Jullovet kom som ett välkommet avbrott för de alla, speciellt för Remus som känt att han ville vara hemma hos sin mamma, som blivit sämre för varje gång han sett henne den hösten. Han tillbringade en bitterljuv jul med henne tillsammans med sin pappa vetande om att det var sista julen de hade som familj. Utan ett mirakel skulle mrs Lupin inte se slutet av den vintern.

Det hade blivit dagen efter nyårsdagen innan James och Sirius fick något brev från Remus det lovet. De hade endast fått en julhälsning från Lupins på juldagen, men inget från Remus personligen. De satt i vardagsrummet spelande Knallinafs när de fick syn på den skrikuv Remus haft sedan sin elvaårsdag.

"Det där är Kikki", sa James som reste sig snabbt för att gå och öppna fönstret till den lilla ugglan.

"Äntligen! Jag trodde att Remus glömt oss helt", sa Sirius ställande sig upp för att se när James öppnade brevet Kikki kommit med.

"Hej Sirius och James!

Jag kommer inte till skolan på onsdag. Det är ju fullmånenatt då och jag skulle ändå ha stannat hemma i ett par dagar, men stannar nu till söndagen. Mamma dog igår kväll och jag är hemma med pappa. Mina morföräldrar har varit här med oss, men de ska åka hem imorgon. Det är inte bra om de är här under fullmåne då de inte vet att vi är trollkarlar ens, än mindre vad jag är.

Vi syns i skolan!

Remus"

James och Sirius stirrade på brevet med chock. De visste ju att Remus mamma hade varit döende, men de hade inte fattat att hon skulle dö så plötsligt. Remus hade visserligen varit rädd för det, men det var ändå chockerande nu när det hände.

"Tänk om ens mamma dog så där", sa James bedrövat.

"Det hade inte alls varit nån sorg", sa Sirius ironiskt.

James hajade till och gav honom en frän blick. "Sluta med det där! Jag fattar väl att din mamma inte är nån att sörja över, men Remus måste vara förtvivlad för tillfället."

"Jag fattar väl det också", sa Sirius avmätt.

"Vi måste skriva till honom och beklaga sorgen."

"Det låter så väldigt vuxet när du säger så där."

James suckade. "Det gör det. Fast vi är ju nästan vuxna redan. Jag fyller sjutton i mars och du är redan sjutton."

"Jag vet", sa Sirius som blickade ut i den gråa januaridagen. "Och ändå är vi för unga för att ge oss in i den strid som pågår därute. Det är nästan krig redan och vi måste stanna på skolbänken istället för att gå och fråga Aurorkontoret om de behöver mer hjälp."

"Jag tror knappast att aurorerna tar emot unga skolpojkar i vår ålder."

Sirius drog en suck. "Förmodligen inte, men vad är det vi ska göra då. Enligt McGonagall är striden mellan aurorerna och dödsätarna, medan vi i alla år har tänkt att vi ska bli medlemmar av Fenixorden."

"Jag vet. Vi får kolla upp saken närmare sen när vi tas på allvar. Det är ingen idé att fråga Dumbledore om saken innan vi går sjuan i alla fall. Han är precis som alla andra och håller oss som ungar så länge vi går på Hogwarts."

"Det är så orättvist! Vi hade mycket väl kunnat vara med på kampen mot dödsätarna redan", utbrast Sirius bittert. "Vi är båda skickliga i trolldom och kan klara oss i de flesta situationer utan problem."

"Fast inte helt. Kommer du ihåg när vi hade lektionerna om de oförlåtliga förbannelserna i höst? Du var den enda av oss som kunde stå emot imperiusförbannelsen, medan jag gjorde kullerbyttor som bara den."

Sirius flinade över minnet. Deras nya lärare i försvar mot svartkonster hade talat om för dem att Dumbledore ville att de såg de tre oförlåtliga förbannelserna i aktion så att de var förberedda på verkligheten utanför skolan. Därmed hade han visat både crusiatusförbannelsen och avada kedavra-förbannelsen på en råtta han förvandlat åt dem från en hårborste. Sedan hade han lagt på varje elev den ökända imperiusförbannelsen för att se om de kunde motstå den. Det var den enda av de tre förbannelserna som hade ett annat försvar än att undvika att bli träffad av den, men endast om man hade sinnesnärvaro att stå emot den.

Sirius hade tyckt att det varit löjligt att göra kullerbyttor och hade försökt låta bli, vilket fått honom att göra bara två innan han stoppat sig själv. Han hade fått tjugo poäng för Gryffindor för det och blivit berömd för sin motståndskraft. James hade å sin sida gjort alla kullerbyttor läraren bett honom om medan han varit under förbannelsen. Han hade inte ens kommit på att stå emot den tvingande tanken som lagts i hans hjärna om saken.

"Undrar hur Remus kommer att orka skolan nu när hans mamma dött. Han har varit lite håglös hela hösten och lär inte bli bättre nu när han har begravningar och annat otrevligt att tänka på", sa James bekymrat återvändande till ämnet de haft från början.

"Jag vet inte. Vi får bara göra vårt bästa för att stötta honom", sa Sirius med en suck. "Vi får turas om att skriva anteckningar åt honom på lektionerna han missar igen."

"Det får vi göra. Kom, så går vi och skriver ett svar till hans brev. Vi kan fråga mamma om vad man bör säga, för jag har då ingen aning."

"Bra idé. Tant Phemie vet säkert", sa Sirius och följde honom till köket där James mamma höll på med middagen.

Såsom väntat var återkom Remus till skolan på söndag kväll med bister min och begråtna ögon. Hans mamma hade varit död i en vecka vid det laget, men han hade fortfarande svårt att greppa det och sa inte ett ord utöver hej, när han såg sina bästa vänner. De kramade om honom utan några ord alls och satt sedan i tystnad den kvällen hjälpande honom med läxorna. Pettis var inte på plats då han fått straffkommendering redan, men Remus kände endast lättnad över det. Pettis hade förmågan att släppa ur sig tanklösa ord i fel sammanhang och Remus var inte upplagd för stunden att höra honom kommentera hans mammas död på något sätt.

Begravningen var satt till den kommande fredagen och Remus var menad att åka hem igen då för att stanna hemma den helgen. Det gjorde att han var i skolan bara fyra dagar innan han tog sig därifrån genom eldstaden på McGonagalls kontor och missade genom det det första undervisningstillfället de hade i spöktransferens den lördagen.

Den söndagskvällen var Remus mer samlad när han återkom till skolan. Begravningen hade fått honom att inse dödens slutgiltighet och han var inte längre i chock som i början. Istället kände han sorgen tungt över sig, men ville inte prata om det och satt tyst hela den följande veckan. Han gjorde mekaniskt sina läxor och försökte även fatta hur man transfererar sig på lördagen, men försöket misslyckades totalt. Han kunde inte koncentrera sig alls på det deras lärare sa och började undra om hans pappa slösat bort de tolv galleoner kursen kostat.

"Kom, vi går till vårt krypin och sitter där ifred", föreslog James som märkte på honom att han inte orkade vara med.

"Det låter som en bra idé", sa Remus lågmält och vände sig för att lämna stora salen där de haft sin transferenslektion.

I samma stund kom McGonagall in dit och skyndade sig fram till de fyra pojkarna. "Black, följ med mig. Rektorn vill tala med dig", sa hon kort.

Sirius stirrade förstummat på henne, men följde sedan efter henne utan ett ord.

"Vi går dit vi sa vi skulle", ropade James efter honom och han nickade till svar.

"Vad vill professor Dumbledore mig?" sa Sirius förvirrat när McGonagall tog honom till den gargoyle som han visste vaktade rektorns kontor.

"Det får du höra strax", sa hon och följde honom uppför de rörliga trapporna. Hon ledde honom raka vägen in till det runda kontor där Dumbledore stod vid fönstret väntande på dem.

"Där är du ju, mr Black", sa han vänligt. "Var så god och sätt dig."

Han visade på stolen framför sitt skrivbord och gick själv för att sätta sig på andra sidan. McGonagall stannade i rummet sättande sig bredvid Sirius i tystnad.

"Jag har tyvärr dåliga nyheter till dig, Sirius", sa Dumbledore med en beklagande röst.

"Vadå, sir?"

"Din morbror Alphard har dött."

Sirius bleknade chockat. "Vad menar ni? Hur kan han dö? Han är ju inte ens gammal!"

"Jag ska berätta det för dig, även om din familj säkert inte vill det, men jag anser att du har rätten att veta", sa Dumbledore allvarligt. "Han var ju den som tog över försörjningen för dig i somras när din familj kastade ut dig och jag vet hur nära honom du var."

"Ja, jag vill absolut veta!" sa han häftigt.

"Jag tror inte du visste var din morbror låg i konflikten med mörkrets uppror. Jag gissar att han aldrig talade med dig om det, eller hur."

"Nej."

"Nå, han var på de mugglarföddas sida och har tillhört en grupp trollkarlar som i hemlighet har jobbat för att hjälpa mugglarfödda att fly undan dödsätare. Som du säkert förstår, finns det spioner på båda sidor och vi får ibland höra i förväg om räder som planeras mot vissa personer i landet. Det gör att vi kan försöka flytta på dem och gömma dem undan innan dödsätarna får tag på dem, och det är i den funktionen din morbror arbetat. Han har räddat minst ett dussin mugglarfödda från döden bara det senaste året."

Sirius stirrade storögt på Dumbledore. Det lät som om hans morbror var en riktig hjälte.

"Hur dog han då?"

Dumbledore mötte McGonagalls blick innan han sa: "Aurorerna hade fått ett tips om en planerad räd mot en familj med en mugglarpappa och en häxa till mamma, som hade tre små barn. Det var meningen att de skulle anfallas nu i helgen, så Alphard satte upp ett gömställe åt dem igår. Operationen gick dock inte som det skulle när dödsätarna dök upp i huset i förtid. Vi tror att de blev förvarnade om räddningsoperationen och anföll alla som var på plats."

"Menar ni att min morbror dödades av dödsätare?" utbrast Sirius blekt.

"Jag är ledsen, men det är precis vad som hände. Han vägrade lämna familjen ifråga och hjälpte mamman att fly med de två minsta barnen", förklarade Dumbledore. "Den stora flickan dog när hon sprang framför sin pappa för att rädda honom från avada kedavra-förbannelsen, medan Alphard stred mot dödsätarna för att ge sin kollega tid att ta pappan därifrån. Han kom oskadd undan, men Alphard var chanslös. Enligt rapporten jag fått var det fem dödsätare som anföll dem."

Sirius stirrade vantroget på Dumbledore. Det kändes konstigt att tänka att hans morbror var död, men ännu konstigare var det att höra att han var en hjälte som räddat mugglare och mugglarfödda undan dödsätare. Han hade varit mot allt som hans familj var för. Han var en riktig Black, en sådan som Sirius också ville bli.

"Så han är död", sa han i chock.

"Jag är ledsen, Sirius. Jag vet vad han betydde för dig", sa McGonagall beklagande.

Sirius vände sig för att möta hennes blick. "Visste ni vad min morbror höll på med, professor?"

"Javisst."

"Så ni är precis så insyltad som vi tänkt att ni är!" sa han förstummat, men fick sedan en beslutsam min på ansiktet. "Jag vill också bli det! Jag är myndig nu och kan redan tillräckligt om trolldom. Jag har tränat massor utanför lektionstid också och kan mer än vi lärs på lektionerna. Jag behöver inte ta examen; jag vill döda dödsätare nu!"

"Det är förståeligt att du vill det, Sirius, men vi kan inte låta dig hoppa av skolan. Du kan inte ens transferera dig ännu, vilket är livsnödvändigt därute, och jag vill att du lär dig mer innan jag släpper dig ut i krig", sa Dumbledore allvarligt. "Minerva har berättat om ditt intresse att bli medlem i Fenixorden och jag anser det vara beundransvärt, men varken sällskapet eller Trolldomsministeriet har nytta av dig ännu. Du måste först gå klart skolan."

"Menar ni att jag får bli medlem av Fenixorden?" sa han ivrigt.

"Det får du säkert om du bara tar examen först", sa Dumbledore med ett litet leende på sina läppar.

"James också?"

"James Potter också. Fenixorden rekryterar gärna duktiga trollkarlar till kampen mot lord Voldemort, men jag vill samtidigt säga att aurorerna också kan behöva hjälp. Jag tror att professor McGonagall har nämnt till dig att de behöver både spioner och andra hjälpare i kampen."

"Var min morbror med i Fenixorden?"

"Nej, han var i samarbete med Aurorkontoret. Fenixorden samarbetar självklart också med aurorerna, men vi gör inte i allt på samma sätt som de. Vi är dock på samma sida i striden mot mörkrets uppror."

"Får jag tala med er om det nästa år, när jag ska ta min examen och är tillräckligt gammal för att få vara med på striden, sir? Jag är väldigt nyfiken på Fenixorden, men kan självklart göra allt som behövs för att bringa Voldemort på fall."

"Jag kan absolut tala med dig nästa år om saken, och professor McGonagall gör det säkert också gärna, men kom ihåg att inte tala öppet i skolan om det vi sagt. Det här är hemligheter som man endast talar om bakom lykta dörrar."

"Jag förstår det, sir", sa Sirius allvarligt. "Får jag nämna det här för James, Remus och Pettis? Vi är alla överens om att vi vill kämpa på den rätta sidan mot dödsätare."

"Om du är säker att dina vänner kan behålla hemligheter kan du tala med dem."

"Jag är säker om det. Vi har pratat om det här jättemånga gånger redan och är överens i saken. Vi har inte sagt nåt till nån, men vi har olika gömställen där vi har övat inför det kommande kriget i flera år redan."

Dumbledore höjde ena ögonbrynet en aning innan han mötte McGonagalls blick i förundran.

"Visste du om det, Minerva?"

"Nej, det gjorde jag inte", sa hon och vände sig mot Sirius med rynkad panna. "Vad menar du med gömställen?"

"Här på Hogwarts. Vi går inte utanför skolans område när vi tränar, det lovar jag. Vi har bara vissa ställen vi hittat som inte används av andra."

"Vad är det ni tränar då?" sa Dumbledore nyfiket.

"Förvandlingskonst och försvar mot svartkonster. I höstas tränade vi på att förvandla stenar till kaniner och förstenade dem så att vi kunde spränga dem. Vi läste i en bok att man kan döda sina fiender effektivt på det sättet utan att behöva kunna svartkonster för det. Vi gillar inte svartkonster."

"I vilken bok har du läst om sånt, Black? Det står inget om dödande i de böcker vi har på Hogwarts", anmärkte McGonagall bestört.

"Boken heter Magisk stridskonst och finns i den förbjudna delen av biblioteket", upplyste han med en skyldig min.

"Jag förstår", sa McGonagall torrt.

"Du har väl inte talat om detta med de andra eleverna, Black?" sa Dumbledore bekymrat.

"Nej. Evans lånade boken åt oss, så bara med henne."

"Lily Evans!" sa McGonagall bestört.

"Ja. Hon är mugglarfödd och väldigt oroad över utvecklingen där ute."

"Det är klart hon är", sa Dumbledore. "Hon är en av de smartaste eleverna på skolan."

"Har ni haft henne med på era träningar?"

"Nej, fast hon skulle nog vara med om vi frågade."

"Jag tycker att det är bäst om ni låter bli det. Det räcker att ni fyra håller på med trolldom som man inte ska lära ut till elever på Hogwarts."

"Ingen har lärt ut det till oss, professor. Vi har läst om det själva."

McGonagall grymtade, men sa inget om det.

"Nå, det är bäst att jag håller ett öga på er fyra då. Det låter som om ni är intresserade av Fenixorden allihopa", sa Dumbledore.

"Det är vi", försäkrade Sirius.

"Fast vi talar inte mer om det här nu i år, Sirius. Du får växa ett år till först", sa McGonagall som reste sig från sin stol. "Jag följer dig ut."

Sirius reste sig, men stod ännu kvar med osäker blick.

"Får jag fråga …? Vem ska betala för min skolgång nästa år? Ska jag höra med farbror Flempan?"

"Vänta med det lite tills vi får höra vem som ärver din morbror. Han hade en del pengar som han lämnar efter sig", sa Dumbledore. "Men blir du penninglös, så är jag säker på att mr Potter kommer att betala för dina skolböcker. Annars finns det en fond man kan söka medel från och som professor McGonagall kan hjälpa dig med."

"Vad skönt!" sa han lättad och lämnade därefter rektorns kontor med ostadiga ben.