Sirius gick och väntade entusiastiskt på november. Harry hade blivit eld och lågor över sin Nimbus och berättade glatt om hur bra hans quidditchträningar gick. Han och alla i hans lag var säkra på att vinna det årets quidditchturnering på Hogwarts, och Sirius var lika förväntansfull inför det. Men sedan hände något som fick den kommande quidditchmatchen att hamna i skymundan.

Halloween var den största festen i trollkarlsvärlden och firades på Hogwarts med en stor halloweenbankett i stora salen. Det var dock inte bara Hogwarts som firade det stort, även på andra håll i landet hade man fester och tillställningar som drog mängder med folk. Förutom privata fester i hemmen höll trollkarlspubarna fester både i Hogsmeade och i Diagongränden.

Sirius och Remus hade inte varit ute för att festa på åratal, men beslöt sig nu för att göra det för en gångs skull.

"Harry har det jätteroligt ikväll på Hogwarts och vi kan likväl ha det på vårt håll", sa Sirius bestämt.

Med det tog de sig ut till Läckande Kitteln för att fira med alla andra där och dricka sig fulla av Odgens bästa eldwhisky. De var båda på gott humör och hade inte ett bekymmer i världen. Fullmånenatten hade redan kommit och gått och Remus mådde bra för stunden, vilket fick honom att dricka mer än han vanligen gjorde.

Klockan hade slagit halv tolv på kvällen när Sirius märkte till sin förtjusning ett bekant ansikte i folkvimlet.

"Är inte det där Hattie Greengrass?"

"Var?"

"Där. Ser du …?" Han pekade mot baren där en blond häxa precis beställde ett halvstop med vinglögg. Hon var klädd i en duvblå trollkarlsklädnad och hade det långa håret draperat över axlarna och ryggen som en vacker slöja.

"Det var som tusan!" fick Remus ur sig. "Henne har man inte sett sen hon gick ur skolan."

"Nej, vi brukar bara lyssna på henne på trollkarlsradion."

"Vi måste gå och hälsa på henne."

"Precis min tanke", log Sirius.

De trängde sig igenom folkhopen i puben och hann ifatt Hattie precis innan hon slog sig ner vid bordet hennes sällskap satt runt.

"Hallå Hattie! Det var inte igår!"

Hattie svängde runt och såg förstummat på Sirius.

"Det är inte sant! Sirius Black!" Hon lade ner sitt glas och steg fram för att krama om honom. "Du är inte riktigt en liten pojk längre, Black", flinade hon.

"Tyvärr så växte även jag upp", sa han med glimten i ögat.

"Till en rejält snygg karl, ser jag." Hon såg uppskattande på hans ståtliga skepnad. Han hade alltid varit stilig och hade bara blivit snyggare med åren.

"Du ser inte heller så tokig ut numera", kontrade han leende snett. Hattie hade varit vacker redan i skolan, men kunde nu klassas som en skönhet.

"Du minns väl Remus Lupin?"

"Absolut! Så trevligt att få se er båda här." Hattie hälsade charmant på Remus, men vände sig sedan mot sitt sällskap för att presentera dem. Det var tre häxor och en trollkarl som satt runt bordet.

"Det är här mina vänner: Rosamund Shafiq, Stella Yaxley, Mathilda Fawley och hennes make, Adrian Fawley."

"Dig känner man ju igen, Fawley. Du gick i samma klass på Hogwarts med oss, fast du hörde till Hufflepuff", sa Sirius.

"Sirius Black och Remus Lupin hörde till Gryffindor, precis som jag", sa Hattie till sina vänner och de hälsade alla hövligt på varandra.

"Var inte ni vänner till James Potter?" sa Adrian Fawley. "Jag tycker mig minnas att jag tog en bild på er en gång. Ni var ett gäng på fyra killar i skolan, om jag minns rätt."

"Du har alldeles rätt", sa Remus, "fast det är bara vi två kvar i livet numera."

"Det är ju så med oss alla. Vi har alla fått gå vidare i livet bärande förluster från kriget", sa Rosamund Shafiq oväntat vemodigt.

"Rosamund förlorade sin make i kriget, precis som en annan", sa Stella Yaxley och lät inte alls sorgsen i saken. Hon verkade lika gladlynt till sitt sätt som Hattie, medan Mathilda satt blygt bredvid sin make och Rosamund såg ut som om hon inte alls var på fest.

"Ja, jag har bara min dotter kvar i livet och hon är numera på Hogwarts", sa Rosamund. "Hon hör till Ravenclaw precis som jag på min tid." Det sista sa hon med en släng av stolthet i rösten.

"Jag tycker mig minnas er från skolan", sa Remus. "Ni var prefekt åt Ravenclaw."

"Ja, det var jag. Jag gick i samma klass som Hattie."

"Vi gick väl alla på Hogwarts under sjuttiotalet", anmärkte Adrian.

"Vilket gör oss alla till gamla vänner", sa Hattie glatt. "Slå er ner med oss, Black och Lupin. Ju fler, desto roligare!"

"Varför inte", log Sirius.

Han tog det lediga sätet bredvid henne, men Remus konjugerade en stol åt sig då det fanns inga fler stolar att tillgå. De trollade dit sina whiskyglas från bordet de lämnat och satte sig tillrätta i sällskapet.

"Hur går det i livet för dig numera, Hattie?" sa Sirius nyfiket. "Vi brukar ju lyssna på dig på trollkarlsradion, men vet inget mer om dig."

"Det är inget märkvärdigt med mig. Jag bor i Ipswich i ett eget hus som jag köpte för några år sen. Det är inget stort hus då jag bor ensam, men det passar till mina behov."

"Så du har inte skaffat nån familj?"

"Nej, absolut inte", sa hon så bestört att Sirius höjde ena ögonbrynet.

"Hattie är en Greengrass och vill inte föra vidare blodförbannelsen hon bär på till några barn", insköt Stella.

"Å, jag har hört om förbannelsen som ligger över din familj. Jag är ledsen", sa Remus beklagande.

"Äsch! Det är ingen fara med mig! Jag har ett bra liv och jag älskar mitt jobb", sa Hattie bestämt.

"Ja, barn och äktenskap är inte alls receptet på lycka alltid", sa Stella ironiskt.

"Tala du bara för din egen del. En annan hade gjort vad som helst för att få tillbaka sin make", sa Rosamund stelt.

"Du ja. Din make var inte en smutsig dödsätare som man fick skämmas över", sa Stella fränt. "Jag hoppas Donny ruttnar i helvetet!"

"Det skålar vi för!" sa Hattie och höjde sitt glas.

"Låt Donny ha rejäla plågor i helvetets lågor!" sa Adrian flinande.

"Tillsammans med Ni-vet-vem och alla hans gelikar", tillade Hattie bestämt.

Sirius tog skrattande del i skålen, även om Remus höjde ögonbrynen. De var ju medvetna om att Voldemort inte alls var död, men det var ingen idé att försöka förklara saken i den stunden.

"Så, hur ställer ni er till äktenskap då, Black och Lupin?" sa Hattie nyfiket. "Stella håller ju med mig om att det är bäst att förbli obunden, medan Mathilda och Adrian är så där irriterande lyckliga i sitt äktenskap att man vill bara spy över det och Rosamund här går och trånar efter sin krigshjälte till make — frid till hans själ i himlen."

"Vi är nog i lag med dig och mrs Yaxley …"

"Kalla mig inte för det, är ni snäll, mr Black!" sa Stella förfärat. "Det är min idiot till svärmor som heter mrs Yaxley. Jag är bara Stella."

Sirius skrockade. "Som du vill, Stella. Jag är Sirius, som sagt."

"Och tydligen en inbiten ungkarl då då", sa Hattie.

"Precis. Jag har inte heller så stor lust att föra vidare mina gener som Black."

"Men är inte ni den sista av er ätt?" sa Rosamund Shafiq bestört.

Sirius höjde ena ögonbrynet, men lät bli att svara. Han fann Rosamund vara aningen tröttsam.

"Så ni är inte ett par med Lupin då", sa Adrian Fawley, som hade sett tveksamt på de två.

Sirius och Remus bytte roade blickar med varandra. Det var inte första gången någon trodde att de var ett par.

"Vi bor ihop, så dra vilka slutsatser du vill av det, Fawley", sa Sirius med glimten i ögat.

"Det tycker jag låter onekligen som om ni var ett par, men inte ville komma ut ur garderoben."

"Men är inte ni förmyndare till Harry Potter, mr Black?" sa Rosamund bestört. "Inte kan ni väl vara i ett … i ett sånt där … Ni kan ju inte vara ett par på riktigt med mr Lupin om ni har ett barn att se efter!"

"Men skärp dig för Merlins skull, Rosamund!" sa Hattie fränt. "Det är klart Black har all rätt att ha relation med vem han vill. Det är inget som påverkar hans myndling på nåt sätt."

"Du har så rätt så, Hattie, men jag är faktiskt singel lika mycket som Remus."

"Jag har hört att du bor på hemlig ort", sa Adrian.

"Då har du hört rätt." Sirius mötte hans ögon med en blick som talade om att samtalsämnet var inget att diskutera vidare om.

"Varför bor ni på hemlig ort?" sa Rosamund som inte alls uppfattade varningen i hans blick.

"Det angår inte er, mrs Shafiq", sa Sirius torrt och reste sig från sin plats. "Vill du dansa, Hattie?"

"Visst."

De lämnade bordet och tog sig till ett hörn i puben dit man gjort plats för ett dansgolv för Halloween.

"Jag ber om ursäkt för Rosamund. Hon kan vara lite tröttsam ibland", sa Hattie. "Hon är egentligen Mathildas vän och ingen jag skulle bjuda ut på stan med mig."

"Jag förstår det. Hon verkar inte riktigt vara i din smak. Inte som Stella, som onekligen påminner lite om Patty", sa Sirius syftande på hennes gamla skolkamrat som hon var bästis med på Hogwarts.

Hattie skrockade. "Sant, fast hon är inte alls lika vild som Patty var i skolan."

"Det är nog ingen som kunde slå den ökända rackartyg-Rakepick i vildhet. Åtminstone inte i Gryffindor."

"Inte på hela Hogwarts, tror jag — förutom möjligen du och Potter", sa Hattie leende, men såg sedan genom folkvimlet på sin vän. Stella var en knubbig brunett som satt skrattande vid bordet och verkade vara på strålande humör.

"Stella är inte alls av samma kaliber", sa hon sänkande sin röst. "Hon må verka gladlynt, men hon är fortfarande skitilsken på sin make, Donny. Han blev dödsätare bakom hennes rygg under kriget och det var nära att hon hamnade i Azkaban själv vid krigsslutet. Han dömdes dit, men vi lyckades rentvå henne i sista stund. Som tur är dog han bara två år senare och Stella har lyckats rentvå sitt namn så till den grad numera att hon återigen anses respektabel. Jag lyckades landa henne ett jobb på radion med mig förra året."

"Tur för henne att hon hade vänner som kunde gå i god för henne", sa Sirius allvarligt. "Det fanns alldeles för många förrädare bland oss under kriget." Han rös ofrivilligt, tänkande på Pettigrew.

"Nå, vi glömmer såna otrevligheter nu och firar Halloween istället", anmärkte Hattie.

"Bra idé", log Sirius och trängde undan alla tankarna på det förflutna.

Eftermiddagen var långt liden på lördagen innan Sirius syntes på Holnatt igen. Remus hade återkommit hem redan på småtimmarna, men Sirius hade stannat på puben och följt sedan Hattie hem.

"Du hade visst en sen natt", sa Remus leende när han såg Sirius.

Denne fnös utan att bevärdiga honom något svar.

"Hattie hade blivit till en riktigt vacker kvinna", sa Remus då.

"Och?"

"Jag ser att man inte får konversera med dig om saken", sa Remus lojt.

Sirius slog sig ner i sin fåtölj och tog upp dagens tidning. Det var tyst i rummet en lång stund, men sedan sa han plötsligt: "Ja, hon är vacker. Det blir säkert så att jag träffar henne fler gånger."

"Uppfattat. Du har ju tid nu när Harry är på skolan."

Sirius sneglade avmätt på honom och föll återigen i tystnad.

En kvart senare bröts tystnaden av Hedwig som flög in i huset genom luckan som de installerat åt ugglorna.

"Ett brev från Harry", anmärkte Remus.

Sirius reste sig förtjust för att ta emot brevet. Han gav Hedwig lite godis innan han satte sig igen och öppnade brevet.

Käre farbror Sirius!

Du anar aldrig vad som hänt! Vi hade besök av ett livslevande troll i skolan igår och jag och Ron fick fightas mot det! Det hela började med att vi var i stora salen för att fira Halloween, när professor Quirrell rusade dit svamlande om ett troll i källaren. Han var så rädd att han svimmade efter att han berättat om det och alla fick panik. Dumbledore befallde oss elever att återvända med det samma till våra elevhem, men jag och Ron kunde inte gå dit.

Det var så att Ron hade varit elak mot Hermione Granger tidigare och hon hade låst sig in på flicktoaletten för att gråta. Som du ju minns har vi varit ovänner sedan den natten vi såg den trehuvade hunden, men vi kunde ändå inte lämna henne åt sitt öde när ett troll var lös i skolan. Så medans de andra gick till Gryffindortornet, smög vi till flickornas toalett för att hämta henne.

Meningen var att vi skulle bara hämta henne, men oturligt nog kom trollet dit också. Lärarna hade alla gått till källaren för att leta efter det, så det var bara jag och Ron som kunde rädda Hermione. Trollet försökte göra mos av henne, så jag hann liksom inte tänka. Jag kunde ju inga trollformler som kunde oskadliggöra ett jättelikt bergstroll, så jag bara hoppade på det och hamnade i nacken på det. Det räddade Hermione, men då försökte trollet göra mos av mig förstås.

Turligt nog kom Ron på att använda "vingardium leviosa" på klubban trollet hade i sin hand. Den flög högt i luften och föll sedan rakt på trollets huvud. Slaget var så hårt att det slog ut trollet och det ramlade knockad på golvet. Det var enormt häftigt! Jag kan inte sluta flina åt det när jag tänker på det.

Det allra konstigaste hände sedan när McGonagall kom på plats. Vi hade ju skrikit så hela skolan ekade och det fick McGonagall och Snape att komma till vår hjälp med Quirrell i släptåg. Vad han gjorde där vet jag inte då han fortfarande såg svimfärdig ut, men han var ändå med Snape.

McGonagall trodde först att jag och Ron gått efter trollet och vi höll på att hamna i rejält trubbel, men då kom Hermione till vår räddning. Hon påstod att det var hon som hade gått efter trollet och att vi kommit dit för att rädda henne. Jag har ingen aning hur hon kunde ljuga till en lärare på det sättet. Hon har hittills varit jättenoga om alla regler, men hon var så övertygande att det slutade med att hon fick skäll och vi blev hjältar med Ron. Vi fick till och med poäng för Gryffindor för det hela.

Det var ynka fem poäng var, vilket var lite orättvist när vi precis besegrat ett troll helt själva, men det var beröm ändå. McGonagall kallade det för ren tur och inget annat. Jag tenderar att hålla med henne för jag hade nog varit mos nu om Ron inte lyckats med den där leviteringsformeln. Fast det är bäst att inte säga det till Ron. Han är skitstolt över sig själv och har fått beröm av alla i Gryffindor idag.

Hermione har berömt honom mest av allt, så han är jättemallig nu. Vi sitter i uppehållsrummet för stunden, medan jag skriver det här brevet, och Hermione hjälper Ron med läxorna. Vi är liksom vänner nu med henne, tror jag. Det verkar så i alla fall från Rons sätt mot henne och jag är också för det. Jag tyckte det var imponerande hur hon kunde ljuga till McGonagall på det där sättet igår.

Hon vill att vi ska gå till biblioteket efter att jag skickat det här brevet. Hon gillar skolans bibliotek och ska låna någon bok om quidditch åt mig där. Hon tror att den kan hjälpa mig i matchen om en vecka, så jag får läsa den senare.

Hermione är jätteduktig med böcker. Hon är mugglarfödd, men hon kan redan mer om trollkarlsvärlden än en annan som vuxit upp med det. Hon säger att allting står att läsa i böckerna, bara man vet vad man ska läsa. Frågan är bara om jag någonsin orkar läsa sådana tjocka luntor hon går och konkar på.

Jag måste nog sluta nu. Ron vill hinna gå ut innan det blir mörkt. Han är klar med sina läxor, eller det är vad han påstår. Hermione säger att hans uppsats i trollkonsthistoria är fortfarande för kort, så vi får väl se om han får skriva mer i den sedan när jag ska skriva min. Jag har inte ens hunnit börja än.

Hälsa Remus från mig!

Kram Harry

Sirius var blek när han gav brevet till Remus att läsa. Utan ett ord satte han sig vid sekretären som fanns i rummet och började författa ett brev till Dumbledore.

Bäste Albus Dumbledore!

Jag fick precis ett brev från Harry som gjorde mig ytterst oroad. Han berättade om trollattacken på skolan igår. Vet du varför trollet tog sig till skolan och hur det kunde hända? Jag behöver få höra från dig att det inte var ett anfall riktad mot Harry på något sätt. Om det är nödvändigt kan jag alltid hyra ett rum i Hogsmeade för att finnas i närheten ifall han behöver mig.

Meddela mig snarast ifall hotbilden har förändrats på något sätt.

Med vänliga hälsningar

Sirius Black

Remus hade läst Harrys brev två gånger innan Sirius var klar med sitt brev.

"Skrev du till Harry?"

"Nej. Till Dumbledore."

"Bra. Det var vist. Vi vill ju veta ifall det ligger nåt bakom trollanfallet."

"Precis."

Sirius reste sig för att kalla på sin uggla Pongo. Han fäste brevet i dess fot och bad den att skynda sig.

"Du får vänta lite, Hedwig. Jag ska skicka svarsbrevet till Harry med dig, men först efter att jag har fått svar från Dumbledore."

Hedwig hoade till svar och flög sedan ut för att ta sig till ugglehuset i lagården. Där kunde den äta och vila tills Sirius var klar med sitt svarsbrev.

"Trehuvade hundar och troll på Hogwarts", sa Remus bistert. "Det var ingen dålig början Harry har på sin skolgång."

"Nja, inte var det så händelselöst när vi gick i skolan heller."

"Det var ju bara för att jag gick på skolan på den tiden."

Sirius skrockade. Remus var säkert den enda varulven som någonsin gått på Hogwarts.

"Kanske det, fast Voldemort höll ju på att rekrytera anhängare från skolan också då."

"Sant. Man får hoppas att det är mindre svartkonster som sprider sig mellan eleverna nu."

"Det vet man aldrig. Inte när Lucius får ha sin son på Hogwarts tillsammans med alla andra dödsätarynglingar."

Remus suckade. "Det är hög tid för Harry att lära sig mer försvar mot svartkonster när han kommer hem till jullovet. Jag tror att vi får koncentrera oss på att träna honom i det närhelst han har lov."

"Ja, inte kan man förvänta sig att Quirrell lär honom nåt nyttigt."

"Eller nästa lärare som kommer efter honom."

"Nej. Folk har kommit på att det är nåt fel med den lärartjänsten. Det är inga kvalificerade lärare som vill bli professor i försvar mot svartkonster längre."

"Är det så konstigt när det legat en förbannelse över den tjänsten sen sjuttiotalet?"

Sirius grymtade. "Precis. Fast det är bäst att inte tala så högt om det när Harry är hemma sen. Han är för ung för att veta för mycket om saker och ting."

Dumbledores svar kom redan den kvällen med hjälp av hans fågel fenix, Fawkes. Det var snabbare än att vänta på en uggla, som ju behövde flyga ända från Hogwarts till Holnatt. Fawkes dök bara upp i en eldklot och lämnade brevet på golvet inför Sirius innan den försvann upp i rök igen.

Sirius skyndade sig för att ta brevet och slet det ivrigt upp för att läsa:

Bäste Sirius!

Du behöver inte oroa dig över Harry. Trollet var inte här för att attackera honom. Det var olyckligt att han hamnade i en strid med det, men turligt nog kom han oskadd undan.

Min gissning är att trollet var en avledningsmanöver som någon försökte med för att komma åt paketet du så vänligt hämtade åt mig från Gringotts i somras. Det är ett oerhört värdefullt paket och det finns tyvärr krafter i rörelse som är ute efter det, vilket jag är säker på att du har kommit på vid det här laget.

Du kan dock vara lugn när det gäller Harry. Jag har redan ordnat med starkare beskydd för paketet ifråga och inga elever kommer att hamna i fara igen. Hagrid har hjälpt mig i saken hittills, men jag inser nu att det behövs starkare åtgärder för att se till att paketet fortsätter vara i trygghet.

Du kan vara säker på att jag meddelar dig direkt om din närvaro krävs här på Hogwarts. Som det är nu kan du vara lugnt hemma i Holnatt. Jag har gett professorerna Snape och McGonagall i uppdrag att se till att Harry är trygg i alla lägen. De upplyser mig om alla situationer som uppstår kring honom, så jag är väl insatt i allting kring hans skolgång.

Vänligen,

Albus Dumbledore

Remus hade inte haft tålamod att vänta att Sirius läste klart brevet och läste det över hans axel.

"Varför förvånar det mig inte att den där trehuvade hunden hör till Hagrid", sa han med ett småleende när de båda läst klart.

"Nej, det var inte oväntat alls, men jag undrar om Snivellus verkligen tar sitt uppdrag så seriöst som Dumbledore verkar tro."

"Det är klart han gör det. Dumbledore har alltid sagt att han är pålitlig, så vi får lita på hans omdöme i saken."

"Säger du, ja. Jag tänker behålla mina tvivel oavsett", sa Sirius envist.

"Det förvånar mig inte alls. Du har alltid varit omöjlig när det gäller Snape."

"Jag hade föredragit om Dumbledore bett Flitwick hålla ett öga på Harry istället."

"Flitwick må vara en ypperlig duellant, men han har inte samma skicklighet i svartkonster eller försvar mot dem som Snape har", påminde Remus.

"Kanske det, men han har inte heller den förkärlek till svartkonster som Snape."

"Du kan väl ändå inte tro att Snape attackerar Harry med svartkonster på Hogwarts?"

Sirius grymtade, men kunde inte säga emot i det.

"Jag skriver svaret till Harry nu då", sa han istället.

Älskade Harry!

Det var inga trevliga nyheter du kom med. Jag är oerhört lättad att veta att du är oskadd efter ett möte med ett fullvuxet bergstroll. De är inte att leka med. Jag vet, ty Voldemort använde troll i sin armé under kriget. Dumbledore säger att trollet inte var där för att attackera eleverna och att det var en olycka att du och dina vänner hamnade i dess väg. Så ni kan vara lugna i det.

Snålt av McGonagall att ge er bara fem poäng var med Ron när ni lyckades oskadliggöra trollet på ett så genialt sätt. Men jag vet hur hon kan vara. Jag är själv oerhört stolt över dig, Harry! Det var modigt av dig och Ron att rädda Hermione. Man ska alltid rädda mugglarfödda från fara och jag tycker absolut att du ska bli vän med denna Hermione.

Hon verkar vara lite som din mamma var. Hon var en av de bästa i vår årskurs fastän hon var mugglarfödd. I början avskydde hon din pappa och mig, men till slut blev vi vänner. Fast det tog ju lite längre än bara ett par månader innan hon tyckte att vi var värda hennes vänskap.

Att Hermione räddade dig och Ron från problem genom att ljuga till en lärare talar starkt för henne. Hon är absolut bra vänmaterial. Trofasta vänner är de bästa vänner som finns! Se nu till att inte hitta några fler monster på Hogwarts innan jullovet, är du snäll. Jag och Remus behöver få lite andrum här hemma. Annars får jag snart ta in på ett rum på Hogsmeade för att vara närmare dig.

Ta hand om dig! Remus sänder sina varmaste hälsningar!

Kram, din gudfar