Harry var överlycklig över sin nya trollstav. Han hade sedan han var liten önskat sig en egen trollstav och sprang nu med den i handen överallt de följande veckorna. Det var bara en månad kvar till skolstart och han kände att han hade äntligen blivit en riktig trollkarl nu när han hade en trollstav att svinga.

Vanligen var barn inte tillåtna att använda trolldom utanför skolan från det att de blev elva år och fick sig en trollstav tills de blev myndiga, men på Holnatt brydde sig varken Sirius eller Remus att följa lagen så noga. De var skyddade av fideliusförtrollningen som gömde dem även från Trolldomsministeriet, så att det magiska spårmärket över Harry inte fungerade på gårdens område. Det betydde att ingen visste vad som hände på Holnatt förutom de som bodde där. Sirius tyckte till och med att det var nödvändigt för Harry att träna på att använda sin trollstav nu när han äntligen fått den.

"Jag tycker att vi lär Harry ett par grundläggande förtrollningar", sa han till Remus ett par dagar efter Harrys födelsedag.

"Vilka tänker du då?"

"Nå, renskrubba hade inte varit dåligt för honom att kunna, för att inte glömma lumos och nox."

Remus skrockade. "Så du menar att han kommer att hamna i straffkommendering det första han gör."

"Det vet vi ju inte. Vi hamnade i straffkommendering det första vi gjorde på Hogwarts."

"Gjorde ni?" sa Harry vantroget.

"Inte jag, men din pappa och Sirius", sa Remus.

"Varför fick ni straffkommendering direkt?"

Sirius skrattade över minnet. "Vi välte båten vi åkte över sjön med och McGonagall var inte nådig mot oss efteråt."

Harry skrattade. "Vad roligt det låter! Jag vill också välta min båt."

"Gör inte det, är du snäll", bad Remus. "McGonagall kommer då att veta att vi berättat om det för dig."

"Ja, du får hitta på egna rackartyg istället", sa Sirius.

"Förhoppningsvis blir du inte ovän med nån från Slytherin redan under tågresan och behöver inte ens önska att de fick sig en oväntad simtur på vägen till skolan."

"Vadå? Var det nån ni ville skulle hamna i sjön?"

"Självklart. Snivellus. Vi tyckte att han behövde tvätta sitt flottiga hår lite bättre", sa Sirius med ett leende.

"Sirius menar Severus Snape, din lärare i trolldryckskonst", klargjorde Remus. "Du ska akta dig för honom i skolan och se till att inte hamna i trubbel på hans lektioner. Han hatade din pappa och Sirius från första skoldagen och gör det än idag."

"Jag lovar att jag dödar honom om han ger sig på Harry i skolan på grund av det", fräste Sirius.

"Oroa dig inte, farbror Sirius. Jag kan klara mig själv", sa Harry självsäkert. Han hade hört Snapes namn nämnas förut också och visste hur mycket Sirius avskydde honom.

"Det låter bra, Harry. Om han är elak mot dig på sina lektioner, kan du tänka på hur ömklig han var den dan han hamnade i sjön", sa Remus. "Hagrid fick rädda honom då han inte vågade simma till de andra båtarna."

"Ja, din mamma var duktig att simma, precis som jag och James var", log Sirius.

"Menar ni att min mamma också hamnade i sjön då?"

"Ja, hon var barndomsvän med Snivellus och åkte i samma båt med oss. Hon var arg på mig och James ganska länge efter det."

"Ja, Lily kunde verkligen få er båda att veta hut närhelst ni gjorde nåt tokigt", sa Remus.

Sirius skrockade över minnet och fick Remus också att flina, medan Harrys ansikte sken av lycka. Han älskade när de talade om hans föräldrar på det sättet.

"Hur som helst så ska vi lära Harry renskrubba-formeln innan han börjar skolan. Filch är nog lika hemsk idag som han var på vår tid", sa Sirius återvändande till ämnet.

"Sant. Det är ju därför vi lärt Harry städa ordentligt på mugglarnas vis. Städning är ett de vanligaste straffen Filch ger en."

"Precis, och vi fuskade alltid med våra trollstavar när Filch inget märkte", tillade Sirius.

"Men det gäller vara försiktig i det, Harry. Du vill inte åka fast för att ha använt trolldom i straffkommendering när det är förbjudet."

"Jag fattar det, farbror Remus, men jag vill ändå lära mig renskrubba-formeln."

"Sen tycker jag att han borde kunna lite självförsvar också", sa Sirius.

"Vad tänkte du då? Han är ju novis i trolldom ännu."

"Nå, vi kan väl se om han lär sig åtminstone flipendo. Det är ändå ett av de första förhäxningarna ettorna får lära sig i försvar mot svartkonster."

"Vad är det för en förhäxning?"

"Du kan knuffa omkull dina motståndare med det."

"Om han lär sig flipendo, kunde vi se om han kan lära sig finite incantatem också innan han börjar skolan", anmärkte Remus. "Jag vet att det är svårare, men det blir nyttigt om han får fiender bland slytherinarna."

"Vad betyder det?"

"Det är trollformeln som förhäver de vanligaste förhäxningarna."

Sirius reste sig från sin plats och pekade på Remus med sin trollstav. "Petrificus totalus!" Orden fick Remus att falla till golvet förstenad.

Harry sprang förtjust fram till honom för att se på hans stela form. "Vad gjorde du med honom, farbror Sirius?"

"Han är förstenad."

"Kan inte du lära mig det?"

"Nej. Det tror jag är för svårt för dig än, men du borde kunna lära dig det efter jul. Men titta nu hur jag gör …" Sirius svängde återigen med sin trollstav och sa: "Finite incantatem." Förhäxningen över Remus släppte med det samma och han kunde resa sig upp.

"Tack för det du", sa han fränt. "Nästa gång får du vara offret, så kan jag visa Harry hur man gör."

Sirius skrockade. "Visst."

Veckorna i augusti gick fort medan Harry förberedde inför sin skolgång. Remus hade sagt till honom att läsa igenom sina nya skolböcker, vilket han motvilligt gjorde. Han orkade inte riktigt läsa allting utan skummade igenom böckerna och läste bara det mest intressanta. Han var mer intresserad att få träna med sin trollstav och att pyssla med sin nya fjälluggla. Han hade gett henne namnet Hedwig, vilket var ett namn han hittat i en av sina skolböcker.

En vecka innan skolstart tog Sirius och Remus honom sedan till Godric's Hollow för att visa honom hans föräldrars hus där. De hade i alla år undvikit att tala om huset och om det som hänt där, men nu kände Sirius det nödvändigt att tala om sanningen för Harry.

"Han kommer att höra om det från sina skolkamrater, så det är bättre att vi berättar om det för honom", sa han allvarligt.

De tog inte motorcykeln den dagen utan transfererade sig rakt utanför huset utan att berätta om det för någon. Sirius hade gjort de alla osynliga med sin trollstav så att ingen kunde se dem stå ute på gatan. Det enda man kunde höra var ljudet från spöktransferensen, men eftersom det fanns så många trollkarlar som bodde i byn, var det inget som drog till sig uppmärksamhet.

Harry var inte förtjust i spöktransferens, men hade varit med om det många gånger förr under sin barndom. Sirius använde sig av det då när han ansåg det nödvändigt och Harry hade lärt sig att klara av det. Barn brukade vara mer känsliga för det, men Harry hade inte spytt sedan han var fem år.

De stannade utanför grinden till det halvt sprängda huset och lät Harry ta in synen av det under tystnad.

"Bodde mina farföräldrar här också?" sa han efter en stund.

"Ja. Det är här jag bodde hos dem när jag flyttade hemifrån som sextonåring", sa Sirius. "Mitt rum var där uppe på höger sida med de där mindre fönstren, medan James bodde i det som var din barnkammare sen."

"Var ligger det?"

"Det är den där sprängda sidan", sa Remus.

Harry såg på förödelsen över den vänstra sidan av huset. Halva taket fattades och även en del av väggarna på övervåningen.

"Hur kunde jag överleva om det där var mitt rum?"

"Det var beskyddet din mamma lade över dig som gjorde att du inte kunde dö", förklarade Sirius. "Allt annat i rummet sprängdes, men du och din spjälsäng var intakta när jag kom för att hämta dig. Din mamma offrade sitt liv för dig och Dumbledore säger att det beskyddade dig."

"Det var också det som gjorde att allt sprängdes och Voldemort förlorade sin kropp", tillade Remus.

"Vad menar du?"

"Du vet ju att vi aldrig har sagt att Voldemort är död. I trollkarlsradion talar de om honom som om han inte längre fanns, men det är inte sanningen", sa Sirius allvarligt. "Dumbledore säger att han ännu lever, men han är som en vålnad utan kropp, kraftlös och ömklig. Han hänger kvar i livet som på en tråd och är ofarlig så länge han inte får sig en ny kropp."

"Så du menar att han kan komma tillbaka om han får sig en ny kropp", sa Harry bestört.

"Ja, det kan han, men det är väldigt svårt. Vi talar om så avancerad magi att knappt nån trollkarl i världen kan använda sig av det."

"Men du menar att det kan finnas nån som kan hjälpa Voldemort tillbaka till livet."

"Vi vet inte, men vi tar faran på fullt allvar. Det är därför du aldrig får vara utanför Holnatt utan vakter och det är därför vi har lagt så starka skyddsbesvärjelser över vårt hem."

Harry nickade betryckt. "Jag förstår."

"Du behöver inte oroa dig för mycket, Harry. Det är jag och Remus som har ansvaret för din trygghet och Dumbledore har det också. Han kommer att se till att inget händer dig på Hogwarts. Vi är alla svurna att beskydda dig."

"Vi ville bara att du vet om det här när du börjar skolan", sa Remus. "Det finns ännu dödsätare där ute som gärna skulle se sin mästare komma tillbaka, men de är rädda för dig, eftersom ingen vet hur du kunde omintetgöra honom när du var bara en baby."

"Men sa inte ni precis att det inte alls var jag som förgjorde Voldemort utan att det var min mamma?"

"Jo, det sa vi. Det är det Dumbledore säger om saken, men det är inget som nån annan vet om", förklarade Sirius. "Det är bara vi tre och Dumbledore och Moody som vet, och vi föredrar att det förblir så."

"Varför? Om vi sa sanningen till folk, så slutade ju alla vara så begeistrade över mig", sa Harry förnuftigt. "Om det var min mamma som var en så mäktig häxa att hon kunde förgöra Voldemort, så är jag ju inget annat än en normal pojke."

"Du kommer alltid att vara Pojken som levde ändå", sa Remus beklagande. "Folk skulle knappast tro att ett offer av kärlek kan vara så mäktigt och tänka att du nog ändå måste vara en stark trollkarl."

"Och förresten så är du beskyddad så länge folk tror att du är en större trollkarl än Voldemort", tillade Sirius.

"Men det är jag ju inte alls!"

"Oroa dig inte över det. Man kommer långt om man bara går på Hogwarts och tränar sig tillräckligt i trolldom", sa Remus lugnande.

"Precis. Jag kämpade i flera strider mot Voldemort under kriget och står här än idag utan en skråma", sa Sirius. "Jag är säker på att du kommer att klara dig lika bra mot honom om han får sig en ny kropp en dag och kommer tillbaka."

Orden fick Harry att lugna ner sig och han beslöt sig att bli en lika stark trollkarl som Sirius var. För honom fanns ingen trollkarl som Sirius. Han var inte bara skicklig i all form av trolldom, han var även stark, modig och våghalsig. Han var inte rädd för någonting, eftersom han visste hur man kunde klara sig i allt, och Harry var bestämd i att bli som han.

Han tittade återigen på huset där han bott som baby och märkte sedan skylten som rest sig från marken innanför grinden. Han fick tårar i sina ögon när han läste inskriften på skylten, men han blinkade bort tårarna. Han ville inte gråta över sina föräldrar nu. Han visste att han var där för att se huset för att han skulle klara sig bättre på Hogwarts. Det var det Sirius sagt innan de tog sig dit.

Bistert stirrade han på orden: "Deras son, Harry, förblir den enda trollkarl som någonsin har överlevt den dödande förbannelsen". Orden slog rakt in i honom när han plötsligt förstod innebörden av dem. Remus hade rätt. Ingen skulle någonsin tro att han inte var en stor trollkarl. Han var Pojken som levde och det var inget han kunde komma ifrån. Alla eleverna på Hogwarts skulle vara hänförda när han började skolan. Precis som folk varit i Läckande Kitteln när han varit dit på sin födelsedag.

"Tror ni att jag kan få riktiga vänner på Hogwarts eller kommer jag bara ha en massa fans?" sa han med plötslig oro.

"Det är klart du kan få riktiga vänner. Du måste bara se hur folk är med dig och sålla agnarna från vetet", sa Remus lugnande.

"Strunta i de som är för hänförda över dig", sa Sirius. "Alla kommer förstås vilja se ditt ärr, men det betyder inte att du inte kan finna bra killar på Hogwarts."

"Det viktiga är att du beter dig hövligt mot alla, oavsett om det är ivriga fans som du helst vill undvika eller ohyfsade slytherinare som du helst vill slå till", rådde Remus. "Du vill inte få ett rykte om att vara en diva, vilket du som kändis lätt kan få. Man kommer mycket längre med hövlighet än dåliga manér."

Sirius skrockade roat. "Ja, lyssna på din farbror Remus. Han var den hövligaste pojken på Hogwarts på vår tid."

"Man får faktiskt vänner lättare om man är hövlig."

"Det är klart man får, och jag tycker att Harry bör vara hövlig mot andra, men inte för hövlig. Det kommer ju finnas dödsätarynglingar på skolan som han inte alls bör bli för vänskaplig med."

"Vad menar du, farbror Sirius?"

"Att du vill undvika alla i Slytherin som har familjemedlemmar bland kända dödsätare. Man kan ana deras lojaliteter, även om de försöker dölja dem", sa han allvarligt. "Fast du bör i överlag undvika folk från Slytherin. Alla mörka trollkarlar i vårt land har hört till Slytherin."

"Jag lovar att jag ska undvika alla i Slytherin."

"Bra. Du har elever från Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff att skaffa vänner bland och det räcker gott och väl. Mugglarfödda är att föredra före renblodiga, men barn till kända blodsförrädare räknas förstås till samma grupp."

"Ska du verkligen lära Harry att välja vänner efter blodstatus?" sa Remus avmätt.

"Varför inte? Du vet hur idiotiska de flesta renblodiga kan vara."

"Inte de flesta, bara en del av de renblodiga", envisades Remus. "Jag tycker att Harry ska se hur folk är och hur de beter sig och utvärdera dem utifrån det och inte utifrån deras familjetillhörighet och blodstatus."

"Visst, fast deras beteende och värderingar brukar gå hand i hand med deras blodstatus."

"Kanske det, men det är ändå inget råd att ge till ett barn."

"Jag fattar faktiskt vad farbror Sirius menar och du också, farbror Remus, så ni behöver inte bråka över saken", insköt Harry. "Jag ska vara hövlig så långt jag kan och försiktig när jag väljer mina vänner."

De vände sig flinande mot honom.

"Bra. Då är du redo att börja skolan i så fall", sa Sirius klappande honom på axeln.