Sirius hade inte trott sig bli så nedslagen av sin morbrors död som han blev. Han kände sig håglös och stum på insidan och kände att kriget plötsligt blivit mer verkligt än någonsin. De andra eleverna på skolan kunde gå och inbilla sig att den konflikt som pågått i landet i flera år skulle bara lösas en dag och vara borta, men han trodde inte på det längre. Dumbledore hade inte sagt emot honom när han talat om det kommande kriget. Han var vis nog att fatta att det var mot öppen krigföring de var på väg, och Sirius kände att han var redo för det nu.
Dödsätarna hade mördat hans morbror och tagit ifrån honom den enda familj han haft kvar. Han hade visserligen sin kusin Andromeda, men han hade inte hört från henne sedan hon blivit utkastad från släkten för att gifta sig med en mugglarfödd trollkarl, så han räknade inte med henne. Han kom dock på att hon också var i livsfara nu när dödsätarna ville döda alla som var släkt med mugglare eller mugglarfödda. Blodsförrädarna var likställda med de andra som dödsätarna hatade och det fanns ingen annan utväg i situationen än krig.
De följande veckorna märkte han hur McGonagall såg mer noggrant efter honom och hans kamrater och iakttog dem på sina lektioner för att se vad de lärt sig. Hon följde även deras avancering i deras andra ämnen och kom en dag i mitten av februari fram till dem på lunchen.
"Jag har förstått att ni behöver mer övning i spöktransferens än era lördagslektioner tillåter", sa hon rakt på sak. "Jag har bestämt mig för att ordna fler övningstillfällen på söndagseftermiddagar i mitt eget klassrum. Det kommer att vara öppet för alla sexorna i Gryffindor, så ni får gärna sprida ordet."
"Å tack", utbrast James och vände sig förtjust mot sina vänner. "Nu kommer ni säkert att klara provet vi ska ha i april."
Han var nämligen den enda av dem som följt med i undervisningen under deras transferenslektioner. Pettis fattade noll som vanligt och Sirius hade också tappat koncentrationen efter sin morbrors död.
"Tack, professor", sa han. "Jag kan behöva träningen. Det är inte säkert att jag har råd att ta om kursen nästa år."
"Det löser sig, Black. Oroa dig inte. Jag låter dig inte ta examen utan att du lärt dig spöktransferens", sa McGonagall lugnande.
"Lätt för henne att säga när hon inte är så fattig som en annan plötsligt blivit", sa Sirius med en suck när hon lämnat salen.
Det hade nämligen inte hörts något om morbror Alphards testamente. Det fanns rykten om att han skrivit ett, men det hade försvunnit spårlöst och ministeriet försökte förgäves hitta det. Dumbledore hade svurit på att Alphard skrivit ett och det hade tvingat ministeriet att hindra arvsfördelningen i väntan på att man utredde ärendet. Utan testamente ärvdes Alphards pengar och hus nämligen av hans syster och bror då hans föräldrar var döda och han var barnlös, men Sirius var säker på att Alphard aldrig velat lämna sina pengar till hans mamma eller hans morbror Cygnus. Så länge testamentet inte hittades fanns det dock inget att göra.
"Vi kan ta oss till skogen för att träna lite nu efter lunchen", föreslog James som märkte bisterheten i Sirius blick. "Vi har ju en dubbel håltimme ovanpå lunchrasten."
"Det låter som en bra idé. Den här dan har inte varit annat än skit hittills", sa Sirius mörkt.
"Det blir bättre när vi kommer ut till skogen", sa James uppmuntrande. "Vi har ju inte mer än trolldryckskonsten kvar i eftermiddag innan helgen börjar."
"Det är tur det. Jag är inte på humör för lektioner", muttrade Sirius.
Han sköt undan sin tallrik och reste sig utan någon matlust. Han hade inte ätit så bra sedan den lördagen han hört om sin morbrors död. Det tog i varje gång han försökte svälja och han orkade oftast inte mer än en halv portion av maten.
"Jag hade velat äta klart", protesterade Pettis, som inte alls var redo att lämna sin mat halvt uppäten. Han hade inte ens hunnit äta sin första portion och gick aldrig från bordet utan minst två portioner.
"Ät du. Jag sticker", fräste Sirius.
"Då går vi då", sa James som inte var så noga om att äta mer om Sirius inte ville det.
"Japp", sa Remus lika beredvilligt och följde efter Sirius och James.
"Jag äter klart och kommer efter", sa Pettis då, men de hörde inte på längre.
De skyndade sig ut ur stora salen och tog sig upp till andra våningen med tavlan om skogsgläntan. Efter att ha snabbt kikat på Marodörkartan tog de sig ut i den hemliga gången och gick raka vägen ut till Förbjudna skogen.
Dagen var kall och regnig, men det var uppehåll just då när de kom ut. De tänkte dock inte på vädret utan började träna på strid precis som alla andra gångerna den terminen. Vanligen var de fyra och kunde dela upp sig till par, men nu beslöt de sig för att träna två mot en för att se om de kunde klara sig mot flera motståndare.
Det började duggregna när de tränat en halvtimme, men de märkte inte det. Regnet ökade stadigt ju längre de var i skogen, men träden dämpade regnet så pass mycket att de kunde ignorera vätan. Pettis hördes inte ifrån, men han hade märkt regnet genom slottsfönstren och ansåg det säkrast att stanna inne väntande att James, Sirius och Remus skulle återkomma in när som helst. Man ville ju inte stanna ute i februari om det regnade.
Däri hade han dock fel. Varken Remus eller Sirius brydde sig om lite regn. Sorgen de bar på fick dem att träna hårdare än någonsin; Sirius för att han ville hämnas sin morbrors död och Remus för att han ville ära minnet av sin mamma genom att beskydda alla mugglare från dödsätarnas framfart. Sirius gick inte längre skolan för att få lära sig ett yrke han kunde försörja sig på. Han såg Hogwarts enbart som förberedelse för kriget han skulle gå med på efter sin examen.
James som blivit starkt påverkad av sättet Alphard Black dött på var lika beslutsam som de två och beredd att göra vad helst de ville för att förbereda sig. De hade våren innan haft samtal med McGonagall om yrken de kunde vilja ha i framtiden och James mindes knappt vad han sagt då. Det hade varit många olika yrken han tänkt på, men sedan hade hans pappa sålt sitt företag och han hade kommit på att man inte hade tid för yrken för stunden.
Därmed märkte han regnet den eftermiddagen först när de alla var dyngsura och skogen så blöt att det blivit slirigt och de föll av gyttjan under sina fötter och inte av varandras förhäxningar.
"Expelliarmus", ropade Sirius och fick James trollstav att flyga genom luften. När han försökte fånga den, slirade hans sko i gyttjan och han föll rakt ner med ansiktet före. James föll i skratt när han kravlade sig upp från gyttjan med ansiktet brun av lera.
"Jag tror att du förlorade, även om du fick James trollstav", flinade Remus.
Ingen av dem märkte att Hagrid varit på väg genom skogen och att han styrt sina steg mot dem just då när Sirius föll i leran. Nu stannade han bakom dem med händerna på sina höfter.
"Va gör ni i skogen, pojkar? Ni har inte lov å va här ensamma!"
De vände sig bestörta mot honom, James ännu hjälpande Sirius att komma på fötter.
"Hagrid!" fick Sirius ur sig skrämt.
"Rätt gissat, Black", sa Hagrid med ett lojt leende. "Ska ni säja va ni gör här då?"
"Vi tränar duellering."
"Vi har gräsmattor utanför slottet som är bättre till dueller än Förbjudna skogen", sa Hagrid menande med sin breda dialekt.
"Vi vet, men vi ville inte bli störda", sa James.
"Om ni mena att man får va ostörd i Förbjudna skogen, så har ni missuppfattat de hela. De finns massor av farliga varelser här!"
"Kanske det, men vi är inte så lättskrämda", sa Sirius flinande.
Hagrid såg bistert på honom. Han var inte bara genomblöt utan även full av gyttja efter sitt fall i lerpölen.
"De är bäst om ni följer me mej. Ni blir ju förkylda snart om ja inte får er in i värmen", sa han och började gå mot sin stuga på utkanten av skogen.
De tre pojkarna följde tysta efter honom, säkra på att få både straffkommendering, poängavdrag och skäll av McGonagall för det här.
"Bara hon inte avbokar vårt träningstillfälle för spöktransferensen på söndag", muttrade Sirius. "Jag hade verkligen behövt det."
"Det tror jag inte hon gör. Hon har aldrig låtit vårt skolarbete lida för straffkommenderingar", sa James tröstande.
"Det tror jag inte heller", sa Remus.
När de kom ut ur skogen en kvart senare, vände de sig mot slottet för att gå dit, men stoppades av Hagrid som skyndat sig fram till dörren till sin stuga.
"In med er nu då! Ja vill inte ha er ute en stund mer än nödvändigt!"
Sirius såg förvånat på honom, men lydde sedan och gick in i hans enkla stuga. Han hade aldrig varit därinne och såg sig förundrat omkring.
"Vad häftigt ni har det!" sa han till Hagrid.
Hagrid svarade inget då han böjt sig över den öppna spisen för att tända en eld där. I sin hand hade han ett rosa paraply och det verkade som om han tände eld med hjälp av det. Sirius var dock säker på att han sett i syner och tänkte att Hagrid haft paraplyet ute i regnet och hade det bara i handen medan han använde sin trollstav till elden.
"De är väl bäst att ja koka te åt er", sa han medan han satte tevattnet på spisen. Sedan vände han sig mot dem och såg bistert på deras dyngsura kläder. "Vet ni hur man torka kläder me trolldom?"
"Jo, jag tror det", sa James.
"Fast du kan väl renskrubba mig först", bad Sirius.
"Absolut", skrockade James och använde trollformeln för rengöring på honom, vilket råkade heta just renskrubba. De hade hunnit bli mästare på den under sina skolår då de alltid fuskade med den närhelst Filch vände ryggen till dem under deras straffkommenderingar.
Remus prövade trollformeln som torkar kläder på sig själv och lyckades, varpå han hjälpte Sirius och James med det.
"De ser bättre ut!" sa Hagrid belåtet när han bad dem att slå sig ner vid bordet torra och rena. "Jag vill inte hitta er ute i regnet fler gånger, är de förstått!"
"Javisst, mr Hagrid", sa James.
"Han kallas inte för mister", sa Sirius då. "Han heter endast Hagrid."
"Exakt", log Hagrid. "Ja är inte mycket för herrar."
"Som ni vill, Hagrid", log James.
"Här, drick lite te", sa Hagrid och hällde dem var sin kopp med te innan han tog det själv i en kopp som var stor som en hink. "Ska ni ha kakor ja bakat?"
Remus tog tackande en kaka, men var nära på att bita av en tand när han försökte smaka på den. Den var stenhård och omöjlig att tugga. James och Sirius skrattade när de märkte samma sak och doppade sedan sina kakor i teet i hopp om att de blev mjukare av det.
"Vad gör ni som skogvaktare annat än föder upp jättespindlar, Hagrid?" sa Sirius nyfiket.
"Hur har du hört om Aragog å hans familj?" sa Hagrid förbluffat.
"Aragog? Vem i all sin dar är han?" sa James förvirrat.
"Han är min acromantula vars familj bor i Förbjudna skogen."
"Har ni gett namn till en spindel?" sa Remus förbluffat.
"Självklart! Han är mitt äldsta husdjur", sa Hagrid indignerat.
"Vi har sett bilder på acromantula i vår kursbok i skötsel av magiska djur, men professor Kettleburn säger att vi inte kommer att få träffa en förrän på sjuan", sa Sirius.
"Ja, ja brukar visa en av mina acromantulor till sjundeårseleverna", sa Hagrid stolt. "Professor Kettleburn vill gärna ha min hjälp på dom lektionerna."
"Vad oväntat", sa James lojt, tänkande på den acromantula de dödat i Förbjudna skogen på femman. Det hade inte varit någon lek att möta en av de jättelika spindlarna som levde i skogen. De var ett av de farligaste magiska odjuren i världen.
Sirius mötte hans blick i samförstånd. Det var bäst att inte berätta för Hagrid att de råkat döda en av hans älsklingar.
"Va är de som är så oväntat me de?" sa Hagrid som inte förstått sarkasmen i James röst.
"Bara att Kettleburn behöver hjälp i saken. Vi visste inte att han inte klarar av en acromantula själv", sa James snabbt.
"De är inte många trollkarlar i världen som klarar av en acromantula, Potter. Man brukar behöva va två för å ens kunna lamslå dom om dom blir aggressiva, så de har inget med professor Kettleburns okunnighet i saken å göra. Han är en duktig lärare, men han tar ofta hjälp av mej i tillfångatagandet av dom olika djuren han undervisar om. Han hinner inte fånga dom alla själv, å ibland står ja till hands om han behöver en till trollkarl till sin hjälp mot en större best."
"Det kan jag tänka mig", sa Remus. "Han brukar tala uppskattande om er."
Hagrid vände sig mot Remus och såg leende på honom. "De gör han om dej också, Lupin. Du är bäst i hans klass. Han säjer de alltid."
"Det är nog bara för att jag är en …", började han men orkade inte säga mer.
"De är inte bara för att du är en varulv. De är för att du bryr dej om djur", sa Hagrid varmt. "Ja vet. Ja har sett de själv, å professor Kettleburn säjer samma sak."
"Hur visste ni att vi alla vet om Remus hemlighet, Hagrid?" sa James nyfiket.
Hagrid såg leende på honom och Sirius. "Ja brukar veta de mesta om skolan, å speciellt de som handlar om Lupin."
"Varför då?" sa Remus förstummat.
"För att ja är satt å vakta dig, Lupin. Du kan inte göra mej till en varulv. Jag är immun mot bettet, så ja är de sista försvaret mellan dej och skolans elever om nåt skulle gå galet."
Både Sirius, James och Remus stirrade förbluffade på honom.
"Varför har ingen sagt det till mig för?" utbrast Remus häpet.
"De har inte behövt säjas. De har ju gått bra i alla år, eller hur", sa Hagrid med ett leende. "Jag brukar se på här från min stuga när du tas till de piskande pilträdet vid fullmåne. Madam Pomfrey skickar mej alltid en patronus för å tala om att allt gått bra å du blivit inlåst säkert i din stuga innan hon går tillbaks till slottet. Då kan ja gå och lägga mej i lugn å ro. Ingen kan ju ta sej förbi professor Dumbledores förhäxningar, så ja vet att du är i säkerhet när ja ser patronusen."
"Oj! Det hade vi ingen aning om!" sa James förstummat. Han bytte bestörta blickar med Sirius och de kände sig båda lika förskräckta över tanken på hur nära de kommit att åka fast för sina olovliga nattliga turer med Remus.
"Går ni alltid in direkt ni sett patronusen?" sa Sirius med andan i halsen.
"De gör ja, vilket gjorde att ja inte såg hur du ledde unge Snape in i tunneln förra året för att han skulle bli biten av Lupin", sa Hagrid allvarligt. "De var de dummaste du nånsin kunnat göra, Black. De hade kunnat sluta hur illa som helst."
"Jag vet", sa han ångerfullt. "Jag har redan bett alla om förlåtelse för det. Jag tänkte mig inte för då när jag trodde att James varit nära döden."
"Ja hörde de, men de har fått mej å vakta det piskande pilträdet lite längre varje gång de är fullmåne."
Sirius och James blev förskräckta igen.
"Ni har aldrig sett några andra elever där, eller hur", sa Sirius med andan i halsen.
"Nej, som tur är. De har varit helt lugnt å ja vet ju att ni lovat å hålla er därifrån."
"Självklart", sa James med hes röst.
"Men jösses va tiden går", utbrast Hagrid. "Har inte ni lektioner fortfarande? Klockan är ju inte fyra än."
De tre pojkarna vände sig snabbt för att se på klockan på spiselkransen och hajade till. Den var redan tre och deras lektion i trolldryckskonst hade börjat en halvtimme sedan.
"Vi är sena från vår lektion", utbrast Remus i fasa.
"Kan inte ni skriva en lapp till professor Slughorn så att han inte ger oss straffkommendering, Hagrid?" sa James vädjande. "Det var ju ni som ville att vi värmer oss här innan vi går in."
"Nå, låt gå", sa Hagrid och reste sig för att krafsa ett meddelande på pappret. "Ge de här till professor Slughorn å låt mej inte haffa er i skogen en gång till."
"Vi lovar", sa Sirius.
"Tack för teet, Hagrid, och för besöket. Det var trevligt", sa James leende.
"De var så lite så. Ni är välkomna hit fler gånger, om ni vill", sa han vänligt. "Ja är för de mesta nånstans häromkring."
"Vad schysst! Då kommer vi på te fler gånger", sa Sirius förtjust, men sprang sedan ut i det tilltagande regnet med sina kamrater i släptåg.