Två dagar senare blev det dags för begravningen och Sirius kände sig bister redan på morgonen. Han klädde både Harry och sig själv i deras bästa kläder och var redo att åka iväg när han såg Fawkes plötsligt dyka upp i rummet. Fenixen tappade ett paket på köksbordet innan den försvann därifrån i en eldsvåda. Sirius skyndade sig för att se på paketet. Ovanpå det hade Dumbledore lämnat en liten lapp där det stod: "Den här tillhör Harry numera. Den blir nog till bra användning för honom."

Sirius slet snabbt upp paketet och hittade innanför den silverfärgade osynlighetsmanteln som tillhört James. Han fick ett leende på sina läppar när han förstod hur nyttig manteln skulle vara för Harry. James hade använt den mest bara till rackartyg i skolan på sin tid, men Harry skulle behöva den för att beskydda sig själv.

"Jag tror att vi tar den här med oss idag. Vi kan gömma dig under den på kyrkogården", sa han belåtet.

Han stoppade manteln i sin magiskt förstorade ficka och lyfte Harry i sin famn för att bära till motorcykeln, som väntade på dem ute. Efter att ha bundit fast Harry i sidovagnen satte han osynlighetsmanteln över honom.

"Lika bra att ha dig under manteln hädanefter alltid när vi åker med Triumphen. Man vet aldrig när man kan behöva den och du behöver vänja dig vid att bära den."

Harry greppade tag om manteln på ett vant sätt. Hans pappa hade redan använt manteln på honom många gånger under det år de gömt sig från Voldemort, jagade till livet, och han kände sig trygg under den.

"Nej, Candy, du får inte följa med idag", sa Sirius till katten som sprang mot dem på väg att hoppa in i sidovagnen. "Vi ska på begravning och det är bäst att du stannar och vaktar stugan åt oss under tiden."

Candy stannade tvärt och såg anklagande på honom, jamande till protest.

"Det är ingen idé att klaga. Jag behöver ha dig vaktande stugan medan vi är borta", sa Sirius bestämt. "Jag lovar att hålla Harry trygg på begravningen."

Candy stirrade missnöjt på honom, men vände sig sedan för att gå tillbaka mot stugan. Hon lyfte svansen högt för att visa sin värdighet som katt och tassade sedan fram till ytterdörren där hon satte sig som en vakthund för att se ut mot vägen. Sirius såg lojt efter henne innan han släppte bromsen och styrde Triumphen mot himlen.

Det var ännu tidigt på morgonen, men de hade en lång flygning till Godric's Hollow och det var bäst att starta resan i tid. Dagens körning var ingen nöjesflygning och Sirius kände sig bister över tanken på färden. Minnet från Halloweennatten var färskt i hans minne. Han kände en kyla fylla sin insida inför tanken att behöva se det halvt sprängda huset igen och minnas hur James legat död i hallen och Lily legat lealös bredvid Harrys spjälsäng. Bilden av det hade jagat honom i hans mardrömmar de gångna veckorna och han bet ihop för att trycka undan känslan av panik som tryckte i hans bröst.

Harry var lyckligt omedveten om vart de var på väg och såg leende på landskapet nedanför dem. Sirius hade talat om begravningen med honom, men han kunde inte förstå med sin ettåriga hjärna vad det betydde och njöt av flygningen på samma sätt som vanligt. Sirius lät honom vara lycklig och koncentrerade sig på att ta dem fram till Godric's Hollow på ett tryggt sätt. Han såg inga andra trollkarlar i luften, vilket inte var oväntat när de flesta lät bli att flyga mitt på ljusa dagen. I de fall de ändå gjorde det, brukade de använda dissillusioneringsförtrollningen på samma sätt som Sirius, men det var endast sådana som var duktiga nog att kasta den. Det var ingen lätt förtrollning att bemästra och brukade ta åratal för de flesta att bli duktiga i.

Sirius var briljant i all sorts magi och hade lärt sig göra sig själv och allt i sin omgivning totalt osynligt närhelst han ville. Professor McGonagall, hans elevhemsföreståndare på Hogwarts, hade sagt till honom att han kunde gå långt med sin begåvning om han ville, men han hade inte haft tid att tänka på karriärer. Kriget hade börjat redan innan han tog sin examen och han hade kastats ut i kriget med hull och hår direkt efteråt.

Att kriget nu var slut betydde inte att han hade tid att tänka på sin egen framtid och börja planera storslagna karriärer åt sig. Voldemort var inte död och Harry fortsatte vara i livsfara, även om livsfaran kunde anses vara lägre numera. Ingen hade de gångna veckorna hört om dödsätare som letade efter honom, och det hade fått Sirius att känna trygghet. Alla dödsätare som ännu fanns i frihet verkade ha glömt sin herre och gjorde sitt bästa för att gömma sig undan lagens långa arm. Det betydde dock inte att Sirius vågade lämna Harry ur sitt sikte och tänka på sig själv för en endaste stund. Han hade ansvaret för honom och behövde se till att hålla honom trygg i alla situationer.

Bathilda Bagshot hade bokat kyrkan i Godric's Hollow för begravningen och ordnat minnesstunden hem till sig. Hon bodde i närheten av Potters sprängda hus och hade varit vän redan med James föräldrar, så det föll naturligt för henne att ta hand om allting. Hon fann det skedda vara en stor tragedi och hade lagt hela sin själ i tillställningen den dagen, så att de närmaste kunde samlas för att ta adjö av James och Lily.

Harry var den enda av deras familj som var vid liv, om man inte räknade med Lilys syster och hennes familj, men ingen räknade förstås med dem. Dumbledore hade sagt att man borde skriva till Petunia Dursley om Lilys bortgång, men Sirius hade ingen tanke på att göra det. Istället mötte han den familj han hade kvar i livet i kyrkan. Ingen av dem var släkt med honom eller Harry, men de var medlemmar av Fenixorden, vilket hade blivit som en enda stor familj under kriget.

Dumbledore var på plats med Hagrid, och Moody hade kommit med Frank och Alice Longbottom från Aurorkontoret. På andra sidan Moody stod en liten man i topphatt som hette Dedalus Diggle och hade sällskap av en äldre kvinna Sirius inte sett förut. Han såg dock inte på henne så noga när han märkte Remus Lupin bredvid Longbottoms.

"Remus", utbrast han och skyndade sig fram för att krama honom.

Han höll Harry i sin famn, vilket gjorde att Harry också kramade om Remus med honom. Han kände honom nästan lika bra som Sirius och greppade glatt om honom, pladdrande förtjust på babyspråket.

"Vad gott att se er båda!" sa Remus lättad. "Jag har varit orolig för er."

"Jag fattar det. Vi får talas vid sen", sa Sirius innan han vände sig för att hälsa på Longbottoms. Han gav Harry till Remus för att få sina händer fria och tog var och en på plats i hand.

"Harry ser ut att vara nästan lika stor som vår Neville", sa Alice med ett leende.

"Ja, han är snart ett år och fyra månader", sa Sirius.

"De är födda med bara en dags mellanrum, så nog är de lika gamla", insköt Dumbledore med glimten i ögat.

"Är de? Det visste jag inte", sa Sirius förvånat.

"Jo då. Jag råkar veta om alla barn som föddes i slutet av juli förra året."

"Javisst ja! Profetian …", började Sirius, men blev avbruten av Moody.

"Hör ni, ska vi inte gå in i kyrkan! Det är inte nyttigt att stå öppet här ute på det här sättet när vi har Harry med oss."

"Du har rätt, Alastor. Vi tar oss in", sa Dumbledore beskedligt och de skyndade sig alla in tillsammans.

Sirius märkte att Longbottoms hade sina trollstavar till hands precis som Moody och förstod att de kommit till begravningen på Moodys inbjudan och inte enbart för att de gillat Potters. De hörde inte bara till Fenixorden utan var skickliga aurorer som dödat många dödsätare under kriget.

"Vi lämnade vår Neville till Franks mamma idag", sa Alice till Sirius. "Hon brukar se efter honom på dagtid så att vi kan vara på jobbet."

"Var glad att ni har en barnvakt till hands", sa Sirius flinande. "Jag brukade vara barnvakten till Harry, men är numera fast i honom helt."

"Det är beundransvärt att du vill ta hand om Harry, fastän du inte ens är släkt med honom", sa Frank.

"James var faktiskt mer en bror till mig än min riktiga bror." Sirius märkte i ögonvrån Bathilda Bagshot komma mot dem med professor McGonagall i släptåg och höjde överraskat sina ögonbryn. "Är ni också här, professor McGonagall?"

"Ja, mr Black, det är jag. Professor Dumbledore var god nog att berätta om begravningen idag och jag ville följa med för att ära James och Lily. Det fanns inte många människor som de två i vårt samhälle."

"Där håller jag med er, professor."

"Jag beklagar sorgen, Sirius. Det måste vara oerhört svårt för dig att förlora James och Lily. Jag vet hur nära dem du var."

Sirius nickade sammanbitet, men kunde inte tala på grund av den plötsliga klumpen i halsen.

"Innan vi börjar, så vill jag presentera mrs Figg för dig, Sirius", insköt Dumbledore. "Jag nämnde henne till dig då när vi träffades sist."

Sirius vände sig mot den gamla kvinnan som stått utanför kyrkan bredvid Dedalus Diggle och tog henne hövligt i handen. "Trevligt att träffa er, mrs Figg. Dumbledore säger att ni är en kattuppfödare."

"Det är jag. Ni har visst en kneazle själv."

"Inte jag. Det är Harrys katt."

"Nå, Dumbledore berättade om den och jag är nyfiken att få träffa den. Jag älskar katter, som ni säkert förstår."

"Det var vad jag trodde om er", sa Sirius med ett flin, men lät bli att nämna att hon var mycket äldre än han förväntat sig.

Bathilda Bagshot harklade sig i samma stund för att avbryta dem från vidare samtal och meddelade att begravningen skulle börja direkt när de tagit sina platser. En man i prästkåpa hade redan anlänt på plats och väntade framme vid altaret på dem. Sirius märkte de två kistorna som hade ställts i mitten av koret och fick återigen en klump i halsen. För Harrys skull var kistorna stängda; han skulle inte förstå att hans föräldrar var döda om han såg dem ligga orörliga i kistorna, men vetskapen om att James och Lily låg i dem räckte för att få Sirius att kämpa med tårarna.

Han tog sätet längst fram bredvid Remus, som satte Harry mellan dem. Deras blickar möttes för en flyktig stund innan de vände sig mot prästen för att följa med i jordfästningsgudstjänsten. Remus ögon var lika våta som Sirius och Sirius kände en stark samhörighet med honom. De hade båda förlorat sina bästa vänner och sörjde lika djupt. Pettigrew hade varit vän med de alla sedan de börjat på Hogwarts tio år tidigare, och han hade därmed bedragit de alla när han orsakat James och Lilys död. Tragedin kändes tung att bära när de såg de vita kistorna stå framför altaret i den gamla kyrkan.

Sirius höll Harry i handen hela gudstjänsten igenom för att hålla honom lugn, och det verkade fungera. Han var oväntat tyst sparkande endast med sina fötter, men sittande annars still och tittande nyfiket runt i kyrkan. Han hade ingen aning om att hans föräldrar låg i de vita kistorna på väg till sin sista vila. Han tyckte bara att musiken i kyrkan lät fin och såg intresserat på prästens pråliga kåpa.

"Tar du hand om Harry, Hagrid?" bad Sirius när gudstjänsten tog slut och det var dags att bära ut kistorna. Han drog fram osynlighetsmanteln från sin ficka och gav den till Hagrid innan han skyndade sig främst för att lyfta upp James kista tillsammans med de andra männen.

"Håll Harry under manteln när vi kommer ut, Hagrid!" befallde Moody.

"Jovars", sa Hagrid som lyft Harry i sina armar och lade manteln över huvudet på honom.

De bar ut James kista först och lade den i den väntande graven innan de hämtade Lilys kista och bar ut den också. Först när båda kistorna hade sänkts i graven, ställde de sig allihopa runt graven och lyssnade till jordfästningsorden från prästen. Sirius tog då Harry till sig och gick med honom fram till graven. Han kämpade återigen med sina känslor när han såg de två kistorna i jorden.

"Här, kasta det här med mig, Harry", sa han och tog Harrys hand i sin för att kasta ner rosorna han konjugerat fram åt dem. Han hade i förväg skickat en stor äkta blomkrans till begravningen, men ville ha vita rosor att kasta på kistorna.

"Som den sista fienden berövas döden sin makt", viskade han när han såg de två rosorna falla på kistorna. "Vi syns en dag igen, James och Lily. Tills dess, adjö …"

"Mamma, pappa", viskade Harry i hans famn. Han vågade inte tala högt när tillställningen var så högtidlig och härmade Sirius med att viska.

"Ja, det är din mamma och pappa i graven. Vi säger adjö till dem", sa Sirius hest.

Harry förstod inte meningen, men såg sig om i hopp om att se sina föräldrar. Han fylldes av samma längtan efter dem som alltid när han hörde deras namn nämnas. Sirius steg åt sidan med honom för att låta de andra gå fram till graven och försökte trösta honom. Han hade tagit med sig nappen för säkerhets skull och satte den i Harrys mun i hopp om att det kunde hindra honom att gråta.

"Sirius är här. Jag ska inte lämna dig", viskade han tröstande medan han kramade om honom. Hans egna ögon tårades igen starkt, men han kunde inte gråta i den stunden. Inte när han hade Harry att ta hand om och när han såg Moody stå i vakt med trollstaven i handen och det magiska ögat snurrande runt, tittande åt alla håll.

"Vi går hem till mig för minnesstunden", sa Bathilda Bagshot när jordfästningen var över. "Det är bara några hundra meter dit, så vi kan gå tillsammans."

"Jag tycker att vi går så att vi omringar Sirius och Harry. Jag tänkte inte lämna nåt åt slumpen", sa Moody barskt.

"Då gör vi så", sa Dumbledore.

Som en enda man tog var och en i gruppen tag i sina trollstavar för att hålla dem till hands ifall behovet uppstod. Även om datumet för begravningen hade hållits hemligt, kunde man inte lita på att det inte hade läckt ut på något sätt, så det var bäst att vara på den säkra sidan. Dumbledore hade lagt extra beskydd över Bathildas hus för den dagen, precis som över kyrkan, och de gick alla med vakande öga igenom byn för att ta sig till huset.

Potters hus var på vägen dit och Sirius såg dystert på det halvt sprängda huset. Det såg ödesdigert ut i dagsljuset och han svalde hårt.

"Har ministeriet redan stängt huset och gjort om det till det monument de skulle?" sa han.

"Ja då. Se på skylten här", sa Frank Longbottom och rörde vid porten så att en skylt steg upp från marken åt dem att läsa.

På denna plats miste Lily och James Potter livet den 31 oktober 1981. Deras son, Harry, förblir den enda trollkarl som någonsin har överlevt den dödande förbannelsen. Huset, som är osynligt för mugglare, har lämnats i sitt förfallna skick som ett monument över familjen Potter och som en påminnelse om det våld som splittrade familjen.

Sirius läste skylten sammanbitet och såg sedan återigen på den sprängda övervåningen. Det gjorde ont i hans hjärta att se huset i det skicket, när han mindes alla de lyckliga dagar han tillbringat där tillsammans med James och hans familj. Han hade bott i huset i över två år med dem innan James gifte sig. Då hade han hyrt sig ett rum och låtit Lily och James få vara nygifta ifred, men många var de dagar han varit gäst hos dem, speciellt sedan Harry fötts och han blivit gudfar till honom.

"Du har rätt att gå in i huset och hämta vad du behöver därifrån, Sirius. Huset är förtrollat så att ingen annan än du och Harry kan gå in", upplyste Dumbledore. "Allt värdefullt har flyttats till Gringotts, men resten har man lämnat såsom det var."

"Okej", sa Sirius utan att orka diskutera saken i den stunden. Det var tillräckligt med begravningen den dagen.

Minnesstunden höll i flera timmar, då man talade om det gångna kriget och om alla hjältedåd Potters gjort i det tillsammans med de andra i Fenixorden. Det var så många medlemmar från sällskapet närvarande att man mindes även de andra döda och drack skål efter en annan för de som gått före och lämnat de andra i sorg och saknad.

Harry sov middag den mesta av tiden, vilket gav Sirius tid att delta i minnesstunden och äta sig mätt på den goda maten Bathilda lagat åt dem. När Harry sedan vaknade var det dags för honom att få i sig mat och Sirius kom på att han behövde hinna tala om praktiska saker innan alla åkte hem.

"Kan nån se till att mata Harry så att jag kan koncentrera mig på viktiga samtal?" sa han innan han såg på Remus som han längtat efter att få tala med i lugn och ro.

"Jag kan mata honom", sa McGonagall beredvilligt.

"Tack, professor. Det blir ju passande, eftersom ni säkert får en elev av honom om si så där tio år", sa Sirius spefullt.

"Det räknar jag med. Om han alls blir som sina föräldrar får jag honom till Gryffindor", log hon och vände sig sedan med ett leende mot Harry. "Vad vill du ha för gott nu då, Harry?"

Harry såg fascinerat på hennes fyrkantiga glasögon och försökte greppa tag om dem när hon böjde sig närmare honom.

"Nej, ta inte professor McGonagalls glasögon, Harry", skrockade Sirius. "Försök bete dig nu utan att skämma ut mig."

"Ska vi tala med mrs Figg först innan du talar med Remus, Sirius?" inflikade Dumbledore som rest sig från sin plats. "Jag antar att Moody har bråttom iväg, och ingen av oss kan åka nånstans innan du åkt tryggt hem med Harry."

"Du har rätt, Albus. Kan vi låna ett rum att tala i, mrs Bagshot?"

"Ni kan gå in genom den där dörren. Jag har ett kontor där", svarade Bathilda visande mot en dörr i hallen.

"Gå ni och samtala med varandra. Vi matar Harry under tiden", sa McGonagall som redan börjat plocka mat på en tallrik.

"Tack", sa Sirius och försvann sedan in i kontoret med Dumbledore och mrs Figg.

"Nå, är det verkligen så att ni önskar att jag ska flytta till samma ort som ni, mr Black?" sa mrs Figg direkt när dörren stängdes efter dem.

"Ja, jag nämnde till professor Dumbledore att jag kan behöva ha hjälp av en kvinna med Harry", sa han försiktigt. Han kände sig inte helt tillfreds med mrs Figg, som var mycket äldre än han tänkt sig och verkade lite för mossig för att kunna bli till mycket hjälp i det som han önskade.

"Mrs Figg har jobbat i förskolan hela sitt yrkesliv, Sirius. Hon är ytterst kunnig med småbarn", upplyste Dumbledore som verkade läsa hans tankar.

"Ja, jag är ju pensionerad numera, men jag kan sköta både djur och barn och hjälper gärna till med Harry", försäkrade mrs Figg. "Eftersom min man är död och jag inga egna barn har, har jag möjlighet att sälja mitt hus på kort varsel och flytta till den ort ni bor på. Dumbledore har förklarat för mig hur viktigt det är med Harrys säkerhet, och jag har fyra kneazlekatter som jag kan sätta på vaktuppdrag närhelst ni behöver."

Sirius kände lättnad över hennes ord. "Nå om ni menar det, så vore det inte tokigt att ha er i närheten vid behov. Jag måste bara hitta ett större hus att flytta in i först."

"Så ni menar att det inte blir nu direkt."

"Jag bor i ett tillfälligt gömställe med Harry än så länge. Det har inte varit säkert för oss att röra oss ute och det kan ta mig lite tid innan jag hittar en bostad vi kan bosätta oss i permanent."

"Då förstår jag. Kan ni skriva till mig direkt när ni vet vart ni ska flytta och när? Jag kan ju inte sätta mitt eget hus till salu och börja leta efter ett nytt innan jag vet orten jag behöver flytta till."

"Jag lovar att skriva till er direkt när jag vet. Jag är tacksam över er hjälpsamhet."

"Inte behöver ni tacka mig. Jag hjälper Fenixorden i allt som behövs", försäkrade mrs Figg. "Det är inte mycket jag kan göra som ynk, men jag har ännu en bra syn och ser lätt saker som andra missar."

"Mrs Figg är duktig på att känna igen trollkarlar, även om de försöker smälta in bland mugglare", berättade Dumbledore. "Hon är uppfostrad av en ytterst duktig häxa, som inte alls skämdes över sin dotter för att hon var ynk."

"Ja, mor var utomordentligt fin", sa mrs Figg med ett leende.

"Då är vi överens då. Jag hör av mig när jag vet var jag ska bo med Harry."

"Det låter fint", log mrs Figg.

Dumbledore reste sig från stolen han suttit i. "Nå, då släpper vi väl Remus in hit så att ni får talas vid."

"Tack", sa Sirius och höll dörren öppen för de båda.

Remus hade väntat i vardagsrummet och skyndade sig in i rummet när han såg Sirius vinka till sig honom.

"Du ville prata med mig", sa han när dörren stängdes.

Sirius nickade, viftande med sin trollstav över rummet. Han lade en förtrollning som dämpade ljudet i rummet, eftersom han inte ville att samtalet skulle höras ut till vardagsrummet ens av misstag.

Remus höjde frågande sina ögonbryn när han såg det.

"Jag vill bara diskutera i fred med dig", förklarade Sirius när han stoppade undan sin trollstav.

"Vad vill du prata om då?"

Sirius harklade sig besvärat. "Först vill jag börja med att säga förlåt."

"För vadå?"

"För att jag tappade tron på dig."

Remus såg frågande på honom, men han klarade inte av att möta hans blick. Nu när han stod inför Remus, skämdes han för sina felriktade misstankar och stirrade bistert på golvet önskande att han aldrig misstrott honom.

"Du trodde att jag var bedragaren", sa Remus lågmält.

Sirius rodnade. "Jag är ledsen. Det var dumt av mig och jag ber om förlåtelse för det."

"Varför vågar du inte se mig i ögonen mer, Sirius?"

Orden skar som en kniv och fick Sirius att haja till. Han höjde snabbt blicken och mötte Remus gröna ögon.

"Jag skäms. Det är mitt fel alltihopa! James och Lily är döda på grund av mig", väste han bedrövat. "Jag trodde på Slingis oskuld och misstrodde dig! Jag borde vara död och inte de!"

"Du kan inte få de döda att uppstå med din skuld", anmärkte Remus.

"Nej, men jag vet inte hur jag ska leva med min skuld."

"Jag förlåter dig."

Orden var enkla och ändå så kraftfulla att Sirius ryckte till. Han stirrade vantroget på Remus utan att förstå honom. "Varför? Du borde hata mig!"

"Jag kan aldrig hata dig. Du är min bäste vän, precis som James var."

Sirius tårades i ögonen när han kastade sig fram för att omsluta Remus i sina armar. "Du är min bäste vän också", viskade han hest. "Jag är så ledsen för att jag nånsin kunde tro illa om dig."

"Var inte ledsen, Sirius. Det är bättre att se framåt än bakåt."

"Och du tänker förlåta mig för allt", sa Sirius med ett skrovligt skrockande.

"Ja, det tänker jag. Livet är för kort för att bära agg mot sina bästa vänner. Speciellt när man inte har mer än en kvar i livet."

Sirius skrockade igen och skakade Remus i handen med ett brett leende, men med tårarna ännu glänsande i ögonen. "I så fall ska vi vara vänner för evigt! Du och jag! Inget ska nånsin komma mellan oss igen."

"Det tar jag gärna dig i handen på", log Remus.

"Bra, för jag hoppas att du också kan tänka dig att hjälpa mig med Harry. Det är lite mycket att ta hand om honom helt ensam."

"Så du vill ha en barnvakt ibland så att du kan gå ut och lufta dig lite."

"Inte bara en barnvakt. Jag hade helst haft dig boende hos oss permanent."

Remus höjde förvånat sina ögonbryn. "Men jag är ju varulv, för böveln!"

"Det vet jag väl", flinade Sirius. "Jag om nån vet allt om dig, Remus."

"Kanske det, men jag kan inte riskera Harrys säkerhet genom att vara nära honom vid fullmåne."

"Kan du visst. Det tycker Dumbledore också."

"Va? Tycker han att jag borde bo med er?"

"Det gör han. Det var hans förslag från första början."

Remus tappade hakan och fick inte ur sig något.

"Jag hade inte kommit på det själv, eftersom jag var idiotisk nog att tro att du slutat vara trofast mot oss bara för att du varit så bister det sista året", erkände Sirius. "Du var ju jämt undercover bland varulvarna och jag fattade inte att det var det som gjorde dig dyster."

"Det gjorde det. Det är hemskt hur varulvarna tvingas leva utstötta från samhället och utan möjlighet att försörja sig på nåt sätt", sa Remus mörkt.

"Jag är ledsen, Remus. Jag kan inte göra nåt åt det, men jag kan i alla fall erkänna att jag har varit en idiot när det gäller dig. Jag borde ha vetat bättre … och jag skulle känna det som en ära om du ville bo med mig och Harry och hjälpa mig med hans uppfostran. Vi löser det där med fullmåne sen. Det är inte så svårt."

"Säger du som inte blir en blodtörstig varulv varje fullmåne!"

"Äsch! Jag klarar att hantera dig när du blir varulv, så du behöver inte oroa dig."

Remus skakade lojt på huvudet. "Du är lika omöjlig som alltid, Sirius. Jag säger väl ja till saken, även om jag inte fattar hur det ska gå."

"Bra! Jag hoppades väl att du skulle ta ditt förnuft till fånga. Jag ska börja leta reda på ett större hus där du har plats att bo med oss. Just nu bor vi i en liten stuga som du inte vill flytta in i. Jag lovar. Det är pyttelitet."

"Jag är inte så noga om utrymme, Sirius. Jag har bott många gånger mycket värre under kriget."

"Du får gärna komma till vår stuga, men jag varnar om att det inte finns plats där för dig."

"I så fall kommer jag gärna. Jag måste bara gå och hämta mina grejer från mitt gamla ställe först."

Sirius höjde ena ögonbrynet. "Så du är fri att komma direkt."

"Ja, jag är fri. Jag har inget nu längre när kriget är slut och jag är faktiskt oerhört trött på varulvars sällskap", sa han ironiskt.

Sirius skrockade. "Vilken tur att jag inte är det då."

Remus fnös. "Hur ska vi träffas då? Hur hittar jag till stugan?"

"Vi kan träffas imorgon klockan tolv i byn som är i närheten", sa Sirius och berättade sedan namnet på orten han bodde i. "Berätta inte om det för nån. Inte ens Dumbledore vet var min stuga är. Det är bara Fawkes som hittar dit."

"Visst. Jag fattar. Du kan faktiskt lita på mig", sa Remus torrt.

"Jag vet, men jag sa det bara. Jag har hållit stugan som mitt hemligaste gömställe under kriget."

"Jag lovar att inte berätta om den för nån. Det enda jag undrar är hur vi ska dela på kostnaderna. Du vet att jag inte har nåt jobb för tillfället."

"Du behöver inte oroa dig för det. Både jag och Harry har pengar, så jag betalar räkningarna."

"Men jag måste ju kunna bidra med nåt."

"Du får bidra med din excellens som trollkarl och genom att hjälpa mig med hushållet. Vi ska bli riktiga kärringar båda två nu då. Det ska bli rejält glamoröst för oss!"

Remus himlade med ögonen. "Det är väl inte kärringar vi blir. Vi blir två inbitna ungkarlar med ett barn att ta hand om."

"Håll du dig till det, så kallar jag oss för kärringar", flinade Sirius. "Det hade James gjort."

Remus skrattade över det. "Det hade han sannerligen gjort."

"Precis. Dumbledore har lovat att sätta upp fideliusförtrollningen över huset vi flyttar till efter att vi hittat ett bättre hus att bo i. Han har lovat att bli vår hemlighetsväktare."

"Men vore inte det bäst om du var det?"

"Nej, inte alls. Jag litar inte på mig själv i saken. Det är bäst att Dumbledore har det ansvaret."

Remus nickade tyst utan att säga emot. Han lät bli att påpeka hur ovanligt det var att höra att Sirius inte litade på sig själv. Han hade alltid varit stöddigast av de alla och självsäker i kubik, men det var klart att förlusten av James och Lily slagit honom hårt. Det skulle ta tid för honom att komma över sin skuld i det skedda, men Remus var tacksam över att de kunnat bli sams med varandra. Han hade känt av att något var fel mellan dem, men hade inte förstått vad innan han fått höra att Sirius gjort Slingersvans till hemlighetsväktare för Potters.

Det hade sårat honom djupt samtidigt som han drabbats av sorgen i förlusten av James och Lily. Han hade inte haft så lätt de gångna veckorna när han försökt förstå och förlåta. Han hade helst velat slå till Sirius och även mer, men nu när de stod ansikte mot ansikte och han hade sett ångern i Sirius ansikte och hört hans ärliga ord, kunde han inte annat än förlåta.

"Då kommer jag imorgon klockan tolv till träffplatsen vi sa", sa han. "Jag är redo att göra allt för Harry, precis som du."

"Jag vet. Det är därför jag är så glad att jag har dig. Vi ska sätta upp ett hemligt rum åt dig att tillbringa fullmånenätter i."

"Visst", sa Remus olustigt. Bara tanken på fullmånenätter instängda i ett låst rum fick honom att må illa, men han hade inte mycket till val så länge han bodde bland trollkarlar. Bland varulvarna hade han kunnat vara fri under fullmåne, men annars hade livet varit bedrövligt, så han valde hellre en bedrövlig natt i månaden än trettio bedrövliga dagar.

"Jag måste sticka iväg nu, så vi får talas vid mer imorgon", sa Sirius. "Harry är säkert trött efter alla intryck idag och jag behöver få honom hem."

"Absolut. Vi syns imorgon då."

"Det gör vi", log Sirius och tog honom i handen en sista gång för att befästa deras överenskommelse.