Klockan var efter tre på morgonen när Joe lämnade Sirius utanför Dorchester. Han parkerade sin långtradare för att köpa kaffe och korv åt sig och Sirius och gav sedan Sirius en av kartorna han hade liggande i lastbilen. Medan de åt tittade de på den tillsammans och Joe visade vägarna Sirius behövde ta för att komma till Godric's Hollow.

"Här, ta en tia så att du har till nödfall ifall nåt går fel", sa han till slut när han tog adjö av honom.

"Nej, jag kan inte ta era pengar!" sa Sirius bestört.

"Kan du visst. Du kan inte gå land och rike runt helt utan pengar", envisades han och lade sedeln i hans ficka. "Lycka till nu! Jag hoppas du hittar till Godric's Hollow utan problem."

"Tack, och tack för skjutsen", log Sirius.

Han blev stående på vägen för att titta när Joe körde iväg med sin långtradare. Det såg häftigt ut och han kände sig glad över att ha fått åka med den. När ljusen från långtradaren försvann bakom horisonten tog han sin ryggsäck och började gå på vägen mot norr.

Morgonen var på väg när Sirius äntligen såg skylten för Godric's Hollow framför sig. Han hade gått oavbrutet sedan han lämnat bensinmacken i Dorchester och kände sig återigen trött i benen. Han var inte riktigt tränad till att gå miltals på en och samma gång, men hade tillräckligt bra kondition för att klara av det. Det fick man när man gick på Hogwarts och behövde springa upp och ner de långa trapporna dagarna i ända.

Synen på Godric's Hollow fick hans ögon att skina. Byn hade blivit det käraste han hade utöver Hogwarts. De var de två ställen han kunde kalla för hem i världen: huset Potters ägde och hans älskade skola. Han snabbade på stegen för att komma fram fortare och steg tio minuter senare in genom grinden till den villa Potters bodde i. Där saktade han av och kände hur hjärtat började återigen banka hårt. Han kunde inte låta bli att känna sig rädd att hans föräldrar tagit sig hit och väntade på honom. Skulle mr och mrs Potter låta dem ta honom hem med sig?

Utan att veta svaret på den frågan steg han bävande till dörren och knackade på den. Det dova ljudet av portklappen kändes eka i tystnaden, som omgav den lilla byn så tidigt på morgonen. Sirius kände hur spänningen grep om honom medan han lyssnade på ljudet av fotsteg som hördes inifrån huset. Det lät som om de kom först från trapporna innan någon närmade sig dörren och sedan vreds låset på dörren.

"Sirius!" fick mr Potter ur sig bestört när han öppnade dörren. "Vad tusan gör du här?"

Han hade haft trollstaven framme, men stoppade den nu i pyjamasfickan och drog Sirius in i huset kramande om honom. Efter att ha låst dörren igen vände han sig för att se på Sirius och kupade sina händer om hans ansikte med oro i blicken.

"Hur har du tagit dig hit?"

Innan Sirius hann svara hördes Euphemia Potter ropa från övervåningen: "Vem är det, älskling?"

"Det är Sirius", svarade Fleamont Potter.

"Sirius?" Mrs Potter kom förbluffat nerför trapporna. "Vad gör du här och den här tiden på morgonen, Sirius? Klockan är ju inte ens sex ännu!"

"Jag vet, men det tog mig hela natten att ta mig hit."

"Hela natten! Å, för Merlins skull!"

Mrs Potter skyndade sig fram för att krama om honom och såg sedan oroligt på honom för att kontrollera att han var oskadd.

"Du kan väl inte ha gått hela vägen från London!"

"Inte hela. Jag fick skjuts med en långtradare till Dorchester."

"Det var ju tur", sa mr Potter. "Men varför skickade du inte din uggla till oss? Vi hade ju hämtat dig om vi vetat!"

Sirius gjorde en grimas när han kom på att han glömt sin fjälluggla hem.

"Jag glömde ta med mig Pongo när jag stack hemifrån", erkände han bedrövat.

"Nå, det löser sig. Ugglor är smarta djur, så han borde komma på var du är snart nog", sa mr Potter lugnande.

"Vad är det som pågår?" hördes James Potters sömniga röst från övervåningen.

"Sirius har kommit, James", ropade hans mamma.

"Sirius!" James sprang nerför trapporna med en fåraktig min.

"Merlins pösiga brallor! Vad gör du här? Din mamma sa ju att du inte fick komma hit innan Bellas bröllop!"

"Jag vet. Jag frågade inte om lov när jag stack."

Ett brett flin spred sig på James ansikte och han kramade skrattande om sin bäste vän.

"Perfekt! Då slipper vi det bekymret!"

"Inte riktigt", anmärkte mr Potter förståndigt. "Vi hade helst velat höra vad som hänt och varför du rymt hemifrån, Sirius."

"Fast i köket. Jag måste fixa frukost till Sirius. Han måste vara hungrig om han gått hela natten", sa mrs Potter som skyndade sig till köket för att sätta på spisen och börja steka ägg och bacon.

De andra följde efter och mr Potter hjälpte till med att sätta på teet och skära bröd.

"Berätta då! Har du verkligen rymt hemifrån?" sa James ivrigt när han slog sig ner vid det lilla köksbordet. De hade ett mindre, runt bord i köket, eftersom de hade en fin matsal med det stora matbordet på andra sidan hallen.

"Jo, det har jag. Jag går aldrig mer hem igen", sa Sirius bestämt. "Jag fick nog igår kväll när mamma försökte använda crucio på mig."

Mrs Potter tappade stekspaden till golvet med ett skrämt läte. "Du menar inte … Det kan inte vara sant!"

"Jo, det är visst det", sa han sammanbitet. Minnet från kvällen sköljde över honom igen och han knöt sina nävar av ilska. "Mamma blev galen igår när jag gick till en mugglarpub utan lov. Hon sa att hon skulle lära mig att respektera min renblodiga familj och försökte sen förbanna mig med sin trollstav."

"Å, du store tid", viskade mr Potter i fasa.

"Hur kom du undan då?" sa James andlöst.

"Jag förhäxade mamma med petrificus totalus och stack. Som tur var, var pappa ute för stunden, så jag hade bara mamma och Regulus att duellera med."

"Vilken tur att du är en så duktig duellant då", sa mr Potter med lättnad i rösten. "Jag är oerhört stolt över dig, Sirius! Du gjorde alldeles rätt i att komma hit. Vi tar dig alltid emot med öppna armar. Du kan kalla vårt hem ditt eget hädanefter."

Sirius sken mot honom, men kunde inte säga något då det stockade sig i halsen helt plötsligt.

"Älskade pojk!" sa mrs Potter med tårar i ögonen och kramade om honom hårt. "Du är trygg här. Vi låter ingen skada dig!"

Mr Potter tog stekspaden från golvet och fortsatte steka frukosten då hans hustru verkade inte klara av det för stunden. Hon torkade sina ögon och smekte Sirius i det svarta håret som han låtit växa till axellångt det senaste året.

"Vi borde kanske klippa ditt hår lite grann", sa hon när hon kände på längden.

"Nej. Jag gillar att ha håret långt."

"Gör du? Nå, då får du väl ha det så", sa hon med ett leende. "Du är en så fin pojke. Vi är så glada att du tog dig tryggt hit! Bara tanken på att du varit helt ensam ute på vägarna i natt får ju nackhåren att resa sig på en."

"Det är ingen fara med mig, mrs Potter", försäkrade han.

"Säg tant Phemie hädanefter. Du kan ju inte kalla mig för mrs Potter om du bor hos oss och vi tar ansvar för dig."

"Visst, tant Phemie."

"Mig kan du kalla för farbror Flempan", sa Fleamont Potter då.

"Flempan!" sa James mållöst då han aldrig hade hört någon kalla sin pappa för det.

"Det var ett smeknamn jag hade i min ungdom", förklarade han med ett leende. "Jag tror att det passar bättre i Sirius mun än farbror Fleamont."

"Det låter perfekt, farbror Flempan", flinade Sirius och fick honom att skrocka.

"Nå, här kommer frukosten nu då", sa han och gav honom en full tallrik med mat.

"Å, vad gott", sa Sirius innan han högg hungrigt in på maten.

"Var är min frukost, pappa?" sa James förvånat.

"Du får hjälpa mig att duka bordet först, James", sa mrs Potter som gått fram till skåpet för att ta tallrikar åt de alla.

"Så Sirius blir serverad mat, men jag får ta själv", sa James indignerat, men reste sig ändå för att hjälpa henne.

"Han har gått hela natten medan du sovit i din säng", påpekade hans mamma lojt och gav honom sedan bestick att bära till bordet.

De slog sig alla ner tillsammans för att äta med Sirius. Det var lite tidigt för det, men i den stunden kunde man inte ens tänka att gå och fortsätta sova. Inte utan en ordentligt frukost i alla fall.

"Nå, nu när vi har Sirius här behöver vi nog berätta för honom om våra planer", sa mr Potter när han svalt sin första kopp med te.

"Absolut, och vi måste gå igenom innehållet i hans ryggsäck för att se att han har allt han behöver för i sommar", sa mrs Potter. "Jag behöver hinna ta mig till affärerna i tid om det behövs."

"Ska vi åka till Frankrike igen?" sa Sirius hoppfullt.

"Självklart. Vi har faktiskt köpt stugan där nu så att vi äger den", berättade mr Potter. "Jag sålde mitt företag nu i våras och har varit redan till Frankrike för att köpa stugan. Vi känner att vi behöver ha en plats utomlands där vi kan ligga lågt i framtiden, ifall det behövs."

"Ja, minister Minchum har ju inte lyckats stävja mörkrets uppror mer än Jenkins gjorde som minister", sa mrs Potter bekymrat. "Det har bara blivit värre."

"Jag har fattat så långt. Alla i Slytherin är som galna över Voldemort och vill bli dödsätare när de tar sin examen", sa Sirius mörkt.

"Det är inte bara på Hogwarts. Det är skaror av renblodiga som bytt sida och anslutit sig till dödsätare", sa mr Potter bistert. "Ingen vet hur många de är men det viskas om att de är i hundratal redan."

"Det är därför vi känner att det är vist att ordna livet så att Fleamont är fri från sitt arbete och att vi har stugan i Frankrike att fly till vid behov."

"Men vi vill inte fly, mamma", anmärkte James. "Jag har sagt det till er och håller fast vid det. Både jag och Sirius vill kämpa mot dödsätarna tillsammans med Fenixorden."

Mr och mrs Potter bytte bistra blickar med varandra.

"Det är uteslutet så länge ni går i skolan", sa mr Potter strävt. "Och det gäller dig också, Sirius."

"Vi vet att vi inte kan hindra er från att kämpa om ni vill göra det sen när ni tagit er FUTT-examen från Hogwarts, men innan det är det totalt förbjudet", sa mrs Potter strängt. "Jag skriver till Dumbledore om saken om ni försöker göra nåt innan er examen."

"Så det är lika bra att du ger dig i saken nu, James. Du får inget gehör för det", tillade hans far.

James grymtade frustrerat, men sa inget mer. Det var tydligt för Sirius att han bråkat med sina föräldrar om det redan den gångna helgen och erkände sig slagen för stunden.

"Jag går gärna klart skolan", sa Sirius. "Fast sen ska jag ansluta mig till Fenixorden om dödsätarna ännu stör friden i landet."

James mötte leende hans blick. "Ja, vi har förberett oss redan länge för det."

"Det har vi och vi ska fortsätta göra det nästa år i skolan."

"Jo, tack. Vi hörde av James vad det är för böcker ni läst", sa mr Potter avmätt.

"Och vi tycker att ni är för unga att läsa sånt", tillade mrs Potter.

"Ni kan dock inte hindra oss från det", sa James trotsigt.

Hans far drog en suck. "Nej, jag antar det."

"Får jag fråga …? Jag tänkte … Har Hogwarts en skolavgift och är den dyr i så fall?" svamlade Sirius med oro i rösten.

"Självklart inte! Hogwarts har alltid skaffat sina pengar på andra sätt än genom skolavgift", sa mrs Potter. "Man vill ju kunna ta emot alla magiska barn i landet oavsett deras ekonomiska förutsättningar."

"Vad skönt!" Sirius log när lättnaden sköljde över honom. "I så fall behöver jag bara nya skolklädnader och böcker till det kommande året då, men jag tror att min morbror Alphard kan ge mig pengar för det."

"Om inte, så betalar vi det gärna", sa mr Potter. "Du ska inte gå och oroa dig för pengar så länge du går skolan. Vi har så det räcker."

"Tack, men jag skriver gärna till min morbror och frågar om saken. Han har inga egna barn, så jag tror att han gärna sponsrar mig."

"Gör du det, men tala om för oss vad han svarar", bad mrs Potter.

"Visst."

De höll på att avsluta frukosten när de såg Sirius svartvita fjälluggla flyga mot huset.

"Där kommer Pongo", sa James som såg honom först. "Och han verkar bära med sig ett illvrål."

"Det var ju oväntat", sa Sirius med sarkasm, men mr och mrs Potter skakade endast på huvudet utan att orka säga något.

De fann det vara höjden av oförskämdhet av mrs Black att skicka ett illvrål efter sin son när hon försökt använda oförlåtliga förbannelser på honom. Om de inte velat spara Sirius från obehag, hade de anmält henne till myndigheter för det vidriga brottet hon gjort sig skyldig till. Det var inte längre bara vanvård, det var ett brott som hade gett henne livstidsdom på Azkaban.

Sirius öppnade fönstret åt Pongo, som flög in hoande vänligt mot honom som för att be om ursäkt för att han kom med ett illvrål.

"Det är inte ditt fel, Pongo. Jag är bara glad att se dig", sa Sirius klappande honom varmt innan han öppnade brevet och släppte lös sin mammas vrålande röst i köket.

"Du är den värste och oförskämdaste pojken som någonsin gått på denna jord! Du är en avskyvärd blodsförrädare, smutsigare än alla smutskallar och världens vidrigaste avskräde! Du har dragit skam över dig själv och över din familj för sista gången och är inte längre berättigad att bli kallad vår son! Din far och jag är överens i saken och ska göra dig arvlös! Vi ska kontakta familjen om dig för att berätta för alla hur du attackerat din egen mamma på det skamlösaste sättet som finns och att du inte längre har tillhörighet i den anrika och ärevördiga ätten Black! Vi har strukit bort ditt namn från familjeträdet och förintat minnet av dig! Vi vill aldrig mer se dig och förbjuder dig att någonsin mer sätta din fot i vårt hem! Du kan räkna dig hädanefter som föräldralös och utan någon familj!"

"Det var inte dåligt! Hade jag vetat att jag blir utkastad ur släkten bara genom att förhäxa mamma, så hade jag gjort det för åratal sen", sa Sirius med ett snett flin när Walburga Blacks röst dog bort. "Nu slipper jag ju leta reda på en mugglare att gifta mig med för den sakens skull."

James föll i skratt. "Du är då den tokigaste av alla tokar, Sirius."

"Jag vet", flinade han.

Mr och mrs Potter hade suttit tysta på sina platser, men med plågade miner. Nu öppnade mrs Potter sin mun och sa: "Det var hemskt oförskämt av din mamma att skicka dig ett sånt illvrål, käre Sirius. Jag är så ledsen och hoppas att du vet att du inte alls är familjelös nu. Vi är din familj och älskar dig som en son."

Han log mot henne. "Jag vet. Jag visste i natt att jag kunde komma hit och lita på er. Det var aldrig nån tvivel om saken."

"Bra. Då glömmer vi det där dåraktiga illvrålet och går och ser till ditt rum uppe. Du får ta gästrummet som ditt eget nu. Det är onödigt att du delar rum med James, om du ska bo här helt."

"Passar mig."

På gott humör följde han mr Potter upp till övervåningen. Han kände sig överlycklig över att få vara där och för att hans mamma skickat Pongo med illvrålet så att han fick honom tillbaka. Pongo var det enda han någonsin fått av sina föräldrar som han älskade och han lämnade honom i ugglehuset på vinden innan han gick för att hjälpa mr Potter med att göra i ordning sitt nya rum.

"Får jag sätta affischer på väggarna", frågade han.

"Självklart, fast lät bli att använda den permanenta fasthäftningsförtrollningen, är du snäll. James har berättat vad du gjort med ditt rum hemma hos dina föräldrar."

Han skrockade roat. "Jag lovar."

De följande dagarna förberedde Potters inför resan till Frankrike. Mrs Potter var iväg till affärer för att skaffa mer kläder åt Sirius och mr Potter tog ner en gammal Silverpil från vinden för att pröva om man ännu kunde flyga med den.

"Den drar lite åt höger, men jag tror att man kan flyga över Engelska kanalen med den ändå", sa han när både han, James och Sirius prövat kvasten.

"Det funkar fint", sa Sirius.

"Ja, jag tror det är bättre att du flyger med en egen kvast än bakom James."

"Det tycker jag med", flinade James och fick Sirius att skratta.

Han hade varit på ett oerhört gott humör ända sedan han anlänt till Godric's Hollow. Det var som om han blivit fri från bojorna av att heta Black och fick vara sig själv utan att någon klagade på honom hela tiden. Han hörde inget mer från sina föräldrar och var lättad över det, men gick och dividerade med James ifall hans mamma skulle fortsätta skicka illvrål till Hogwarts åt honom ifall han förhäxade Regulus.

"Jag kommer ju aldrig kunna låta bli att förhäxa Regulus. För det första är han en irriterande skvallertacka och sen är han en förbannad slytherinare", sa han på morgonen tre dagar senare, när de gjorde sig i ordning för att äntligen åka till Frankrike.

"Ja, du har rätt. Du kommer säkert att få illvrål efter att han gråtit i sina brev hem över saken", sa James torrt.

"Precis min tanke."

"Ni har båda fel", inflikade mrs Potter, som gav dem precis deras frukost och hörde diskussionen. "Du ska aldrig mer få några illvrål från din mamma, Sirius. Jag har redan talat med Fleamont om saken och vi har bestämt oss för att skriva till professor McGonagall om det som hänt. Hon är din elevhemsföreståndare och behöver veta att du inte längre är försörjd av dina föräldrar. Hon kommer då se till att mrs Black inte kan skicka post till dig på Hogwarts."

"Kan man hindra post att nå en på Hogwarts?" sa James förvånat.

"Det är klart man kan. Det finns skyddsbesvärjelser som man kan sätta upp mot oönskad post och man använder dem vid behov på Hogwarts. Speciellt i fall där barn behöver skyddas."

"Hur sätter man upp såna skyddsbesvärjelser? Jag hade gärna satt upp det själv", sa Sirius intresserat.

"Tyvärr kan inte jag det. Det är väldigt avancerad magi och jag tror att det är endast Dumbledore som kan använda sig av det. Möjligen McGonagall också. Besvärjelsen måste ju förhindra ugglor att leverera post som de är ålagda att leverera, vilket är närmast omöjligt. Postugglor är de envisaste varelser som finns och gör allt i sin makt för att leverera posten fram till den avsedda mottagaren."

"Vad händer med dem när man använder skyddsbesvärjelsen mot posten de levererar då?"

"Vad jag hört om besvärjelsen, så kommer ugglan att förvirras när den får post till en mottagare som inte tar emot post från den avsändaren. Den kommer då att flyga ut för en kort flygrunda, men återvända sedan hem med posten och lämna den tillbaka till avsändaren, varpå posten kommer att explodera och försvinna ut i ingenting."

"Å, det hade ju varit häftigt att se!" sa James förtjust.

"Verkligen", log Sirius. "Betyder det att ugglan ifråga tror sig ha levererat posten till rätt person?"

"Ja, jag tror det. Fast jag har ju aldrig sett den besvärjelsen i funktion, så det här är bara hörsägen som jag upprepar."

"Jag ska absolut fråga McGonagall om saken", sa Sirius bestämt. "Jag hoppas hon kan lära mig hur man gör."

"Det hade verkligen varit bra att kunna, eftersom det är en lappuggla på väg hit igen", anmärkte James, som stirrade bistert ut genom fönstret.

Sirius vände sig bleknande dit, men drog lättad andan. "Det där är inte min mammas lappuggla. Det är min morbror Alphards."

"Då måste det vara hans svar till din fråga", sa mrs Potter som reste sig för att öppna fönstret.

"Jag har ännu inte skickat iväg nåt brev till honom, så det kan inte vara svaret vi väntar på."

"Men jag trodde att du skrev brevet redan för två dar sen!"

"Du sa åt mig att skriva brevet då, men jag hann inte eftersom jag var ute hela dan med James", erkände Sirius med ett skyldigt flin.

"Jaså", sa mrs Potter korthugget, men tog sedan emot den stora lappugglan för att lossa brevet från dess fot. "Här har du, Sirius", sa hon sträckande fram brevet till honom.

"Tack", sa han och öppnade det snabbt.

"Käre Sirius!

Jag fick ett brev från min syster om vad som hänt i helgen. Jag hoppas hon inte skadade dig svårt då, eftersom jag annars har lust att göra ett besök på Grimmaldiplan som jag säkerligen kommer att få ångra senare. Jag förmodar att du är hemma hos Potters nu och mår bra. Om inte, skriv till mig genast. Jag kommer i så fall för att hämta dig och ta dig hem till mig. Du ska inte gå och tro att du är hemlös eller familjelös bara för att din mamma är en sådan idiot. Ursäkta uttrycket, men du vet vad jag menar.

Du kan alltid räkna med mig som din morbror, även om resten av släkten är vad den är. Jag ska försörja dig så länge du går skolan och hjälper dig i allt vad du behöver. Jag bifogar lite pengar i brevet så att du klarar dig för stunden, men jag hoppas att du skriver och berättar om du behöver mer. Jag behöver även veta om dina planer för sommaren.

Jag har ett rum du kan få hos mig om du vill komma hit, men du får gärna stanna hos Potters också. Jag vet ju hur bra du trivs där och i så fall kommer jag på besök i augusti för att ta dig till Diagongränden och skaffa dig allt inför skolåret. Du kan ta min gamla skolkoffert om du behöver.

Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Kom ihåg det, ifall din bror eller andra i familjen försöker ge sig på dig. Du och Andromeda är mina favoriter och kommer alltid att vara det.

Har du förresten hört om den lilla flickan hon har numera? Hon heter Nymphadora och är det mest bedårande flickebarnet jag sett. Hon är en metamorfmagus och har violett hår. Du skulle gilla henne, det är jag säker om.

Skriv till mig snarast och berätta hur du har det.

Din morbror Alphard"

Sirius ansikte sken när han vek ihop brevet och kollade i kuvertet för att se hur mycket pengar som fanns där. Hans morbror hade bifogat hela fem galleoner med brevet och han lade dem leende på bordet.

"Jag behöver inte skriva för att berätta vad som hänt. Morbror Alphard vet redan", sa han belåtet. "Han säger att han ska försörja mig hädanefter och hämtar mig i augusti för att ta mig till Diagongränden för mina inköp."

"Det låter ju bra", sa mrs Potter leende. "Du behöver skicka ett svarsbrev till honom nu direkt innan vi flyger iväg så att han vet att du är i Frankrike. Vi kommer ju inte hem därifrån förrän sista veckan i augusti."

"Du har rätt. Jag skriver till honom med det samma."

Sirius drack snabbt upp sin juice och sprang sedan upp till sitt rum för att författa ett kort svar om sina planer för sommaren. Samtidigt som lappugglan flög iväg med brevet den morgonen för att återvända till sin ägare, låste mr Potter huset och de fyra satte sig på sina kvastar för att påbörja sin flygning söderut mot havet för att ta sig till stugan i Bretagne. Planen var inte enbart att tillbringa hela pojkarnas sommarlov där för att de skulle ha roligt på Atlantkusten utan även för att slippa allt det otäcka som höll på att hända i Storbritannien med mörkrets uppror och attackerna som gjordes mot mugglare och mugglarfödda överallt.