Sirius och Remus firade jul med Harry i den lilla stugan i skogen, men flyttade redan dagen därpå till Holnatt, som huset i Lower Holbrook hette. De gamla hyresgästerna hade flyttat strax innan jul därifrån och lämnat ifrån sig nycklarna, vilket gjorde att Sirius fick ta över huset några dagar tidigare än det var tänkt.

De hade inga möbler att flytta och satte sig alla tre på Sirius motorcykel för att köra från stugan med sina väskor stuvade in i benutrymmet i sidovagnen. Med en förminskningsförtrollning fick de lätt plats där även med Harry och Candy sittande i vagnen. Pongo fick dock flyga själv då han absolut inte kunde rymmas i den överfulla Triumphen.

"Det här påminner ju om gamla tider när vi körde alla tre på din Triumph, James, du och jag", sa Remus när de åkte upp i luften och styrde kosan mot Suffolk.

"Ja, fast då brukade du sitta i sidovagnen och James bakom mig", sa Sirius.

"Japp. Jag är inte så förtjust att sitta här bak, men får väl vänja mig. Harry är alldeles för liten för att sitta på annat sätt än i sidovagnen."

"Det är han, men vänta tills han växer sig lite. Han blev rejält kär i den där motorcykeln jag köpte som julklapp till honom."

Remus skrockade tänkande på gårdagen. Motorcykeln ifråga var en miniatyrmodell för småttingar, som de kunde sitta och åka själva med puttande sig fram med fötterna, och Harry hade blivit helt salig över den. Det var en mugglarleksak som endast Sirius kunde komma på att köpa. Han gick och planerade att förtrolla den så att den flög en meter ovan marken på samma sätt som barnkvastarna brukade göra. Harry hade haft en sådan, men den hade förstörts i explosionen när halva hans barnkammare exploderat under Halloweenkvällen och var numera bara en kvisthög att kasta i soporna.

"Med dig som sin gudfar kommer han säkert bli lika galen i motorcyklar som du är", sa Remus lojt.

"Det är klart han blir. Motorcyklar är den coolaste uppfinningen mugglarna gjort."

"Coolt kanske, men inte det bekvämaste. Jag gillar mer bilar."

"Du kan glömma att jag skaffar oss en bil", fnös Sirius. "Jag vill inte byta bort min Triumph för nån skruttig bil."

"Det trodde jag inte heller", sa Remus lugnt.

De anlände vid huset klockan ett på dagen och parkerade Triumphen på gården. Remus såg förtjust omkring sig gillande både huset och de omgivande fårhagarna. Det var lantligt mysigt och ån krönte allting glittrande vackert i solskenet.

"Vilket charmant ställe du hittat!" sa han leende.

"Jag vet. Fast nu gäller det att förtrolla det först. Dumbledore lovade komma förbi för att sätta upp fideliusförtrollningen över huset, men vi kan lägga allt annat själva."

"Sant", sa Remus och drog fram sin trollstav för att hjälpa honom.

De hade hunnit bli duktiga i alla former av skyddsförtrollningar under kriget och satte upp varenda trollformel de kunde för sitt och Harrys beskydd. Sirius tyckte att det var bäst att utöka området för skyddsförtrollningarna till att täcka hela tomten samt den lilla vägen som ledde in till tomten, så att den blev lika osynlig från strandvägen som huset blivit. Det var nämligen viktigt att gömma huset från både mugglare och trollkarlar så att ingen kunde hitta Harry där.

"Vilken tid sa Dumbledore att han ska komma hit?" sa Remus när de blivit klara med sitt arbete och började gå runt för att titta på huset.

"Mellan ett och två, så han borde vara här när som helst."

"Vad bra. Det blir ju lite konstigt om mugglare som vetat om det här huset i hela sitt liv kommer hitåt innan Dumbledore."

Sirius skrockade. "Ja, det blir lustigt. Men det problemet borde lösas när Dumbledore väl aktiverar fideliusförtrollningen. Då kommer alla att glömma att det här stället nånsin existerat."

"Så länge fideliusförtrollningen är aktiv", tillade Remus.

"Precis."

I samma stund hörde de Dumbledores röst ropa ute på gården och stannade upp. De hade hunnit gå upp till övervåningen för att se på sovrummen där, men skyndade nu ut för att hälsa Dumbledore välkommen. Fawkes hade återigen tagit honom på plats, eftersom Sirius redan lagt transferensskydd över tomten. Dumbledore log mot dem, men verkade aningen förvirrad då han trodde sig stå mitt uti ingenstans, när huset precis hade dolts från både mugglare och trollkarlar.

"Huset är häråt, Albus", sa Remus leende, pekande mot huset. Det spräckte den enkla döljningsbesvärjelsen och plötsligt kunde Dumbledore se hela gården.

"Vad tjusigt det ser ut här!" sa han med ett leende som fick hans ögon att glimma bakom de halvmåneformade glasögonen.

"Ja, det är charmigt", sa Remus.

"Hej, Harry", sa Dumbledore vänligt och böjde sig för att hälsa på Harry, som sprungit ut efter Sirius. Han hade sista veckorna lidit av separationsångest och ville alltid vara varhelst Sirius var. Om han gick ut utan att säga till om det, kunde Harry börja gråta och leta frenetiskt efter honom.

"Hälsa på professor Dumbledore, Harry", sa Sirius uppmuntrande.

Harry såg fascinerat på det långa gråa skägget Dumbledore hade, men gömde sig ändå bakom Sirius utan att våga gå fram. Han sög på sin tumme hållande fast i Sirius ben med andra handen medan han stirrade på Dumbledore.

"Han har varit lite blyg sista tiden", sa Remus förklarande.

"Det är helt förståeligt", log Dumbledore. "Det var en stor tragedi han var med om bara två månader sen och jag gissar på att det är mycket som pågår i hans hjärna för stunden."

"Det är så vi också tänkt", sa Sirius.

"Nå, vi låter Harry vara och tittar på huset då."

"Absolut. Vi har inga möbler ännu, men får trolla fram det nödvändigaste tills vi fått köpt ordentliga."

"Ja, det blir mycket att inreda med ett så här stort hus. Ska ni ha höns i det där hönshuset? Det ser väldigt fint ut."

"Remus funderar på det", log Sirius. "Han blev förtjust när han hörde att det är hönshus här."

"Det blir säkert trevligt för Harry också."

"Det har jag tänkt", sa Remus. "Fåren här ute är också trevliga."

De fortsatte att tala om stället medan de gick husesyn, men sedan kastade Dumbledore fideliusförtrollningen över huset precis som han lovat. Det gömde både huset och de som vistades i det så att inte ens det magiska spårmärket, som fanns över alla magiska barn i landet, fungerade över Harry. Så länge han var på gården kunde Trolldomsministeriet inte spåra honom, även om han eller de vuxna i hans närhet använde magi. Fideliusförtrollningen var det starkaste sättet att gömma honom från allt och alla och det var också det enda sättet att få en hemlig adress om man var trollkarl.

"Då så, nu är ni skyddade så gott vi kan ordna saken", sa Dumbledore. "Jag ska besöka mrs Figg för att tala om adressen för henne redan ikväll, men ni får själva komma överens med henne om när hon flyttar hitåt."

"Det blir bra. Jag ska skriva till henne imorgon, tänkte jag", sa Sirius.

"Ja, idag behöver vi koncentrera oss på att få huset beboeligt", sa Remus. "Det är två veckor till nästa fullmåne och vi behöver hinna ordna allting här i god tid före det."

"Det löser sig ska du se", sa Sirius lugnande. "Vi såg ju redan på lagårn och rummet där, som blir perfekt för dig."

"Jag vet, men glöm inte att jag kan bli ganska sjuk kring fullmåne också."

"Jag har inte glömt."

"Är det nåt mer ni behöver hjälp med nu?" sa Dumbledore. "Jag har tusen och en saker som väntar på mig på Hogwarts att ta itu med."

"Absolut, fast en kopp te hinner du väl dricka", sa Sirius.

"Nå, det gör jag såklart", medgav Dumbledore och följde honom till köket.

Medan Sirius lagade te från det matförråd de packat med sig från stugan, trollade Dumbledore och Remus fram bord och stolar och andra möbler som behövdes i köket. De skulle inte hålla många dagar, men fick duga tills man hunnit köpa riktiga möbler. Fysikens lagar stod ju emot saker som konjugerades fram ur ingenting och fick allt att försvinna tillbaka till ingenting efter en tid för att återställa balansen i den fysiska världen.

Harry höll sig nära Sirius följande hans göromål med intresse och struntande i de andra, som satt sig vid det provisoriska bordet.

"Det är en sak som du borde veta om mig, Albus", sa Sirius när han serverade teet stunden senare.

"Jaså."

Sirius flinade skyldigt medan han slog sig ner i stolen mittemot Dumbledore. Idén om att tala med honom kom från Remus, som varit på Sirius i ämnet tills han gett med sig.

"Jo, det är så att jag är en oregistrerad animagus och har varit det i många år redan", erkände han rakt av.

Dumbledore höjde ena ögonbrynet, men såg ändå inte väldigt förvånad ut. "Får man fråga varför du blivit det?"

"För min skull", sa Remus.

Dumbledore såg från Remus till Sirius medan han drog på smilbanden. "Jag antar att James var det också då."

"Ja, det var han", medgav Sirius.

"Vilket betyder att ni har tillbringat fullmånenätter med Remus."

"Det har vi gjort. Det var orsaken till att vi blev animager från första början. Men sen har det varit ytterst nyttigt under kriget. Det var lätt att hålla sig gömd när ingen visste om att jag är animagus."

"Hur kommer det sig att du berättar om det för mig nu då? Kriget är ju slut och ni ska inte hjälpa mig med Fenixorden nu längre när ni har Harry att se efter."

"Jag vet, men vi måste hålla Harry säker och då är det bäst att du vet om allting", förklarade Sirius, bytande blickar med Remus.

Dumbledore nickade fundersamt. "Det betyder att du kan lätt gömma dig ute med Harry om han är under osynlighetsmanteln och du är i djurform."

"Absolut. Det fungerar utmärkt då jag är en skotsk hjorthund."

Dumbledore log. "Det passar dig."

"Han blir en väldigt stor svart hund", sa Remus.

"Ja, jag vet hur en skotsk hjorthund ser ut."

"Harry älskar att rida på mig närhelst jag förvandlar mig till en hund", sa Sirius med ett flin.

"Det låter som en rolig lek för honom."

"Det är det, fast jag är noga med att förvandla mig endast när det är tryggt så att ingen ser mig. Jag kan inte registrera mig som en animagus, eftersom jag då förlorar hemligheten med min djurform."

"Sirius brukar gå runt på kvällarna för att nosa på omgivningen för att veta att ingen är nära oss", tillade Remus. "Det hjälpte oss att sova bättre i stugan."

"Det gör samma sak här. Jag tänker fortsätta med mina kvällsrundor för att säkerställa att inga trollkarlar tar sig hit", sa Sirius bestämt.

"Det låter vist", sa Dumbledore. "Och du har absolut rätt i att behålla det som en hemlighet, men jag är tacksam att jag blir inkluderat i hemligheten. Det hjälper mig i mitt uppdrag att hålla er alla säkra."

"Det var så vi tänkte", sa Remus.

Dumbledore log mot honom, men vände sig sedan mot Sirius. "Det är oerhört svårt att bli en animagus. Får man fråga vem du och James tog hjälp av för det? De enda på Hogwarts som kan animagusförtrollningen är professor McGonagall och jag, men jag antar att ni lyckades med förvandlingen ändå redan under er skoltid."

"Vi kunde inte berätta om det för nån, så vi gjorde det själva. Vi läste böckerna som fanns i den förbjudna delen av biblioteket och följde instruktionerna i dem."

"Självklart gjorde ni det", skrockade Dumbledore. "Det var ju så ni gjorde med allting, vad jag minns."

"Jo, ganska mycket", log Sirius.

"Får man se dig bli hund då?"

"Absolut."

Sirius reste sig från sin plats och förvandlade sig själv till en hund. Harry som fått en bit tårta tillsammans med de andra och satt ätande mellan Sirius och Remus tappade sin sked och började skrika förtjust. Han viftade med sina armar i ett försök att komma ner till den stora hunden, men kunde inte när han satt i fast i sin barnstol. Sirius skällde till honom och reste sig upp så att han kunde sätta sina framtassar på Harrys barnstol och slicka honom i ansiktet.

"Snart behöver vi väl inte använda renskrubba på Harry längre om du ska slicka honom ren i ansiktet, Trampen", sa Remus skojfriskt.

"Trampen?" sa Dumbledore.

Sirius förvandlade sig tillbaka till människa och sa med ett flin: "Jag heter Tramptass som animagus såklart."

"Självklart", skrockade Dumbledore. "Får man fråga vad James hette och vilket djur han var?"

"Han var en kronhjort med namn Tagghorn", sa Remus.

Sirius log över minnet av den ståtliga kronhjorten James varit, men koncentrerade sig sedan att lugna Harry och ge honom en ny sked att äta med.

"Och jag heter Måntand som varulv", tillade Remus.

"När blev ni animager då?"

"Det var på femman, varpå vi tillbringade fullmånenätterna i Förbjudna skogen med Remus."

Dumbledore höjde sina ögonbryn. "Så ni släppte Remus lös från Spökande stugan."

"Det gjorde de", medgav Remus med rodnande kinder. Han såg skamset på Dumbledore, tydligt generad över saken. "Jag är ledsen över det. Det var oansvarigt av oss och jag borde ha förbjudit det."

"Äsch, det var aldrig nån fara när vi var i skogen med dig. Vi höll dig under uppsikt med James", sa Sirius nonchalant. "Den enda faran du var i var då när jag lurade Snivellus till stugan."

"Jag håller dock med Remus om att det var oansvarigt", sa Dumbledore allvarligt. "Det var inte lätt att ha en varulv på skolan, och de säkerhetsåtgärder jag satte upp för det var menade att hålla."

"Jag är ledsen, sir", sa Remus skyldigt.

"Fast Remus är inte farlig om han får vara i frihet i skogen på nätterna", sa Sirius envist. "Vi läste om det i boken Är varulvsförbannelsen verkligen en förbannelse? vilket är den bästa boken jag läst i ämnet. Jag har faktiskt köpt den till mig själv sen jag slutade skolan."

"Jag känner till William Tennysons bok och hans teori om att varulvarna mår bättre om de får springa fritt i naturen långt från människor under fullmåne", sa Dumbledore.

"Det är ingen teori, det är sant. Jag har sett det med egna ögon", sa Sirius bestämt. "Även kentaurerna håller med i det. De visste om att vi var i skogen och gav oss tillstånd att vistas där så länge vi höll oss långt från Hagrids acromantulor."

"Det är vist för alla att hålla sig långt från Hagrids acromantulor", sa Dumbledore med ett snett leende.

"Det är det", sa Remus bistert. "Vi dödade en av dem en gång, men berätta inte det för Hagrid, är du snäll. Vi var tvungna för att rädda en av kentaurerna."

"Det var du som dödade den. Jag och James lyckades inte riktigt", sa Sirius leende.

"Anföll du acromantulan som varulv för att rädda dina vänner?" sa Dumbledore förvånat.

"Det gjorde han. Vi var ju animager då och han beter sig helt annorlunda mot oss när vi är i djurform."

"Det var ju intressant att höra! Hade varit roligt att berätta om det för mr Tennyson. Han hade blivit eld och lågor om han hört att han har rätt."

"Känner du honom?" sa Remus förvånat.

"Ja, men han är gammal numera. Vad jag hört är han pensionerad och håller sig mest till sin stuga."

"Jag hade gärna diskuterat hans tankar om varulvar med honom", sa Sirius med ett småleende. "Hans bok är en av mina absoluta favoriter."

"Betyder det att ni planerar att ge Remus nån form av frihet här också under fullmånenätter?" sa Dumbledore bekymrat.

"Nej, det gör vi absolut inte!" sa Remus bestört. "Jag ska ha min varulvskoja, som jag förhäxar så väl att ingen kan släppa ut mig därifrån ens av misstag innan morgonen."

"Du kan vara lugn, Remus. Jag har inte tid att springa ute på nätterna med dig när jag har Harry att se efter", sa Sirius lojt. "Jag tänker sova alla fullmånenätter så länge Harry är hemma."

"Det låter vist. Det är inte säkert för Remus att springa ute i omgivningarna ens om du är med honom, Sirius", sa Dumbledore allvarligt. "Inte när det bor så många mugglare i området."

"Ja, det vore hemskt om jag av misstag bet en mugglare som är på nattlig promenad ute."

"Oroa dig inte för det. Inga mugglare hittar hit längre och du får sitta i din varulvskoja nätterna igenom", sa Sirius.

"Nå, det låter som om ni har allt under kontroll här nu då. Det är dags för mig att dra mig vidare", sa Dumbledore, som satte ner sin tomma tekopp och reste sig från sin stol. "Jag tackar för teet och för förtroendet ni gett mig idag. Vi får talas vid senare om vilka jag ska berätta adressen för. Det behöver inte diskuteras idag."

"Moody och Hagrid får gärna höra om det i alla fall", sa Sirius. "Men resten kan vi ta senare."

"Absolut", log Dumbledore och tog sedan avsked av dem.