jo, det är sant. Fast då hinner jag säkert aldrig med mina läxor."

"Du oroar dig i onödan", sa hon lugnande och kramade hans hand så oväntat att han hajade till av det.

"Om du säger det", sa han med plötslig heshet.

"Jag säger det. Det är ganska enkelt att vara prefekt bara man kommer in i rollen."

"Du fattar väl att det är just den rollen jag inte ville ha", flinade han.

"Jag vet. Det skadar din image som bråkmakare", sa hon lojt.

"Exakt. Sirius kommer säkert dö av skratt innan det här skolåret är slut när jag blivit den präktigaste modelleleven som finns."

"Det kommer aldrig att ske. Annars äter jag min hatt", skrockade hon.

"Det hade varit sevärt, men jag kan lova att du slipper en så hemsk måltid", log han. "Jag ska göra mitt bästa, men modellelev blir jag då aldrig."

"Det är en bra början om du slutar förhäxa slytherinare bara för att de finns. De är inte alla helruttna."

"Det är de visst! Voldemort har sina trognaste supportrar bland dem."

"Nå, de flesta är nog det", medgav hon motvilligt. "Men du får ändå inte ge dig på dem så länge du är försteprefekt. Det blir att vi får strida mot dem efter skolan sen när allt blivit på allvar."

"Som du vill", sa han så beskedligt att hon häpnade över det.

"Världen har blivit bra tokig plötsligt", sa hon lojt. "Lily Evans och James Potter, försteprefekter tillsammans."

"Där ser du. Till och med Dumbledore tycker att vi hör ihop. Du kunde ju faktiskt ge det en chans och gå ut med mig också", sa han med glimten i ögat. "Det kan inte vara värre än det här."

"Nej, du har rätt. Värre kan det ju inte bli", medgav hon skrockande.