Även om Lily träffade James mest i sällskap av deras vänner, fortsatte de gå på dejt varje vecka för att få en kväll ensamma tillsammans. På vardagarna hann de inte stjäla mer än tio minuter då och då för att träffas i smyg för att kyssas, så dejtkvällarna blev höjdpunkten för veckan för de båda. För det mesta använde de den underjordiska tunneln för sina dejter. Det gav dem avskildhet på ett sätt som inte var möjligt annanstans i skolan. James hade förstås gärna gått ut till skogen också, men Lily var inte den som gick med på att träffas på otillåtna ställen. Promenader ute på skolans marker var det enda hon godkände, förutom dejterna i den hemliga tunneln och besöken i Hogsmeade då när det var möjligt.

Hon hade tränat hårt sedan deras första dejt på skiftningsförtrollningen, och när de träffades under den sista kvällen för terminen i sitt krypin, hade hon äntligen blivit så duktig att hon bytte bort sin skolklädnad med hjälp av sin trollstav och slog sig ner i soffan bredvid James i en snygg klänning.

"Wow! Du har ju blivit hur duktig som helst", sa James imponerat.

"Jag vet. Jag tyckte att det var tråkigt att alltid smuggla kläder hit för att byta om eller att vara hela kvällen i skolklädnaden, så det var nödvändigt att lära sig att byta kläderna i ett ögonblick."

"Nå, jag måste säga att jag gillar ditt utseende ikväll speciellt mycket", sa han svepande henne med en uppskattande blick.

"Jag tänkte väl att du skulle det."

Han hade lust att dra henne i sin famn för att hångla med henne, men visste av erfarenhet att det lätt tog hela kvällen och höll sig i skinnet. Det var deras sista kväll för terminen, eftersom Hogwartsexpressen avgick morgonen därpå för att ta dem hem till jullovet.

"Jag har också en överraskning till dig ikväll", sa han påtagligt nervös.

"Vadå?" sa hon nyfiket.

"Jo, du vet hur min patronus är en hjort …"

"Jag vet. Det är ju därför min är en hind."

Han hajade till. "Vad menar du?"

"Har du inte fattat det än?"

"Fattat vadå?" sa han förvirrat.

"Att jag gör en hind för att du gör en hjort."

"Men vi var inte ihop på femman när du lärde dig göra din patronus."

"Jag vet, men jag var förtjust i dig redan då, din dummer", sa hon lojt. "Har inte du kommit på det?"

Han stirrade vantroget på henne. "Men du kallade ju mig för allt möjligt hemskt på den tiden och tyckte att jag var den sista i världen du skulle gå ut med."

Hon fnittrade. "Jag vet, men det var ju för att du var så irriterande. Jag skulle aldrig ha erkänt för nån att jag i hemlighet var förtjust i dig då. Jag är inte säker om jag ens fattade det själv på den tiden, men sanningen är att du har alltid fascinerat mig."

"Så du påstår att du varit kär i mig alltid, precis som jag i dig."

"Nja, nåt åt det hållet. Jag vet inte om man kunde kalla det för kärlek på den tiden, mer en förtjusning, men nu är det kärlek förstås."

Han flämtade till. "Försöker du säga att du inte bara varit kär i mig alltid utan att du numera älskar mig?"

Hon mötte hans ögon med kärlek i blicken. "Det är klart jag älskar dig, min James. Du är den underbaraste pojkvännen en tjej kan ha och du har charmat mig totalt."

"Å, vad jag älskar dig, min Lily!" sa han med en häftig sinnesrörelse och kunde inte låta bli att krama henne. Hon kysste honom lyckligt och han ville helst stanna i hennes armar njutande av lyckan att vara älskad av henne, men han tvingade sig att dra sig undan.

"Inte än. Jag måste först berätta nåt", sa han och torkade nervöst sina händer på byxorna då han kände att han började svettas.

"Berätta då."

"Det är nog bäst att jag visar det rakt av", sa han och ställde sig på sina fötter.

Han svor över sig själv för att han kände sig så nervös i den stunden. Han hade länge gått och tänkt att han ville berätta sin största hemlighet för Lily, men han hade först behövt fråga Sirius om lov till det. Nu hade Sirius äntligen gått med på saken, så länge han endast avslöjade sig själv och inte sina vänner. Det var ingen lek att gå och berätta att de var alla olagliga animager i hemlighet.

Utan att säga något mer gick han till mitten av tunneln och vände sig mot Lily. Sedan tog han sin trollstav och förvandlade sig själv till en kronhjort.

Lily skrek chockat lyftande handen för sin mun. "D-du … du är en hjort! Hur kan du vara en hjort?"

James förvandlade sig tillbaka till människa igen och flinade skyldigt. "Jag är en animagus."

"Men det kan du ju inte vara! Man kan inte bara vara en animagus! Man måste ansöka om tillstånd för att bli det och sen träna hårt inför förvandlingen innan man kan bli det. Jag vet, för jag har läst om det."

"Jag vet. Jag tränade i åratal inför att bli det. Jag hoppade bara över den där biten om tillstånd", förklarade han med glimten i ögat.

Lily tappade färgen på ansiktet. "Försöker du säga att du är en olaglig animagus?"

"Japp. Det är precis vad jag är."

"Men varför? Du kan ju hamna i jättestora svårigheter om nån kommer på att du är det."

"Och du menar att jag är så rädd för svårigheter att jag inte vågar göra det som intresserar mig", sa han ironiskt sättande sig bredvid henne igen.

Hon himlade med ögonen. "Jag vet att du inte är det, men det här är inte längre ett pojkstreck, James. Det här är allvarligt!"

"Är det inte alls. Jag har bara bemästrat konsten att förvandla mig till ett djur", sa han nonchalant. "Det är inget värre än allt det andra jag gjort under mina år på Hogwarts."

"Å, James", sa hon beklämt. "Jag är i chock just nu och försöker smälta det, så försök stå ut med det, är du snäll. Det känns så förvirrat alltihopa. Du var så söt som en hjort och det var enormt skickligt av dig att bli det, men samtidigt är jag rädd för att det blir svårigheter av det. Jag vill inte att du hamnar i svårigheter i onödan."

"Du behöver inte vara rädd för mig. Det här är en hemlighet som bara Sirius, Remus och Pettis vet om och nu du. Ingen annan. De kommer aldrig avslöja det för nån och det tror jag inte du heller gör."

"Självklart inte", utbrast hon skrämt. "Aldrig att jag skulle avslöja dina hemligheter för nån."

"Jag vet, älskling. Därför visste jag att jag kunde berätta det här för dig. Jag vill att du ska veta om alla mina hemligheter."

Hon kunde inte låta bli att le och smeka honom i kinden. "Jag älskar dig, James. Du är så underbar på alla sätt, men jag önskar att du inte hade så många olovliga hemligheter."

Han skrockade. "Då hade jag inte varit samma James längre."

"Nej, det är klart."

"Kom hit", log han och drog henne i sina armar för att kyssa henne.

"Sansa dig lite, är du snäll. Vi har inte talat om allt ännu", anmärkte hon utan att gå med på hångel.

"Vad mer ska vi tala om?"

"Om jullovet såklart."

"Vad är det om det?"

"Vill inte du träffas med mig då?"

"Det är klart jag vill, men jag trodde det var givet", sa han förvirrat.

"Jo, det är givet", skrockade hon, "men vi måste ju tala om hur vi ska träffas, eller hur."

"Måste vi? Jag trodde vi skulle träffas varje dag antingen i Godric's Hollow eller i Cokeworth. Vi kan ju båda transferera oss vart vi vill."

Hon såg förvånat på honom, men fick sedan ett leende på sina läppar. "Så du menar att du vill träffa mig varenda dag på lovet."

"Det är klart jag vill. Har inte du märkt att jag jämt vill vara med dig annars också."

"Jo, men vi har ju alltid haft egna liv utanför skolan. Jag trodde liksom … att vi skulle typ träffas bara för dejter och så …" Hon tystnade förvirrat.

"Det var förut när du inte vill ha med mig att göra, om du minns. Sen du blev ihop med mig har jag väl sökt ditt sällskap varenda dag, eller hur."

"Jo, det har du."

"Vill inte du träffa mig varje dag då?" sa han bekymrat.

"Jo, det vill jag."

"Då så. Då är väl problemet löst."

"Kanske det, men det finns också frågan om hur vi gör med våra familjer."

"Mina föräldrar vill i alla fall träffa dig, så du måste komma på besök hos oss nån dag."

"Jag lovar att komma", sa hon med ett leende. Hon var redan medveten om att han skrev flitigt hem till sina föräldrar och att han berättat om henne direkt efter deras första dejt.

"Bra. Jag gissar nämligen på att de gärna vill ha dig hem till oss till jul också."

"Till jul? Är du seriös?"

"Det är klart jag är. Vi är ju seriöst ihop och ska fira jul ihop."

Hon fick ett strålande leende på sitt ansikte. "Det låter härligt! Det måste vi absolut göra."

"Vad skönt att du håller med mig i saken. Jag kan också besöka dina föräldrar på juldagen. Vi hinner säkert med båda."

"Det skulle mina föräldrar uppskatta, tror jag. Fast det är bäst att jag tar dig hem en dag före jul redan så att de hinner lära känna dig först."

"Du har väl berättat om mig för dem."

"Jodå. Det är därför jag ville fråga dig om jullovet. Det är nämligen så att min syster Tunie ska gifta sig på nyårsafton och jag hade gärna haft dig till bröllopet med mig."

"Det är klart jag följer med", sa han med det samma. "Jag går vart helst du vill med dig."

Hon sken mot honom. "Du är så underbar, min James."

"Jag vet", sa han skrockande.

Hon skrattade med honom, men återvände sedan till ämnet. "Då måste vi träffa varandras föräldrar nu i veckan. Det är inte mer än en vecka kvar till jul och sen är det bara en vecka kvar till nyårsafton och bröllopet."

"Det löser sig. Vi kan väl träffas nu på söndag utanför Läckande Kitteln och gå sen tillsammans antingen till Godric's Hollow eller Cokeworth, vilket du föredrar."

"Det är bäst att vi tar oss hem till mig på söndag, eftersom mina föräldrar jobbar på vardagarna. Du kan ta mig hem till dig på måndagen."

"Det blir bra."

"Sen så skrev jag till min syster och frågade om hur jag kan få träffa henne och hennes fästman. Jag vet ju bara att han heter Vernon Dursley och jobbar på samma arbetsplats som Tunie, men jag har aldrig träffat honom. Hon svarade mig äntligen igår och sa att hon inte hinner ta sig hem till Cokeworth innan bröllopet, eftersom hon är så upptagen med det. Hon ska ju hålla det utanför London där Dursleys bor, så hon sa att jag kan få träffa Vernon om jag tar mig till London. Då kunde vi äta middag ihop på restaurang."

"Vill du ha mig med på den träffen?"

"Gärna."

"Då följer jag med dig."

"Tack", log hon.

James fann det intressant att få besöka Cokeworth och se var Lily vuxit upp. Det var helt igenom ett mugglarsamhälle, tvärtemot till Godric's Hollow som hade minst ett tjugotal trollkarlsfamiljer bosatta i byn. James tyckte att mugglare var fascinerande och blev inte besviken i sitt möte med Lilys föräldrar.

Han anlände med Lily till den gröna villan strax efter lunchtid på söndagen. Huset låg på ett villaområde där alla villor såg likadana ut och gräsmattorna och planteringarna utanför husen var för det mesta vältrimmade och välskötta. En av grannarna hade låtit bli att kratta sin gräsmatta fastän det redan var december, men familjen Evans lilla tomt var oklanderligt lövfri. De hade hängt en ljusslinga i en buske utanför sitt köksfönster och adventsstjärnorna lyste i fönstren.

Mr och mrs Evans såg dem komma genom vardagsrumsfönstret och skyndade till dörren för att hälsa på dem. Lily hann inte mer än öppna ytterdörren, när mr Evans redan mötte dem där leende vänligt.

"Du måste vara James."

"Absolut, mr Evans. Så trevligt att träffas", sa James hövligt skakande honom i handen.

Mr Evans såg utforskande på hans långa gestalt från topp till tå. Hans hår var lika stökigt som vanligt, men glasögonen fick honom att se mer proper ut. Han var klädd i jeans och en gulbrun skjorta som syntes under den halvöppna vinterkappan.

"Välkommen, James! Så underbart att få träffa dig!" sa mrs Evans leende.

"Det samma, mrs Evans. Jag har sett framemot att få träffa er." Han log charmant när han tog henne i handen och berömde sedan huset de bodde i. "Hela området ser väldigt hemtrevligt ut."

"Tack, vi trivs här så väldigt bra", sa mrs Evans och ledde honom in i huset förtjust över hans charmanta sätt.

Huset var inte stort, men det var bekvämt inrett och James fann det mysigt. Han såg nyfiket omkring sig, speciellt intresserad av mugglartekniken som han fann vara förunderlig. I ett hörn i vardagsrummet stod en brun burk som han förmodade var mugglarnas tv.

"Lily, är det där en tv?" sa han förtjust.

"Javisst."

"Å, kan inte du visa mig hur den fungerar? Jag har aldrig sett det."

"Har inte du sett en tv?" sa mr Evans vantroget.

"Nej, men Sirius har berättat för mig om tv:n han såg en gång i en mugglarpub", svarade han glatt.

Lily hade tryckt på tv:n och han gick nyfiket fram till den för att se på bilden som dök upp på skärmen.

"Man trycker här för att byta kanal", förklarade Lily visande honom knapparna på sidan.

"Vad häftigt!" Hans min var som på ett barn på julafton när han började trycka på knapparna för att se hur bilden växlade mellan olika kanaler. "Det är så ofantligt smart av mugglarna att uppfinna en apparat som ger dem möjlighet att se rörliga bilder utan hjälp av magi."

"Har du verkligen aldrig sett en tv förut, James?" sa mrs Evans som precis då bar tebrickan in i rummet.

"Nej, var skulle jag ha gjort det? Det här är första gången jag besöker ett mugglarhem. Vi har ju grannar som är mugglare förstås, men jag har inte varit hemma hos dem."

"Så konstigt det låter", sa mr Evans skrockande.

"Ska vi dricka te?" sa hans hustru som fått fikat dukat på bordet.

"Tack, mamma", sa Lily sättande sig i soffan med James.

De tog för sig av fikat och James glömde bort tv:n koncentrerande sig på samtalet med Lilys föräldrar. Det var ju dem han var där för att träffa.

"Vad gör trollkarlarna på kvällarna hemma hos sig om de inte ser på tv?" sa mr Evans nyfiket.

"Jag brukar spela spel med Sirius, men mamma och pappa läser oftast en bok eller så lyssnar de på trollkarlsradion."

"Så ni har en radio i alla fall."

"Ja, en magisk trådlös radio. Lily har sagt att mugglare har också radio, men att den är kopplad till det där elnätet ni använder för att få era apparater att fungera utan magi."

"Vad intressant att höra hur annorlunda ni lever i trollkarlsvärlden", sa mrs Evans med ett leende som påminde om Lily.

James log tillbaka mot henne och kände att han gillade Lilys föräldrar. "Ja, jo, det är nog en del olikheter. Jag är inte så insatt i mugglarvärlden, men har lärt mig lite om det när vi semestrat i Frankrike på somrarna. Då brukar vi försöka smälta in bland mugglarna i Brest och låtsas att vi är som dem."

Mr och mrs Evans såg så förvirrade på James att Lily ansåg det bäst att förklara vad han menade med sina konstiga ord.

"James familj bor i Godric's Hollow, som är en av de byarna i landet där trollkarlarna historiskt levt i. Det är därmed ett mer blandat samhälle med mycket förtrollningar över byn för att förhindra att mugglarna som bor där märker att de har magiska grannar."

"Ja, min familj har bott där i generationer", sa James. "Man behöver inte vara så rädd att våra grannar ser oss använda trolldom, eftersom det ligger urgamla förtrollningar över byn som gör att de inte ens märker om man tar fram trollstaven i sin hand ute på gatan."

"Ah, så du menar att du måste tänka på det när du är på andra orter än Godric's Hollow", förstod mr Evans.

"Det måste man. Hemma så måste vi bara vara försiktiga med flygande. Det finns ställen i byn där man kan flyga utan att nån kan se det, men det gäller inte hela byn", förklarade han. "Jag kan inte ens flyga ordentligt på vår bakgård. Pappa säger att det inte finns utrymme där för det och har vägrat förtrolla luftrummet ovanför huset. Som barn fick jag flyga endast med kvastar som inte flög mer än tre meter högt så att jag höll mig lägre än hustaket."

"Lily säger att du är väldigt duktig på att flyga med kvast", sa mrs Evans.

"Ja, han är bäst i skolan", sa Lily så stolt att James hjärta gjorde ett glädjeskutt. Han visste inget bättre än att höra Lily berömma honom på det sättet.

"Jag tycker att det är kul att flyga", log han. "Vi ska förtrolla Sirius Triumph nu på jullovet så att vi kan ta oss ut och flyga med den."

"James bästa vän, Sirius, har köpt en motorcykel åt sig i somras", tillade Lily som en förklaring då hon märkte att hennes föräldrar inte riktigt förstod vad James menat.

"Och du menar att man kan förtrolla den till att flyga", utbrast mr Evans bestört.

"Det är klart man kan. Man kan förtrolla vad som helst till att flyga, fast det är numera inte tillåtet att göra det hur som helst."

"Oj, ni trollkarlar är då verkligen duktiga", sa mrs Evans imponerat.

Både mrs Evans och hennes man blev förtjusta i James och sa till Lily i efterhand att hon hade fått sig en charmerande pojkvän.

"Han var verkligen trevlig", sa mr Evans, "och så korrekt och hövlig till sitt sätt att man förstår att han kommer från ett bra hem."

"Ja, det gör han absolut. Jag var imponerad på hur en ung man som han tog oss i hand när han kom in och talade så hövligt till oss", sa mrs Evans.

Lily log belåtet, glad över intrycket James gjort. Hon hade själv blivit överraskad av den hövlighet han visat under sitt besök. Han hade varit öppen och varmhjärtad, men samtidigt hela tiden korrekt i sitt beteende.

"Jag önskar att Tunie hade haft vett att skaffa sig en trevligare pojkvän också", sa mrs Evans med en suck.

"Vadå? Är han inte trevlig?" sa Lily förvånat.

"Nja, han är förstås inte otrevlig. Det kan man ju inte säga, men han är absolut ingen James Potter."

"Nej, det är han inte", medgav mr Evans. "Han har besökt oss två gånger nu i höst och vi har funnit honom vara lite för skrytsam av sig."

"Fast Tunie är hemskt förtjust i honom, så det är ju bara att överse med det", tillade mrs Evans.

"Varför ska bröllopet hållas hos Dursleys och inte här i Cokeworth då?" sa Lily.

Hennes föräldrar bytte blickar med varandra innan hennes mamma svarade: "Vi gissar att vi inte riktigt duger längre. Tunie har förstås inte sagt det rakt ut, men hon låter påskina att hon är förtjust i livet som Dursleys lever. Vernons pappa är ju en högt uppsatt tjänsteman i London och allt."

"Menar du att hon inte anser pappa vara fin nog för att han jobbar inom bygg?"

"Ja, det verkar inte spela nån roll att din pappa är förman numera, eftersom han jobbar i fel bransch."

"Hon har också antytt att det är skämmigt att din mamma har i alla år jobbat deltid som hembiträde", tillade mr Evans mörkt.

"Fast officiellt heter det att den festanläggning som finns i närheten av Dursleys är perfekt till bröllopet."

"Det är ju bara för mycket! Varför ska Tunie jämt vara så krånglig för", sa Lily bedrövat.

"Ja, hon har alltid varit egensinnig", sa mrs Evans med en suck. "Men vi får försöka göra det bästa av det ändå och låtsas som ingenting. Hon är ändå din syster."

"Jag vet, men hon har ännu inte ens sagt om jag får vara brudtärna eller inte. Det enda hon har gått med på är att träffas för middag nu i veckan med mig och James."

"Nå, du får säkert höra där hur det blir med bröllopet. För oss har hon sagt att vi inte behöver bekymra oss med några detaljer angående det. Hon vill bestämma allt själv och tydligen betalas kalaset av henne och Vernon och hans föräldrar."

"Ja, vi har fått besked om att vi kan ge pengar till bröllopsresan, om vi önskar få bidra med nåt", tillade mr Evans.

"Det låter som ett sätt att se till att ni inte kan säga nåt om hur bröllopet hålls."

"Precis", instämde mrs Evans. "Det är så typiskt Tunie att göra som hon själv vill i allt."