När jullovet kom åkte Ron inte alls hem till sin familj. Hans föräldrar reste till Rumänien för att besöka hans storebror Charlie där, och istället för att stanna på Hogwarts med sina bröder hade han fått tillåtelse att följa med hem till Harry. Dumbledore hade gett honom adressen till Holnatt på en lapp som brann upp direkt efter att han läst den. Det hade varit nödvändigt, eftersom han inte kunde se huset utan att ha blivit inkluderad i hemligheten om det, vilket endast hemlighetsväktaren kunde avslöja.

Det var fullmåne den första natten av lovet och Remus hade därför åkt till sin pappa för att sova över där tills han återhämtat sig. Som ursäkt hette det att han åkt för att vara med sin pappa för att julen var i antågande, men han skulle återkomma hem lagom till juldagen. På det sättet kunde Ron inte ana någonting och hemligheten kunde bevaras intakt.

Harry hade blivit förvarnad om det hela i ett brev till skolan och väntade därmed ingen annan än Sirius vid tåget i London. De flög hem med Triumphen och båda pojkarna fick tränga sig tillsammans i sidovagnen. Det var kväll redan och Sirius ville inte låta Harry köra så sent.

"Det är bäst om du inte berättar för nån att vi flyger med motorcykeln, Ron", sa Sirius när de flög över London på väg mot Suffolk. "Tekniskt sätt är det nog inte tillåtet att förtrolla en motorcykel, men så länge ministeriet inte vet om det, kan de inte förbjuda det."

"Jag fattar. Min pappa har också förtrollat sin bil till att flyga och jag vet att man inte får prata om sånt."

"Men din pappa jobbar ju i Kansliet för missbruk av mugglarprodukter. Hur kan han förtrolla en bil?" sa Sirius förvånat. "Jag råkar nämligen veta att det är strängt förbjudet att förtrolla bilar till att flyga."

"Pappa säger att det är förbjudet endast ifall man planerar att flyga med bilen. I praktiken kan man förtrolla vad som helst så länge man inte har menat bryta mot lagen med det."

Sirius gav till ett skratt. "Så du menar att din pappa förtrollar saker för att det är roligt och inte för att han ämnar använda sakerna på ett förbjudet sätt."

"Precis. Pappa har aldrig flugit med sin bil, men Fred och George har förstås lånat bilen för att ta den ut på flygturer."

Harry föll i skratt. "Varför förvånar det mig inte?"

De anlände en knapp timme senare till Holnatt och Harry visade Ron runt i huset.

"Jag förmodade att du vill sova i Harrys rum med honom och inte i gästrummet, Ron", sa Sirius. "Jag har bäddat en gästsäng åt dig dit."

"Schysst! Det var exakt vad vi ville", sa Harry glatt.

De sprang upp till Harrys rum och Ron såg beundrande på det.

"Vad stort rum du har! Du borde se mitt lilla rum som jag har nästan uppe på vinden. Det är inte ens hälften av ditt rum."

"Fast du har ju en massa bröder som delar hus med dig så det är inte konstigt om rummen inte är så stora som här."

"Nej, det är det inte."

"Jag går och fixar lite varma mackor till middagen", lovade Sirius som burit deras väskor in. "Gå och tvätta era händer när ni gjort er hemmastadda."

"Visst, farbror Sirius."

Sirius gick leende ner till köket. Han kunde höra de glada pojkrösterna från rummet och gladdes över det. Det var gott att Harry äntligen fick ha vänner i sin egen ålder på besök. Han hade haft en ensam barndom på Holnatt, så det var lyckosamt att han hittat så bra vänner på Hogwarts — och inte bara en utan två. De sista breven hem hade Harry skrivit lika mycket om Hermione som han förut gjort om Ron och Sirius kunde inte känna sig mer belåten över saken.

"Kommer ni och äter?" ropade han en kvart senare när han fått dukat bordet.

Det hördes spring i trappan och sedan dök Harry och Ron upp i matsalen.

"Ni måste vara hungriga efter tågresan." Sirius kom leviterande på ett fat som var fylld till brädden med grillmackor i olika former. Utan att fråga gav han båda pojkarna fyra tjocka mackor fyllda med skinka, bacon och ost innan han tog ett par till sig själv och satte sig till bords med dem.

"De här är jättegoda! Farbror Sirius gör de bästa grillmackorna som finns", sa Harry ivrigt. "Jag lovar!"

Ron högg in på en av mackorna och slapp ifrån sig ett njutningsfullt läte. "Å, vad gott!"

"Jag sa ju det", flinade Harry. "Fast de är varma, så akta din mun."

Ron hade precis hunnit komma på det själv och drack snabbt av pumpasaften i sitt glas. Den smälta osten brände i munnen.

"Hur gick tågresan då?" sa Sirius.

"Bra. Vi skojade med Hermione och försökte komma på olika sätt att få Malfoy utkastad från skolan."

"Det är tyvärr ett hopplöst uppdrag. Man måste närmast döda nån innan man kastas ut från skolan. Dumbledore ger nåd i det mesta."

"Har ni hört om nån som varit nära på att relegeras från skolan?" sa Ron nyfiket.

"Ja. Jag själv och Snape när vi gick i skolan."

"Är det sant?" sa Harry bestört.

"Japp. Vi fick stanna endast för att vi båda gjort oss skyldiga till lika grova försyndelser."

"Men vad gjorde du mot honom?"

"Jag var nära på att döda Snape genom att mata honom till ett monster som strövade i Förbjudna skogen på den tiden", sa Sirius kringgående sanningen en aning.

"Vad gjorde Snape då?" sa Ron nyfiket.

"Han var nära på att döda James med hjälp av svartkonster."

"Är det sant? Försökte Snape döda min pappa?" sa Harry blekt.

"Nja, hans avsikt var inte att döda honom. Han ville vanställa honom, men misslyckades med det eftersom jag hann ta honom i tid till madam Pomfrey."

"Men hur kan Dumbledore ha honom som lärare på skolan om han försökte döda min pappa?" sa Harry bestört.

"Vi var bara pojkar på den tiden, Harry, och ingen fick men för livet. Din pappa räddade faktiskt Snape från min fälla, vilket jag är tacksam för idag", sa Sirius allvarligt. "Jag gick alldeles för långt, vilket han också gjorde, men det är glömt numera."

"Så du hämnades på Snape genom att sätta ett monster på honom", sa Harry som förstod.

"Precis, och jag hade åkt ut från skolan för det om Snape inte hade attackerat James med svartkonster samma kväll. Dumbledore ansåg att jag haft skäl för min hämnd, även om jag gick för långt. Så jag fick nåd precis som Snape."

"Hade Snape åkt ut om du inte hade hämnats på honom?"

"Det hade han säkert. Svartkonster är nåt man kan åka ut ur Hogwarts för. Speciellt såna dödliga svartkonster som Snape använde då."

"Vad var det för svartkonster?" sa Ron nyfiket.

"Det är nåt jag hoppas att ni två aldrig behöver höra om. Det var såna onda saker som gjordes i kriget och det är inget att diskutera nu." Hans min var så bestämd att de inte frågade mer i saken. Det var tydligt att han inte skulle svara.

"Ska du lära oss försvar mot svartkonster nu under lovet så som du lovat?" sa Harry istället.

"Absolut. Jag har redan kollat i mina böcker för att se vad som är vettigt att lära er i er ålder."

"Vad häftigt!" sa Ron lyckligt.

"Kom bara ihåg att inte berätta om det för nån, Ron", varnade Sirius. "Om det kommer ut att ni fått använda trolldom på lovet, hamnar jag i svårigheter."

"Jag fattar och ni kan vara lugn, mr Black. Jag ska absolut inte berätta för nån om det."

"Bara Hermione", insköt Harry. "Jag har redan nämnt saken till henne, men hon är pålitlig. Hon pratar inte om mina saker med nån."

"Det förstår jag", log Sirius. "Du har fått trofasta vänner och jag är glad för det."

Ron vände sig med plötslig iver mot Harry. "Kan inte vi fråga mr Black om du-vet-vad? Det måste ju vara säkert att prata med honom om det!"

Harry skrockade. "Självklart är det det. Att jag inte kommit på att fråga om det i mina brev redan!"

"Vadå?"

"Jo, det är så att Hagrid slapp ur sig att det där paketet som Fluffy vaktar har att göra med nån som heter Nicolas Flamel. Vi har försökt hitta honom i nån bok på biblioteket, men inte ens Hermione har lyckats i uppgiften."

Sirius höjde förvånat ögonbrynen. "Nicolas Flamel? Är du säker att Hagrid nämnde Nicolas Flamel?"

"Absolut. Det var faktiskt den dan när jag hade spelat min match. Vi var ju på te hos Hagrid efteråt, men jag glömde prata med dig om det eftersom det var så mycket som hade hänt då."

Sirius satt fundersamt på sin plats, lekande med sin tekopp.

"Vet ni vem Nicolas Flamel är, mr Black?" sa Ron.

"Det finns bara en Nicolas Flamel som det kan röra sig om", sa Sirius med tveksamhet i rösten.

"Vem då?"

"Han är en känd alkemist och den äldsta trollkarlen i världen."

"Är han? Hur gammal är han då?"

"Jag minns inte exakt, men han är över sexhundra år."

"Sexhundra år! Ingen kan väl vara sexhundra år!" sa Harry vantroget.

"Inte vanligen, nej, men Nicolas Flamel är känd för att vara ägare till de vises sten. Det är det enda kända exemplaret på stenen som man vet existerar och han är den enda som vet hur man skapar en", förklarade Sirius. "Alkemi är den svåraste trollkonsten som finns. Många är de som drömmer om att lyckas med det som Flamel har gjort, men ingen vet hur han gjort det."

"Så det som Dumbledore förvarar på Hogwarts är de vises sten!" sa Harry bestört.

"Det låter onekligen som det", instämde Sirius. "Vore typiskt Dumbledore att göra nåt sånt."

"Vilket betyder att Snape vill ha den för att bli rik och leva i evighet", sa Ron vantroget.

Sirius hajade till, rynkande sin panna. Han hade redan glömt att Harry och Ron trodde att Snape ville ha det hemliga paketet på Hogwarts. Han drog på smilbanden när han kom på hur löjligt det lät. Snape var inte någon som skulle göra allt för att stjäla de vises sten från Nicolas Flamel. Han hade aldrig varit girig efter pengar. Det var ära han ville ha och det fick man inte om man blev en tjuv.

Men det fanns någon annan som gärna hade lagt sina vantar på de vises sten. Man kunde skapa livets elixir med hjälp av stenen och om Voldemort drack det skulle han återfå sin kropp. Medan Sirius tänkte på det förstod han plötsligt vidden av det som hänt de senaste månaderna. Dumbledore hade fattat att Voldemort varit ute efter stenen och hade därför gömt den på Hogwarts. Det var livsnödvändigt för de alla att stenen förblev tryggt i Dumbledores förvar.

Ron och Harry märkte inget av hans min, eftersom Ron precis höll på att förklara till Harry hur man kunde göra guld med hjälp av de vises sten och bli stormrik.

"Det hade inte varit dåligt att äga en sån där sten själv", sa Harry förtjust.

"Det är överskattat att leva i tusen år, Harry, och guld har du redan", anmärkte Sirius. "Det är bara dårar som går och drömmer om att få tag på de vises sten."

Harry såg ursäktande på honom. "Det tänkte jag inte på. Sorry."

"Menar ni att Nicolas Flamel är en dåre, sir?" sa Ron förvirrat.

Sirius skrockade. "Nej, han är förmodligen den visaste trollkarlen i världen, men det är ett ensamt liv han och hans hustru lever. Alla de älskar blir gamla och dör. Jag tror inte jag hade orkat gå på så många begravningar som de två har hunnit göra under sina sexhundra år."

"Ja, det låter inte riktigt nåt som jag hade gillat heller", medgav Harry.

"Precis. Det är bäst att leva detta liv vi har och inte gå och längta efter nåt ouppnåeligt."

"Vi måste berätta det här för Hermione", sa Ron. "Hon kommer att bli eld och lågor när hon får höra det här."

"Du har rätt. Vi skriver till henne imorgon", sa Harry bestämt.

"Gör ni det, men prata sen inte högt i skolan om det ni vet. Som jag har sagt är det Dumbledores ensak att han förvarar de vises sten på Hogwarts. Han blir inte glad om det kommer ut bland eleverna."

"Vi lovar. Du behöver inte oroa dig, farbror Sirius."

"Bra. I så fall är det bara frågan om din råtta, Ron. Harry nämnde att du har en råtta som husdjur och jag undrar om du har allt du behöver till den under lovet", sa Sirius vändande sig mot honom. "Har du all mat och sånt? Jag såg inte att du hade nån bur med dig, men …"

"Ni behöver inte oroa er för Scabbers, sir", sa Ron avbrytande honom. "Jag har inte honom med mig hit. Han hade gömt sig nånstans precis när vi skulle åka med tåget och jag tvingades lämna honom på Hogwarts. Mina storebröder lovade mata honom under lovet medan jag är här."

"Ja, men då så. Då glömmer vi råttan."

Harry och Ron hade så roligt på sitt jullov att de inte alls hade lust att återvända till skolan när det blev dags för det. Harry hade fått som julklapp nya kort för trollkarlsspelet Knallinafs. Korten var en specialutgåva så att de förutom att explodera med ett högt knall i händerna på en när man förlorade ett spel (precis som normalt var) även var förtrollade att ge stötar till en om man velade för länge, vilket fick Harry och Ron att spela med dem dagarna i ända. De tjöt alltid när de fick stötar — den som fått stöten av irritation och den andra av glädje — vilket slutade att de båda skrattade.

Det andra spelet de använde sin tid till var schack. Remus hade nämligen köpt Harry egna schackpjäser och han tränade dem hela lovet för att få dem att bli bekanta med hans spelstil. Det var inte lätt när han spelade mot Ron, som var en mästare i schack. Pjäserna uppfattade Rons större talang och misstrodde Harrys förmåga så till den grad att de tjafsade emot när han ville göra ett drag.

"Det kommer ge sig till slut", tröstade Remus. "De lär sig lita på dig med tiden, Harry."

"Det får vi hoppas för jag har aldrig haft så här tufft i schack förut", sa Harry bistert.

Han gav dock inte upp. Han var väldigt förtjust i schackbrädan Sirius gett honom till julklapp. Sirius hade kommit på idén efter att Remus köpt pjäserna och hade skaffat en tjusig variant med ett förtrollat innanmäte. Harry kunde förvara alla sina schackpjäser inuti den, och det häftigaste var när brädan slukade alla pjäser som förlorade sina drag under spelet.

Vanligen brukade pjäserna i trollkarlsschack släpa förlorade pjäser bort från spelplanen — efter att de grundligen slaktats först — men på den förtrollade brädan slukades de upp av själva brädan. De vinnande pjäserna brukade istället banka på de förlorande pjäserna tills hålet under de hade slutits, vilket gav de vinnande pjäserna en chans att fira segern med en segerdans.

Ron hade fått en likadan bräda som julklapp, bara i en annan färg för att skilja den åt från Harrys, och han var lika förtjust i den. Brädan slöt sig själv efter ett spel samlande alla resterande pjäserna inuti och förminskande sig själv till en liten ask som fick plats i fickan. Ron hade lagt alla sina gamla beprövade schackpjäser inuti sin bräda och hade den jämt i sin ficka. Det var en mycket tjusigare julklapp än den hans mamma hade skickat honom. Förutom en del underkläder och julgodis hade han fått en rödbrun tröja, som hans mamma stickat själv. Det fanns ett gult R mitt i tröjan och han hade vägrat ta på sig den.

"Jag avskyr rödbrunt", sa han surt.

Harry skrattade åt hans min och bar glatt den smaragdgröna tröjan han fått från mrs Weasley.

"Du har inte ens nån bokstav i din", sa Ron avundsjukt. "Jag och mina bröder får alltid tröjor som mamma stickat som julklapp och våra har alltid en bokstav på bröstet."

Harry hade aldrig förut haft något hemstickat på sig och var förtjust i sin tröja. Sirius var inte den som gjorde saker själv. Han gick hellre och köpte nytt i affären och Harry hade ingen brist på kläder, men det kändes speciellt att ha en tröja som någon lagt tid och energi att sticka helt själv.

Harry tyckte så mycket om sin nya tröja att han tog den på sig då när de åkte tillbaka till King's Cross-stationen för att ta Hogwartsexpressen till skolan igen. Remus fick inte plats i Triumphen, men han transfererade sig till stationen för att möta dem där. Harry behövde ju sina vakter när han var ute bland folk och man ville alltid ha minst tre medlemmar av Fenixorden på plats för säkerhets skull.

Ron som inget visste om saken tog glatt adjö av Sirius och Remus utan att märka deras vaksamhet på stationen. Han hade stormtrivts i den avslappnade miljön på Holnatt där han och Harry fått göra vad de själv velat dagarna i ända. Det var ingen som hade tjatat på dem att de behövde städa sitt rum eller hjälpa till med hushållsarbetet såsom hans mamma kunde göra hemma hos honom.

"Jag kommer jättegärna på besök fler gånger", sa han glatt.

"Du är så välkommen så", log Sirius. "Sköt om er båda nu då och hälsa Hermione så gott från oss!"

"Det ska vi göra, jag lovar", log Harry.

Sirius kramade honom hårt och såg sedan på när tåget lämnade perrongen på väg för en ny termin på Hogwarts.