Del 2

Harry börjar på Hogwarts

Kapitel 14: Candys kattungar

Tre år senare i april 1991

Det var en kall vårdag i Godric's Hollow när Harry tog sig återigen till kyrkogården där. Det hade gått fyra år sedan han kidnappats och han hade hunnit glömma det helt. Sirius hade osynlighetsmanteln i sin ficka för säkerhets skull, men Harry tänkte inte ens på att gömma sig under den. Han behövde inte vara rädd när både Sirius och Remus höll uppsikt över honom och Alastor Moody stod vakt vid grinden. Det var återigen hans farmors födelsedag. Den kom alltid sist på våren efter att Lily och James haft sina födelsedagar, medan hans farfar fyllde år på hösten.

Den dagen var Harry ovanligt nedstämd. Han hade redan lämnat blommorna till sin farmors grav och grattat henne, men lade nu också blommor på den vita marmorgraven.

"Farbror Sirius säger att jag ska säga adjö till er idag, mamma och pappa", sa han moloket. "Jag ska börja skolan till hösten och kan inte komma hit efter det. Det känns spännande att få börja på Hogwarts, men jag kommer att sakna er."

"Men vi har ju sagt att du alltid bär dina föräldrar med dig i ditt hjärta", påminde Remus.

"Jag vet, men det är inte samma sak som att komma till graven och prata med dem", sa Harry nedslaget.

"Det kommer att gå bra. Jag lovar", sa Sirius uppmuntrande. "Du kommer att vara jätteduktig i skolan och dina föräldrar kommer att vara stolta över dig."

"Tror du det?"

"Självklart! Din mamma var en av de bästa i vår årskurs och din pappa var genialisk i både förvandlingskonst och försvar mot svartkonster", sa Remus. "Jag är säker att du kommer att göra bra ifrån dig i de flesta ämnen."

"Men tänk om jag inte alls blir duktig i nåt?"

"Oroa dig inte över det. Vi ska se till att du klarar dig i skolan tillräckligt väl", sa Sirius.

"Säg nu det du ska säga till James och Lily", förmanade Remus. "Vi måste sticka hemåt snart."

"Visst", sa Harry och vände sig återigen mot den vita marmorgraven. Han läste sina föräldrars namn på stenen och inskriften under. Han brukade alltid läsa den och tänka på det Sirius sagt om det. Döden var bara ett steg vidare in i evigheten, vilket betydde att hans föräldrar inte alls hade gått långt ifrån honom. Så länge han mindes dem var de nära hans hjärta.

"Jag ska bära er i mitt hjärta även om jag inte kommer hit på länge", lovade han med en klump i halsen. "Jag lovar att inte glömma er när jag börjar på Hogwarts och jag ska göra er jättestolta över mig."

Sirius klappade honom faderligt på axeln. "Det var ett bra löfte, son. Det tror jag James och Lily blir glada över."

"Det tror jag också", log Harry. Han blinkade bort tårarna som brände i ögonen och viskade sitt adjö till sina föräldrar.

"Är du redo att åka hemåt?" sa Remus.

Nickande tyst följde han dem ut ur kyrkogården.

"Vi åker nu då. Tack för hjälpen idag, Alastor", sa Sirius.

"Det var så lite så", sa Moody. "Hagrid har förresten redan anmält sig till vakten i sommar när ni ska till Diagongränden med Harry, men jag fixar vakt även till King's Cross första september."

"Tack. Vi hörs om det närmare", log Remus.

De åt maten den dagen hemma hos Remus pappa, vilket försenade deras ankomst hem den eftermiddagen. Lyall Lupin bodde i utkanten av London och bjöd gärna på mat närhelst de hade vägarna förbi. När de till slut åkte hemåt fick Harry sätta sig framför Sirius på Triumphen och Remus tog sidovagnen. Sirius hade lärt Harry att köra motorcykeln den gångna hösten, men endast då när han själv satt med. Harry var ännu lite för kort för att hantera motorcykeln ordentligt, men han älskade att få styra den när de flög hem. Han kände flygvägen hem från London väl och behövde inte ens hjälp från Sirius att hitta rätt.

"Vi behöver börja landa snart, Harry", påminde Sirius när floden Stout glimmade nedanför dem.

"Jag vet", svarade Harry självsäkert.

Han tog ett hårdare grepp om motorcykeln och styrde den nedåt i en bekväm vinkel, precis på det sättet Sirius lärt honom. Det var inte samma sak att flyga med en motorcykel som det var med en kvast. Man kunde lätt djupdyka med en kvast även i hög fart, men Triumphen var inte så snabb i svängarna som hans pappas gamla Rensoparfemma. Sedan var inte Remus förtjust om man gjorde en för brant landning. Han gillade inte flygande på det sättet som Sirius och Harry.

Några minuter senare landade han på gårdsvägen som ledde upp till huset. Vägen var lagom rak för att vara en bra landningsbana och gjorde att man kunde i lugn och ro bromsa in farten innan man körde in på gården.

"Snyggt, Harry! Om nåt år kör du ju Triumphen helt själv", sa Sirius belåtet. "Du behöver bara växa i längden lite mer."

Harry reste sig belåtet från motorcykeln, men märkte sedan mr Tibbles väntande på dem på verandan.

"Mr Tibbles, vad gör du här?" sa han springande fram till katten. Det var en av mrs Figgs katter och Harry kände den väl. Han böjde sig för att klappa katten och märkte då meddelandet, som var fastsatt i dess halsband. "Vad har du här då?"

Mr Tibbles jamade till svar och följde honom nyfiket när han lossade meddelandet för att läsa det.

"Vad är det mrs Figg vill, Harry?" sa Remus som tagit sig till verandan efter honom. Sirius höll ännu på att köra sin motorcykel in i garaget. Det förväntades regn den kvällen och han ville inte lämna Triumphen ut att bli blöt.

"Hon skriver att Candy håller på att föda", sa Harry som läst det korta meddelandet.

"Nu, eller?"

"Ja, nu. Det står här att det börjat redan klockan tre."

"Vilket är över två timmar sen", räknade Remus. "Du får skynda dig så att du inte missar födseln."

"Visst", sa Harry och gav lappen till honom. "Jag sticker till mrs Figg, farbror Sirius! Candy håller på att föda sina kattungar!"

"Redan? Skulle hon inte föda först i helgen", sa Sirius förvånat, stängande garaget.

"Tydligen tyckte inte kattungarna att de ville vänta tills dess", flinade Remus.

Harry hade redan lämnat verandan och rundade huset för att springa ut mot fårhagarna med mr Tibbles hack i häl. Katten kunde återvända hem nu när den uträttat sitt ärende.

"Säg till mrs Figg att vi kommer dit också snart", ropade Sirius efter Harry.

"Ja, ja …", svarade Harry nonchalant.

"Den där grabben alltså", skrockade Remus. "Vi kommer få rejält med problem med honom om nåt år, sanna mina ord."

Sirius skrattade. "Ja, han blir nog inte mindre vild som tonåring."

De styrde sina steg in för att fräscha upp sig efter den långa dagen. De hade ingen bråttom att få se en katt föda ungar. Inte ens när katten i fråga var Candy. Sirius hade varit rejält irriterad när han fått veta att Candy blivit dräktig genom tjuvparning den vintern. Han hade inte alls lust att få en kattfarm på sin gård helt plötsligt och hade velat döda ungarna, men Remus hade förbjudit honom.

"Det är Harrys katt och du kan inte göra nåt i saken", påminde han.

Till deras räddning hade mrs Figg lovat ta hand om kullen och hitta hem åt alla ungarna. Som tack för allt arbete hon fick lägga ner på det, skulle hon få dela förtjänsten med Harry. Det var ju ändå kneazleungar det rörde sig om och de var ganska värdefulla. Det spelade ingen roll att man inte visste vem pappan till kullen var, eftersom renrasiga kneazles var aggressiva och klassades som farliga magiska odjur. De flesta kneazlekatter var därför endast delvis kneazle, vilket även Candy och mrs Figgs fyra avelskatter var.

Pappan till kattungarna kunde lätt vara en av mrs Figgs hannar, men det kunde likväl vara en av de vanliga huskatterna som bodde i området kring Holbrook. Det var något de aldrig skulle få veta sanningen om, men kattungarna skulle sälja bra ändå. De var populära husdjur i trollkarlshushåll.

"Kom bara ihåg att det blir inga kattungar i Holnatt", hade Sirius sagt till Harry när han gått med på att låta mrs Figg ta hand om kullen.

När Harry anlände hem till mrs Figg hade Candy redan fött två ungar, men förlossningen var ännu igång.

"Du kommer i tid, Harry. Det är precis en unge som är på väg ut", sa mrs Figg vinkande honom till sig.

Hon satt i en stol bredvid bädden hon ordnat åt Candy och Harry skyndade sig för att sätta sig på golvet bredvid. Han såg fascinerat hur Candy tryckte ut en orange kattunge och vände sig sedan för att slicka den ren. Det fanns redan två ljusbruna kattungar som frenetiskt försökte dia, men tappade greppet om spenarna när Candy rörde sig.

Efter att ha slickat den orange kattungen ren lade sig Candy ner igen och lyfte på bakbenet för att låta sina ungar kravla sig fram till spenarna igen. De pep ömkligt när de klättrade över varandra för att få tag på en spene.

"Vad små de är", sa Harry förundrat.

"Ja, nyfödda kattungar är små, men de kommer att växa snabbt."

"Hur många ungar kommer Candy att få?"

"Jag tror det är minst ett par till kvar, kanske mer. Vi får se. Det är bara vänta tills hon fött klart."

"Okej."

Harry böjde sig för att klappa Candy och rörde sedan försiktigt en av kattungarna. Han ville inte störa dem när de diade och lät bli att lyfta dem i sin famn. Istället blev han sittande kvar för att vänta att resten av kattungarna föddes.

Det gick en timme och under den tiden födde Candy två ungar till, en mörkbrun och en ljusorange. De hade alla en tjock lurvig päls och stora öron som sin mamma, vilket var vanligt för en kneazle.

Mrs Figg hade precis bjudit Harry på te med kakor när Sirius kom till huset.

"Hallå på er! Hur går det här?"

"Candy har fött fem ungar hittills och det verkar som om hon är färdig, men det är bäst att vänta en stund till för att vara på den säkra sidan", sa mrs Figg. "Ska du ha te, Sirius?"

"Nej tack, det är bra."

"Var är farbror Remus?" sa Harry.

"Han stannade hemma för att vila. Han säger att han kan komma imorgon och se på kattungarna."

"Ja, ni har haft en lång dag ute idag. Gick allt bra i Godric's Hollow?"

"Javisst."

"Mrs Figg, kom och titta! Det är nåt konstigt med Candy!" sa Harry plötsligt.

"Vad är det?"

Hon gick fram till kattbädden där de fem ungarna diade och märkte att Candy hade börjat krampa. Plötsligt stelnade katten till och blev sedan liggande lealös på bädden. Mrs Figg skyndade sig för att lyfta upp henne och känna på henne. Hon var väldigt duktig med katter då hon varit kattuppfödare i årtionden och gjorde undersökningen med van hand.

"Behöver vi kalla på en djurbotare?" sa Sirius bekymrat.

"Det är tyvärr försent för det", sa mrs Figg grå i ansiktet. "Candy är död."

"Död?"

"Hur kan hon vara död helt plötsligt?" sa Harry bestört.

"Det måste ha skett nåt under förlossningen", sa mrs Figg beklämt. "Det är väldigt ovanligt, men det händer tyvärr att djur dör under förlossningar. Jag har aldrig varit med om det själv, men jag vet en bekant som förlorade sin honkatt på samma sätt."

"Men fanns det inga indikationer på att nåt var fel?" sa Sirius blekt.

"Nej, tyvärr. När sånt här händer får man oftast ingen förvarning om det."

"Men Candy kan väl inte vara död!" sa Harry gråtfärdigt.

"Jag är ledsen, Harry", sa mrs Figg. "Det är inget vi kan göra i saken."

Hon lade ner katten på golvet bredvid bädden där de fem kattungarna pep ömkligt efter sin mamma. Snowy, mrs Figgs katthona, kom då fram till bädden luktande nyfiket på Candy. Hon jamade vemodigt innan hon hoppade upp på kattbädden och började slicka de fem ungarna.

"Snowy verkar fatta vad som hänt", sa mrs Figg. "Hon har tyvärr ingen mjölk, men jag har modersmjölksersättning i skåpet. Jag får gå och ta fram det. Du får hjälpa mig att mata ungarna, Harry."

Harry nickade tyst innan han satte sig på golvet bredvid sin döda katt. Han kände sig bortdomnad och hade glömt all glädje han känt över kattungarna. Candy hade varit hans mammas katt och den sista länken han hade till henne. Det kändes svårt att se henne ligga död på golvet. Speciellt den dagen när han varit och sagt adjö till sina föräldrar på kyrkogården.

"Candy har gått till himlen för att vara med din mamma", sa Sirius tröstande. Han satte sig bredvid Harry och lade sin arm om honom. "Hon har det bra med Lily."

En tår föll nerför Harrys kind. "Jag hade bara velat ha henne kvar hos mig en stund till", sa han med bruten röst.

"Jag vet, men vi kan inget göra i saken. Jag är ledsen, ponken min."

Harry lyfte upp Candy i sin famn och kramade henne hårt. Det var omöjligt att hindra gråten när han kände förlusten av henne så starkt i den stunden.