James och Lily syntes inte i Gryffindortornet förrän strax innan kvällens bankett. De stannade i sitt krypin med varandra hela eftermiddagen och kom sedan på gott humör till elevhemmet för att fräscha upp sig innan kvällens fest.

Lily hade studerat Marodörkartan intresserat efter att de hånglat sig andlösa och de hade suttit i famnen på varandra resten av tiden. Hon tyckte att kartan var ofantligt fin och blev förundrad när hon hörde att det var James som ritat det mesta av det. Det hade lett till att hon bläddrat i James anteckningsbok för att se på alla skämtbilder och skisser han gjort den hösten på deras lektioner och var imponerad av hans skicklighet även mer än på femman, när han visat henne sina skisser första gången.

Flera av skisserna han gjort den hösten var om henne och hon kunde inte låta bli att känna sig smickrad när hon såg dem. Han hade nämligen inte skissat några skämtbilder om henne utan bilderna utstrålade den kärlek han kände för henne och hon hade blivit oerhörd berörd av det. I en skiss hade hon suttit på lektionen sugande på sin fjäderpenna koncentrerad på att lyssna på läraren. I en annan satt hon vid brasan i Gryffindortornet med en skrattande min, men den allra vackraste var om henne klädd till deras första dejt och sittande i soffan med ett glas mjöd i handen. James hade fångat känslan av lycka hon känt i den stunden och hon fylldes av förundran över hans förmåga och slogs av insikten om hur vacker han höll henne vara.

"Å, James", var det enda hon fick ur sig och hon var tvungen att kyssa honom igen bara för att få utlopp för känslorna som bilderna fyllde henne med, vilket fördröjde slutet av deras dejt ännu mer.

"Vad trevligt att se er också idag", sa Sirius ironiskt när de till slut tog sig till uppehållsrummet den kvällen. "Vi började undra om vi skulle se er alls under banketten."

"Det är klart vi ska vara med på banketten", sa Lily, men vände sig sedan mot James och kramade kort hans hand. "Tack för idag. Vi syns senare", sa hon innan hon skyndade sig till tjejernas sovsalar.

"Det verkar som om ni haft en lyckad dejt, fastän du hamnade i duell med Snivellus i Tre kvastar", sa Remus.

"Jaså, ni har hört om det redan", sa James förvånat.

"Det har vi. Sirius berättade om det när han och Pettis kom tillbaka från Hogsmeade."

"Var hörde ni om det då?" sa James nyfiket.

"I Tre kvastar. Vi gick in dit tydligen bara några minuter efter att ni stuckit därifrån", berättade Pettis.

"Japp. Bartendern var på dåligt humör över röran som han behövde städa upp, och Snivellus gick förbi oss svärande över dig", tillade Sirius flinande. "Det var ordentligt med bölder du gav honom i alla fall. Han är säkert ännu i sjukhusflygeln och missar kvällens bankett i stora salen."

"Rätt åt honom", sa James belåtet. "Förhoppningsvis måste han stanna över natten i sjukhusflygeln."

"Det brukar man behöva med de bölderna", sa Remus. "Jag har sett en och annan elev där liggande och kliande sig i sängen klagande att bölderna både svider och kliar."

James flinade brett. "Det var precis min mening med Snivellus. Han gick nämligen och kallade Lily för slampa för att hon var ute med mig."

"Gjorde han! I så fall borde vi också ha förhäxat honom", utbrast Sirius förgrymmat.

"Inte konstigt att du förlorade vadet då, James", sa Remus. "Ingen hade kunnat hålla dig från att förhäxa Snivellus i den situationen."

"Eller hur! Inte ens McGonagall var så värst arg på mig när jag berättade för henne vad som hänt."

"Vad sa hon då?" sa Pettis nyfiket.

"Hon tog tio poäng från Slytherin för förolämpningen. Vi är ju försteprefekter med Lily och man får inte förolämpa oss."

"Menar du att du inte blev bestraffad alls?" sa Remus vantroget.

"Jodå. Jag fick göra det själv och tog tjugo poäng från Gryffindor."

"Varför inte bara fem?" sa Pettis.

"För att jag faktiskt förhäxade både Mulciber och Snivellus."

"Berätta alltihopa", bad Remus ivrigt.

"Visst, men jag kan göra det uppe i vår sovsal. Jag vill fräscha upp mig lite innan banketten."

"Då går vi upp då", sa Sirius.

De reste sig alla för att följa James upp till deras sovsal för att få en mer detaljerad redogörelse från dagens händelser.

Den helgen spred sig ryktet om att Matthew Tatton blivit ihop med Izzy Irwin, vilket fick Sirius konfunderad. Han hade visserligen önskat att Izzy kunde glömma honom och jaga efter andra killar, men hennes val av Tatton gjorde honom förbryllad. Han kunde inte förstå att någon kunde vilja vara flickvän till Tatton, som han ansåg vara den värsta stroppen på hela Hogwarts med sitt högfärdiga sätt och sin tro att vara bättre än alla andra.

Det mest förvirrande för honom i det hela var att upptäcka att han nu var utan sin beundrare och att han saknade känslan av att ha en tjej trånande efter honom. Han var i den åldern då tjejer intresserade honom och han kom på att det faktiskt hade kunnat vara trevligt att hångla med Izzy Irwin. Hon var ganska snygg, och hade hon inte varit så fnittrig och tjejig, hade han kunnat tycka om henne. Hon hade alltid varit lite för mycket av en tjej för att han skulle ha orkat med henne, men nu när chansen att få till det med henne var borta, ångrade han plötsligt att han inte tagit tillvara på det.

Både James och Remus hade haft dejter och fått till det med en tjej, medan han bara kysst med den franska Giselle kort. Tanken på att ha en tjej i sin famn för en kväll var lockande och han började fundera om han borde bjuda ut någon från Hogwarts. James fortsatte att gå ut med Lily helgen därpå igen, och fastän Sirius var glad för hans skull, kände han en längtan inom sig att få pröva det själv också.

Problemet var bara att det inte fanns någon tjej att bjuda ut på deras klass. Han funderade en stund på Jane Morgan, som var jagare i Gryffindors quidditchlag, men fann henne inte tillräckligt tilldragande. Den enda i Gryffindor som han tyckte om till utseendet var Mary Macdonald, men hon var så blyg att han absolut inte ville gå ut med henne, även om Remus inte hade gillat henne. Donni O'Malley var den andra han gillade, men endast till personligheten. Om man nu tog ut en tjej för att hångla med henne, så ville man ju ha en snygg tjej och inte en alldaglig sådan, tänkte han.

När han kommit så långt i sina tankar lät han det vara. Det kändes för mycket besvär för lite kyssande och han fortsatte istället att koncentrera sig på roligare saker. Bara James romans med Lily Evans gav honom otaliga tillfällen till munterhet. Utöver det faktum att James betedde sig fånigare än någonsin i Lilys närhet, hade duellen i Tre kvastar blivit så känd i skolan att Peeves fick höra om det och sjöng den följande veckan en ny sång i skolan som löd:

"Mallige Potter, rackarns gotter,
bär på märket: "Jag är främst",
men visar sig, ack, vara sämst,
förhäxar och har sig, på Snivellus ger sig,
gör honom till en fåntratt,
så att Peeves får ett gott skratt."

Lily Evans var lättad över att sången fokuserade på James bråk med Snape och inte på det faktum att hon varit ute med James. Det var också nämligen en sak som spridit sig till skolan och nämndes varje gång man viskade om James och duellen han haft i Hogsmeade. De var båda numera kända för alla eleverna då de var försteprefekter, och de flesta ansåg det en maffig historia hur de börjat dejta varandra. Man trodde allmänt att de varit på sin första dejt med varandra till Hogsmeade, eftersom det var det vanliga förfarandet. Många var de paren på skolan som fötts genom en dejt till byn, och det spekulerades nu ifall Lily och James var ett par eller inte. En del trodde bergfast att de var ihop numera, medan andra påstod att dejten måste ha misslyckats på grund av duellen och att de inte alls dejtade längre.

Det hela gjorde att Lily försökte undvika att synas i James sällskap öppet, eftersom det fick folk direkt att se nyfiket på dem i väntan på att få se dem hålla varandra i handen eller kyssas — eller ännu värre: bråka med varandra. Hon gick med på att träffa James lördagen därpå i smyg igen, men var kluven i situationen och visste inte vad hon borde göra.

James tog det hela med ro, van att vara i blickfånget. Han var ju den populäraste kaptenen i quidditch på hela skolan och var närmast dyrkad blad de yngre eleverna i Gryffindor. Även eleverna från Ravenclaw och Hufflepuff tyckte mer om honom än sina egna lagkaptener, då ingen kunde flyga som han och han brukade visa sin skicklighet under varje match när han fångade kvicken på ett mästerligt sätt.

Slytherinarna försökte slå honom av kvasten under deras första match den hösten genom att attackera honom hela tiden med de två dunkarna tänkande att om de bara kunde oskadliggöra honom, kunde de möjligen vinna matchen genom att fånga kvicken själv. Metoden misslyckades när James undvek varenda dunkare som kom mot honom genom sitt skickliga flygande. Hans jagare använde tillfället till att göra fler mål än någonsin, när de inte hade dunkarna att akta sig för, och Gryffindor vann tvåhundrasextio mot fyrtio efter att James fångat kvicken.

Det var den största segern de tagit under en match och hela elevhemmet samlades i Gryffindortornet för att fira James och de andra hjältarna i laget. James var så lycklig över segern att han njöt för fullt av festen utan att ens märka Lily där först, men en timme senare såg han henne sitta skrattande med sina vänner och se på honom med en blick som otvivelaktigt var full av beundran. Hans hjärta hoppade över ett slag och han styrde sina steg fram till henne.

"Vad tyckte du om matchen idag?" sa han nyfiket.

"Vad tror du? Du var enormt duktig", sa hon berömmande.

"Så du vågar erkänna det till mig utan att vara rädd att jag blir även malligare över saken än jag redan är."

"Det gör jag. Idag är du värd all beröm", sa hon leende. "Jag är jättestolt över dig!"

Han spärrade upp ögonen av förstumning. "Är du stolt över mig?"

"Det är klart jag är det. Jag dejtar ju dig", flinade hon.

Han såg andlöst på henne, men tog sedan hennes hand och drog henne upp på fötter. "Kom."

"Vart ska vi gå?" sa hon förvirrat när han ledde henne ut ur Gryffindortornet.

Han svarade inget utan fortsatte gå tills de kom till det första klassrummet som fanns på deras väg. Han öppnade dörren och drog Lily in dit innan han slog armarna om henne och kysste henne passionerat. Lily sträckte på sig för att slå igen dörren efter dem, men hängav sig sedan till honom. Kyssen var alldeles för underbar för att låta bli och de fortsatte att kyssas länge och väl.

"Du försöker väl inte säga att du kan bli min flickvän när du erkänner öppet att du dejtar mig", sa James när han kunde tala igen.

"Är det därför vi är här?" sa hon förvånat.

"Det var det mest upphetsande du nånsin sagt till mig. Speciellt den biten om att du är stolt över mig", erkände han.

Hon mötte leende hans varma blick. "I så fall blir du nog glad om jag erkänner att jag är kär i dig", sa hon finurligt.

En våg av glädje for över James. "Är du det?" fick han andlöst ur sig.

"Ja, jag gissar att jag är det när jag gillar dig så mycket."

"I så fall gillar du om jag kysser dig på det här sättet", sa han hest, kyssande henne under örat.

"Oja. Jag gillar alla dina kyssar", svarade hon njutande av den pirrande känslan som hans kyssar födde i henne.

"I så fall blir du min flickvän, eller hur", sa han hoppfullt.

Hon fnittrade mjukt. Hon hade redan i två veckor fått utstå skvaller om henne och James och kom på att det nog inte var hela världen. Speciellt om man kunde känna en sådan glädje i att vara med honom. Det var ju inte så att hon blev ihop med värsta bråkmakaren i skolan om hon blev ihop med honom nu. Han var istället den största quidditchhjälten och en respekterad försteprefekt. Fast bäst med honom var hans sätt att se på henne och vara med henne på. Han kunde få henne att le och må bra av en enda blick, och hans kyssar fick henne att rysa av välbehag och känna att han berörde henne djupt i hennes hjärta.

"Ja, jag blir din flickvän", hörde hon sig själv svara.

"Blir du?" utbrast han vantroget.

"Ja, din dumbom. Kom, så går vi och hånglar i vårt krypin. Jag har lust att fira din lyckade match och vår nya relation till varandra", upplyste hon bestämt.

Han tog andlöst hennes hand och följde henne ut ur klassrummet. Han var så fylld av lycka i den stunden att han inte kunde få ur sig något på en lång stund. Istället följde han henne nerför trapporna till den hemliga spegeldörren och vidare till den underjordiska gången. Lily konjugerade en soffa åt dem innan han ens hann tänka på det då hans hela koncentration var på henne och i tanken att hon nu var hans.

"Min Lily", viskade han hest innan han drog henne med sig till soffan för att kyssa henne med all den känsla som fyllde honom i den stunden.

Efter att James och Lily blivit ihop med varandra började de vara tillsammans varje dag. Lily läste fem av av de sex ämnen som James hade och det var lätt för dem att vara tillsammans på rasterna, vilket resulterade i att marodörernas pojkgäng plötsligt växte med flera tjejer. Det var både Donni O'Malley, Leslie Williams och Mary Macdonald som hörde till Lilys närmaste vänner, men även Izzy Irwin. Eftersom Izzy var ihop med Tatton, försvann hon för det mesta för att vara med honom, vilket gjorde att det var oftast tre killar och fyra tjejer tillsammans de följande veckorna.

Pettis hade så få lektioner med sina tre ämnen han läste att han var med dem bara halva dagar, om ens det. På måndagar och fredagar hade han bara en lektion och hittade för det mesta på något annat än att sitta och vänta på sina vänner. De brukade istället ses på kvällarna när de alla var lediga tillsammans.

När december kom och Lily visade inga tecken på att tröttna på sitt nya sällskap, fick Leslie Williams nog och tog Mary Macdonald med sig för att vara med henne på rasterna. Hon hade svårt att förstå hur Lily kunde vara ihop med James Potter, som hon själv avskydde lika mycket som Sirius Black, och det gjorde att deras vänskap började svalna. Mary som var för blyg för att tala i killarnas sällskap, fann det lättare att vara utan det, och Lilys flickgäng som varat i alla åren i skolan slutade helt plötsligt att existera. Izzy var ju jämt med Tatton som hon blivit jättekär i den hösten, och Mary och Leslie var som två bästisar som aldrig haft andra vänner än varandra, vilket lämnade kvar endast Donni O'Malley.

Hon var Lilys allra bästa vän och hade inget emot killars sällskap. Hon sa ifrån till Leslie, när denne försökte locka henne att lämna Lily också sägande att de andra borde hålla ihop och låta Izzy och Lily vara med sina pojkvänner själva. Donni hade alltid tyckt om Lupin och fann både Black och Potter roliga, vilket gjorde att hon trivdes bättre med deras sällskap än Leslies och Marys, om hon nu behövde välja. Den enda hon inte stod ut med var Pettis, men han var som tur var inte så mycket med dem.

Lily kände sig sårad när Leslie tog avstånd från henne helt plötsligt, men James fick henne att glömma bort det. Han visade sig vara en underbar pojkvän som alltid satte henne först i allt och ville jämt vara med henne. Han fick henne att le och skratta och plötsligt njöt hon av att gå och hålla honom i handen varhelst de gick. Nu när hon kommit på hur kär hon var i honom och hur mycket hon ville vara med honom, struntade hon i att hela skolan skvallrade om dem och kände sig stolt över att få vara hans flickvän.

För henne var det naturligt att bli vän med James vänner nu när de var seriöst ihop, och hon upptäckte snart att det mesta hon vetat om dem var fördomar och rykten som inte hade så stor sanningshalt. Det var i alla fall hennes bild av det nu när hon plötsligt gillade deras sällskap och skrattade åt deras skämt. I verkligheten fortsatte de att bete sig som kungar i skolan och gjorde spratt närhelst tillfälle gavs, vilket oftast var lättast att göra när Lily inte var i närheten.

Det gick inte många veckor innan Lily började uppskatta Sirius Black och hans trofasta vänskap till James. Han var redo att göra allt för James skull och tog därför emot henne med öppna armar. Då han gillade Donni, tyckte han om att skoja med henne och räknade henne som en i gänget från dag ett, men var inte alls olycklig när Leslie och Mary slutade umgås med dem. Sirius var nämligen inte den som var så väldigt förtjust i fnittrande tjejsällskap och kom i december fram till insikten att de enda tjejerna på Hogwarts som han gillade att umgås med var just Lily och Donni.

Det befästes när han bjöd ut Eleanor Wyatt från Ravenclaw till Hogsmeade en lördag mot slutet av terminen. Hon var en smart och ganska snygg tjej med svart hår och bruna ögon, men det visade sig att hon inte hade någon humor alls och inte hade något gemensamt med Sirius. Det enda hon talade om var sina egna perfekta provresultat och om sin mors geniala uppfinningar i trollkarlsvärlden, vilket Sirius fann urtråkigt att höra om. Dejten slutade med att de båda fann varandras sällskap motbjudande och låtsades efteråt som om de inte kände varandra.

Det som Lily fann mest överraskande med James och hans vänner var deras vänskap med skogvaktaren Hagrid, som de då och då gick för att hälsa på i hans stuga. De tog henne med sig dit söndagen efter Hogsmeadebesöket i december för att Hagrid så gärna ville lära känna James flickvän.

"Han är ofantligt klipsk, din pojkvän", sa Hagrid på gott humör. "Du hade inte kunnat välja en bättre kille i hela skolan än James."

"Jag vet", log Lily.

"Fast James säjer att du är smart osså. Du är visst bäst i klassen i trolldryckskonst."

"Nä, inte bäst av alla. Jag är bäst i Gryffindor. Severus Snape är bättre än mig."

"Är inte han den där killen från Slytherin som alltid har flottigt hår å som du lura in i tunneln under de piskande pilträdet på femman, Sirius?"

"Ja, det är han. Han brukade vara bästis med Lily förut."

"Va han? Men är inte du mugglarfödd, Lily?"

"Jo, det är en av orsakerna till att vi inte är vänner längre", sa hon mörkt.

"Ja fattar. De är så tokigt numera när folk går å tror sig va bättre än mugglarfödda", sa Hagrid bistert. "Va ja hört om dej, är du en av dom bästa i din klass i dom flesta ämnen, Lily. De har inget med blodstatus å göra hur duktig man är som häxa eller trollkarl."

"Nej, så är det. Lily är ofantligt duktig i all trolldom", sa James stolt.

"Det är du också", log hon.

"Ja, men nu talade vi om mugglarföddas förmåga. Jag är tyvärr renblodig."

"Man ska inte skämmas för vem man är, James", anmärkte Hagrid. "Du har all rätt å va stolt över din familj. Professor Dumbledore säjer att din pappa är en förträfflig trollkarl. Han går å grämer sej för att mr Potter inte vill gå me i Fenixorden. De hade varit bra me fler medlemmar från dom urgamla familjerna i sällskapet."

"Men vi ska ju gå med till sommaren", sa Sirius. "Då blir det både en Potter och en Black som medlemmar i sällskapet."

"Jaså, ska ni de! Va trevligt då! De gör mej glad. Fast ja borde ju ha gissat mej till de. Ni är alla tre så modiga så." Han sken mot Remus, James och Sirius och glömde bort att Pettis också satt vid bordet.

"Är du med i Fenixorden själv, Hagrid, när du talar så varmt om det?" sa Sirius misstänksamt. (De hade blivit du med honom redan under sitt andra besök till stugan.)

"Självklart är ja de! Ja kommer alltid stötta professor Dumbledore i kampen mot Ni-vet-vem! De kan ja lova!"

Sirius flinade brett mot honom. "Det ante mig. Vi borde ha fattat det för länge sen."

"Hur sjutton har ni blivit vänner med Hagrid?" sa Lily konfunderat när de gick därifrån ett par timmar senare för att återvända till skolan.

"Han haffade oss en dag olovligt från skogen och bjöd oss på te", berättade James flinande. "Det var verkligen briljant. Vi trodde vi skulle tas inför McGonagall för en utskällning igen, men Hagrid rapporterade det aldrig utan bjöd oss bara att komma på besök fler gånger."

"Och det tackade vi gärna ja till", tillade Sirius. "Det är så skönt avslappnat hos Hagrid."

"Det var det", instämde Lily. "Jag har alltid gillat honom. Han måste ha jätteblod i sig när han är så stor och stark."

"Jätteblod? Är du från vettet?" utbrast Pettis bestört. "Ingen kan väl ha jätteblod i sig?"

"Varför inte det? Professor Flitwick har ju svartalfsblod i sig, vilket man märker från hans korta längd."

"Lily har nog rätt", sa Remus. "Jag gissar också att Hagrid har jätteblod i sig."

"Men … men jättarna är ju jättefarliga!" pep Pettis förskräckt av tanken.

"Det kan de vara, men Hagrid är inte ett dugg farlig", sa Sirius lojt. "Hörde du inte hur han sa att ens blodstatus inte betyder nåt?"

"Jo", sa Pettis, men var ändå fortsatt chockad.