Den andra skolveckan hann Harry inte längre skriva brev hem dagligen. Läxmängden hade hunnit ifatt honom och han var tvungen att ta itu med den. Sedan hade han så roligt med Ron att han inte heller kom ihåg Sirius lika mycket. Det var en naturlig utveckling, men ändock smärtsamt för Sirius som kände saknaden starkast.

Remus hade det lättare då han inte riktigt hade en så nära relation med Harry som Sirius. Han var inte vårdnadshavare och hade i alla år endast varit medhjälpare i Harrys uppfostran. Han hade även räknat med att Harry skulle få ett eget liv på Hogwarts. Det var ju det han själv fått en gång i tiden när han fått lämna hemmets skydd för att gå i skolan och få egna vänner. Han hade varit lika ensam som barn som Harry och hade blommat ut på Hogwarts med hjälp av sina vänner där.

"Du behöver ta dig ut och skaffa dig ett hobby eller nåt", rådde han Sirius. "Du kunde ju även skaffa jobb nu när Harry går skolan."

"Aldrig att jag kan binda mig på det sättet! Tänk på alla loven som Harry har från skolan. Jag måste ju vara hemma då för att kunna träna honom."

"Skaffa lite ströjobb då. Det behöver inte vara från nio till fem varje dag."

"Kanske det", sa Sirius, men lät tveksam.

"En hobby då? Eller gå ut och ha roligt med vänner."

"Vilka vänner då? När har vi haft tid att odla vänskap med nån utanför Fenixorden?" sa Sirius ironiskt. "Vi har gömt oss från alla i tio år, Remus."

"Åk och hälsa på kusin Andy då."

"Nå, det kunde jag faktiskt göra."

Den onsdagen gjorde Sirius besök hos sin kusin, men torsdagen var han återigen uttråkad hemma. Besöket hade piggat upp honom till en del, men inte tillräckligt. Andromeda hade varit ensam hemma då Ted varit på jobbet och Dora gick Aurorprogrammet. Hon var vuxen redan och hade som sin strävan att bli auror, om hon nu klarade av sin utbildning. Hon hade alltid varit lite klumpig av sig och det var inte ett drag som var så passande för en auror.

Besöket hos sin kusin fick Sirius att inse att han inte ville bli som henne. Andromeda var en hemmafru med inget vettigt att göra på dagarna nu när hennes enda dotter var vuxen och hennes man jobbade alla vardagar. I trollkarlsvärlden fick man inte mer än elva år med sina barn och sedan behövde man hitta på något nytt i livet. Sirius hade bara ingen aning om vad han ville av livet. Han hade aldrig haft tid att tänka på sig själv på det sättet. Han hade börjat förbereda för kriget redan när han gick på Hogwarts och hade slungats ut i krig direkt efter examen. Han skulle fylla trettiotvå år i november och hade inte jobbat en enda dag i sitt liv dittills.

Efter att ha suttit och tänkt på saken hela torsdagen kom han fram till att han inget bråttom hade i saken. Harry hade ju precis börjat skolan och behövde säkert stöd av honom ännu en tid. Så småningom kunde han hitta på något vettigt att göra med livet, men som trollkarl hade han långt över hundra år kvar att leva och kunde ta sin tid i saken.

Remus var nöjd med att ta hand om sina höns och sitta och läsa intressanta böcker om ny trollkarlsforskning. Han hade i alla år följt med i utvecklingen och Sirius beställde därmed alla de bästa trollkarlstidningarna hem åt honom att läsa. Sirius kunde själv också ha glädje i att läsa dem, men han var inte alls lika intresserad som Remus. Han var alldeles för rastlös för att kunna sitta och läsa för mycket. Han behövde ha liv och rörelse omkring sig för att må bra och hade därmed tagit många turer med sin Triumph de senaste dagarna. När han var tillräckligt rastlös kunde han njuta av att köra motorcykeln på det normala sättet på mugglarvägarna istället för att flyga med den, och det hade varit hans enda vettiga tidsfördriv sedan Harry börjat skolan.

Fredag morgon kom det sedan två brev till huset, vilket fick Sirius att glömma allt om tristessen i sitt liv. Det ena brevet var från Harry och det andra från professor McGonagall. Det kändes olycksbådande att få brev från McGonagall, som ju var elevhemsföreståndare för Harry.

Han slet snabbt upp brevet och ropade till Remus: "Vi har fått brev från McGonagall."

Remus som ännu var i badrummet för att borsta tänderna, tappade sin tandborste, men struntade i det och tog trapporna ner två trappsteg i taget.

"Vad säger du?" utbrast han blekt när han störtade in i köket. Han stannade vantroget vid tröskeln stirrande på det breda flinet på Sirius ansikte.

"Jag visste väl det! Här, läs själv!" Sirius sträckte skinande fram brevet han hade i sin hand till honom.

"Menar du att det är bra nyheter och inte dåliga?"

"De bästa!"

Remus öppnade snabbt brevet och läste:

Bäste mr Black!

Som ni säkert redan hört, hör er myndling, Harry Potter, till Gryffindor och är mitt ansvar här på Hogwarts. Hans skolgång har börjat på ett utmärkt sätt och idag hade han sin första flyglektion. Jag råkade bevittna hans flygförmåga och måste säga att jag inte har sett sådan talang sedan hans pappa, James Potter, gick på Hogwarts. Det var fantastiskt att få se honom på ett kvastskaft!

Jag skriver därmed till er för att informera er om att jag har erbjudit Harry platsen som sökare i Gryffindors elevhemslag i quidditch. Jag vet att han är egentligen för ung, men professor Dumbledore har gått med på att göra ett undantag i hans fall. Det är endast ert godkännande vi behöver innan vi kan låta honom spela i skolans quidditchliga. Han kommer att vara den yngsta quidditchspelaren på ett århundrade.

Sänd mig ert svar genast i ärendet. Observera att ni även behöver skaffa honom en kvast som han kan spela med, ifall ni godkänner saken. De flesta elever spelar med en Rensopare eller en Komet, men en Nimbus är också godkänd på Hogwarts. Var dock god att varna Harry att inte öppna paketet med kvasten i stora salen. Alla förstaklassare vill ha en kvast om de ser att han får ha det, och vi lärare vill inte få onödiga problem i saken.

Till avslutning måste jag tillägga att jag redan märkt hur mycket talang Harry har i trolldom. Han är förstås en novis ännu, men jag är säker att han kommer att bli en minst lika stor trollkarl som hans pappa James var. Han påminner så mycket om honom att jag ibland tror mig vara tjugo år bakåt i tiden. Han har skinn på näsan precis som James hade, men samtidigt tycker jag mig märka en sorts mjukhet i honom som endast Lily Potter hade.

Ni kan känna er oerhört stolt över honom, mr Black!

Vänligen

Prof. M. McGonagall

Remus mötte Sirius blick med förundran i sina ögon. "Det här är ju fantastiskt! James skulle bli oerhört stolt om han ännu levde!"

"Jag vet. Det är jag med", log Sirius. "Jag måste direkt skriva till McGonagall att jag självklart godkänner saken. Harry kommer att vara så lycklig över det här!"

"Och vi måste åka för att se alla hans matcher", sa Remus lyckligt.

"Det måste vi absolut!"

Sirius tog brevet Harry skickat och öppnade det. Han förmodade att det innehöll samma nyheter som McGonagalls brev och han fick rätt i det. Harry var i extas efter det som hänt dagen innan. Han hade skrivit brevet sent på kvällen efter att han gjort sina läxor.

Alla i Gryffindors quidditchlag har redan varit och hälsat på mig. Vår lagkapten, Oliver Wood, berättade hemligheten för dem direkt efter skolan idag. Fred och George är slagmän medan Wood är vaktare. Det är tre tjejer från övre klasser som är jagare och jag känner inte dem sedan förut, men Wood säger att de är jätteduktiga. Han är säker på att vi har ett vinnande lag bara han har lärt mig att spela ordentligt.

Fred sa att det blir första vinsten för Gryffindor sedan Weasleys storebror Charlie lämnade skolan, vilket var flera år sedan. Tydligen har Slytherin vunnit de senaste åren. Vilken hemsk tanke!

Ron ät jätteavundsjuk på mig. Han är den enda utanför laget som vet. Wood vill inte att hemligheten kommer ut i skolan ännu. Jag längtar efter att få se Malfoys min när han får veta att han är orsaken till min lycka. Han hoppades få mig utkastad från skolan och så kom jag istället in på quidditchlaget åt Gryffindor.

Jag måste sluta nu. Klockan är snart midnatt och jag har en sak att göra. Jag skriver om det till dig senare. Hedwig väntar redan på att få flyga med det här brevet. Jag hämtade henne från ugglesalen tidigare ikväll så att du får brevet redan till frukosten.

Kram Harry

Ps. Du måste köpa mig en kvast och skicka till skolan. Jag behöver en riktigt bra kvast så att jag kan slå Slytherin under matchen i november.

Sirius skrockade när han läste om Harrys nattliga planer.

"Han går verkligen i sin pappas fotspår", sa han när han gav Remus brevet.

"Vadå då?"

"Läs, så kommer du på det", sa han kryptiskt och väntade spänt att Remus hann läsa allt, skrattande åt hans min när han kom till slutet.

"Vad tusan ska han hitta på mitt i natten nu då?"

"Ingenting lovligt, det är jag säker på", flinade Sirius. "Å, man önskar ju själv att man ännu var på Hogwarts och fick hitta på rackartyg mitt i natten!"

"Du växer tydligen aldrig upp, Sirius", sa Remus avmätt.

Sirius fnös åt det, men bjöd honom sedan på frukost. Hans egen hade blivit kvar på bordet, halvt uppäten, och han satte sig mittemot Remus för att avsluta frukosten.

"Jag förmodar att vi får höra hur Harry har fått sin första straffkommendering i nästa brev från honom", sa Remus. "Han har säkert åkt fast från det han gjorde i natt."

"Det vet vi inte än. Han har ju sin osynlighetsmantel."

"Vi får hoppas att han varit vis nog att använda sig av den. Han borde lätt få plats under den med Ron nu när de är så unga ännu."

"Det tror jag också."

Morgonen därpå kom nästa brev från Harry, vilket Sirius tog emot med spänning. Han slet snabbt upp det och läste:

Käre farbror Sirius!

Du anar inte vilket äventyr jag haft i natt! Allt började med att Malfoy fortsatte med sina försök att få mig utkastad från skolan genom att lägga en fälla för mig. Han utmanade mig under middagen igår på trollkarlsduell. Vi skulle träffas i troférummet vid midnatt, men istället för att ta sig på plats själv hade han tipsat Filch om att elever kunde vara där den natten.

Ron var med som min sekond, men vi kom snabbt på att det var en fälla och flydde därifrån. Det var bara det att vi hade Neville hängande efter oss. Han är lite glömsk av sig och hade glömt bort lösenordet till Gryffindortornet, så vi hittade honom i korridoren utanför när vi lämnade tornet strax innan midnatt. Tjocka damen hade just då gått på en nattlig visit någonstans och vi kunde inte släppa in Neville utan fick ta honom med oss istället.

Den andra objudna gästen vi hade med oss var Hermione Granger. Jag har väl nämnt henne förut, eller hur. Hon är fruktansvärd irriterande med sitt sätt att alltid veta svaret på allt. Hon kan våra läroböcker utantill och tjänar massor med poäng till Gryffindor för det på våra lektioner. Det är förstås inget fel i det, men hon kan inte låta bli att lägga sin näsa i allt. Både jag och Ron är totalt ledsna på henne. Hon råkade höra att jag skulle duellera mot Malfoy och försökte förhindra mig att gå ut mitt i natten.

Det resulterade i att hon följde ut genom porträtthålet efter oss och kunde sedan inte ta sig in när Tjocka damen var borta. Hon blev skitarg över det, men istället för att stanna och vänta på Tjocka damen följde hon efter oss. Det hela gjorde att jag inte kunde använda osynlighetsmanteln såsom jag och Ron tänkt göra. Vi kunde ju inte visa den till Hermione och Neville och fick smyga så tyst vi kunde till troférummet.

Neville lyckades sedan välta en rustning, så vi fick springa för livet för att undkomma Filch. Det hade lyckats fint om vi inte råkat på Peeves. Han blev överförtjust över att se oss där mitt i natten och skrek så högt att jag trodde att hela skolan skulle vakna av det.

Vi fick springa igen för glatta livet och märkte inte att vi hamnat i den förbjudna korridoren på tredje våningen igen. Filch var oss hack i häl och vi försökte frenetiskt hitta ett gömställe. Det fanns en låst dörr där som Hermione lyckligtvis kunde öppna med "alohomora". Jag måste lära mig använda den trollformeln. Det räddade oss från att åka fast.

Filch gick sin väg tänkande att vi inte kunde vara i det låsta rummet, vilket var tur, eftersom vi inte alls var ensamma där. Vi märkte det snart när en hemsk trehuvad monster till hund vaknade bakom oss. Så här i efterhand fattar jag att den där korridoren är förbjuden. Han var rejält ilsken och bitsk av sig och vi fick återigen fly för glatta livet.

Vi sprang raka vägen tillbaka till Gryffindortornet och lyckades ta oss in, eftersom Tjocka damen var tillbaka i sin tavla. Så slutet gott, allting gott. Jag åkte inte fast och fick varken poängavdrag eller straffkommendering. Och i slutändan var det tur att Hermione var med oss. Hon sa att den där monsterhunden vaktade en lucka i golvet. Det hann inte jag märka, men jag och Ron är säkra på att Dumbledore lagt det där paketet vi hämtade från Gringotts där i luckan under den trehuvade hunden. Annars finns det ju ingen anledning för en sådan monsterhund att vara här på Hogwarts.

Du får förlåta att jag berättat om paketet till Ron, farbror Sirius. Det gick liksom inte att låta bli efter det här äventyret. Vi diskuterade det i smyg med varandra idag och vi är båda lika nyfikna att få veta vad som kan finnas i paketet. Ron säger att det måste vara något farligt eller väldigt dyrbart och jag håller med honom. Fast det kan ju vara båda.

Det hade varit kul att komma på ett sätt att komma förbi den där hunden för att kika in i luckan under, men vi kan alldeles för lite trolldom för att ens försöka. Hunden är lite för bitsk av sig och det finns risk att vi blir av med våra armar och ben under det försöket.

Idag har Hermione varit jättesur på oss och vägrar prata med oss alls. Ron säger att vår lycka är gjord med det och jag håller nog med honom. Skönt om man slipper ha Granger läggande sin näsa i blöt i våra saker mer.

Ron skickar dig sina bästa hälsningar och hoppas att du inte tar mig ut ur skolan för det här. Hälsa Remus så gott!

Kram Harry

Sirius visste inte om han skulle skratta eller gråta efter det brevet.

"Jag sa ju att han inte kommer att ge upp tanken om Dumbledores paket", sa Remus allvarligt.

"Jag vet. Det är kört i saken nu. Det var inget dåligt äventyr att ha så här andra veckan på Hogwarts. Frågan är om Harry kan sova i helgen alls eller om han planerar att ta en ny titt på hunden i skydd av osynlighetsmanteln."

"Det hoppas jag verkligen inte. Vi borde påminna honom om att paketet hör till Dumbledore och att man inte ska lägga näsan i blöt i Dumbledores saker."

"Vi kan alltid försöka med det, men jag tror inte det stillar hans nyfikenhet i saken."

Med det sagt satte Sirius sig ner för att skriva ett svarsbrev:

Älskade Harry!

Det var inget dåligt äventyr ni haft i torsdagsnatt. Jag hade inte tackat nej till att få träffa den där trehuvade hunden någon gång. Han låter häftig. Fast jag tvivlar på att en ensam trollkarl kan tämja honom. Magiska monster är oftast inte så enkla att handskas med. Jag läste ju skötsel av magiska djur på skolan och minns hur tuffa speciellt alla större monster var. Hagrid är den enda som rår någorlunda bra över de flesta.

Remus och jag är oerhört tacksamma att du inte skadades i mötet med hunden. Det är det viktigaste för oss, fast det var tur att ni inte åkte fast. Annars hade jag säkert fått ett brev från McGonagall om dig, vilket jag helst slipper. Fast Remus kommer säker att skratta åt mig om det händer.

Du kan lugna din vän Ron. Aldrig att jag tar dig ur Hogwarts för någonting, åtminstone inte så länge Dumbledore är rektor där. Du är trygg där och får den bästa utbildningen du bara kan få. Och glöm det där att du inte får berätta saker för Ron. Man ska ha vänner man kan lita på och det är sådana man får på Hogwarts. Se bara till att vänskapen du litar på är äkta från båda hållen, såsom det är mellan mig och Remus och som det var mellan mig och din pappa. Fast jag tror att en Weasley är av det bästa slaget, så jag är väldigt glad över din vänskap med Ron.

Remus vill att jag påminner dig om att Dumbledores paket är hans ensak och att man inte ska lägga näsan i blöt i hans saker. Det är inte så väldigt hälsosamt för en. Paketet är säkert både farligt och dyrbart, men det räcker att veta att det hör till Dumbledore för att man ska låta bli att undersöka saken närmare.

Jag glömde förresten säga i mitt brev igår att du självklart ska få en egen kvast till skolan. Jag skickar den till dig någon gång nästa vecka när jag hunnit köpa den. McGonagall bad mig att göra det och jag håller med dig om att det ska vara något riktigt bra. Din pappas gamla Rensoparfemma är alldeles för gammal.

Du får bara inte öppna paketet i stora salen när du får det, eftersom ettorna egentligen inte får ha egen kvast. Du har fått specialtillstånd från Dumbledore, men du ska inte skylta med det inför dina klasskamrater.

Ha det så bra nu och håll dig i skinnet när det gäller korridoren i tredje våningen. Remus skickar sina varmaste hälsningar!

Jag älskar dig!

Kram Sirius

Den helgen kom Andromeda på besök med sin familj och Sirius hade inte tid att tänka på kvasten förrän på måndag då han satte sig ner och bläddrade i den senaste katalogen för kvastar. I slutändan åkte han till Diagongränden för att gå och titta på de bästa kvastarna i butiken. Remus var med honom och tyckte att han borde köpa den nya Komet Tvåsextio som även Dora Tonks hade och som var en av de bästa kvastarna på marknaden.

Sirius tittade på Kometen en lång stund, men kunde inte låta bli att jämföra den med Nimbus Tvåtusen, som var oslagbar i allt. Det fanns ingen kvast som Nimbus. Den var oförstörbar, hade skydd mot förhäxningar och stöld samt en garanti på femtio år. Den hade ett stiligt strömlinjeformat skaft i mahogny, vars polerade yta glänste i solskenet. Det var den kvasten som professionella quidditchspelare flög med.

"En Nimbus är alldeles för dyr att ha på Hogwarts, Sirius", anmärkte Remus. "Harry behöver inte världens bästa kvast. Han flyger så bra ändå att han kan vinna lika lätt med en Komet. Du slösar bara dina pengar i onödan."

Sirius såg lojt på honom. "Den alltid så praktiska Remus", sa han skrockande. Sedan tog han Nimbusen och gick till kassan med den.

Remus följde honom med en suck, men lät bli att säga något mer i saken.

"Du behöver inte se så missnöjt på mig, Remus. Jag har all anledning att skämma bort Harry", sa Sirius när de lämnade butiken stunden senare.

"Jag har väl inte påstått nåt annat."

"Har du visst. Du försöker alltid hindra mig från det."

Remus kunde inte låta bli att skratta. "Nå, kanske det."

"Jag tänkte faktiskt på hur alla stirrar på Harry i skolan och tänkte ge dem nåt att se på", sa han med glimten i ögat. "Du minns ju hur fascinerade alla var på James talang i quidditch. Tänk hur folk kommer att reagera när de ser Harry flyga på en Nimbus under sin första match i november."

Remus föll i skratt. "Ja, det blir en syn man bara inte får missa!"

"Precis vad jag tänkte", flinade Sirius.