Tattons försök att klaga över James som försteprefekt misslyckades kolossalt. McGonagall vägrade ta honom till rektorn och tog honom istället till sitt eget kontor för ett, för Tatton, obehagligt samtal. Han hade aldrig lärt sig hur man kommer överens med folk och var känd bland lärarna att skvallra på sina klasskamrater när han blev arg på dem och kände sig felbehandlad, vilket var en vanlig företeelse med honom. McGonagall hade för länge sedan slutat tro på hans historier, precis som alla andra i lärarkåren, och han fick därmed rådet att försöka rätta sitt eget beteende så att han slutade hamna i luven på sina klasskamrater.

"Som försteprefekt har mr Potter inte bara rätt att ge dig straffkommendering om du beter dig dåligt i er sovsal utan även ta poäng från Gryffindor för det", sa McGonagall som avslutning. "Jag hoppas att du inte ger honom anledning till det, eftersom jag helst vill behålla elevhemspokalen i mitt kontor även efter det här året."

Tatton blev röd av ilska efter det talet, men bet sig i tungan för att inte få straffkommendering där och då; McGonagall var inte en lärare att säga emot. Istället gick han raka vägen till sin vän Bobby Stebbins från Ravenclaw och beklagade sig över den orättvisa behandling han återigen fått utstå. De satt den första skolveckan tillsammans talande illa om alla sina lärare och sina klasskamrater på det sättet de gjort i alla år. Talet McGonagall hållit var därmed bortkastad tid av henne. Tatton var inte den som tänkte sluta tro sig vara bättre än alla andra nu när han var sjutton då han inte gjort det som elvaåring heller.

De fyra marodörerna glömde dock bort honom som vanligt. De hade lärt sig tidigt att ignorera hans existens och ha roligt med varandra istället. James hade förstås inte tid på samma sätt än förut när han satt planerande både årets träningspass i quidditch och schemat för prefekter, vilket tog mer tid än väntat. Lily visade sig vara en perfektionist som inte blev nöjd med det första schemat de gjorde utan gick och ändrade det flera gånger finslipande det tills James höll på att bli tokig med henne.

"Om du inte var så skön att vara tillsammans med, hade jag matat schemat till dig redan för flera kvällar sen, eftersom du inte kan sluta prata om det", sa han fränt när hon för femte gången funderade på nya förändringar till det.

"Sluta vara en idiot och säg vad du tycker!" fräste hon.

"Jag tycker att det är redan perfekt och behöver inte ändras alls."

"Kanske det, men jag byter ändå plats med Rosier och Crouch. Rosier går sexan och är mer erfaren än Crouch, som ju är en novis som prefekt."

"Gör vad helst du vill", sa James lojt.

Hon sneglade irriterat på honom, men rättade sedan till tjänstgöringsschemat så som hon tänkt. När hon var klar med det tog James det ifrån henne och började kopiera det till alla prefekterna i skolan.

"Nu är det klart och det blir inga fler ändringar i det!" upplyste han bestämt. "Quidditchträningarna drar igång direkt efter uttagningarna som hålls redan i helgen, så du får vara nöjd nu."

"Låt gå då", sa hon lojt.

Han höjde häpet ena ögonbrynet. "Så du ger dig?"

"Ja, jag måste väl när du blir upptagen med quidditch."

"Inte än. Jag ska inte hålla uttagningar. Jag har ett vinnande lag och tänker inte byta ut det."

"Så du trilskas helt i onödan med mig då", sa hon avmätt.

"Inte alls. Det räcker med schemaplanering för vår del nu. Jag har gjort träningsschemat klart också och behöver hinna med mina läxor. Av mängden läxor vi fått redan känns det som om varenda lärare tror att deras ämne är det enda vi läser."

Lily skrockade lojt. "Så du försöker säga att jag hindrar dig från att göra läxor."

"Du får gärna hindra mig hur mycket du vill. Jag klagar inte", sa han flinande. "Det är mer metoden du använder som jag klagar på."

"Så om jag vill göra annat med dig än schema så har du inget emot det."

"Exakt. Vi kunde till exempel ta den där första dejten vi talat om."

Hon kunde inte låta bli att skratta. "Du ger dig visst aldrig."

"Nej, inte innan du går ut med mig."

"Första Hogsmeadehelgen är faktiskt först i slutet av oktober", påminde hon.

"Jag vet, men vi kan gå på dejt här i skolan innan det."

"Är du galen? Var nånstans kan man gå på dejt här i skolan utan att vara synlig för alla andra?"

"I vårt hemliga krypin förstås."

Hon spärrade upp ögonen. "Så vi ska ha en dejt under jorden?"

"Varför inte? Det är avskilt och kan göras mysigt om man vill."

"Du menar visst allvar!"

"Självklart. Jag vill tillbringa en kväll i ditt sällskap privat utan att det har med skolan att göra och vårt krypin passar bäst för det."

Lily såg så konfunderat på honom att han fylldes av hopp och tog ivrigt tag om hennes hand. "Vad säger du? Ska vi ta det redan nu i helgen?"

Hon såg på sin hand i hans och skrockade mjukt. "Inte nu i helgen. Jag har alldeles för mycket läxor att göra själv. Sen måste vi se till att de nya prefekterna lär sig sitt jobb, så vi kommer säkert vara upptagna med det de närmaste veckorna."

James tappade hakan. "Försöker du säga att du går med på en dejt med mig bara det lugnat ner sig lite med skolan?"

"Visst. Jag måste ju, eftersom du aldrig slutar fråga", sa hon spefullt. "Då får vi det äntligen undanstökat så att säga."

Han gav till ett skratt. "Tro inte att det blir bara en dejt. Jag kommer att charma dig så totalt att du vill gå på fler dejter med mig, så det är lika bra att du är förberedd på det."

"Självklart", skrockade hon, men drog sedan åt sig sin hand och reste sig. "Ska vi gå och dela ut scheman då?"

"Absolut", sa han med en så lycklig min att hon inte kunde låta bli att le.

Det gick nästan tre veckor innan Lily hade tid för en dejt, så det hann bli den första fredagen i oktober innan planen förverkligades. James hade föreslagit att de åt middag ihop och de gick båda för att göra sig i ordning inför det medan resten av skolan tog sig till stora salen för att äta. James tog på sig sin nattblåa sammetskostym han köpt i Frankrike och som han bett sin mamma skicka till honom efter att Lily sagt ja till dejten.

De hade kommit överens om att inte prata om dejten med andra än sina bästa vänner och träffades därmed i uppehållsrummet först en halvtimme efter den normala middagstiden. Det var helt tomt i elevhemmet den tiden och James väntade nervöst på Lily nedanför trappan till tjejernas sovsalar. Han hade konjugerat fram en djupröd ros att ge henne och stod funderande på ifall han behövt ha en hel bukett av rosor. Han visste inte riktigt vad som var seden, men hade sett på en annonstavla i Frankrike hur en pojke gav en tjej röda rosor.

Innan han hann dra fram sin trollstav för att multiplicera rosen i sin hand hörde han steg i trappan och vände sig för att se. Lily kom ner klädd i svarta blommiga byxor som hade vida byxben enligt modet på samma sätt som ärmarna i hennes blus, som var helsvart och med rund halsringning. Hon hade knutit en blommig scarf över det djupa dekolletaget och hade sitt röda hår uppslaget. Hon såg ut att ha lockat topparna och hade sminkat sig lätt.

"Wow!" fick James ur sig hest. Hon tog andan ur honom och han räckte fram rosen utan att kunna säga mer.

"Är den till mig?" sa hon med ett hänförande leende.

"Ja. Jag vet inte om du velat ha fler än en", svamlade han.

"Den är perfekt", log hon doftande på rosen. "Luktar äkta och allt."

"Det är klart den är äkta även om jag konjugerat fram den. Ska vi gå?"

"Visst", sa hon och följde efter honom fortsatt leende.

"Jag gillar ditt utseende ikväll", sa hon när de klättrade ut genom porträtthålet.

"Jag köpte den här kostymen i somras när vi var i Frankrike."

"Den är snygg."

"Det är du också i de där kläderna", sa han och svepte henne med sin blick. "Det svarta tar fram din röda hårfärg."

"Jag vet", log hon.

"Så du vet att du är vacker", skrockade han.

"Jag vet att du tycker att jag är det."

"Det gör jag."

De tog sig nerför trapporna under tystnad lyssnande spänt på ljud omkring sig. Man ville helst inte möta på Peeves när var på väg på en dejt. Annars kunde det hela sluta i en katastrof med Peeves sjungande om dem till hela skolan i dagar i sträck.

James hade på sig Marodörkartan och drog den ur fickan när de kommit till fjärde våningen. "Vänta lite så kollar jag att vägen är fri", sa han.

Lily stannade förvånat utan att förstå hur han tänkte göra det genom ett tomt pergament som han hade i fickan. Men då tog han fram sin trollstav och rörde på pergamentet innan han sa: "Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn."

Lily drog häftigt andan när kartan över Hogwarts kom fram och hon kunde se namnet på sig själv bredvid James i den korridor de stod i.

"Peeves är på sjätte våningen och Filch på första. Vägen är fri", sa James belåtet, van att hitta de två snabbt på kartan.

"Vart har du fått tag på den där kartan?" sa Lily vantroget.

"Jag har ritat den själv", sa han med ett spefullt flin. Han vek ihop kartan och sa: "Färdig med fuffens", innan han stoppade den i fickan igen.

"Hur har du kunnat förtrolla den så att alla i skolan syns på den? Det låter ju otroligt!"

"Vi gjorde det med Sirius på fyran", sa James nonchalant. "Kom nu."

Efter att ha dragit i ljusstaken som satt på väggen, tog han hennes hand i sin och drog henne med sig in i den hemliga tunneln som öppnat sig. Hon följde honom nerför trapporna fortfarande tänkande på kartan och hur otrolig den var.

"Kan inte jag få titta på kartan? Den såg ofantligt fin ut."

"Senare. Vi ska äta middag nu", påminde han med glimten i ögat.

Hon skrattade mjukt. "Låt gå då."

Hans hand i hennes kändes spännande och hon kände sig ovanligt andfådd när de tagit sig nerför trapporna och började gå mot stället i tunneln där den bredaste delen av gången fanns. Lily hade varit där med James och hans vänner på femman när de läst boken Magisk stridskonst tillsammans och hon förväntade sig hitta stället som det varit då. Marodörerna hade lagt en filt som matta i tunneln och över den några kuddar som de brukade förvandla till fåtöljer åt sig.

Den kvällen fanns det dock ingen filt på golvet med några kuddar över som väntade på dem. Istället hade marodörernas krypin förvandlats till en romantisk matsal med ett runt bord med en vit duk över sig och två stolar mittemot varandra. Den tjocka mattan under bordet var i persisk stil och ett hav av ljus i olika former och färger lyste upp det hela. Bordet var färdigdukat för två med Hogwarts bästa servis och en flaska med Tre kvastars bästa mjöd stod på kylning i väntan på dem.

"Wow!" fick Lily ur sig hänfört. "Hur har du lyckats ordna det här?"

"Har du glömt att jag är en trollkarl", sa James okynnigt.

"Nej, men du är duktigare än jag trott."

"Jag lovade ju att charma dig", påminde han spefullt.

Med sin trollstav konjugerade han snabbt fram en liten vas för rosen hon hade. Han höll den upp åt henne så att hon kunde sätta rosen i den innan han satte den på bordet.

"Ska vi börja med mjöd?"

"Gärna", log hon och tog emot vinglaset han gav henne.

Det fanns en tvåsitssoffa vid ena väggen och hon slog sig ner där för att smutta på mjödet. Det var rött och mustigt påminnande om mugglarnas viner, men lagrat på trollkarlars vis.

James slog sig ner bredvid henne och viftade återigen med sin trollstav. Då reste sig en violin upp i luften och började spela en vacker melodi fyllande den underjordiska gången med ljuvlig musik. Lily drog häftigt andan och såg förundrat på instrumentet, som hade förtrollats till att spela ett stycke Moxart på ett mästerligt sätt. Hon lyssnade hänfört på det tills det tystnade och vände sig då mot James.

"Det där var underbart! Hur kunde du få det så vackert?" sa hon stjärnögd.

"Det är mina hemligheter. Jag kan ju inte avslöja allt på första dejten", sa han skälmskt. "Jag är hellre spännande och mystisk."

Hon skrattade lojt. "Du är inte ett dugg mystisk, Potter. Jag har gått över sex år i din klass och känner dig utan och innan!"

"Gör du inte alls. Du visste inget om kartan jag gjort och inte om mycket annat heller", sa han menande. "Fast du får gärna lära känna mig på riktigt nu, om du önskar."

Hon lade huvudet på sned medan hon såg fundersamt på honom. "Så vi ska lära känna varandra på ett nytt sätt ikväll då."

"Självklart. Det är ju därför man går på dejt", log han. "Vi kan börja med att du säger James till mig istället för Potter."

"Visst, James."

Hennes sätt att säga hans förnamn fick honom att le ännu mer. Det kändes intimt och gick rakt in i hans innersta.

"Kom, min sköna Lily. Det är dags för middagen", sa han med en hänförd min resande sig från soffan. Han drog fram den ena stolen åt henne och hjälpte henne med den innan han satte sig mittemot själv.

"Brase, vi kan äta nu", sa han ut i luften, vilket fick husalfen Brase att uppenbara sig i tunneln.

"God kväll, herr James och fröken Lily", sa han bugande djupt. Sedan knäppte han med fingrarna så att små fat med dekorativa laxsnittar dök upp på bordet framför dem. "Förrätten är serverad."

"Oj, vad smaskigt!" sa Lily förtjust. "Tack så mycket, Brase."

"Jag önskar er en angenäm kväll", svarade Brase innan han försvann tillbaka till köket.

Lily såg förundrat från maten till James. "Du verkar ha beställt specialmiddag åt oss."

"Det är klart jag har gjort det. Det gäller att ha rätta relationer med Hogwarts husalfer", sa han med ett menande flin.

"Och du har det sannerligen", skrockade hon.

"Det måste jag ju ha. Jag är ju inte en Potter för ingenting", flinade han, men tog sedan besticken för att smaka på maten.

Det var husalferna som bestämt menyn och han visste inte själv vad som serverades den kvällen. Han hade endast bett om en lyxig trerätters middag som passar till första dejten och Brase hade lovat att ordna saken.

"Det här smakar ljuvligt", log Lily.

"Ja, det var gott", medgav James.

De åt sina laxsnittar under tystnad, men då förrätten inte var mer än en munsbit hade de snart svalt den båda två. Lily tog en klunk till av mjödet och såg leende på James.

"Du verkar hålla ditt ord om att charma mig. Det har varit helt perfekt hittills i alla fall."

"Det hoppas jag verkligen", log han. "Jag har planerat en kväll som passar även den värsta perfektionisten i skolan."

"Vilket du redan vet är jag", skrockade hon.

"Precis. Ska vi be att få huvudrätten och sen kan du väl berätta mer om ditt liv för mig. Jag vill väldigt gärna lära känna dig bättre."

"Jag är ganska hungrig så huvudrätt låter skönt."

"Då tar vi det", sa han och kallade återigen på Brase.

Den gången fick de framför sig oxfilé med rostade rotfrukter och färskost med örter på vackra middagstallrikar. Portionerna var stylade snyggt som på restaurang och Brase fyllde på deras vinglas innan han önskade dem smaklig måltid och försvann från platsen.

"Vad är det du vill veta om mig nu då?" sa Lily när hon börjat äta.

"Allt såklart. Jag vet bara att du har en syster och att du är populär och duktig i skolan. Du har skön humor, även om du tar ibland saker lite för seriöst. Men du är ju en tjej, så jag tänker att det ingår."

Hon skrattade lojt. "Det ingår inte alls i att vara tjej. Det är bara så jag är funtad. Jag är ansvarstagande och har ibland svårt att förstå hur du kan ta livet med en klackspark."

"Det gör livet lite lättare."

"Det gör det sannerligen", log hon. "Du har förmågan att få mig att skratta på ett sätt som ingen annan kan."

James sken upp av det. "Vad bra då. Då gillar du mig då."

"Så vi ska hoppa från att lära känna varandra till att jag ska erkänna att jag gillar dig", sa hon avmätt.

"Varför inte?"

"För att jag än så länge bara gillar dig tillräckligt för att gå på den här dejten."

Han snörpte på munnen. "Så du ska spela svårflörtad."

"Jag tycker att jag har varit svårflörtad i alla år", påminde hon gäcksamt.

"Sant. Nå, berätta vad du brukar göra på sommarlovet."

"Jag är hemma med min familj. Vi åker inte utomlands så som du sa att du har gjort utan semestrar hemma."

"Vad gör du hemma då?"

"Jag tar mig ofta ut för att ströva i naturen. Förr i tiden gjorde jag det med min syster Petunia, men hon har flyttat hemifrån och har inte tid att träffas längre. Nu i somras träffades jag mycket med Donni och vi var lite överallt i England tillsammans, eftersom vi kunde båda transferera."

"Ute i naturen eller i städerna?"

"Mest i naturen. Jag bor i en stor stad och gillar därför att ta mig till landsbygden för att få andas frisk luft. Sen var det ju säkrast att hålla sig borta från befolkade områden i somras med alla attackerna som dödsätarna gjorde i städerna."

"Jag är glad att du och Donni inte blev anfallna. Du är ju mugglarfödd och hennes pappa är mugglare, vilket fick mig att oroa mig för er i somras."

"Du behöver inte oroa dig för mig, James. Jag kan ta hand om mig själv", anmärkte hon.

"Det är klart jag oroar mig över dig. Jag tänker jämt på dig ändå."

"Gör du?" sa hon häpet.

"Det är klart jag gör. Jag är ju kär i dig och du vet om det."

"Jo, men jag tänkte aldrig …" Hon tystnade och såg konfunderat på honom. "Du är visst mycket mer kär i mig än jag fattat."

Han log ett charmerande leende mot henne och smekte hennes hand, som hon lät vila på bordet.

"Jag önskade att du varit med mig till Frankrike i somras. Vi har en stuga där som vi brukar åka till med min familj och Sirius. I år var Remus dit också med oss, fast inte hela sommaren. Han behövde åka hem i slutet av juli för att semestra med sin pappa i ett par veckor."

"Så Sirius semestrar med dig och din familj."

"Han bor hos oss, så det är klart han semestrar med oss."

"Bor han hela tiden hemma hos dig?" utbrast Lily förstummat.

"Jo, han flyttade redan förra året hem till oss när han fick nog av sin egen familj. De är alla värsta fans till Voldemort."

"Ja, det är klart. Hans lillebror är ju i Slytherin och hör till gänget med Sev som vill bli dödsätare."

"Japp."

Lily suckade tungt. "Jag förstår inte hur Sev kunde bli sån som han är numera. Vi var så bra vänner med varandra när vi var mindre."

"Du behöver inte tänka på det ikväll, raring. Det är meningen att vi ska glömma såna otrevligheter när vi är ute på dejt."

"Vi är väl inte ute på dejt! Vi är inne på dejt", anmärkte hon okynnigt.

"Sant, men vi är halvvägs till Hogsmeade, så det är frisk luft och natur ovanför oss."

"Låt gå då. Vi är ute på dejt", skrockade hon och mötte hans blick med skinande ögon. "Du är nog lite charmant ändå, James Potter. Ska du berätta om din stuga i Frankrike nu då? Var ligger den och vad brukar ni göra där?"

"Det ligger i Bretagne i staden Brest och det finns jättefina stränder där. Vi brukar sola och bada där men också hyra båt ibland för att åka ut på havet. Fast nu i somras hyrde Sirius en motorcykel som vi åkte jättemycket med."

"Så det ligger nära Atlantkusten."

"Ja, alldeles vid Atlanten. Förra året fick min pappa en idé om att vi ska pröva mugglarnas sätt att dyka med dykutrustning och vi gick alla en kurs i dykning. Det var kul, men oerhört avancerat. Det slutade med att mamma satte en bubbelhuvud-förtrollning på oss alla och vi dök magiskt istället."

"Din familj verkar vara väldigt mugglarvänliga."

"Självklart är vi det. Vi har alltid varit på god fot med våra mugglargrannar och pappa brukar vilja pröva olika mugglargrejer när vi är på semester. Han gillar att köra mugglarbilar och vi har hyrt såna ibland även om han inte har körkort på riktigt."

"Hur kan han hyra bil utan körkort?"

"Med magi såklart. Han brukar förtrolla en papperslapp som han visar istället för sitt körkort."

"Oj! Det låter lite farligt om han inte kan trafikreglerna!"

"Nä, det har gått bra alltid. Fast han använder sin trollstav om det kniper förstås."

"Ja, det kan man ju göra."

"Det är inte lika lätt med motorcykel, får jag nog säga", sa James flinande över minnet från den gångna sommarens äventyr. "Vi kraschade faktiskt med Sirius motorcykel i Frankrike när han försökte undvika ett par kaniner."

"Oj! Gjorde ni er illa?"

"Inte mycket. Jag hade den här kostymen på mig och den såg inte så snygg ut efter kraschen."

"Så du fixade den med reparo."

"Japp, men motorcykeln gick inte att fixa tyvärr. Vi blev av med den efteråt, då de inte ville hyra en till motorcykel till Sirius efter att han kvaddat den första."

"Så han köpte en egen istället."

"Precis, fast det var först i England."

"Det låter som om du har spännande semestrar med Sirius."

"Det brukar vi ha. Det blev lite skoj i England också när vi tog oss ut för att pröva den där flygförtrollningen vi lagt på hans nya hoj. Det var nämligen några dödsätare som fick syn på oss och började jaga oss och sen kom mugglarpolisen efter oss."

"Du skojar!" sa Lily bestört.

"Nej, tyvärr", sa han bistert. "Jag tror att de tre som jagade oss var alla från Slytherin, varför de kände igen oss. En av dem tappade sin mask under striden vi hade och jag kände igen honom då."

"Vem var det då?"

"Minns du Goyle som var prefekt i Slytherin? Han tog examen nu i somras."

"Självklart. Jag har ju varit prefekt med honom i två år."

"Nå, det var han och jag gissar att de två andra var hans gamla klasskamrater, men jag kan inte säga säkert."

"Så du menar att de jagade er på blodigt allvar."

"Det gjorde de, men vi var bättre på duellering, som tur är. Vi lyckades oskadliggöra dem och flög sen därifrån med Sirius hoj. De där två mugglarpoliserna som hade stoppat oss fick sin livs chock, tror jag."

"Såg de er flyga därifrån?" sa Lily förbluffat.

"Tyvärr. Vi kunde inte hindra det då vi behövde komma därifrån illa kvickt innan Goyle och hans kumpaner kvicknade till. Det var då vi kom på hur viktigt det är med den där flygfunktionen på motorcykeln. Det räddade oss även om vi endast kunde flyga i några kilometer."

"Vad dramatiskt det låter!" sa Lily blekt.

"Det var det nog, men du får inte berätta om det för nån. Vi beslöt oss för att hålla tyst om det för att inte mina föräldrar får fnatt. De är redan jätterädda för både mig och Sirius, eftersom vi sagt att vi ska gå med i Fenixorden nästa år. De tycker att vi borde lämna kriget till de vuxna, men det tänker vi inte göra. Det är ju vår framtid det handlar om."

"Ja, det är det. Det är därför jag också vill bli medlem i Fenixorden", sa Lily allvarligt. "Vi talade om det i somras med Donni när vi behövde se oss om hela tiden för att säkerställa att inga dödsätare syntes i vår närhet."

"Jag förstår det."

Lily log ett sorgset leende medan hon lade ner sina bestick. "Vad gott det här var! Jag är jättemätt."

"Vill inte du ha efterrätt? Jag vet att husalferna har lagat det också."

"Har de? Ja, i så fall får jag väl smaka på det. Det vore ohövligt att inte göra det när de bemödat sig att laga det till oss."

"Jag tror inte det är så noga, om du inte är sugen på det."

"Jo, jag vill ha efterrätt", sa hon bestämt.

"Som du vill", sa James lojt och ropade återigen på Brase.

"Vad har du till efterrätt åt oss? Vi är ganska mätta redan och orkar inte några stora portioner", sa han när husalfen dök upp.

"Ni behöver inte oroa er, sir. Vi har lagat sånt som ni säkert gillar", sa Brase självsäkert och knäppte sedan med sina fingrar.

Smutsdisken försvann från bordet och istället dök det upp efterrättsskålar med chokladmousse. Den var smaksatt med honung och mintströssel och fick Lily att le förtjust när hon smakade på det.

"Tack, Brase. Det här var jättegott", sa hon leende.

"Bra att det smakar", svarade han förtjust innan han vände på klacken och transfererade sig därifrån.

"Den där Brase alltså. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om han inte fanns på Hogwarts", log James. "Han har varit oerhört hjälpsam mot oss i alla år."

"Han är jättegullig."

"Jag vet inte om man kan kalla husalfer för gulliga."

"Det är klart man kan. De är jättesöta."

"Mer fulsöta. De där stora öronen och fötterna är ju inget man kan kalla sött."

"Jo, det är ju det konstiga utseendet och den korta längden de har som gör dem söta."

James skrattade lojt. "Det måste vara en tjejsak att tycka det."

"Förmodligen", medgav hon flinande.

Han såg leende på henne njutande av stunden med henne. Hela måltiden hade varit som en dröm, när han fick sitta ensam med henne och tala med henne. Han kunde inte låta bli att krama hennes hand igen när hon hade den så lättillgängligt.

"Jag hade tänkt att vi dansar efter middagen, men nu är man lite för mätt för det."

"Kan du dansa?" sa hon vantroget.

"Inte mycket, men tillräckligt för den sången som jag förtrollat violinen att spela åt oss", sa han med glimten i ögat.

"Hur lyckades du förtrolla den där violinen att spela så vackert?"

"Jag gjorde inte det ensam. Ellie Scott från femman hjälpte mig", erkände han. "Hon är ju lillasyster till Timmy som är vaktare i vårt lag och hon råkar vara duktig att spela violin."

"Menar du att du sa till henne att du ska på dejt med mig?" sa Lily bestört.

"Nej, det gjorde jag inte. Jag sa att jag ska gå på dejt och att jag behöver hjälp med att förhäxa ett instrument för det. Hon var inte så nyfiken av sig att hon frågade om några detaljer i saken."

"Hur lyckades ni förtrolla violinen då?"

"Hon spelade det där stycket med Mozart själv och jag förtrollade violinen att minnas det. Det var inte svårare än så."

"Så hon är så duktig att spela!"

"Ja, hon är det. Hon vill bli professionell musiker i en orkester. Timmy har berättat om det."

"Oj!"

"Hon spelade också en låt som passar att dansa till, men vi får nog vänta med det en stund så att maten hinner smälta först."

"Så vi ska stanna hela kvällen här."

"Vad trodde du? Självklart!"

Han reste sig från sin plats och erbjöd sin hand för att hjälpa henne upp. "Kom, vi slår oss ner i soffan istället."

Hon tog tag i handen och följde med honom till soffan. Han såg så hänfört på henne att hon fick fjärilar i magen och blev inte förvånad när han satte sig alldeles nära henne.

"Du har lite choklad på kinden", sa han lågmält innan han lyfte sin hand för att smeka bort det. Hans blick var fäst i hennes och han fortsatte smeka hennes kind.

"Jag hade tänkt spara det här till senare, men jag tror inte jag kan", viskade han innan han böjde sig fram för att kyssa henne försiktigt.

Till hans förtjusning drog hon sig inte undan. Istället fick hon stjärnor i ögonen och log ett ljuvligt leende som fick hans hjärta att slå en volt. Han förlängde kyssen mer än han tänkt, men vågade inte gå för långt och satte sig på sin plats igen. Hon fortsatte att se på honom med ett finurligt leende på läpparna, men utan att kommentera kyssen. James kände sig plötsligt nervös och torkade sina händer mot byxorna.

"Vill du … vill du berätta om din hemstad? Du sa att det var en stor stad", svamlade han med hes röst.

"Ja, jag bor i Cokeworth i mellersta England, men vi bor i utkanten av stan i en egen villa", sa hon. "Det är ganska nära det område där Sev bor med sin familj, fast på den bättre sidan."

"Jag hade faktiskt inget intresse av att höra var Snivellus bor", sa James avmätt. "Du vet ju att jag avskyr honom."

"Ja, jag vet det och vi behöver inte tala om det. Det förstår bara stämningen."

"Sant. Vi hoppar över det ikväll", sa han snabbt och bad henne berätta mer om sin familj istället.

Lily och James blev sittande i soffan med varandra hela den kvällen talande med varandra. James berättade om sin familj i Godric's Hollow och hur hans pappa pensionerat sig från sitt arbete, medan Lily berättade om sina mugglarföräldrar och sin syster Petunia, som hon hade en ansträngd relation numera med. Det hade blivit så sedan hon börjat på Hogwarts och Petunia gått i en normal mugglarskola i Cokeworth.

"Hon bor i London och jobbar där som sekreterare nu. Hon har faktiskt förlovat sig nyligen med en kille som jag ännu inte har träffat men som hon säger är fantastisk", berättade hon. "Det är meningen att jag ska få träffa honom på jullovet."

Det fick James att fråga om mugglarnas seder med förlovningar och bröllop och de gick vidare från det till att tala om de olikheter som fanns mellan mugglare och trollkarlar och hur det påverkade Lilys liv som en mugglarfödd häxa. Flaskan med mjöd tömdes medan de talade med varandra och drack av det för att stilla sin törst. Både Lily och James var förvånade över hur lätt det var för dem att tala om allt mellan himmel och jord med varandra, fastän de dittills inte haft mer samröre med varandra än två klasskamrater i skolan brukade.

Innan de visste ordet av hade det hunnit bli sent och Lily ansåg det bäst att avsluta dejten. Hon ville ta sig tillbaka till Gryffindortornet innan klockan tio för att ingen skulle undra var hon varit så sent till.

"Går du på dejt med mig fler gånger efter det här?" sa James hoppfullt. "Jag lovade ju att charma dig och tycker mig ha lyckats tillräckligt bra för att få en andra dejt."

Hon skrockade lojt. "Så vi ska äta middag här nere jämt hädanefter."

"Det behöver inte vara en middag. Vi kan bara träffas här annars också. Vi hann ju inte dansa ikväll och kan ta det nästa gång."

Lily sneglade mot violinen, men kände sig tveksam. Hon kunde inte neka att hon haft en härlig kväll i James sällskap, men samtidigt visste hon inte om hon borde låta känslorna som tydligt fanns mellan dem utvecklas vidare. Hon kunde fortfarande minnas kyssen han gett henne och kunde inte låta bli att önska en till.

"Jag får tänka på saken, men nu vill jag ta på mig min skolklädnad och gå tillbaka till Gryffindortornet", sa hon bestämt.

James såg på sina kläder och nickade instämmande. Ett klädombyte hade verkligen passat. Han drog fram sin trollstav och använde skiftningsförtrollning för att byta kläderna han hade på sig med sin skolklädnad han hade lämnat på sin säng innan middagen. Bytet skedde ögonblickligen så att man inte hann uppfatta vad som hänt innan han redan stod klädd i sin vanliga skoluniform med både kaptensmärket och försteprefekt-märket på bröstet.

"Wow! Är du så duktig med skiftningsförtrollningen?" utbrast Lily förstummat.

"Jag är faktiskt inte för ingenting bäst i klassen i förvandlingskonst", sa han menande.

"Visst, men det är inte jag. Jag är duktig, men jag har inte bemästrat skiftningsförtrollningen på det där sättet ännu. Därför måste jag byta kläderna på det vanliga sättet och hoppas att du kan vända dig bort under tiden."

"Som du vill", sa han beskedligt.

När han vänt ryggen till henne drog hon snabbt av sig sina kläder läggande dem på soffan innan hon bytte plats med dem och sin skolklädnad, som hon också lämnat att vänta på henne på sängen. Sedan drog hon på sig uniformen sneglande nervöst mot James för att säkerställa att han stod kvar med ryggen vänt mot henne.

"Jag är klar", sa hon när hon fäste försteprefekt-märket på sitt bröst.

"Bra. Då kan vi gå." Han vände sig mot henne igen och log. "Du är alltid snygg, men jag föredrog dig i de där mugglarkläderna."

"Det trodde jag att du skulle också", skrockade hon.

James flinade åt det, men tog sedan sin trollstav och började återställa tunneln till sitt ursprungliga skick. Den persiska mattan blev en gammal filt igen och bordet med stolarna och soffan försvann och ersattes med de uttjänta kuddarna, som han flyttade till en hög på mattan.

"Vi kan nog behålla violinen här om vi ska dansa senare", sa han och gömde den i den låda där hans vänner brukade förvara sitt godis. Han förstorade snabbt innandömet av lådan så att violinen fick plats där innan han stängde lådan och lade den gamla oljelampan ovanpå den, såsom vanligt.

Lily tog under tiden bort sminket från sitt ansikte och satte håret i en hästsvans med hjälp av sin trollstav. Då såg hon ut som en normal tjej igen och inte som en ung kvinna på dejt.

James log mot henne när han märkte det. "Tro inte att jag inte gillar dig i hästsvans och utan smink också", sa han spefullt innan han steg fram till henne och gav henne en kindpuss.

Hon skrattade mjukt och mötte hans blick med strålande ögon. "Du är en charmör, James, och en hemskt irriterande sådan."

"Jag vet. Det är därför du gillar mig", sa han självsäkert.

"Kanske, eller så gillar jag dig endast för att du är försteprefekt."

Han fnös. "Gör du inte alls. Det är det mest irriterande för dig."

Hon skrattade över det. "Så sant så. Du borde aldrig ha blivit försteprefekt med mig."

"Jag instämmer i det, men kan inte låta bli att njuta av situationen ändå."

"Du är hopplös", sa hon lojt.

Han flinade fräckt mot henne, men tog sedan fram kartan för att se snabbt på den och försäkra sig om att vägen var fri. Lily hade redan börjat gå bort mot de långa trapporna som ledde upp ur tunneln och han skyndade efter sedan han sett att Filch var på sitt kontor och ingen annan syntes i den delen av skolan för stunden.

När de kom fram till det översta trappsteget, bad James Lily att stanna.

"Det är väl bäst att avsluta dejten här innan vi går ut, så jag vill tacka dig för en underbar kväll", sa han.

Hon vände sig leende mot honom. "Tack själv. Det har varit ljuvligt."

Han såg på hennes gestalt i halvmörkret och kände hur hjärtat återigen bankade hårt i hans bröst. Hon stod kvar väntande och han beslöt sig för att ta chansen. Snabbt slöt han henne i sina armar och kysste henne. Han såg hur hennes ögon började glittra igen på samma sätt som första gången de kysstes och kysste henne mer fyllandes av en önskan att få stanna där i den stunden för alltid.

Då drog sig Lily undan och såg på honom med ett beslöjad blick. "God natt, James. Jag går ut först, så kan du komma efter om en stund", upplyste hon innan hon steg ut genom dörren och försvann ut i korridoren.

James blev stående kvar i mörkret och kände längtan efter henne fylla honom på ett smärtsamt sätt. Hon hade inte lovat honom en andra dejt, men hon hade inte sagt nej heller. Han beslöt sig för att våga hoppas och tänkte att han hade tid hela det skolåret att vinna henne till sig. Han kunde i alla fall inte låta tillfället gå honom förbi.