Harry hade inte varit i skolan många veckor, när Sirius hörde hans röst ropa på honom genom den magiska tvåvägsspegeln en kväll.

"Harry, är det nåt som hänt?" sa han bekymrat. De hade bestämt att använda speglarna endast i nödsituationer för att behålla de hemliga från andra.

"Jo, det kan man säga", sa Harry bistert.

"Nå, berätta."

"Jag hade precis quidditchträning och Wood berättade att Snape ska vara domare i vår match mot Hufflepuff."

Sirius höjde ena ögonbrynet, men fick sedan ett litet leende i mungipan när han förstod att det var Dumbledores sätt att beskydda Harry.

"Varför är du upprörd över det, Harry?"

"Det borde du väl fatta själv också! Han försökte ju döda mig redan under förra matchen och får även bättre tillfälle till det i nästa match om han är domare i den."

"Så var det, ja … Nå, i så fall kan jag lugna dig. Det var inte alls Snape som försökte döda dig i den matchen. Det har Dumbledore svurit på."

"Hur vet han det? Han var ju inte ens där."

"Du kan lugnt lita på Dumbledore, Harry. Han vet det mesta som pågår på Hogwarts, mycket mer än du och jag. Det är faktiskt så att Snape försökte rädda dig under den förra matchen."

"Vadå rädda mig? Han hatar ju mig!"

"Jag vet, men han är din lärare och väldigt duktig i försvar mot svartkonster. Mycket bättre än den där fjanten Quirrell. Det var motbesvärjelser han muttrade, vilket förmodligen räddade dig tills attacken mot dig kunde avvärjas helt."

"Men det slutade ju först efter att Hermione tänt eld på Snapes klädnad!"

"Jag vet och jag förstår att det låter misstänkt, men det var bara en slump i alla fall."

"Men vem var det som attackerade min kvast om det inte var Snape?"

"Det, min käre pojk, vet jag faktiskt inte. Den enda som är skicklig nog att förhäxa en Nimbus är Voldemort, men han kan inte agera utan en kropp."

"Försöker du säga att vi har en gömd dödsätare på Hogwarts?"

"Nej, det gör jag inte. Du kan vara lugn. Jag och Remus kommer att vara på plats under din nästa match och jag lovar att ingen kan göra nåt mot dig då. Inte nån okänd dödsätare och inte heller Snape, om han nu mot all förmodan hade velat skada dig på riktigt."

Harrys min var tveksam när han såg genom spegeln på Sirius. "Är det säkert att ni kommer den här gången då?"

"Det ger jag mitt ord på. Aldrig att jag låter dig spela en match igen utan att jag är där", sa Sirius med en fast röst. "Jag ska faktiskt ta in på Tre kvastar för natten innan din match så att inget kan hindra mig från att ta mig till Skottland i tid."

"Det låter ju skönt", sa Harry och drog en suck av lättad. "Ron och Hermione tyckte att jag borde bryta mitt ben istället för att spela, men jag kan inte svika mitt lag på det sättet."

"Det ska du absolut inte göra! Självklart ska du spela! Det är mitt ansvar att se till att du är trygg när du spelar, så du kan lugna dina vänner i saken."

"Jag lovar", log Harry.

Sirius hade träffats med Hattie Greengrass flera gånger efter Halloween och hade planerat att spendera helgen med henne just då när Gryffindor skulle spela mot Hufflepuff. Det var helgen innan alla hjärtans dag och Hattie var upptagen helgen därpå. De hade pratat om det innan jul när Sirius nämnt att han inte kunde träffas alls då när Harry var hemma på lovet.

Nu var han tvungen att avboka det hela och träffade Hattie på ett kafé i Ipswich för att förklara sig.

"Jag kan träffa dig nån kväll den veckan om du absolut vill fira alla hjärtans dag med mig, men jag kan tyvärr inte åka bort helgen innan."

"Jag är bortrest hela den veckan på jobb, det sa jag ju till dig innan jul", påminde Hattie. Hon skulle nämligen resa bort för trollkarlarnas modevecka i Paris för att rapportera från det för trollkarlsradion.

"Så var det, ja. Nå, vi får träffas när du kommit hem från Paris istället, fast jag kan inte åka bort för en romantisk helg då", sa Sirius beklagande. "Jag har saker jag planerat med Remus i slutet av februari och jag kan inte komma ifrån det."

Hattie suckade. "Jag hade sett framemot en romantisk helg med dig, Sirius. Innan jul verkade du också angelägen till det, men just nu vet jag inte hur du menar. Har du redan tröttnat på att träffas?"

Sirius drog fingrarna frustrerat genom håret. "Det har jag inte alls sagt, men jag har en myndling som jag måste prioritera. Det vet du."

"Men han är ju på Hogwarts!"

"Ja, och jag måste åka till Hogwarts den helgen vi hade planerat att åka bort."

"Vårdnadshavare åker väl ändå inte till Hogwarts på helgerna", sa Hattie förvirrat.

"Inte vanligtvis, men jag måste göra det", sa han bestämt. "Det är inget jag kan förklara närmare. Du vet att jag inte talar om Harry, så vi kan låta saken vara."

"Som du vill", sa Hattie uppgivet.

Det var något de kommit överens redan första kvällen och Hattie hade accepterat det. De hade en romans med varandra, inte ett förhållande som kunde leda till äktenskap. Ingen av dem ville gifta sig och skaffa barn.

"Jag bjuder dig gärna ut på restaurang nån kväll om du vill", sa Sirius i mjukare ton. "Och vi kan ta den där romantiska helgen i mars eller april."

"När tänker du då?" sa hon.

Sirius tog fram sin magiska almanacka. Han hade förtrollat den att visa alla fullmåneveckorna så att han visste när han behövde vara hemma för att se efter Remus.

"Jag kan första helgen i mars", sa han.

"Jag har jobb då", sa Hattie, "men jag är ledig helgen därpå."

"Det är jag också, så vi kan åka då."

"Fint."

Hattie log igen när hon lade undan sin almanacka. "Jag går gärna ut på restaurang med dig."

"Då säger vi så", log Sirius. "Och jag kommer gärna förbi nån kväll och sover över om du vill."

"Det ser jag framemot."

När Sirius lade sig för att sova i rummet han hyrt på Tre kvastar ett par veckor senare, tänkte han på Hattie och planen de haft. Han borde ha varit på ett hotell någonstans med henne och inte på ett tråkigt rum på värdshuset i Hogsmeade i den stunden. Remus snarkade i sängen bredvid och han gjorde en grimas när han lyssnade på det. Det var inte riktigt det sällskapet han önskat sig för en helg hemifrån.

Med en suck slöt han ögonen och försökte tänka på Harry, som var beroende av hans beskydd. Det var det viktiga. Inte lite förnöjelse i livet. Ändock somnade han på dåligt humör och sov oroligt drömmande om sin mamma som skällde ut honom för att han var en dålig son. Det var inte en dröm han haft på länge och han var inte gladare till sinnet när han vaknade på morgonen, ännu i minnet sin mammas ilskna min.

"Hoppas du ruttnar i din grav", muttrade han buttert.

"Vem ska ruttna i sin grav?" sa Remus som hört honom.

"Walburga Black."

"Din mamma?"

"Exakt hon. Speciellt om hon tänker spöka i mina drömmar", sa Sirius och flinade snett.

"Så du drömde om henne i natt. Vad trevligt!"

"Det kan jag lova att det inte var", sa Sirius surt. "Ska vi sticka ner till frukost och ta oss till Hogwarts sen? Matchen börjar nog snart."

"Absolut."

En kvart senare sågs de redan på vägen som gick från Hogsmeade ner till Hogwarts. Det var snö i luften och Sirius drog åt sin halsduk för att hålla sig varm. Vintern i Skottland var mycket värre än nere i Suffolk.

"Det ska bli trevligt att få se Harry spela", sa Remus glatt när de tog sig igenom grindarna till skolan.

"Det tycker jag också", log Sirius.

Nu när det var morgon och han var på Hogwarts hade han glömt allt om Hattie och längtade efter att få se Harry. De tog sig in på slottet och hittade McGonagall i entréhallen.

"Där kommer ni ju! Professor Dumbledore sa att ni förväntades hit idag."

"Ja, vi vill ju inte missa Harrys match", log Sirius. "Har han gått ut redan?"

"Spelarna gick ut fem minuter sen för att byta om."

"Då så. Då kan vi ta oss till läktaren."

"Ni kan följa med mig till lärarnas läktare. Man ser bäst därifrån."

"Det gör vi gärna. Skulle Dumbledore komma också?"

"Jodå. Han borde komma när som helst."

"Bra", sa Sirius belåtet.

De följdes åt ut. Hela skolan syntes redan vara på väg mot quidditchplanen och Sirius kunde skymta Hermiones buskiga hår i folkvimlet. Hon och Ron viskades med varandra medan de klättrade uppför trapporna mot den vänstra läktaren där Gryffindoreleverna oftast satt. Det fanns inga bestämda platser för elevhemmen egentligen, men i praktiken hade slytherinare alltid suttit till höger och gryffindorare till vänster.

Lärarläktaren var separat och Sirius följde nyfiket in dit efter McGonagall. Han hade aldrig suttit där förut, men märkte att man hade en väldigt bra uppsyn över hela stadion därifrån.

"Sätt er på första raden, Black och Lupin. Ni är våra gäster och ska ha de bästa platserna", sa McGonagall vänligt.

"Tackar", log Remus.

"Ni får ursäkta om jag sätter mig här på sidan", tillade hon. "Jag har ansvar för kommentatorn."

"För all del", sa Sirius.

Flera andra lärare hade följt efter dem till läktaren och Sirius vände sig för att hälsa på dem. Han kände igen många av dem sedan sin egen skoltid och hälsade glatt både på professor Flitwick och professor Sprout.

"Så härligt att få se er båda", sa Sprout leende, skakande både Remus och Sirius hjärtligt i hand. "Har ni varit och sett hur mycket det piskande pilträdet vuxit sen sjuttiotalet? Det är minst dubbelt så stort idag än det var på er tid."

"Det måste man ju nästan se", sa Sirius flinande. "Eller hur, Remus?"

Han himlade med ögonen. "Visst, om du insisterar."

I samma stund dök Dumbledore upp på läktaren.

"Kommer du och ser på matchen idag, Albus?" sa Flitwick förvånat.

"Ja, jag tänkte det", log han. "Minerva har berättat så mycket om sin nya sökares flygförmåga att jag behöver ju se honom i luften själv."

"Det är verkligen nåt att se", sa Sprout. "Man hade inte kunnat tro att en elvaåring kunde ha den skicklighet som han visade på under förra matchen. Ni måste vara väldigt stolt över honom, mr Black."

"Det är jag, det lovar jag. Han är precis lika duktig i quidditch som James var."

"Ja, han påminner onekligen om sin pappa", sa Flitwick. "Han är duktig i trolldom också och inte bara i flygning."

"Och precis lika slarvig i växthuset som James var", tillade Sprout muntert.

Sirius skrattade. "Varken jag eller James hade så mycket tålamod för magiska växter."

"Det hade ni sannerligen inte, fast mr Lupin var duktig i örtlära."

"Tack, professor Sprout. Så vänligt av er", sa Remus, förtjust över komplimangen.

"Ska vi slå oss ner då?" sa Dumbledore. "Matchen börjar nog snart."

Sirius vände sig mot spelplanen där Severus Snape stod ensam i sin svarta klädnad. Han såg ut att vara på väldigt dåligt humör och Sirius kunde inte låta bli att flina åt det. Han kunde ana att Snape fått kliringar från de andra lärarna för att han plötsligt ville vara domare i quidditch. Det var ju läraren i kvastflygning som brukade ha det ansvaret, men nu satte sig Rolanda Hooch tillrätta bland lärarna på läktaren och såg framemot att få följa spelet på det sättet.

"Nu får vi se hur Severus är som domare då", sa hon förväntansfullt.

Spelarna var redan på väg ut från sina omklädningsrum: Hufflepuff i sina gula klädnader med en svart grävling på bröstet och Gryffindor i rött med ett lejon i guld på bröstet. Sirius tjoade när han såg Harry gå bakom de rödhåriga tvillingarna bärande på sin Nimbus på axeln.

"Vad han ser ut som James i den där utstyrseln", sa Remus.

"Verkligen", log Sirius.

I samma stund ljöd Snapes visselpipa och alla spelarna hoppade på sina kvastar flygande upp i luften med full fart. Harry flög snabbast och tog sig över spelplanen för att börja se sig om efter den gyllene kvicken. Han cirklade över de andra spelarna sökande med ett vant öga och struntande i vad som annars skedde i spelet. Han hade inte råd att tappa fokuset. Han hade fått order om att fånga kvicken så snabbt som det bara var möjligt och märkte därmed inte när George Weasley slog dunkaren mot Snape.

Sirius skrattade när dunkaren missade Snape med bara ett hårsmån. Det blev straffkast av det, vilket gav Hufflepuff chansen att göra mål. Slytherinarna jublade på sin sida av läktaren stödjande Hufflepuff, medan Gryffindoreleverna buade. Vanligen var inte slytherinarna några fans till Hufflepuff, men de var alltid emot Gryffindor och för det laget som spelade mot dem. Ravenclawarna förblev å sin sida mer neutrala och jublade eller buade beroende på vilket elevhem de hade flest vänner i.

Ett par minuter senare fick Hufflepuff ett till straffkast, den gången helt utan bevisbar anledning. Till och med Sprout blev förvånad över det och hon var ändå elevhemsföreståndare åt Hufflepuff.

"Var det nån som märkte vad som hände? Varför fick vi straffkast?" sa hon till sina kollegor.

"Jag såg inte. Det måste vara nåt som Severus märkte i luften", sa Hooch.

Sirius grymtade. Han hade följt Snape med sin blick och märkt att denne sneglat hatfyllt mot Harry innan han utdelat straffkastet. Först verkade Harry själv inte ha märkt saken, men helt plötsligt gick han in i en brant djupdykning styrande sin kvast rakt mot Snape. Sirius såg bestört på honom och vågade knappt andas. Vad tänkte Harry göra? Inte kunde han väl knocka Snape av sin kvast mitt under en match! Speciellt inte när Snape var domaren! Sirius satt på helspänn, greppande tag om sin trollstav, redo att beskydda Harry till varje pris.

Snape var upptagen med de andra spelarna och märkte inte att Harry var på en kollisionskurs mot honom. Alla i lärarläktaren följde hans djupdykning med vantrogna miner.

"Han tänker väl inte …?" pep Flitwick, men avslutade aldrig meningen.

I nästa ögonblick svängde Snape på sin kvast. Han hann precis se något rött fara som en blixt förbi honom missande honom med bara ett par centimeter. Han hajade till, nästan fallande av, och stirrade sedan vantroget på Harry som precis då bromsade in sin kvast några meter under honom. Han lyfte sin hand i triumf visande alla den gyllene kvicken i sin näve.

Ett öronbedövande jubel bröt ut på läktarna. Harry hade fångat kvicken! Sirius kunde knappt tro det. Spelet hade inte varat mer än fem minuter, vilket säkert var ett rekord. I vild glädje hoppade han upp och sprang ner från läktarna med Dumbledore hack i häl.

Harry flög ett segervarv runt stadion med kvicken i sin hand innan han landade på marken åtföljd av sina lagkamrater. Gryffindoreleverna höll på att springa ner för att få fira sina hjältar, men Harry hann inte märka det när han plötsligt såg Sirius, Remus och Dumbledore bredvid sig.

"Vilken djupdykning!" sa Sirius stolt.

"Det var väl spelat", instämde Dumbledore. "Gott att se att du inte har gått och ruvat över den där spegeln … att du har hållit dig sysselsatt … alldeles utmärkt …"

Sirius vände sig förvånat mot Dumbledore. Harry hade skrivit strax innan jul hur han hittat en speciell magisk spegel under en nattlig utflykt till biblioteket och sett sina döda föräldrar i spegeln. Han hade blivit så fascinerad av det att han gått till rummet med spegeln flera nätter i rad tills Dumbledore hittat honom där och förbjudit honom från sysslan.

Sirius hade aldrig förut hört om en spegel som visade en sitt hjärtats djupaste längtan och hade inte kunnat ge råd till Harry i saken, men var tacksam att Dumbledore gripit in.

"Du behöver inte oroa dig över det, Albus. Harry har inte tänkt på den där spegeln sen i julas", sa han så tyst att endast Dumbledore hörde.

"Låter bra", log Dumbledore. "Dags för oss att ta oss in, tror jag. Äter du och Remus lunch med mig senare? Efter att ni firat segern med Harry, menar jag."

"Gärna", lovade Sirius.

Runt dem hade gryffindorarna fyllt spelplanen för att fira sina hjältar. Sirius såg Hermione och Ron tränga sig igenom folkmängden mot Harry. På andra sidan följde Snape de nedslagna hufflepuffarna ut. Det var sällan Sirius sett honom så vit av ilska, och han kunde inte låta bli att skratta. Det fanns inget bättre än att se Snape slagen av Harry.

"Ska du gå och byta om, Harry, så att vi kan fira din seger sen?" sa han klappande honom på axeln.

"Absolut, farbror Sirius. Stannar du och farbror Remus här en stund?"

"Ja, en stund. Vi ska äta lunch med rektorn, men innan dess är vi lediga."

"Vad schysst!"

Förtjust tog Harry sin Nimbus och styrde stegen mot omklädningsrummet för att byta om till sin svarta skolklädnad.

Sirius såg honom gå, men tog sig sedan fram till Ron och Hermione, som inte lyckats ta sig igenom folkhopen fram till dem.

"Vad sjutton har du gjort med din läpp, Ron?" sa han höjande ena ögonbrynet.

Ron hade en sprucken läpp och en reva i sin skolklädnad och verkade i överlag vara lite tilltufsad.

"Det är ingen fara med mig. Ni borde se Malfoy, mr Black", sa Ron lyckligt. "Jag gav honom ett svart öga!"

Sirius skrattade. "Det låter ju inte tokigt!"

"Jag fattar inte varför du slogs med Malfoy för, Ron", sa Hermione missnöjt. "Det var totalt onödigt när du visste att Harry ändå spöar alla i quidditch."

"Det var verkligen snyggt av Harry", sa Sirius stolt. "Påminde om mina skoldagar när James brukade göra såna där djupdykningar efter kvicken."

"Ska vi inte snygga till dig lite, Ron?" föreslog Remus. "Du kan ju inte lämna quidditchplanen med det där utseendet. Om nån av lärarna ser dig får du poängavdrag direkt."

Ron flinade skyldigt. "Det är det värt eftersom jag vann slagsmålet."

Remus himlade med ögonen, men drog fram sin trollstav. Viftande med den fixade han revan i klädnaden och snyggade till Rons tilltufsade utseende. Sist läkte han den spruckna läppen.

"Schysst!" sa Ron tacksamt. "Mamma hade dödat mig om jag skrev hem och sa att jag tagit sönder min skolklädnad."

"Du kan faktiskt använda reparoformeln själv, Ron", påminde Hermione avmätt.

"Kanske det, men inte lika bra som mr Lupin."

Sirius gav till ett skratt. "Kom nu, så går vi och väntar på Harry. Han skulle bara byta om."