Klockan var redan åtta på kvällen när Sirius äntligen återvände hem från puben. Han var på gott humör ännu upprymd över glädjen som fyllt honom i puben, men när han steg över tröskeln till sitt hem slocknade hans leende. Hans mamma råkade vara i hallen på väg ut från köket precis och stannade tvärt när hon fick syn på honom.

"Var har du varit, din usling? Du har gått ut utan lov och missade din morbror Cygnus besök hos oss nyss!"

"Varför skulle jag bry mig om morbror Cygnus besök?" sa Sirius spydigt.

"Han är din morbror och du är skyldig att visa honom respekt, hör du det, din stöddige lille skit!"

"Visst", sa han så nonchalant att hans mamma blev ännu argare av det.

"När ska du sluta med dina oförskämdheter? Jag blir galen på dig! Du är nästan vuxen redan och måste börja visa att du hedrar din familj på det sättet det anstår en Black! Varför kan du inte göra som dina kusiner för? Din morbror berättade precis att din kusin Cissy har förlovat sig med ingen annan än Lucius Malfoy! Hör du det? Lucius Malfoy av alla! Inte ens Lestranges är så rika och mäktiga som Malfoys är!"

"Ja, då har man en till kusin att räkna som sin fiende då", sa Sirius ironiskt. "Vad jag hört om Malfoy har han blivit en av de viktigaste dödsätarna, så Cissy kunde inte ha valt en värre man åt sig."

"Värre man? Är du från vettet? Det är ju en förening att glädja sig åt! Och ännu bättre om han är en av de viktigaste dödsätarna!"

"Det är din åsikt, mamma, medan jag gillar mer Andromedas val av make", upplyste Sirius med ett snett flin. "Jag var faktiskt precis ute för att träffa mugglare och talade med en jättesöt flicka, som jag funderar att gifta mig med. Det tror jag kommer att göra familjen rejält lycklig."

Walburga Black tappade all färg på ansiktet. "Jag ska döda dig innan jag låter dig gifta dig med en smutsig mugglare! Du ska få veta hut för ditt upproriska sätt nu en gång för alla! Du är en renblodig Black och du ska banne mig lära dig bete dig som det!"

Hon hade dragit fram sin trollstav, vilket fick Sirius att snabbt dra fram sin. Han höll den numera lättillgängligt innanför sin ärm sedan han köpt ärmhållare för trollstavar till sina kläder sommaren innan med Potters.

"Det är lite försent för dig att göra nåt åt saken, mamma. Du har ju själv uppfostrad mig till blodsförrädare och jag tänker inte sluta vara det nu bara för att jag är nästan vuxen", sa han gäckande. "Jag har valt de mugglarföddas sida mot din älskade Voldemort och du kan tala om för mina idiot-kusiner att de är hädanefter mina fiender om de kallar sig för dödsätare!"

"Hur vågar du uttala namnet på Mörkrets herre högt?" skrek mrs Black i ursinne. "Hans namn är heligt och får inte nämnas!"

"Stick och brinn, mamma! Jag är varken rädd för Voldemort eller alla idioter till anhängare han har!"

Mrs Black skrek i högan sky av vreden som fyllde henne innan hon kastade renskrubba-förtrollningen mot Sirius. Den hade fyllt hans mun med tvål om den nått sitt mål, men han parerade skickligt med en skyddsförtrollning. Han hade alldeles för många gånger i sin barndom blivit offer till tvångstvättning av sin mun för att falla för det längre.

Då försökte hans mamma med silencioförhäxningen, men misslyckades med det också. Det fick dock Sirius så ilsken att han slog tillbaka med flipendo. Han hade aldrig förut gjort annat än skyddat sig själv när hans föräldrar gett sig på honom med sina besvärjelser, men nu rann vreden inom honom över.

Mrs Black blev omkullkastad av flipendoförhäxningen och skrek så ilsket av det att hela huset kändes skaka.

"Hur vågar du attackera din egen mamma! Nu är det slut med dig! Vänta tills din pappa kommer hem!"

Hon kravlade sig upp på fötter med mord i blicken. "Cruci…" började hon, men hade inte fått grepp om sin trollstav ordentligt och Sirius slog henne snabbt med steleusförhäxningen, vilket fick henne att nysa så kraftigt att hon tappade trollstaven till golvet.

"Petrificus totalus", skrek Sirius då så att hon föll förstenad ner till golvet utan att kunna skada honom mer.

I samma stund sprang Regulus nerför trapporna lockad dit av de arga skriken. Sirius märkte honom kastande slugulus erecto på honom innan han fick en syl i vädret. Hans ilskna skrik stoppades av en snigel som fyllde hans mun och han vände om för att springa raka vägen till badrummet för att spy ut den.

"Hur vågar du attackera din egen mamma och min älskade matmor?" kraxade husalfen Krake vredgat, sneglande ut bakom köksdörren med anklagande blick. "Jag ska berätta för herrn vad du gjort när han kommer hem, och han ska bestraffa dig ordentligt så att du lär dig värdesatta din dyrbara familj, din smutsige blodsförrädare!"

"Gör du det, Krake, och tala om för honom att jag har stuckit hemifrån och kommer aldrig mer tillbaka", fräste Sirius.

Fylld av en vrede så stark att han var nära bristningsgränsen sprang han uppför trapporna och tog sin ryggsäck han hade till skolan för att fylla den med lite kläder och sina personliga tillhörigheter. Det var mest brev han fått från sina bästa vänner och Knallinafs-korten han fått som julklapp av James föräldrar något år bakåt i tiden.

Längtansfullt såg han på kortet på honom med hans tre bästa vänner James, Remus och Pettis, som han satt fast på väggen sommaren innan. I den stunden ångrade han att han klistrat fast det med permanent fasthäftningsförtrollning och inte kunde få det med sig, men det var inget att göra.

Med en sista blick på rummet han avskydde lämnade han det och sprang tillbaka ner. Regulus kom till badrumsdörren för att se på honom.

"Vart ska du?"

"Strunt i det du! Tala om för mamma att jag hatar er alla och inget vill ha med er att göra mer!" fräste han innan han fortsatte raka vägen ner och ut genom ytterdörren.

Väl ute fortsatte han att springa tills han lämnat Grimmaldiplan bakom sig och sprang flera kvarter till bara för att säkerställa att han kom tillräckligt långt hemifrån för att inte kunna hittas. Han hade fått håll i sidan när han äntligen stannade för att hämta andan. Det var ännu ljust ute även om kvällen hade kommit och han lutade sig mot en gatlampa som var släckt på grund av den ljusa julikvällen.

Han kom på att han ännu höll i sin trollstav och stoppade den snabbt i ärmen på sin tunna sommarjacka för att inte få ovälkommen uppmärksamhet från mugglarna som gick förbi honom. Han hade ingen aning om vart han skulle gå nu när han sprungit hemifrån. Beslutet hade gjorts i stundens hetta, men han visste att han aldrig kunde återvända. Hans mamma hade försökt använda cruciatusförbannelsen på honom, vilket var en av de oförlåtliga förbannelserna man hamnade i Azkabans fängelse för. Den torterade sitt offer på ett sätt som Sirius inte ens kunde föreställa sig, men han rös av obehag av tanken att han nästan blivit offer till den stunden innan.

Hatet vällde återigen upp inom honom och gav honom styrka att fortsätta gå. Han visste inte vart, men kände att han ville ta sig ut ur London så snabbt som möjligt. Ju längre bort från sina föräldrar han kom, desto bättre var det. Han behövde bara se till att inte använda trolldom så att de inte kunde hitta honom. Som minderårig trollkarl var han nämligen märkt med ett magiskt spårmärke, som gjorde att Trolldomsministeriet kunde veta var han fanns om någon använde trolldom i hans närhet.

Spåret kunde inte tala om ifall han själv använde trolldom, bara att någon i hans närhet använde det. Därmed hade han många gånger kunnat kringgå den lag som fanns för minderåriga trollkarlar och som förbjöd dem att använda trolldom utanför skolan. Ministeriet visste ju inte om det var han eller hans föräldrar som gjort det, och hans föräldrar hade aldrig brytt sig om att följa trollkarlslagarna för noga hemma hos sig.

Nu var han dock inte hemma längre och behövde vara försiktig. Han såg till att ärmen på hans jacka satt rakt för att dölja trollstaven ordentligt och gick med bestämda steg framåt på gatan. Han visste inte helt vilken väg som tog honom ut ur London, men genom att ta sikte på solnedgången gick han mot väst.

Det hade blivit midnatt när Sirius äntligen lämnade London bakom sig. Det hade tagit honom tid att hitta rätt vägar ut, men nu gick han på en landsväg rakt mot väst. Väst var det enda hållet han kunde ta sig till. Det hade blivit tydligt för honom under kvällen utan att han tänkt på det så noga. Godric's Hollow fanns i Dorset och han visste att det var ett grevskap väst om London. Hur långt det var dit hade han ingen aning om. Han hade alltid transfererat sig dit och hem därifrån med hjälp av en vuxen och hade ingen karta att titta på, men oroade sig inte över det. Han visste bara att det var det enda stället för honom att ta sig till nu när han var hemlös. Potters skulle aldrig vända honom bort från sin dörr.

Med det som tröst gick han bestämt framåt på vägen, fastän han började känna sig trött i benen. Han hade gått i timmar och hade gärna lagt sig för att sova någonstans för en stund om han vågat. Han var dock ännu rädd att hans föräldrar kunde hitta honom på något sätt om han stannade på en plats för länge. Han visste inte om de letade efter honom eller inte, men ville inte ta risken.

Det hade blivit mörkt ute när natten kom, men han välkomnade mörkret. Det gömde honom i sitt sköte på den obelysta landsvägen och gjorde att han kände sig mer säker. Det var inte många bilar som kört förbi honom så sent en julinatt och han var helt ensam i natten. I början hade han gömt sig för varje bil, men sedan hade han kommit på att det var mugglare som åkte med bilar och att han inte behövde gömma sig för dem. Han ville absolut inte möta några trollkarlar, men mugglare var det ingen fara med.

Efter att han tänkt den tanken kom han på att han kunde till och med försöka lifta med mugglare och ta sig fram till Dorset snabbare. Det var bara att natten redan kommit och det verkade vara försent för någon att vara ute mer. Han hade gått redan flera kilometer i mörkret utan att se en enda bil köra förbi honom. Den enda bilen han sett hade kört mot honom åt fel håll.

Han kände att hans fötter började vara ömma vid det laget och han längtade att få sätta sig ner för att vila en stund. Med en suck fortsatte han vidare, men såg sedan ljus framför sig, vilket fick honom att skina upp. Han kände igen den lysande skylten; han hade sett bensinmackar i Frankrike sommaren innan när Potters hyrt en mugglarbil för att ta James och honom på en längre utflykt.

Det var enda gången han någonsin suttit i en riktig mugglarbil och han hade funnit det häftigt. Hans föräldrar brukade använda sig av trollkarlstaxi när de åkte till King's Cross-stationen för att lämna av sina söner till Hogwartsexpressen, men det var en helt annan sak att åka med en mugglarbil än en trollkarls-dito. Trollkarlstaxin var förtrollad och åkte så snabbt att man knappt hann se var man var innan man redan var framme. Den behövde inte följa mugglarnas vägar så noga utan körde den kortaste och rakaste vägen för att komma till sitt mål, vilket tvingade både hus, bilar och gatlampor att hoppa ur vägen för den. En mugglarbil åkte istället på vägarna följande varje kurva och korsning noggrant efter fysikens lagar, så som det var vanligt i mugglarvärlden. Man hann se ut genom fönstret och njuta av utsikten, vilket hade visat sig vara halva nöjet med bilåkning.

Sirius log när han mindes hur roligt de haft den dagen de tagit sig ut med bilen. De hade då stannat på en bensinmack för att tanka och köpa dricka åt sig. Han kände sig törstig vid det laget och önskade att han haft mugglarpengar för att köpa något att dricka. Lite chips hade inte heller skadat eller korv för den delen heller. Han hade inte ätit något sedan han varit till köket klockan fem på morgonen och han kände sig rejält hungrig nu.

Hans börs var dock tom på både trollkarlspengar och mugglarnas pund och han fick glömma mat för stunden. Han skyndade på stegen för att ta sig in till bensinmacken för att låna toaletten där. Lite vatten från kranen lät inte så tokigt och han drack sig otörstig genom det.

När han kom ut ur toaletten gick han fram till kassan som bemannades av en ung man i tjugoårsåldern.

"Ursäkta, men vet ni hur långt det är till Dorset härifrån?" sa han hövligt.

"Vart i Dorset ska ni?"

"Godric's Hollow."

"Jag vet tyvärr inte var det ligger."

"Men Dorset känner ni till, eller hur."

"Jo, det är klart. Det är ungefär tjugo mil till Dorchester härifrån, men om ni vill veta mer noggrant så har vi kartor till salu."

"Nej tack. Jag klarar mig", sa Sirius snabbt och lämnade kassan för att ta sig ut igen.

Han hade ingen aning hur långt tjugo mil var eller hur länge det kunde ta att gå en sådan sträcka, men Dorchester var en stad han hört mrs Potter nämna en gång. Det var inte väldigt långt från Godric's Hollow och han tänkte att han kunde först försöka hitta dit innan han letade sig vidare till Godric's Hollow.

I den stunden bannade han sin mamma för att hon inte lärt honom geografi ordentligt. Det var knappt han klarade av att läsa en karta ens, och han beslöt sig för att lära sig det efter den natten. Bara han hittade sin väg till Godric's Hollow först.

När han steg ut från bensinmacken såg han en stor långtradare parkerat längre bort och gick fascinerat närmare för att se på den. Den var snyggt röd i färgen och hade ett vitt släp som hade texten Jacksons Transport i rött. Förtjust gick han runt den för att se på alla dess detaljer. Han hade alltid funnit mugglarnas fordon intressanta och speciellt en tung lastbil med långt släp, som var imponerande att se på.

"Vad gör en grabb som dig här så här sent på natten?" hördes en mansröst säga bakom honom.

Sirius snurrade runt på sin plats och såg skrämt på en äldre man med skägg komma mot honom. Han bar på en cocacola-flaska i ena handen och en påse med chips i andra, vilket fick Sirius att andas ut. Mannen var utan tvekan en vanlig mugglare.

"Jag är på väg till Dorchester", sa han.

"Mitt i natten?"

"Ja, det blev så."

Mannen såg på honom från topp till tå med en tvivelaktig blick. "Du är lite ung för att vara ute på vift på det här sättet mitt i natten."

"Är jag inte alls. Jag fyller snart sjutton!" sa Sirius stolt.

"Jaså, så du menar att sjutton är en hög ålder", sa mannen lojt.

"Ja, det är det. Jag är nästan myndig ju."

Mannen drog på smilbanden. "Vad ska du i Dorchester då?"

"Jag ska hitta vägen till Godric's Hollow därifrån. Det är egentligen dit jag är på väg."

"Det är en mindre by norr om Dorchester, eller hur."

Sirius nickade till svars då han ansåg det bäst att inte avslöja för mycket om sin okunskap i geografi.

"Vart ska du där då?"

"Min bästa vän bor där och jag ska på besök hos honom."

"Jaså. Vill du ha skjuts då eller har du det redan?"

"Ja, jag vill gärna ha skjuts", utbrast han förtjust. "Åker ni med den där snygga långtradaren?"

"Ja, den är min", medgav mannen. "Jag heter Joe förresten. Vad heter du?"

"Sirius."

"Nå, Sirius, hoppa in då så åker vi till Dorchester", sa Joe öppnande passagerardörren till honom.

"Tack", log Sirius klättrande belåtet in i lastbilen. Sätet var högt över marken och han såg förtjust omkring sig. Han hade inte kunnat önska sig bättre skjuts än med en stor lastbil.

"Här, ta de här så att jag kan starta motorn", sa Joe och gav honom chipspåsen och cocacolan.

Sirius höll dem i sin famn kännande hungern riva i magen igen. Han ville dock inte säga något och koncentrerade sig på att följa hur Joe backade ut från parkeringen och körde ut på landsvägen.

"Det ser häftigt ut när ni kör! Jag har aldrig förut åkt i en långtradare", sa han med skinande ögon.

"Ja, det är en konst", skrockade Joe.

"Jag önskar att jag kunde köra bil."

"Det hinner du lära dig i sinom tid."

Joe koncentrerade sig på att svänga ut på motorvägen, men när de kommit dit slappnade han av och tog ett lättare grepp om den stora ratten.

"Du får gärna öppna chipspåsen och äta av den, om du vill, Sirius", sa han. "Det räcker till oss båda."

"Får jag?" sa Sirius förtjust och rev snabbt upp påsen.

Han började glufsa i sig chips hungrigt och kände att livet inte kunde vara bättre i den stunden. Det kändes himmelskt att få vila fötterna medan man åt chips sittande högt ovan marken i en lastbil och körde mot Dorset med en mugglare till sällskap. De starka strålkastarljusen från lastbilen lyste upp den mörka natten på ett spännande sätt och fick honom att le.

"Vet dina föräldrar att du är på väg till din bästa vän i Godric's Hollow, Sirius", frågade Joe.

"Jo, det tror jag. De borde i alla fall gissa sig till det vid det här laget", sa han flinande.

"Så du gick hemifrån utan att tala om det för dem."

"Nä, inte riktigt. Jag talade om att jag stack innan jag stack."

Han tänkte på hur hans mamma legat förstenad på hallgolvet när han stigit ut genom ytterdörren. Minnet av det fick hans leende att breddas och han hoppades att hans pappa kommit hem riktigt sent från sitt ärende. Det hade varit rätt åt hans mamma om hon blivit liggande kvar på golvet en längre stund.

"Vad tyckte dina föräldrar om att du stack då?" sa Joe bekymrat.

"Det vet jag inte. Jag stannade inte för att ta reda på saken, men jag gissar att de är arga", sa han glatt. "De är för det mesta alltid arga på mig."

"Gör du mycket saker som förargar dem då?"

"Absolut! Det har varit en ambition jag haft."

Joe sneglade på honom och kunde inte låta bli att skrocka roat när han såg Sirius spefulla min.

"Så du är en bråkmakare då, Sirius."

"Japp. Den värsta i min skola."

"Det ante mig", log Joe utan att verka förvånad. "Du får gärna ta av cocacolan också om du vill. Du måste vara törstig efter all chips du ätit."

Sirius sneglade in i chipspåsen och kom på att han nästan tömt den helt. "Oj, ni skulle ju också ha", sa han bestört.

"Det gör inget. Ät du bara. Du verkar hungrig."

"Jag hoppade liksom över middagen ikväll", erkände han skruvande upp korken i cocacola-flaskan. Han smakade försiktigt på den ovanliga drickan och fann den även godare än ginger ale-drycken han blivit bjuden på i puben.

"Jag hade det på känn när jag såg dig", log Joe. "Du är inte den första tonåringen som åkt med mig på natten."

"Jag är glad att jag får åka med er. Jag började bli ganska trött om fötterna."

"Det blir man om man inte är van att gå långa sträckor. Var är det du bor?"

"I Godric's Hollow."

Joe fnös. "Jag menar, var bor dina föräldrar?"

"I London."

"Så du ska flytta in hos din bästa vän nu då."

"Japp", sa han bestämt.

"Blir det inte svårt för dig att fortsätta i din skola om du flyttar så långt från London plötsligt?"

"Nä, jag går på internat. Det är samma skola min bästa vän går på, så hans föräldrar kan lämna oss båda till tåget i höst."

"Vem ska betala din skolavgift i höst då?"

Sirius rynkade pannan. "Vad är skolavgift?"

"Det är den avgift ens föräldrar betalar till skolan om man går på internatskola. Det brukar inte vara gratis såsom vanliga skolor."

"Jaså, det visste jag inte! Jag har aldrig gått på en vanlig skola. Fast Hogwarts kostar inget för mig. Det är bara böckerna och skoluniformen som kostar."

"Är du nu helt säker?" sa Joe bekymrat. "Jag har aldrig hört om en internatskola som inte tar betalt åtminstone för mat och logi för barnen."

Sirius funderade på saken och kom på att han faktiskt inte visste om Hogwarts var gratis eller ej. De hade aldrig talat om pengar hemma. De var ganska välbärgade och hade ingen brist på pengar. Det var allt han visste. Hur mycket eller lite hans föräldrar betalt för hans skolgång på Hogwarts hade aldrig diskuterats.

"Mr Potter vet säkert om det kostar att gå på Hogwarts", sa han fundersamt. "Om det är dyrt, kan min morbror Alphard säkert betala för mig. Han har sagt att jag är hans favoritsysterson."

"Du menar alltså att du tänker fortsätta din skolgång även om du rymt hemifrån."

"Självklart! Ingen ska hindra mig från att ta min examen från Hogwarts!" sa han bestämt. "Om mamma försöker med nåt ska jag skriva till professor McGonagall om det."

"Det låter bra", sa Joe belåtet. "Skola är viktigt och jag är glad att höra att du vill gå det klart."

Sirius fann hans ord konstiga. Han hade aldrig ens fått för sig att inte gå klart Hogwarts. Vem i all sin dar ville sluta efter bara en grundexamen i trollkonst? Det var det tokigaste han hört.

"Hur länge har ni kört långtradare?" sa han nyfiket för att byta samtalsämne.

"Det har blivit många år. Jag jobbade inom bygg när jag var ung, men började köra lastbil som tjugosexåring och gick över till tung lastbil för femton år sen. Jag kan nog de flesta vägarna utantill i både England och Skottland vid det här laget."

"Då vet ni vägen till Godric's Hollow från Dorchester också."

"Det gör jag. Tyvärr är jag på väg till Cornwall och kan inte köra dig längre än Dorchester, men jag kan lämna av dig på en bensinmack utanför stan. Där finns en karta jag kan visa dig så att du hittar fram själv."

"Det låter bra", sa Sirius belåtet.

Han började känna sig sömnig efter den långa kvällen. Vreden hade lagt sig för länge sedan och adrenalinet som gett honom styrka i början hade klingat av. Värmen i förarhytten gjorde honom dåsig och han kände ögonlocken falla.

"Stäng cocacola-flaskan om du ska sova en stund. Jag väcker dig sen när vi kommer till Dorchester", sa Joe vänligt.

"Visst", mumlade han och tog en bättre ställning på sätet innan han somnade av utmattning.