Första september var Harry så uppspelt att han vaknade före alla andra i huset och väckte sedan Sirius när han ville veta att allt han behövde till skolan verkligen var packad i hans nya skolkoffert.

"Jag försöker sova, Harry! Vi behöver inte vara i London före elva", muttrade Sirius irriterat.

"Men jag kan inte hitta den där tvåvägsspegeln du gav mig. Jag måste ha den med mig till skolan."

"Jag har packat ner den i din koffert redan. Den ligger under strumporna."

"Är du alldeles säker? Jag grävde precis igenom hela kofferten och kunde inte hitta den nånstans."

Sirius svor irriterat och reste sig med en grymtning. "Säg inte att du har stökat till allting", muttrade han medan han hasade sig nyvaket till Harrys rum.

Rummet var ett stort sovrum på baksidan av huset med egen balkong och en tillhörande klädkammare, som var full av Harrys gamla leksaker. Varken Sirius eller Remus tyckte att de behövde så mycket plats i sina sovrum och de hade möblerat det största rummet på övervåningen till Harry redan när de flyttat in i huset. De satt ju på dagarna i vardagsrummet och inte i sina sovrum.

När Sirius kom in i rummet såg han kofferten öppen på golvet och allt innanmäte låg huller om buller runt den. Han svor igen.

"Jag packade allting klart åt dig igår, Harry! Varför har du fått för dig att öppna kofferten för?"

"Jag ville se att spegeln var med."

"Självklart var den med. Jag satte din osynlighetsmantel nederst och tvåvägsspegeln över den så att du har båda med dig."

"Men jag kunde inte hitta den", envisades Harry.

Sirius böjde sig över kofferten och grävde fram spegeln från det stället dit han lagt den kvällen före. "Här är den, ser du. Precis där jag lagt den!"

Han hade nämligen gett Harry en speciell magisk spegel som han använt med James i deras ungdom. Den hade ett par som Sirius själv hade och tillsammans fungerade de som en kommunikationsapparat. När man tittade in i spegeln såg man inte sin egen spegelbild utan den personen som tittade in i den andra spegeln och man kunde tala med den som om den varit i rummet med en.

"Vi använde de här speglarna med James när vi hade straffkommenderingar på olika ställen på Hogwarts. Då kunde vi ändå prata med varandra och fick tiden att gå lättare", hade Sirius berättat.

Harry hade blivit eld och lågor när han fattat att han kunde ta den ena spegeln med sig till Hogwarts och prata med Sirius genom den, fastän Sirius var hemma.

"Jag lovar att alltid ha spegeln med mig så att jag hör om du ropar", hade Sirius sagt. "Du kan då nå mig lätt i allt som är brådskande."

Med en suck höjde Sirius nu sin trollstav och började vika in alla kläderna i kofferten igen. Skolböckerna som Harry lyft ut ur kofferten medan han grävt i den flög in efter kläderna och häxhatten med skoluniformen lade sig tillrätta överst.

"Så, nu är det återigen packat och klart", sa han fränt. "Du behöver inte gräva i kofferten på tåget. Du har din skoluniform överst så att du kan lätt byta till den, och resten kan få sitta kvar tills du är i skolan."

"Visst, farbror Sirius."

"Här, lägg spegeln in själv nu då så att du vet var du har den." Han gav den lilla fyrkantiga spegeln till Harry och visade på det högra hörnet. "Du har osynlighetsmanteln i det där hörnet och det var dit jag hade lagt spegeln förut."

Harry böjde sig för att lägga spegeln i det hörnet.

"Är du nöjd nu?"

"Javisst", sa Harry soligt.

"Bra. Jag sticker till badrummet då då och går sen och fixar käk till dig." Han lämnade rummet muttrande något om att behöva gå upp med tuppen, men Harry struntade i hans dåliga humör. Han visste av erfarenhet att Sirius kunde skälla ibland men aldrig bita.

De anlände till King's Cross först när klockan redan närmade sig elva. Sirius hade med flit väntat till sista stund för att ta Harry till tåget. Man ville inte vara där för tidigt, eftersom han räknade med att det fanns flera gamla dödsätare som tog sina barn till skolan den dagen. Sirius litade inte på dem och ville inte riskera konfrontation med någon på perrong nio och trekvart.

Moody hade skickat Sturgis Podmore som vakt till stationen och Sirius såg honom stå i närheten av perrong tio, när han och Remus anlände dit med Harry. Podmore var en erfaren medlem av Fenixorden och hade redan kontrollerat att allt på stationen var som det skulle. Han nickade obemärkt till Sirius om att allt var lugnt och Sirius nickade tacksamt tillbaka.

Harry märkte inget av det då han var alldeles för nervös nu. Hans entusiasm från morgonen hade bytts ut till en rädsla att alla i skolan skulle stirra på honom och tycka att han var konstig med det blixtformade ärret på pannan. Han hade försökt platta till sin lugg så att det täckte ärret, men hans hår var så oregerligt att det inte alls brukade hjälpa.

Hans största rädsla var att inte få vänner alls, men han försökte låta bli att tänka på det. Han följde Sirius tyst genom spärren mellan perrong nio och tio, men glömde sedan sin rädsla när han såg det röda ångloket som väntade på perrong nio och trekvart. "Hogwartsexpressen" stod det med stora bokstäver på loket.

"Kom, vi tar oss till slutet av tåget. Vi har inte så många minuter kvar innan tåget avgår", sa Sirius skyndande på stegen.

Remus kom efter dem med vagnen där de lastat Harrys koffert och uggleburen. Både han och Sirius hade trollstavarna redo utifall att, men det fanns inga andra på perrongen än föräldrar och andra släktingar till ungdomar som redan gått ombord eller höll på att gå ombord.

De gick förbi en äldre häxa i grön klänning. Hon talade med en pojke som precis steg ombord hållande hårt i en stor padda.

"Skriv till mig sen vilket elevhem du hamnar i, Neville", sa häxan.

Till Harrys förvåning nickade Sirius till hälsning och fick ett kort leende från häxan, när de skyndade sig förbi till nästa vagn. Där stod en klunga rödhåriga pojkar som höll på att krama sin mamma till adjö.

"Ska du bära in Hedwig in i kupén redan, så tar jag in kofferten åt dig, Harry?" sa Remus som stannat med kärran utanför den sista tågvagnen.

"Visst, farbror Remus", sa Harry lydigt.

Han förde håret bort från ögonen innan han tog buren i sin hand och gick ombord Hogwartsexpressen. Sirius stod ännu ute med trollstaven i sin hand, men Remus hade följt in och lät den tunga skolkofferten flyta upp på bagageräcket med hjälp av sin trollstav. Harry lade Hedwig på bänken under, men återvände sedan ut för att säga adjö till Sirius och Remus.

"Såg du ärret i den där pojkens panna, Fred?" hörde han en av de rödhåriga pojkarna säga.

"Vilken pojke?"

"Han där, titta!"

Harry vågade inte titta på dem utan vände sig för att krama om Sirius.

"Kom ihåg att ta fram tvåvägsspegeln ikväll och berätta vilket elevhem du hamnat i", sa Sirius. "Vi kommer att vilja höra det med Remus."

"Jag lovar", log Harry och tog sedan adjö av de båda.

När han hoppade upp på trappsteget för att gå ombord igen märkte han två rödhåriga tvillingpojkar framför sig. De såg identiska ut med varandra.

"Visst är du …?" sa den ene.

"Jo, det är han. Jag ser det också nu", sa den andre.

"Vadå?" sa Harry.

"Harry Potter!"

"Jaså, han", sa Harry förvirrat, men kom sedan på vad han sagt. "Jag menar … Jo, det är jag."

"Häftigt!" sa tvillingarna i korus, men hann inte säga mer när deras mamma ropade: "Fred! George!"

Harry såg efter dem när de sprang tillbaka till sin mamma, men vände sig sedan för att flina mot Sirius och Remus.

"Du kan förvänta sånt där beteende i några dar så här i början", flinade Sirius.

"Förmodligen", skrockade Harry och gick sedan in i kupén dit han lämnat Hedwig.

När han satte sig vid fönstret kom han på att det var på glänt så att han kunde höra vad den rödhåriga familjen talade om. Den korta mulliga mamman kysste precis en äldre rödhårig pojke på kinden för att ta adjö av honom. Han hade redan på sig sin skolklädnad och Harry märkte ett skinande märke på hans bröst där man ingraverat bokstaven P. Harry tänkte att han nog var prefekt på skolan, men glömde sedan bort honom när han började gå mot framsidan av tåget. Den lilla mamman hade under tiden vänt sig mot tvillingarna och sa strängt till dem:

"Och ni två — det här året vill jag att ni uppför er ordentligt. Om jag får en enda uggla till om att ni har … att ni har sprängt en toalett i luften eller …"

"Sprängt en toalett? Vi har väl aldrig sprängt nån toalett i luften!"

"Vilken bra idé! Tack ska du ha, mamma!"

"Det där är inte roligt! Och se efter Ron."

"Oroa dig inte. Lilla rara Ronnie-ponken är trygg med oss."

"Håll klaffen", sa den tredje pojken som tydligen hette Ron. Harry förmodade att han var lillebror till tvillingarna, även om han redan var nästan lika lång som de.

"Mamma, kan du gissa vem vi just såg gå på tåget?" sa en av tvillingarna.

"Vem då?"

"Harry Potter!"

"Var?" pep flickan som dittills stått tyst bredvid sin mamma. Hon såg ut att vara minst av de alla, men hon hade lika rött hår som de andra.

"Där precis nyss", sa den andra tvillingen pekande mot dörren som Harry gått in genom.

Sirius och Remus stod ännu där och hade samtalat med varandra tills de hört Harrys namn nämnas. De vände sig för att se på den rödhåriga familjen och log mot den lilla flickan, som verkade ytterst uppspelt nu.

"Å, mamma, jag vill se honom! Snälla, får jag kliva på tåget och se honom …? Bara en snabbis, mamma, snälla …"

"Nej, det får du inte! Den stackars pojken är inte nånting man glor på som på zoo", sa mamman strängt, men vände sig sedan mot tvillingarna. "Är det verkligen sant? Är ni säkra på att det var Harry Potter ni såg?"

"Absolut. Han sa det själv när vi frågade."

"Vi såg hans ärr också. Hade formen av en blixt och allt."

"Nå, han borde förstås börja skolan i år. Det är ju snart tio år sen det hände", sa mamman tankfullt.

"Tror du att han kommer ihåg hur Ni-vet-vem ser ut?" sa ena tvillingen hoppfullt.

Deras mamma fick en sträng min på ansiktet. "Jag förbjuder dig att fråga honom, Fred. Försök inte ens! Som om han behöver bli påmint om det sin första dag i skolan."

"Okej, tagga ner dig, mamma."

I samma stund hördes tågets vissla över perrongen.

"Skynda på er nu, tåget åker!"

De tre pojkarna klättrade upp i tåget, men deras lillasyster började gråta.

"Gråt inte, Ginny! Vi ska skicka dig massvis med ugglor", ropade den ena tvillingen genom fönstret.

"Vi skickar dig en toalettsits från Hogwarts!"

"George!"

"Jag skämtar bara, mamma."

Mer än så hörde inte Harry av deras prat. Tåget hade börjat röra sig och han vände sig mot Sirius och Remus för att vinka adjö till dem. De stod leende kvar på perrongen vinkande till honom så länge de kunde se honom. Han fick en plötslig klump i halsen när han såg deras gestalter bli mindre och mindre. I den stunden önskade han att han haft en massa bröder på tåget så att han inte varit så ensam. Men det var lönlöst att tänka på det. Han var sina föräldrars förstfödde och hade inte hunnit få några syskon när hans föräldrar dödats av Voldemort.

Dörren till Harrys kupé öppnades precis när Harry satte sig återigen tillrätta på sin plats. Tåget hade lämnat King's Cross bakom sig och det var lönlöst att stå vid fönstret mer.

"Är det ledigt här?" sa den tredje rödhårige pojken som kallats Ron. "Det är fullt överallt", tillade han rodnande.

Harry nickade tyst och han slog sig ner på sätet mittemot. Han verkade ha kommit på vem Harry var, men försökte att inte stirra på honom tittande ut genom fönstret istället.

"Hej, Ron."

Tvillingarna var vid dörren.

"Hörru, vi tänker gå till mitten av tåget. Lee Jordan har en stor tarantella där."

"Okej", mumlade Ron.

"Harry", sa den ena tvillingen. "Vi har väl inte presenterat oss? Fred och George Weasley och det där är vår bror, Ron. Vi ses senare!"

Harry hann knappt säga adjö innan tvillingarna försvunnit och stängt dörren efter sig.

"Är du verkligen Harry Potter?" fick Ron ur sig.

"Javisst."

"Jaså, jaha … Jag tänkte att Fred och George försökte luras. Men har du verkligen …? Jag menar …" Han pekade på Harrys panna.

Harry flinade åt hans generade min. Han verkade på alla sätt harmlös. "Visst", sa han och drog tillbaka luggen så att ärret blev synligt.

"Så det var där som Du-vet-vem …"

"Japp, men jag minns inget av det."

"Ingenting?"

"Nja, bara en massa grönt ljus, men inget annat."

"Vad häftigt!" sa Ron, men kom sedan på att vända bort sin blick och se ut genom fönstret igen.

Harry tittade nyfiket på honom. Han hade gillat den rödhåriga familjen och speciellt de kaxiga tvillingarna. Det kändes plötsligt roligt att få åka till Hogwarts och ha vänner i sin egen ålder. Han hade aldrig förut haft det. Han kände inte ens några andra barn i sin ålder, så Ron Weasley var den första jämnårige pojken han någonsin pratat med.

"Är alla i din familj trollkarlar?" sa han intresserat.

På perrong nio och trekvart hade Sirius och Remus blivit stående kvar för att vinka efter Harry. De tyckte båda att det var vemodigt att se Harry åka ifrån dem, men visste samtidigt att det var nödvändigt och att Harry skulle stormtrivas på Hogwarts. Det gjorde honom gott att komma till en riktig skola och få lära sig ordentligt om trolldom. De hade dittills haft allt ansvar för Harrys utbildning själva och det var en lättnad att slippa sitta med honom och lära honom skriva uppsatser för att han skulle klara sig bättre på Hogwarts.

"Han är så redo han kan bli", sa Remus lågmält.

"Det är han. Vi har gjort vårt bästa. Nu är det Dumbledore som har ansvaret både för hans skolning och hans säkerhet."

De suckade båda samtidigt.

Den lilla rödhåriga flickan torkade sina tårar i närheten av dem. Hennes mamma försökte trösta henne med att hon skulle få åka till Hogwarts nästa år. De vände sig om och fick plötsligt syn på Sirius.

"Men är inte ni mr Black, mr Sirius Black?" sa kvinnan förvånat.

"Det är jag."

"Så trevligt att träffas!" log kvinnan. "Jag heter Molly Weasley."

"Jaha! Ni är syster till Gideon och Fabian Prewett", sa Sirius.

"Kände ni mina bröder?" sa mrs Weasley förvånat.

"Ja. Under kriget", log Sirius. "De berättade om sin syster till mig en gång. Det måste vara ni, eller hur."

"Absolut. Jag är deras enda syster."

"Och ni är gift med Arthur Weasley som jobbar på Kansliet för missbruk av mugglarprodukter."

"Ja, han är min make."

"Det är här min vän, Remus Lupin."

"Angenämt, mr Lupin."

Remus skakade henne i handen.

"Det här är min yngsta dotter, Ginny. Hon börjar på Hogwarts först nästa år."

"Trevligt att träffa dig, Ginny", log Sirius.

"Är ni den Sirius Black som Harry Potter bor hos?" sa Ginny storögt.

Sirius skrockade. "Det är jag det."

"Mamma har berättat om er."

"Ginny då!" sa mrs Weasley förnärmat.

"Det är lugnt", sa Sirius nonchalant. "De flesta vet väl om mig bara för att jag är förmyndare till Harry."

"Nja, jag antar det. Min man har nämnt det för mig."

"Det ante mig. De som jobbar på ministeriet brukar vara bäst informerade om saker och ting."

"Men jag hade glömt att Harry Potter ska börja skolan i år. Jag tänkte inte alls på saken i morse."

"Ni hade nog fullt upp med den skara pojkar ni lämnade på tåget", inflikade Remus.

"Jo, tack. Tvillingarna kommer att ge mig grått hår endera dan."

"Nå, de verkade harmlösa. Bara bra att Hogwarts har så många pojkar av rätt sort."

Mrs Weasley rynkade pannan. "Vad menar ni med rätt sort?"

"Blodsförrädare förstås, som en annan", flinade Sirius. "Jag minns att era bröder var stolta över att ni gift er in i den värsta blodsförrädarsläkten i landet. Det är faktiskt en ära att få göra er bekantskap. Vi är visst avlägsen släkt med varandra också."

Mrs Weasley himlade med ögonen. "Jag har inte hört det där ordet sen kriget faktiskt. Det är inte så relevant nu längre."

"Jag vet då inte det", sa Remus tvivlande. "Speciellt inte för Sirius som är en Black."

Mrs Weasley kunde inte förneka det. Det var välkänt att de flesta i familjen Black hade varit anförvanter till Voldemort.

"Nå, kanske det. Jag kan förstå att ni inte har mycket med er familj att göra numera, mr Black."

"Jo, jag har några blodsförrädare i min släkt som jag ännu umgås med", sa Sirius soligt.

Mrs Weasley snörpte på munnen. Hon var inte riktigt van vid att tala så positivt om blodsförrädare, då det ju klassades som ett skällsord.

"Om det roar er, får ni gärna räkna mig och Arthur som era släktingar, mr Black", sa hon. "Som ni sa så är vi nog avlägsen släkt med varandra."

"Jag är avlägsen släkt med de flesta renblodiga i landet, men jag tackar. Hälsa er make så gott", log Sirius. "Det var som sagt trevligt att råkas!"

Med det tog de adjö och lämnade stationen för att ta sig hemåt.