I Godric's Hollow fanns ett ansenligt daghem för trollkarlsbarn sedan länge. Platserna var så åtråvärda att det var bäst att sätta sina barn i kö redan innan de föddes för att ha en chans att få dem in där. En av de mest älskade daghemstanter på dagiset var en häxa med namn Alice Dixon. Hon hade jobbat där trettio år och bott halva sitt liv i byn.

Utåt sett var hon en av de mest ansedda invånarna i byn, älskad av alla föräldrar och barn som haft henne på dagiset och omtyckt av sina grannar, men under ytan var det något helt annat. Alice hade nämligen lidit svårt av trollkarlskriget, där hennes make och son dödats av dödsätare åtta år tidigare. Sonen som varit endast sex år när han dött hade hetat Henry och sörjdes ännu djupt av sin mamma. Hon hade aldrig kommit över Henrys död och hade tänkt på honom varje dag i åtta långa år.

När Lily och James Potter hade dött den olycksaliga Halloweenkvällen fem och ett halvt år sedan och lämnat efter sig lille Harry, hade Alice tyckt att hon borde ha fått vårdnaden om honom. Hon var ju professionell barnskötare och känd i Godric's Hollow, men trolldomsministern hade nonchalerat henne när hon skrivit och påpekat saken. Det hade inte ens hjälpt att hon påstått sig vara vän till Potters och bekant med Harry. Hon hade egentligen endast en gång varit gäst i deras hus på den tiden James föräldrar bott där, men i hennes egna tankar betydde det att hon var en familjevän.

Trolldomsministeriet hade i sitt svar till henne berättat att James Potter skrivit ett testamente och gett vårdnaden om sin son till hans gudfar, Sirius Black, vilket hade gjort Alice Dixon förnärmad och arg. Hon kunde inte förstå hur James Potter kunde vara så galen att han lämnade sin son till en ensamstående man, som enligt Alices efterforskningar varken hade jobb eller bostad. Han var istället utkastad från sin renblodiga familj och kunde anses vara en lösdrivare som var totalt olämplig att ta hand om barn.

Hur många brev Alice än skrev till ministeriet i saken, fick hon dock inget gehör från dem. Det hade gjort henne ännu ilsknare och hon hade redan i flera år tyckt att hon var den rättmätiga vårdnadshavaren till Harry Potter. Hon hade bara förlorat sin chans på grund av ministeriets inkompetenta sätt att hantera saken.

Hon brukade smyga till kyrkan i byn då när det var James eller Lilys födelsedag, eftersom hon då kunde få se Harry tillsammans med sin gudfar på kyrkogården. En brunhårig man brukade alltid följa med dem dit, men Alice hade inte fått reda på vad han hette. För henne såg det ut som om han var partner till Sirius, vilket gjorde henne ännu mer bestämd i sin åsikt att Sirius Black var opassande som förmyndare till ett litet barn.

Det hade tagit Alice lång tid att komma på att Sirius även tog Harry till James föräldrars grav på deras födelsedagar, vilket gjorde att hon gömde sig i kyrkan den påskaftonen, när Sirius och Remus tog sig på plats klockan ett för att besöka Euphemia Potters grav. Harry bar på en blombukett som han på ett vant sätt lade på sin farmors grav. För honom var kyrkogården i Godric's Hollow den enda länken han hade till sin släkt och han älskade att se gravarna med sina släktingars namn ingraverade i gravstenarna.

Remus hade lärt honom att läsa så pass mycket att han kunde stava namnen Fleamont och Euphemia Potter i sin farföräldrars gravsten. De låg båda i samma grav under en svart gravsten i granit, medan James och Lily låg i raden bakom med en gravsten i vitt marmor. Båda gravarna var välskötta, eftersom Sirius hade betalat för skötseln av dem för tjugo år framåt. Det gjorde det så mycket trevligare att komma till graven och lägga blommor där när man slapp rensa bort ogräs och sköta om gravarna själv.

De hade som rutin att lägga blommor först på den graven de var där för att besöka och gå sedan för att se på den andra graven också. Harry tyckte om att hälsa på både sina föräldrar och farföräldrar och säga några ord till dem.

"Dora gav mig en häftig bil igår när hon kom på besök med kusin Andy och Ted", berättade han nu stjärnögd till sin farmor.

Sirius hade flera år tidigare sagt att de döda hörde i himlen det han sa vid deras grav, och det hade gjort att han alltid talade med dem. Det fick honom att känna samhörighet med dem och gjorde dem mer verkliga. Han ville alltid se bilder på sina föräldrar närhelst de åkte till Godric's Hollow och hade tittat länge och väl på en bild med Sirius och James med James föräldrar den morgonen innan de åkt iväg.

"Du hade nog gillat bilen, farfar. Jag önskar att jag kunde visa den till dig, men vi kunde inte ta den med oss idag. Det är en ganska stor monstertruck, som jag kan köra magiskt så länge ingen ser mig göra det", sa Harry glatt. "Farbror Sirius har lärt mig hur man gör, men jag får inte berätta om det för andra. Fast … du berättar väl inte det vidare i himlen, eller hur."

"Jag tror inte de bryr sig i himlen om du använder magi", inflikade Sirius.

"Vad skönt!"

"Ska vi hälsa på James och Lily också?" sa Remus.

"Absolut", sa Harry och sprang runt stigen för att ta sig till den vita marmorgraven. "Hej, mamma och pappa! Det är farmors födelsedag idag och jag gissar att ni firar den i himlen idag, men jag ville säga hej till er ändå. Jag gav farmor blommor, även om jag inte fattar varför vuxna gillar blommor så mycket. Själv hade jag gillat få bilar till min grav om jag var död."

"Jag lovar att lägga bilar på din grav om du dör innan mig", skrockade Sirius.

"Du är faktiskt så mycket äldre än jag att du knappast kan leva längre än jag", sa Harry näsvist.

"Han har en poäng där", flinade Remus. "Vi är antika för en sexåring."

"Du kan vara antik själv, om du vill. Jag är faktiskt inte mer än tjugosju år."

"Sluta bråka med varandra på mammas och pappas grav", sa Harry strängt. "Vi är här för att göra dem glada i himlen."

"Förlåt då", sa Sirius snabbt och hälsade sedan på James och Lily för Harrys skull. "Jag hoppas ni har ett stort partaj i himlen åt tant Phemie idag."

"Det är klart de har det. Det skulle vi också ha här på jorden, om de var kvar här", sa Harry.

"Har du berättat för dina föräldrar hur du numera flyger på din pappas gamla kvast, Harry?" sa Remus.

"Det gjorde jag redan i höstas när vi var här för att fira farfars födelsedag. Det var ju förra året Sirius lärde mig flyga med kvast."

"Jag är säker på att din pappa är jättestolt över din flygförmåga. Du blir nog en lika duktig quidditchspelare som han var", sa Sirius.

Harrys läppar drogs till ett leende. Han älskade flygande mer än något annat och hade visat sig duktig med kvasten direkt när han satt sig på den. Sirius hade själv ingen kvast då han föredrog sin motorcykel, men han hade sommaren innan hämtat James gamla Rensoparfemma från Godric's Hollow åt Harry att träna på.

"Jag har bestämt mig för att söka mig till Gryffindors quidditchlag direkt när jag börjar tvåan på Hogwarts", sa han nu till sina föräldrars grav. "Sirius har berättat hur du fångade kvicken i varje match du spelade, pappa, och jag tänker bli likadan."

"Så du har bestämt dig för att sorteras till Gryffindor", skrockade Remus.

"Det är klart jag ska. Alla Potters har varit där och ni två också."

"Det var rätt sagt, pojken min", sa Sirius klappande honom på axeln. "Ska vi låta dina föräldrar fortsätta festen i himlen och gå äta lunch?"

"Det kan vi", sa Harry leende och sa adjö till sina föräldrar. Han sprang fram till grinden, men stannade där för att vänta. Han hade lärt sig redan som liten att aldrig gå längre från Sirius och Remus än att de kunde se honom. Det var en av alla de säkerhetsåtgärder man hade bestämt sig om för att hålla honom trygg. Hemma i Holnatt fick han springa i fårhagarna med endast Candy som sitt sällskap, men när de besökte Godric's Hollow, Hogsmeade eller Diagongränden behövde han hålla sig nära Sirius och Remus.

Seden under deras besök till Godric's Hollow hade i flera år varit att de åt lunch i en mysig pub i byn efter att de varit till kyrkogården. Det blev många besök varje år dit, eftersom de kom dit för fyra födelsedagar och tre dödsdagar varje år, men det var inte tillräckligt för att göra dem kända i puben. Det var ett mugglarställe och ingen där kände igen Harry, vilket gav dem ro att sitta och äta där.

De tog vägen till puben genom torget så att Harry kunde stanna och titta på statyn på sina föräldrar. Den hade rests efter kriget till minne av Potters seger över Voldemort och var något Sirius ansåg bra för Harry att få se, medan han avstått från att visa det sprängda huset. Han fick själv en klump i halsen varenda gång han var tvungen att hämta något från huset och ville inte visa förödelsen där till ett barn i Harrys ålder. Remus höll med honom och de hade bestämt sig för att visa huset till Harry först när han blev lite större.

Därmed hade puben de åt i valts utifrån läget, vilket var på motsatt sida av byn än Potters gamla hus.

"Ska du äta hamburgare?" sa Sirius till Harry när de steg in i puben stunden senare.

"Självklart!"

"Då beställer jag det. Vad ska du ha, Remus?"

"Jag kan ta köttsoppan."

Sirius höjde ena ögonbrynet, men sa inget. Vissa månader var Remus sämre veckan före och efter fullmåne än vanligtvis, men han brukade ändå kunna äta annat än soppa så här fyra dagar efter fullmånenatten. Sirius sa dock inget och beställde soppa till Remus medan han själv tog pepparbiffen. Harry älskade hamburgare med pommes fritt närhelst de var ute för att äta och fick sig en barnportion av det.

De var halvvägs genom sin måltid när en kvinna i medelåldern steg in i puben och satte sig i ett bord vid fönstret för en öl. Sirius noterade henne, men tänkte inte mer på det. Han hade lärt sig redan under kriget att notera allt i sin omgivning och visste exakt var alla i puben satt för stunden, men han avfärdade dem som mugglare. Han kände inte Alice Dixon och hade ingen aning om hennes kamp att få vårdnaden om Harry.

Alice var klädd i normala mugglarkläder och såg anspråkslös ut smuttande på ölen som om det var en vana för henne att ta en öl på den puben. Det var bara andra gången hon vågade sig in på puben när Sirius var där med Harry och Sirius kunde inte minnas henne alls. Hon hade i alla år dittills varit noga med att behålla distansen, men hade nu sin plan klar. Den påskaftonen var den perfekta dagen för henne att verkställa den. Hon förväntades inte tillbaka till jobbet förrän på tisdag igen och kunde lätt försvinna spårlöst utomlands långt innan dess.

Hon var noga att aldrig vända ansiktet mot de två männen med Harry, men följde dem i ögonvrån och märkte direkt när Harry reste sig från bordet för att gå på toa. Han hade bara ätit halva hamburgaren dittills, men var nu för kissnödig för att fortsätta äta.

"Klarar du dig själv eller ska jag följa med och hjälpa dig?" sa Sirius.

"Jag är stor nog att gå själv på toa, farbror Sirius."

"Visst, gå själv då."

"Kom ihåg att tvätta händerna efteråt", påminde Remus.

"Jag vet. Jag är inte född igår", svarade Harry spydigt innan han sprang in på herrtoaletten.

Sirius såg skrockande efter honom.

"Han är verkligen som sin pappa ibland", flinade Remus.

"Visst är han."

Ingen av dem märkte hur kvinnan vid fönstret steg upp och gick mot korridoren med toaletterna. Sirius såg henne först när hon stannade framför den lilla spegeln på väggen för att snygga till sin frisyr. Han ignorerade henne och steg upp från sin plats för att gå och fylla på sitt cocacola-glas.

Han hade gillat mugglarnas cocacola ända sedan han smakat på den som tonåring och brukade dricka den närhelst han var ute i mugglarvärlden med sin motorcykel. Han vågade inte ta mugglarnas öl, som var mycket starkare än trollkarlarnas honungsöl, eftersom han kraschat med en hyrd motorcykel en gång i tiden i Frankrike när han varit drucken. Då hade han lärt sig att alkohol och körning inte var en lyckad kombination och såg till att hålla sig nykter om han var ute med sin Triumph.

Han såg inte hur kvinnan i toalettkorridoren slank obemärkt in på herrtoaletten medan han återvände till bordet med ett fyllt glas.

"Har din pappa svarat på ditt brev? Är han hemma idag?" sa han till Remus när han slog sig ner vid bordet igen.

"Jodå. Jag glömde säga det. Han blev jätteglad att höra att vi kan besöka honom på hemvägen."

"Då gör vi det. Vi behöver hinna hem innan det blir mörkt, men det blir ju inte nån lång omväg att hälsa på Lyall."

"Nej, det blir det inte", instämde Remus.

Lyall Lupin var en änkling sedan länge och Remus tog gärna tillfället i akt att få besöka honom närhelst de hade vägarna förbi hans enkla stuga. De fortsatte att prata om honom och märkte inte att Harry dröjde. Det var först när det hördes ett oväntat brak från herrtoaletten som de tystnade tvärt och hoppade skrämda upp från sina platser. Det var det omisskännliga ljudet av någon som transfererat sig till puben!

"Harry!" fick Sirius ur sig och rusade mot toaletten. Paniken vällde upp inom honom när han fick upp dörren och hittade herrtoaletten tom. Harry fanns inte där! Han kunde inte så någon där, inte ens i båset i hörnet som var lika tomt som hela rummet.

"Det var inte nån som transfererade sig hit. Det var nån som transfererade sig härifrån", sa Remus blekt. "Nån måste ha väntat på Harry här."

Sirius hade tappat all färg på ansiktet, men sprang ändå in på damrummet bredvid och sedan till köket ropande efter Harry i panik. Han sprang överallt i puben letande efter honom, men kunde inte hitta honom någonstans.

Mugglarna i puben lämnade sina luncher halvt uppätna och hjälpte att leta efter pojken, som de alla märkt förut i puben.

"Min pojk är borta!" var det enda de fick ur Sirius när de frågade vad som hänt. "Han gick på toa och nu är han borta!"

Remus slank då obemärkt ut bakvägen och skickade iväg en patronus till Moody. Han var lika panikslagen som Sirius, men kunde ändå tänka klart nog för att kalla på aurorerna till deras hjälp. Mugglarpolisen kunde ju knappast leta efter magiska spår eller förstå hur någon kunde försvinna ut i tomma intet från en toalett som saknade fönster.