När Hogwartsexpressen avgick till skolan efter jullovets slut, såg Sirius Donni O'Malley komma konkande med Lilys katt och slå sig ner i samma kupé med honom och Pettis.

"Du märkte väl att det inte är några tjejer här", sa han lojt.

"Jag vet", sa hon nonchalant, koncentrerad på att släppa den numera jättelika katten från sin bur. Den var redan ett och ett halvt år gammal och hade vuxit till en storlek som påminde om ett lodjur.

"Maka på dig", sa hon till Sirius och tog platsen bredvid honom.

"Så vi är ditt flickgäng numera", sa han roat.

"Du har fattat saken korrekt, Black", flinade hon.

"Ska du inte börja kalla mig för Sirius som Lily också gör? Du verkar ju ha bytt till vårt gäng ändå."

"Sirius blir bra."

"Har du lust att spela Knallinafs med mig? Pettis är urusel på det och inte rolig att spela med."

"Gärna", log hon och bytte plats för att sitta mittemot honom.

"Tänk om jag hade velat spela", sa Pettis gnälligt.

"Du får titta på. Du vet att du är urusel", sa Sirius nonchalant och började en match med Donni utan att bry sig om honom.

Han upptäckte att tiden gick mycket fortare i Donnis skojiga sällskap när både Remus och James var upptagna med sitt prefektuppdrag. De kom till kupén först när lunchvagnen gick förbi och satte sig ner hungriga.

"Å, vad jag hatar att vara försteprefekt!" sa James fränt när han högg in på sin pumpapastej.

"Jag är inte ett dugg avundsjuk på dig för det", flinade Sirius. "Det var bättre att du blev vald istället för jag."

"Du hade väl aldrig blivit vald till försteprefekt, Sirius", sa Donni avmätt. "Hade det hänt hade man ju börjat undra om allt stod rätt till med Dumbledore."

"Jag undrade det redan i somras när han valde mig", sa James ironiskt.

"Ja, det var ett oväntat drag av honom."

I samma stund dök Lily upp i kupén och såg surt på James. "Så det var hit du flydde till!"

"Japp. Jag vill äta lunch nu och struntar i hur många som duellerar med varandra för stunden."

"Vem är det som har duellerat?" sa Sirius nyfiket, medan Lily slog sig ner för att äta av pastejerna James köpt.

"Din bror."

"Och det säger du först nu!"

"Jag är hungrig. Gå du ut dit själv och försök hålla ordning för en stund!"

"Jag är inte intresserad av ordning. Jag vill bara veta vad min odåga till lillebror har hittat på."

"Han bråkade med Robin Blakely, du vet kaptenen för Hufflepuffs quidditchlag", sa Lily.

"Varför bråkade han med Blakely för? Han är ju större och starkare än Regulus!"

"Vi vet inte. Regulus blev slagen med fladderkråkatricket efter att han förblindat Blakely med den där svartkonsten som Snivellus använde på dig en gång, om du minns", berättade James mörkt.

"Jo tack! Det glömmer jag inte i första taget", sa Sirius avmätt. "Så min lillebror följer i fotstegen av sina föregångare i Slytherin."

"Tyvärr ja. Jag tog femtio poäng från honom för att han använde svartkonster och gav honom straffkommendering med Filch", berättade James glatt.

"Det var tur att du visste hur man förhäver den där förbannelsen, James", sa Lily. "Jag hade aldrig ens hört om det."

"Det är nåt de lär ut i Slytherin till varandra", sa Sirius bistert.

"Kan du verkligen ta femtio poäng från Slytherin bara så där?" sa Pettis storögt. "Det låter lite mycket."

"Det var en mörk förbannelse Regulus använde på Blakely. Det är totalt förbjudet på Hogwarts och ska bestraffas efter det. Jag är säker på att McGonagall kommer att hålla med mig om det när jag rapporterar det skedda."

"Jag håller faktiskt med James i det", sa Lily. "Jag är jättestolt över hur väl han fixade till situationen. Jag hade behövt gå och be om hjälp från konduktören om han inte funnits vid min sida."

"Säg att ni lät Regulus fortsätta vara förhäxad", sa Sirius med vädjan i rösten. "Det hade passat honom att ha fladdermöss kommande ur näsan resten av resan."

"Du vet mycket väl att man inte använder förhäxningar som bestraffning, Sirius", sa Lily lojt. "Han är därmed befriad från det och får istället göra nåt nyttigt åt Filch."

"Jag tänkte föreslå Filch att han sätter Regulus att rengöra alla skolans avlopp", sa James med ett snett flin. "Det hade passat väl efter det han gjorde."

"Å, jag vill vara med och få se det", utbrast Sirius förtjust. "Min bror rensande smutsiga avlopp på Hogwarts!"

Lily skrattade åt hans min. "Du är hopplös, Sirius."

Sirius upptäckte när terminen kom igång att han kommit närmare Lily under jullovet. Han bodde ju hos Potters och hade varit varje dag med James och Lily, vilket hade gjort deras umgänge med varandra naturligt. Lily hade börjat behandla honom som en bror till James och han själv tog Lily med i nästan allt han planerade med sina vänner numera. Det enda de inte kunde avslöja för Lily var Remus hemlighet, men när januari led mot sitt slut tyckte Sirius att Lily borde få veta att James inte var den enda animagusen i gänget.

James hade en dejt på fredagskvällen i slutet av januari och Remus hade precis hunnit återhämta sig från den tisdagens fullmånenatt, vilket gjorde tajmingen perfekt i Sirius tycke.

"Vi kan spela ett spratt mot Lily och James samtidigt som vi avslöjar vår hemlighet till Lily", förklarade han ivrigt.

"Och vad innebär det sprattet?" sa Remus bävande.

"Bara lite maskerad från din sida, inget värre än så."

"Maskerad? Så jag ska klä mig ut till nåt som skrämmer James och Lily."

"Japp, fast inte till nåt skrämmande. Jag tänker mer att du ska klä dig ut till Filch", förklarade Sirius med ett brett flin. "Det kommer att bli fantastiskt!"

Remus kunde inte låta bli att skratta åt tanken. "Nå, det låter inte så farligt", sa han lojt och gick sedan med på idén.

James och Lily satt som vanligt i sitt krypin, men Sirius hade bett att få använda Marodörkartan den kvällen sägande att han hade planer med Remus och Pettis. James behövde ju den inte egentligen då han var en försteprefekt och hade goda skäl att kolla upp hemliga tunnlar på Hogwarts letande efter elever ute olovligen. Det gjorde att de tre såg på kartan för att försäkra sig om att både Filch och Peeves var långt därifrån innan de öppnade den hemliga dörren på fjärde våningen. Sirius hade tidigare den kvällen varit dit och tagit bort varningsförhäxningen från det, vilket gjorde att de kunde smyga tyst in utan att varsko James och Lily, som enligt kartan var exakt där de skulle.

"Gå du före, så följer vi efter och håller oss utom synhåll", viskade Sirius till Remus, som redan hade blivit förvandlad till Filch.

Han var lång nog att föreställa honom och hade fått på sig kläder som liknade dem som Filch brukade använda. I sin hand hade han en oljelampa och i dess sken såg han skrämmande lik Filch. Han hade med hjälp av Sirius förvandlat sitt ansikte och sin hårfärg magiskt så att han var som en tvilling till vaktmästaren och speciellt i tunnelns mörker.

"Det är nästan spöklikt", sa Sirius med en grimas när Remus började gå nerför trapporna före dem.

Han väntade en stund innan han själv förvandlade sig till en hund och följde efter med Pettis springande som en råtta bakom honom. Som djur hade de lätt att smälta in i tunnelns mörker och följa Remus på lagom avstånd, när han tog sig fram till deras krypin i mitten av tunneln.

James och Lily hade varit redan ett par timmar på sin dejt och satt hånglande i soffan, när de plötsligt hörde fortsteg bakom sig. Skrämda flög de isär varandra och hoppade upp ur soffan. I oljelampans sken såg Remus exakt ut som Filch och de stirrade blekt på honom.

"Så det är på det här sättet ni sköter era försteprefekt-uppgifter, Potter och Evans", sa Remus med en röst som han hoppades var lik Filch. "Och i mugglarkläder och allt!"

"Vi är faktiskt lediga ikväll och det är inte förbjudet att sitta här", sa James till sitt försvar.

"Det ska vi nog råda bot på snarast", sa Remus som kom närmare dem för att se på deras krypin. Han började lyfta på smutstallrikar och godispåsar för att titta på röran de lämnat efter sig, när de kalasat på godsaker Brase kommit med från köket till dem tidigare. Lily märkte då att hans rörelser inte var helt som Filch och såg med rynkad panna på honom.

"Smutsig disk och allt möjligt skräp som drar till sig råttor", muttrade Remus med en frän röst. "Det här ska inte få fortgå! Det är opassande att elever har så här roligt i underjordiska gångar utan tillsyn!"

"Vi behöver faktiskt inte tillsyn längre. Vi är vuxna och försteprefekter", sa James irriterat.

"Det får vi se, mr Potter, det får vi se. Vänta tills jag rapporterat det här till rektorn", sa Remus med en skadeglad min. "Det där äckliga hånglet ni hade nyss var absolut inget som försteprefekter ska hålla på med. Det var inte bara opassande utan bör också förbjudas på Hogwarts."

"Det angår inte er vad jag gör med min flickvän!" fräste James, men Remus låtsades att inte lyssna.

"Titta nu, en råtta som ni dragit hit med er skräpmat!"

James vände sig vantroget mot det som onekligen var en råtta vid hans fötter, men drog sedan häftigt andan. "Pettis!"

Lily skrek i samma stund och drog fram sin trollstav för att förhäxa råttan, men hindrades av James som tog tag om hennes hand.

"Nej!"

Det fick Sirius att springa fram skällande och viftande på svansen och Remus brast i skratt. Lily såg vantroget från råttan, som hade sprungit för att gömma sig mellan den svarta hundens ben, till hunden och sedan till den som såg ut att vara Filch, men ändå inte var det.

"Du är inte Filch", sa hon, eftersom skrattet var det sista som man kunde ha förväntat sig från mr Filch.

"Nej, det är jag inte och det där är inte en råtta, så var så snäll och förhäxa den inte", sa Remus flinande.

"Jag antar att det var det här Sirius behövde kartan till ikväll", sa James avmätt. "Får jag presentera Slingersvans och Tramptass till dig, älskling?" Han visade mot hunden och råttan innan han vände sig för att se på den förklädda Remus. "Vilket gör dig till Månis."

"Rätt gissat", flinade han.

"Du ser kusligt likt Filch. Du skrämde nästan ihjäl oss."

Lily hade stirrat vantroget på de två djuren och drog häftigt andan när de förvandlade sig till Sirius och Pettis.

"Ni är också animager!"

"Ja, det är vi. Vi tyckte det var dags för dig att bli invigd i vår hemlighet", flinade Sirius.

"Och ni beslöt er att förstöra vår dejt för det", sa James surt.

"Japp. Det passade bäst att göra det här."

"Varför kallade du dem för Tramptass och Slingersvans, James?" sa Lily konfunderat. "Är inte det namnen ni skrivit i den där Marodörkartan ni gjort?"

"Självklart. Det är våra hemliga smeknamn. Det är ju därför vi använt dem i kartan."

"Får jag se på kartan, Sirius?"

"Visst."

Han sträckte fram kartan till henne och hon såg på rubriken med rynkad panna. "Du måste vara Tagghorn, James, om Pettis är Slingersvans och Sirius Tramptass."

"Japp, fast vi har förkortat det till Taggis numera. Sirius är Trampen och Pettis är Slingis."

"Och Måntand är Månis", tillade Lily som vände sin blick mot Remus. "Vad är du för djur då?"

"Jag är inte animagus. Jag blev det aldrig."

Lily nickade långsamt. "Nej, det räcker väl att du är en varulv, inte sant."

Remus bleknade. "Hur vet du det? Har James skvallrat på mig?"

"Det har jag inte alls gjort! Hur kan du ens tro det?"

"Sev sa det till mig redan på femman, men jag ville inte tro på honom på den tiden."

"Men Snivellus blev ju strängt förbjuden att berätta för nån om Remus! Han blir utkastad från Hogwarts om han gör det", utbrast Sirius bleknande. "Jag ska döda honom om han berättat för fler!"

"Lugna ner dig, Sirius. Han sa inte att han visste. Han sa att han misstänkte att Remus är en varulv", sa Lily lugnande. "Han räknade ut det själv från det att Remus alltid är sjuk kring fullmåne, men han slutade prata om saken efter den där kvällen då James räddade honom från tunneln under det piskande pilträdet."

"Det var också då han blev strängt förbjuden att prata om det", sa James allvarligt. "Och det var då han inte längre behövde misstänka saken. Han hann se Remus som varulv innan jag fick ut honom från tunneln."

"Så det är du som är monstret under det piskande pilträdet", sa Lily förstummat, tittande på Remus.

"Ja, det är jag."

"Och ni andra har vetat om det i alla år!"

"Japp. Vi luskade ut det redan på tvåan", sa Sirius.

"När förstod du, Lily?" sa Remus.

"Det blev klart för mig nu i veckan. Ni hade en grabbkväll på en vardag, precis då när det var fullmåne och du var sjuk. Det var redan konstigt i november och hade ingen ursäkt nu. James borde ha flyttat på det för att du var sjuk, men gjorde det varken i november eller i tisdags. Sen var du också sjuk på jullovet och kunde inte träffa oss dagarna innan och efter jul på grund av det."

"Jag försökte få det att låta som att du hade det tufft på grund av din mammas död och för att det var första julen utan henne, men Lily köpte det inte helt", sa James skyldigt.

"Nej, det gjorde jag inte. Jag har sen femman vetat om att du är sjuk alltid vid fullmåne, men har inte velat tro på Sevs ord om dig. Jag trodde inte varulvar fick gå på Hogwarts."

"Det får vi inte vanligtvis. Det är bara Dumbledore som gjorde ett undantag med mig."

"Så du har varit varulv länge då."

"Sen jag var fyra år."

"Oj, jag är ledsen!"

"Det är som det är", sa han nonchalant.

"Varför har ni tre då blivit animager? Det känns som om det har nåt att göra med Remus", sa Lily vändande sig till James och de andra.

"Det är för att varulvar inte attackerar djur", förklarade Sirius. "Vi brukar vara med Remus alltid när det är fullmåne för att han ska må bättre."

Lily spärrade upp ögonen. "Men det låter ju jättefarligt!"

"Det är det inte. Jag lovar", försäkrade James. "Vi brukar släppa ut Remus från hans fängelse först när alla gått in i sina elevhem och vi sett från kartan att det är lugnt. Sen tar vi honom till skogen och springer med honom där."

"Ja, kentaurerna vet om att vi är där, men de har gett oss tillstånd till det", sa Sirius. "De säger också att Remus inte är farlig för nån annan än människorna på slottet."

"Men hur kunde ni veta att han inte är farlig mot andra än människor?" sa Lily konfunderat. "Det var inget som vi lärde oss då när vi läste om varulvar i försvar mot svartkonster."

"Vi läste det i en bok som heter Är varulvsförbannelsen verkligen en förbannelse?", förklarade James.

"Självklart gjorde ni det", sa hon ironiskt.

"Du får absolut inte berätta om det här för nån", anmärkte Sirius allvarligt. "Vi kommer alla att åka ut från Hogwarts på direkten om Dumbledore får höra vad vi gör på fullmånenätter."

"Det fattar jag utan att du behöver säga det till mig, Sirius", sa hon avmätt. "Ni är alla spritt språngande galna, men jag lovar att behålla det för mig själv."

"Det låter bra, älskling", sa James kramande om henne.

"Det som jag inte fattar är hur jag kommer att kunna sova på fullmånenätter hädanefter, när jag vet var ni är", tillade hon fränt.

"Om du inte sover så har vi trolldryck som vi brukar ta på morgonen för att vara pigga den följande dan", upplyste Sirius med glimten i ögat.

"Tack, det kommer ju att få mig att må mycket bättre när jag vet det."

"Hör ni, hur trevligt det här än var så kunde ni sticka nu, tycker jag. Jag behöver få vara ifred med Lily en stund", anmärkte James.

"Visst, vi går", sa Sirius och tog kartan tillbaka i sin ficka. "Vi sätter på varningsförhäxningen vid dörren igen så att ni kan vara i fred."

"Tack. Det var uselt av dig att ta bort den utan att säga till mig."

"Då hade vi ju inte kunnat göra sprattet mot er", påpekade han flinande.

James grymtade utan att bevärdiga honom ett svar, men Sirius skrattade bara och lämnade sedan tunneln tillsammans med Remus och Pettis.

"Du var perfekt som Filch", sa han till Remus, när de tagit sig ut till korridoren på fjärde våningen och skrattade tillsammans över det lyckade sprattet.

"Ja, de trodde att jag var mr Filch för en stund. James min var speciellt minnesvärd."

"Det var inte konstigt när du ser även nu ut som Filch", sa Pettis. "Det är kusligt att höra dig tala med Remus röst."

"Det är det. Vi kanske ska förvandla dig tillbaka till dig själv", sa Sirius med ett flin. Han drog fram sin trollstav, men hann inte göra något när de plötsligt hörde en omisskännlig röst bakom sig.

"Vad är det här nu då? Hur vågar ni göra spratt mot mig?"

Den riktiga mr Filch kom mot dem med ursinnig min höttande med fingret. Pettis hade inte märkt honom i en angränsande korridor, eftersom han tittat slarvigt på kartan när de kommit ut från tunneln. Han höll ännu kartan i sin hand stirrande vantroget mot mr Filch. Sirius märkte det och pekade snabbt på kartan med sin trollstav.

"Färdig med fuffens", väste han innan han snappade åt sig kartan från Pettis och stoppade den i sin ficka.

"Försök inte gömma era otillåtna grejer från mig", skrek mr Filch ilsket. "Hit med det du gömde i fickan, Black!"

"Jag gömde inget. Jag satte bara undan det", sa han men tog fram den tomma kartan ändå. "Det är inget annat än tomt pergamentpapper."

Filch snappade åt sig pappret och vek upp det för att försöka hitta någon text på det, vilket självklart var förgäves.

"Du använde nån trollformel till det här", fräste han anklagande.

"Gjorde jag inte alls."

"Ljug inte! Jag hörde dig!" Han blängde på de alla tre, men speciellt på Remus som ännu var förklädd för att se ut som honom. "Du ska få för det här, vem än du är! Hör du det, pojk! Ingen förklär sig som mig och går ostraffad från det!"

Remus svarade inget, men kände en klump i halsen. Han kom i den stunden på att han faktiskt var prefekt och att det var förbjudet att låtsas vara någon från personalen på skolan. McGonagall skulle flå honom för det här.

Mr Filch såg med smalnande ögon på honom. "Jag är säker på att du är Potter. Ingen annan skulle vara så oförskämd än Black och Potter." Sedan vek han ihop den tomma Marodörkartan och lade den i sin ficka. "Jag konfiskerar det här som ett misstänkt föremål och tar er raka vägen till professor McGonagall!"

"Ni kan inte konfiskera mitt papper från mig! Jag behöver det till skolan!" sa Sirius till protest.

"Försök inte! Det här är inget vanligt papper. Det är alldeles för gammalt och slitet för det. Jag är inte dum i huvudet. Jag känner igen magi när jag ser det", fräste Filch stängande sin ficka och klappande på den med en utmanande min.

"Låt det vara, Sirius. Det är inte värt att bråka över", sa Remus.

Sirius hade lust att svära, men stängde ändå sin mun och följde beskedligt efter Filch för att ta sig till McGonagalls kontor. Vägen dit var alldeles för bekant numera och han kände sig håglös inför den utskällning han var säker på att de skulle få. Det hade varit tanklöst av dem att inte förvandla Remus tillbaka till sig själv innan de lämnade den underjordiska gången, men nu var det försent att ångra det.

Filch knackade hårt på dörren fortfarande tydligt irriterad. "Nu ska du få, Potter", väste han mellan sina tänder när han öppnade dörren för att ta dem in.

"Vad betyder det här?" sa McGonagall bistert när hon såg två mr Filch komma in på sitt kontor åtföljda av Black och Pettigrew.

"Potter har gjort ett spratt och förklätt sig till mig, professor", upplyste mr Filch ilsket, "och de här två var med honom i det."

"Jag är inte Potter. Jag är Lupin", sa Remus.

"Va?" fick Filch ur sig.

"Han är alldeles för lång för att vara Potter, Argus", anmärkte professor McGonagall, som lät sin blick glida utforskande över förklädnaden Remus hade. "Rösten hör till Lupin och längden är rätt."

"Nå, det är ändå en prefekt som gjort sig skyldig till ett otillåtet spratt!" fräste mr Filch.

"Det må vara så, Argus, men kom ihåg nästa gång att du inte anklagar elever för regelbrott innan du vet vem som är skyldig på riktigt", sa McGonagall stelt. "Du kan gå, så tar jag hand om det här."

"Visst, professor", sa han gisslande sina tänder av ilska. Han blängde på Remus en sista gång innan han lämnade kontoret. I dörren mötte han Sirius blick och hånlog medan han klappade på kartan i sin ficka och stängde sedan dörren bakom sig.

"Förklara er!" krävde McGonagall direkt när de blivit ensamma.

"Jag är ledsen, professorn. Vi menade aldrig såra mr Filch", sa Remus då.

"Å, vid Merlin! Jag kan inte se på dig med det där utseendet", utbrast hon fränt och svängde med sin trollstav för att återställa Remus utseende till det normala. "Nå, det var bättre."

"Det var mitt fel, professorn", sa Sirius. "Jag kom på idén att klä Remus ut till mr Filch. Det var ett spratt vi gjorde mot James och Lily."

McGonagall höjde frågande ena ögonbrynet.

"De är på dejt med varandra ikväll", förklarade Pettis.

"Och vi skrämde dem med mitt utseende", tillade Remus.

McGonagall suckade djupt. "Jag förstår."

"Vi borde ha förvandlat Remus utseende tillbaka innan vi lämnade rummet där James och Lily var", sa Sirius ångerfullt. "Jag är hemskt ledsen att mr Filch hann se oss. Det var aldrig meningen att nån annan än James och Lily såg Remus utklädd till mr Filch."

"Jag säger inte att ni inte får skoja med era vänner så länge det är harmlöst", sa McGonagall, "men ni borde veta bättre. Det är inte harmlöst att klä ut sig till nån från personalen och det borde du veta, mr Lupin. Du är en prefekt, för Merlins skull! Du kan alla reglerna utantill och ska se till att de efterlevs."

"Jag vet, professorn. Jag glömde bort den regeln då sprattet var mot James. Jag är ledsen."

"Jag måste bestraffa er för det här, det förstår ni, eller hur."

"Självklart, professorn", sa Sirius.

McGonagall vände sig mot honom och skakade på huvudet. "Att det alltid ska vara ni som tas hit inför mig", muttrade hon fränt. "Tjugo poäng från Gryffindor för den här gången nu då", tillade hon trött.

"Ja, professorn", sa Remus.

"Och gå och fråga Hagrid om han har nåt åt er att göra i skogen."

Remus rynkade oförstående pannan.

"Som straffkommendering, mr Lupin. Jag måste ge er straffkommendering för det här. Mr Filch ära kräver det."

"Ah!" Remus flinade skyldigt. "Jag frågar Hagrid om det direkt imorgon bitti, professorn."

"Bra. Stick nu då och var så snäll att gå raka vägen till Gryffindortornet och håll er i skinnet resten av den här helgen."

"Visst, professorn", sa Sirius lojt.