Dumbledores visit till stugan förbättrade Sirius mående. Vetskapen om att Voldemort hade förvandlats till en kraftlös vålnad som inte kunde skada någon i sin nuvarande form kändes betryggande. De var säkra från honom för stunden, och hans dödsätare hade skingrats i sin flykt undan rättvisan. Sirius hade stridit så många gånger mot dem under kriget att han kände sig säker och trodde sig kunna beskydda Harry även om ett par förrymda dödsätare skulle hitta dem på något sätt.

Oddsen för det var förstås minimala när ingen visste om den lilla stugan i skogen. Inte ens Dumbledore kunde hitta dit, fastän han varit på besök där. Han behövde hjälp av sin fågel fenix för det, eftersom Sirius lagt transferensskydd över gården. De enda som kunde hitta dit var brevugglor, som var magiska djur som alltid hittade den de behövde leverera sina brev till. Sirius egen uggla Pongo hade flugit till huset redan under söndagen, när Sirius och Harry sovit utmattade efter den långa natten på flykt, och bodde nu i stugans kök där han byggt ett bo åt sig över ett av köksskåpen.

Pongo var en svartvit fjällugglehane som Sirius haft i tio år redan. Han var vänskaplig med Candy, som han kände sedan förut och kunde ofta ses sittande på golvet bredvid katten som gillade att tvätta hans fjäderdräkt med sin tunga. Candy hade varit likadan med James berguv, som hon delat hem förut med. Sirius kunde inte låta bli att minnas alla de gånger han sett Candy gosa med berguven i det förgångna och undrade om hon sökte tröst hos Pongo nu när hennes gamla kamrat var borta. Ugglehuset i Potters hus hade nämligen varit på vinden över barnkammaren och exploderat i anfallet dödande alla ugglor där.

Sirius lät bli att prata om det med Harry tänkande att han var för liten för att förstå. Han kunde ibland kalla Pongo för Merna, som varit berguvens namn, men Sirius korrigerade honom alltid sägande att ugglan hette Pongo. Det värkte i hans hjärta varje gång påminnande honom om tragedin och förande James i hans tankar.

Den följande veckan i stugan var inte mycket lättare än den första. Sorgen gjorde sig påmind även mer nu när rädslan över en dödsätarattack mot dem avtagit och frustrationen Sirius känt förut försvunnit. Dumbledores besök hade fått honom lugn och beslutsam angående sin och Harrys framtid, men sorgen gjorde det svårt för honom att agera. Han visste att han behövde hitta ett annat hus åt dem, men tänkte varje dag att han skulle ta tag i det dagen därpå. Han behövde bara först orka igenom den dagen med sorgen tryckande i bröstet och Harry krävande hans uppmärksamhet.

Ju närmare begravningen kom, desto svårare kändes det. Begravningen skulle vara slutgiltig när James och Lily sänktes ner i sina gravar och aldrig mer fanns bland de levande. Då skulle de blott bli en grav på en kyrkogård med en gravsten till sitt minne. Tanken var ångestfylld och Sirius försökte låta bli att tänka på det för mycket.

Ett par dagar innan begravningen såg han en uggla flyga mot huset. Det var en uggla han inte direkt kände igen och han såg förvånat på den. När han tog emot den på sin arm och lossade brevet från dess fot, kände han igen Alastor Moodys skrivstil.

"Vad vill Moody nu då?" muttrade han för sig själv medan han öppnade brevet för att läsa det.

Bäste Sirius!

Jag skriver till dig då jag gissar att du gärna hör om detta från mig personligen. Vi har jagat förrädaren Pettigrew ända sedan Halloweennatten och insatsstyrkan fick ifatt honom igår i Manchester. Jag var tyvärr inte med på det då jag jagar efter Lestranges själv, men jag kan berätta om det som jag hört.

Styrkans befäl, Robinson, var själv på plats och försökte omringa Pettigrew med sina män, när Pettigrew skrek att han aldrig skulle gå till Azkaban. Sedan sprängde han både sig själv och gatan under sig i luften. Det var en gasledning som råkade gå under gatan just där och den sprack sprängande ett jättelikt hål i hela gatan, dödande alla mugglare som råkade vara i närheten.

Den där fjanten Fudge, som du vet är biträdande chef på Avdelningen för magiska olyckor och katastrofer, tog sig på plats för att ta hand om det hela. Dödssiffran sägs vara hela tolv mugglare, och Pettigrew blev själv närmast förångat. Den största biten de hittade efter honom var ett finger.

Vi på Aurorkontoret firade hans bortgång och gratulerade insatsstyrkan för att de fått fatt honom, men Fudge var förstås ilsken skrikande om hur vi inte längre är i krig och hur vi måste vara försiktigare där ute när vi fångar dödsätare så att de inte hinner spränga gator och vad annat för att motstå sin arrestering. Ja, du vet hur en del medarbetare på ministeriet kan vara. Byråkrater! Usch! Om Fudge någonsin var med på en riktig strid med en dödsätare skulle han inte säga ett enda ord i saken.

Jag måste sticka ut nu, men jag tänkte att du ville höra om Pettigrews död. Drick en skål för hans hälsa i helvetet åt mig!

Din vän Alastor Moody

Sirius läste brevet hela två gånger medan ett brett leende spreds på hans läppar. Det här var bästa nyheter han fått på länge! Insatsstyrkan syftade på Trollkarlarnas insatsstyrka från Magiska ordningspatrullen, som var lika hårdnackade och tuffa som aurorerna. Det var tur att det var de som fått fatt Slingis så att han inte haft annat än döden att fly till för att undkomma sin arrestering.

"Nog ska jag dricka en skål för dig, Moody", flinade han. "Och för insatsstyrkan också. Tack till Merlin för de alla!"

Han vände sig mot Harry som lekte på golvet med Candy och sken mot honom. "Om du var lite större, skulle du få ta ett glas med eldwhisky med mig nu, Harry. Det här måste firas! Dina föräldrars förrädare är död! Han jagades fatt av insatsstyrkan i Manchester och jag hoppas att han får lida i helvetet."

Harry vände sig mot honom mötande hans blick med förvirrade ögon. Han förstod inte Sirius tal, men började le när han märkte Sirius leende.

"Ja, le du, Harry, med mig", sa Sirius belåtet. "Vi får tacka Robinson sen när vi råkar på honom. Han leder Trollkarlarnas insatsstyrka och har hjälpt oss många gånger under kriget från svåra knipor med sina män."

Harry släppte taget om katten och reste sig från golvet för att komma fram till Sirius. Han skrattade medan han sträckte upp sina händer och Sirius kunde inte låta bli att skratta med honom. Han lyfte upp honom och snurrade runt med honom, kastande honom upp i luften på det sättet han visste att Harry älskade. Det fick Harry att skratta ännu mer och Sirius med honom.

"Ja, det här var ju bättre än eldwhisky", sa han när han till slut satte sig ner andfådd och trött i sina armar. "Du börjar vara lite tung, småtting", sa han stökande till Harrys hår. "Vad sägs om vi tog oss ut på en körrunda med motorcykeln? Vi har varit instängda för länge i den här rackarns stugan och behöver lite frisk luft. Jag kan göra oss alla osynliga, så kan inte ens Dumbledore säga att vi är oförsiktiga."

Harry klättrade förtjust ner till golvet och skyndade sig till ytterdörren så snabbt han bara kunde. Han hade blivit bättre på att gå de gångna veckorna och skulle snart springa överallt.

"Ja, du förstod vad jag menade visst", skrockade Sirius. "Du blir inte svårövertalad för en körtur med min Triumph."

När han öppnade dörren till Harry skyndade denne ut med sina korta ben till motorcykeln och började självmant klättra in i sidovagnen. Sirius skrattade över det och tog deras ytterkläder med sig från stugan innan han följde efter. När han klädde på Harry varmare kläder, kom Candy ut och hoppade in i sidovagnen bredvid Harry.

"Jaså. Du ska också följa med, ser jag", log Sirius. "Nå, vakta du Harry som du ska. Det är ju det din gamla matmor lärde dig att göra."

Candy jamade till svar innan hon satte sig mellan Harrys ben för att se framåt. Hon gillade fart och tyckte om att se ut när Sirius körde motorcykeln.

"Vi måste tyvärr vara osynliga allihopa. Annars dödar Dumbledore mig", upplyste Sirius innan han använde sin trollstav för att förtrolla de alla tillsammans med motorcykeln.

Harry skrek till när allt blev osynligt, men Sirius klappade honom lugnande på axeln.

"Vi måste vara osynliga, Harry lilla. Det är nödvändigt om vi ska ut och köra", sa han innan han startade motorcykeln.

Dess ljud fick Harry att lugna ner sig och han tog tag om Sirius byxa sin vana trogen för att sitta och se när de flög upp i luften. Han skrek förtjust när han märkte att de kom upp över träden och glömde bort att han inte kunde se motorcykeln eller Sirius. Han hade redan många gånger varit med om osynlighet, då hans föräldrar också använt sig av dess skydd när de varit ute med honom.

Den dagen flög de en lång runda för sitt nöjes skull innan de gick till den lokala mataffären i byn för att handla mer mat. Sirius var trött på den mat de ätit de sista veckorna och köpte både blodpudding, fårkött och bitar av njure åt sig. Man kunde inte trolla fram mat från ingenting, men man kunde utöka mängden mat man hade med hjälp av trolldom. Det hade gjort att han inte varit till mataffären mer än två gånger dittills då han alltid fyllde på mjölkpaketet de hade innan den tog slut och gjorde på samma sätt med all annan mat.

Allt som kunde förökas tog aldrig slut när man väl hade köpt det en gång — så länge datumet höll förstås. Lättast var det med torrvaror som kunde hålla i åratal, medan mjölken behövde bytas ut från kylen med jämna mellanrum. Sirius hade köpt ett kilo köttfärs under sitt första besök till byaffären och förvarade den i frysen, skärande bara en liten bit från den åt gången och förökande den till en ordentlig portion åt honom och Harry så att originalpaketet blev kvar i frysen. Den hade blivit mindre med veckorna som gått och Sirius började vara trött på att äta av den. Det skulle bli skönt med lite blodpudding och njurpaj istället. Han kunde nämligen frysa dem också och använda bara små bitar åt gången till deras middag.

Han köpte även ett stort paket med ägg då det var en av de matvaror man inte kunde göra mycket åt. Mat kunde ju inte dupliceras utan bara förökas, så man kunde förstora ett ägg och steka en jätteomelett av den, men man hade endast så många ägg man köpt och fick hålla sig till godo med dem. Annat var det med korven och andra liknande råvaror, som kunde förlängas i all evighet tills bäst före-datumet gick ut.

Sirius hade tidigt lärt sig att laga mat, eftersom han lämnat sitt föräldrahem som sextonåring och känt att han behövt klara sig själv efter det. Han hade bott ett par år hos Potters där James mamma hade skämt bort honom med sina goda maträtter, men hon hade också lärt Sirius hur man lagade mat. James hade aldrig varit intresserad av det och hade varit nöjd med att äta vad helst hans mamma och sedan hans hustru lagade, men Sirius hade tänkt annorlunda. Han hade haft ett starkt behov att vara självständig och var nu tacksam över att han kunde få till god mat åt sig själv och Harry.

"Din pappa kunde vara en idiot ibland när han kallade mig för en kärring för att jag är så duktig i köket", sa han till Harry den dagen, när han lagade njurpaj till deras middag.

"Tsälli", upprepade Harry, som hade tagit som en vana att alltid försöka säga det som Sirius sa. Han kunde inte tala ordentligt, men försökte ändå och kunde släppa ur sig de skojigaste orden som fanns.

"Ja, kärring. Jag är en riktig kärring numera med dig", flinade Sirius men kände sedan ett stygn inom sig. "Å, vad jag saknar James humor!"

"Pappa", sa Harry som kände igen sin pappas namn. Han greppade tag om Sirius byxa och såg längtansfullt på honom. "Pappa!"

"Jag vet. Du vill ha din pappa. Det vill jag också", sa Sirius med klumpen i halsen. Hans leende hade slocknat och han kämpade med gråten igen. Det värsta han visste var att se Harry ropa efter sin mamma eller pappa på det där sättet.

"Pappa", sa Harry igen fallande på sin bak och stickande sin tumme i munnen.

Candy sprang i samma stund fram till dem bärande på nappen, som hon tryckte i Harrys andra hand. Harry greppade tag om den och stoppade den i munnen innan han kramade om Candy. Katten satte sig då i hans famn kurrande och Harry begravde sitt ansikte mot hennes fluffiga päls. Synen av det fick Sirius att svälja hårt. Han ville inte gråta medan han lagade mat, men han stod flera sekunder bitande ihop innan han kunde samla sig tillräckligt för att fortsätta med njurpajen.

"Tack Merlin för katten", tänkte han för sig själv medan han knådade degen.