Påsken var i slutet av mars det året och inföll med månadens fullmånenatt. På skärtorsdagen var Remus så trött att han inte orkade göra något och efter att James försvunnit till deras krypin med Lily kände sig Sirius rastlös. Pettis var återigen på straffkommendering, den gången för sina dåliga studieresultat i försvar mot svartkonster. Deras lärare i ämnet det året hette professor Donovan och var den striktaste de haft hittills. Han brukade skaka på huvudet åt Pettis och fråga hur i all sin dar han ens kommit in till kursen på FUTT-nivån.

När kvällen blev sen beslöt sig Sirius att smyga ut ur slottet för att göra ett besök hos Hagrid. Han hade ju ändå lov och behövde inte komma i säng tidigt. Han saknade Marodörkartan när han gjorde sig i ordning för att gå. Klockan var redan efter åtta och det var inte tryggt att planera utflykter den tiden, speciellt om man inte avsåg återvända till Gryffindortornet före tio.

Då när Filch tagit kartan från dem, hade han svurit på att stjäla tillbaka den och hade försökt få sina vänner med i det, men misslyckats. James hade sagt att han inte kunde vara med på något sådant som försteprefekt och Remus hade haft samma ursäkt som prefekt. Han hade också påpekat att Filch säkert höll koll på den låda där han lagt kartan och skulle direkt veta att det var de som stulit den, ifall de gick och gjorde det. Pettis hade hållit med Remus i det och Sirius hade tvingats ge upp tanken på att återfå kartan.

"Det är ju inte så att vi behöver den efter att vi tagit examen ändå", hade James anmärkt och därmed blev kartan kvar på Filch kontor lämnande dem att planera sina otillåtna utflykter utan den.

De hade ju alltid James osynlighetsmantel att ta till ifall de hade behov att smyga obemärkta i skolan. Så länge Pettis var en råtta fick de lätt plats under den när de tog sig ut till det piskande pilträdet för att hämta Remus ut till skogen vid fullmåne, men de använde manteln flitigt annars också. Utan Marodörkartan var det nödvändigt, men den kvällen hade James med sig manteln. Han hade börjat bära den för säkerhets skull i sin ficka när han var på dejt. Det var lätt för honom att gömma sig under den med Lily, ifall Filch skulle dyka upp, vilket höll dem skyddade från problem.

Sirius hade lånat manteln några gånger själv och önskade att han haft den på sig nu, men det var inget att göra åt. Han var van att smyga på Hogwarts utan att åka fast och trodde sig kunna klara sig ändå. Att lämna slottet klockan halv nio var ovist när man hade bara en timme kvar innan man behövde ta sig in igen, men han såg ingen i entréhallen när han slank ut. Han orkade inte bry sig om regler i den stunden. Han var trött på skolan och trött på att sitta och göra läxor dagarna i ända. Han saknade få hitta på något roligt och ha lite spänning i sitt liv. Speciellt när James blivit så präktig som försteprefekt att han vägrade göra något annat olovligt än att gå ut på natten när det var fullmåne.

Sirius visste förstås att de inte hade mer än tre månader kvar av skolan, varpå de slapp alla regler och alla tråkiga uppsatser. Han längtade efter det så att livet kunde börja på allvar. Åren i skolan kändes endast som förberedelse inför det. Speciellt nu när Daily Prophet var fylld av artiklar om dödsätarattacker överallt i landet. Man kunde knappast längre tala om mörkrets uppror. Det var krigföring dödsätarna höll på med och han undrade när ministeriet skulle förklara krig mot dem på riktigt. De hade misslyckats med alla sina försök att stävja upproret och tappat för länge sedan all kontroll över situationen.

"Hej, Hagrid!" hälsade Sirius när han kom fram till skogvaktarens stuga och såg honom hugga ved i trädgården.

"Sirius! Va för dej hit så här sent?"

"Jag har lov och tänkte komma på besök."

"Jaså. Du tänkte att du inte behöver hålla tiderna på lovet", sa Hagrid skrockande. "Nå, kom in så sätter ja på te."

Sirius flinade brett när han följde honom in i stugan.

"Hur är de me dej nu då?" sa Hagrid när de slagit sig ner stunden senare och drack av teet.

"Det är väl bra med mig. Bara en termin kvar så tar man examen äntligen."

"Vilket du förstås finner skönt."

"Det gör jag. Jag börjar vara less på skolan."

"De ante mig. Du är lite rastlös av dej."

"Jag har alltid varit det."

Hagrid log mot honom. "När ska du skaffa dej en tjej då som James?"

"En tjej? Vad ska jag med en tjej till?"

"En stilig ung man som du ska väl ha en tjej."

"Kanske det, men jag känner faktiskt ingen tjej som jag gillar."

"Den där Donni är ju trevlig. Jag har sett dej skratta med henne."

Sirius stirrade förbluffat på honom. "Men vi är ju bara vänner!"

"De vore inte första gången man blir ihop me nån man först är vän med. Om du frågar mej, så är de de bästa sättet å skaffa sej en flickvän på. Då känner man ju varandra redan å slipper va så nervös."

"Jag är väl inte nervös med tjejer, Hagrid", skrockade han.

"Nä, de tror ja inte heller. Du är alldeles för självsäker för å va nervös för nåt."

Sirius flinade över det och smuttade på sin te. Hagrid hade serverat honom sina stenhårda kakor igen och han doppade kakan i teet för att få den ätbar. Det var mysigt i stugan med elden som brann i brasan och oljelampan som lyste upp bordet de satt vid.

Klockan tickade vidare och de fortsatte tala om allt möjligt, både viktigt och oviktigt. Det var inte så noga när det var bara trevligt att sitta och umgås. Sirius drack sitt te och åt två av de stenhårda kakorna medan mörkret föll ute. Plötsligt slog klockan tio på väggen och han vände sig förvånat mot det. Han hade inte ens märkt att tiden gått så fort.

"Borde inte du börja ta dej tillbaks till slottet? Du kommer få svårigheter om du åker fast av å va ute så här sent", anmärkte Hagrid.

Sirius suckade, men reste sig ändå från sin plats. Plötsligt såg han någon från ögonvrån och fick bråttom.

"Jo, jag tror att jag absolut måste gå nu och helst bakvägen. Det är professor Dumbledore som är på väg hit!"

"Va? Är professor Dumbledore på väg hit?" sa Hagrid förvånat. Han gick till fönstret för att kika ut och sken upp. "Du har rätt. De där är professor Dumbledore! Bäst att du skyndar dej, Sirius!"

"Visst. Vi syns. Tack för teet", sa han och slank sedan snabbt ut i mörkret genom köksdörren.

Dumbledore var nästan redan vid stugan och han hade inte tid att springa därifrån. Efter en kort sekunds tvekan förvandlade han sig till hund och kröp under en vinbärsbuske Hagrid hade i sin trädgård. Hans svarta päls smalt in i mörkret och gömde honom från alla blickar.

"God kväll, Hagrid", hörde han Dumbledore säga.

"Go'kväll, rektorn! Va ger mej äran av erat besök?"

"Jag hade lust att ta ett glas med dig", sa Dumbledore innan han steg in i stugan.

"Absolut, professor Dumbledore. Då tar ja fram whiskyn", hördes Hagrid svara.

Sirius märkte att han kunde urskilja orden även när dörren hade stängts. Ljuden från stugan var dämpade men ändå tydliga för hans hundöron, som hörde alla ljud många gånger bättre än människoöron kunde.

Han var precis på väg att smyga därifrån när han hörde Dumbledore säga: "Jag hade faktiskt ett uppdrag åt dig, Hagrid, nu under påsklovet." Det fick Sirius att haja till och gömma sig bättre för att fortsätta lyssna. Det här var alldeles för intressant att missa, tänkte han för sig själv.

"Vadå för uppdrag, professor?" sa Hagrid.

"Voldemort har lyckats få en ny grupp jättar på sin sida och de har setts i Wales. Enligt uppgifter jag fått gäller det en grupp med fem jättar, och jag önskar att du tog dig till Wales i ett försök att komma i kontakt med dem."

"Ja kan försöka, professorn, men ja kan inte lova att dom lyssnar på mig. Den förra gruppen gjorde de inte."

"Jag vet, men vi får inte förlora hoppet. Om du inte kan omvända jättarna, så kommer vi att behöva döda dem på samma sätt som de andra", sa Dumbledore allvarligt.

"De hoppas ja inte!" sa Hagrid bestört.

"Då vet du vad som ligger i skålen, Hagrid. Hur har ditt paraply förresten fungerat sen jag fixade till det?"

"Mycket bättre, professorn! De va verkligen schysst av er å fixa till de åt mej! Ja har inte kunnat få trollformler å fungera så här bra sen ja va tonåring!"

"Ja, trolltejp är ju ingen bra lösning i längden. Det är viktigt att du har en fungerande trollstav, och jag hoppas att du har ditt paraply med dig under resan hela tiden. Jag vill inte att nåt händer med dig."

"Ni behöver inte oroa er för mej, professorn. Ja klarar mej alltid."

"Det vet jag att du gör, Hagrid."

Sirius hörde hur Dumbledore började tala om en flyttnyckel han ordnat åt Hagrid, men lyssnade inte så noga. Han hörde nämligen fotsteg som närmade sig stugan från slottets håll och var förundrad över det. De hörde till professor McGonagall som var den sista människan han förväntade sig komma på besök hos Hagrid. Hon gick fort sin vana trogen och knackade sedan raskt på stugans dörr.

"Professor McGonagall", utbrast Hagrid förstummat när han öppnade dörren och såg vem det var.

"God kväll, Hagrid. Jag hörde att professor Dumbledore är här."

"Ja, jag är här, Minerva", hördes Dumbledore säga inifrån.

"Bra", sa McGonagall och steg in i stugan utan att vänta på inbjudan.

Hagrid flyttade sig snabbt ur vägen för henne och frågade om hon ville ha ett glas med whisky.

"Det har jag inte tid med just nu, men tack ändå, Hagrid."

"Det verkar som om du är på väg ut, Minerva", sa Dumbledore.

"Ja, det är jag och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Det är därför jag behövde träffa dig, Albus. Jag kommer säkert att vara borta över morgondagen, men vet inte om jag hinner hit ens till lördagen. Moody kontaktade mig nyss och behöver min hjälp."

"Du behöver inte oroa dig över lördagens utflykt till Hogsmeade. Jag har tillräckligt med personal som kan hålla eleverna säkra då, även om du inte är på plats, Minerva."

"Vad bra. Det var det jag ville höra."

"Är det nåt speciellt som hänt, Minerva? Du ser ovanligt allvarlig ut ikväll."

"Det är bara idioterna på ministeriet som fått mig ur gängorna ikväll. Det går över", sa hon bistert. "Moody berättade precis att Crouch gett aurorerna befogenhet att använda de oförlåtliga förbannelserna på dödsätare."

"Så han gjorde det äntligen! Jag har väntat på att han skulle ta det steget."

"Hur kunde du veta att han skulle göra det, Albus? Det är ju allvarligt! Det är ju som att förklara krig mot dödsätarna och gå efter dem för att döda dem innan de dödar oss!"

"Men är inte det krig vi redan haft länge, Minerva?"

"Så du menar att vi ska sänka oss till deras nivå och döda dem för att de dödar oss", sa hon avmätt.

"Nej, jag är inte för dödande, men jag kan inte heller påstå att jag har intresse att försöka spara dödsätarnas liv."

"Så du godkänner ministerns beslut i detta och tycker att det är rätt att Crouch ska bekämpa ont med ont?"

"Det gör jag inte, Minerva. Jag finner det dårskap att ge aurorerna befogenhet att använda oförlåtliga förbannelser. De är de ondaste av svartkonster och kräver att man verkligen vill skada sin motståndare", sa Dumbledore allvarligt. "Jag är redo att döda, men endast i strid för att rädda mitt eller andras liv. Fast jag föredrar att använda andra konster än svartkonster om jag måste döda, och helst föredrar jag att fängsla brottslingar och kasta dem i fängelse."

"Det är precis vad Moody sa. Han är inte glad alls och var nära på att säga upp sig från sin tjänst."

"Det hoppas jag att han inte gör. Moody är ju den som tagit fast mest dödsätare hittills."

"Jag vet. Jag sa samma sak till honom. Vi behöver ha honom som auror. Annars har vi ingen chans mot Du-vet-vem."

"Jag tror inte Moody slutar bekämpa Voldemort även om han skulle sluta som auror, Minerva."

"Kanske det, men jag tycker fortfarande att aurorerna gör mer nytta i detta krig — om du nu vill att jag kallar det krig — än att han bara ska arbeta åt Fenixorden."

"Om ministern gett Crouch rätt å gå efter dödsätare me avada kedavra, tror ni att han kommer å förklara öppet krig mot Ni-vet-vem, professor Dumbledore?" insköt Hagrid.

"Förmodligen. Det är det logiska steget och kommer att få folk på hans sida i hans nya drastiska metoder. Minister Minchum är ganska desperat numera när alla försök han gjort hittills har misslyckats och han inte kan beskydda befolkningen längre. Attackerna har ju intensifierats de sista månaderna och Voldemorts val att börja använda inferi var ett hårt slag mot oss."

"Jag förstår inte varför folk är så rädda för inferi", sa McGonagall bistert. "De är ju lätta att oskadliggöra i jämförelse med dödsätare."

"Det är de, men folk tenderar vara mer rädda för gående döda än för levande fiender", sa Dumbledore. "Sen är det ju inte så att folk har undervisats i försvar mot inferi."

"Nej, men det är hög tid för det nu, eller hur."

"Det är det. Jag har lagt till det i kurserna i försvar mot svartkonster för alla klasser från tredje klass och uppåt. Det är nödvändigt och jag vägrar släppa eleverna hem till sommarlovet utan att de kan försvara sig mot inferi."

"Det låter betryggande. Vi har ju i alla fall en duktig lärare i Donovan."

"Ja, jag är glad att jag fick Donovan att undervisa på Hogwarts det här året."

"Vadå det här året? Tror du att han inte heller kommer att fortsätta nästa år? Det har varit så nu alldeles för länge och jag förstår inte varför lärarna inte vill stanna kvar på sina poster."

"Det har inget med det att göra, kära Minerva. Det är lord Voldemort som inte vill att nån ska få bli professor i försvar mot svartkonster sen jag nekade honom jobbet", förklarade Dumbledore. "Jag gissar att han lagt en förhäxning över tjänsten, eftersom det är omöjligt att behålla lärare i den tjänsten mer än ett år i taget. Det har varit så ända sen han var och besökte mig för att fråga om jobbet själv."

"Menar du det? Men kan inte du häva den förhäxningen?"

"Tyvärr inte. Jag har försökt, men inte ens jag kan utföra under. Lord Voldemort är kunnig i svartkonster jag aldrig ens hört talas om."

McGonagall grymtade. "Han och hans svartkonster! Jag är totalt less på att höra om dem och önskar att han aldrig fått lära sig en enda! Du anar inte vilka vidrigheter jag hör när jag spionerar på dödsätarnas möten! Den ondska de besitter är hårresande!"

"Jag är medveten om det, och det är därför jag sagt i åratal att det är krig vi kommer att hamna i. Ondska av den sort är inget som går bort bara för att man önskar sig det."

"Du har nog rätt", medgav hon bistert och vände sig för att gå mot dörren. "Jag tror att jag måste tyvärr skynda iväg nu. Moody väntar på mig."

"Lycka till och håll dig väl gömd."

"Tack", sa hon och skyndade sedan ut för att styra stegen mot de yttre portarna för att lämna Hogwarts.

Sirius låg chockat kvar under vinbärsbusken en lång stund efter att hon gått, men kröp sedan därifrån när han förstod att Dumbledore och Hagrid gått över till att tala om vardagliga saker. Tanken på allt han hört fyllde hans huvud när han återvände till skolan och han styrde sina steg rakt mot Gryffindortornet. När han kom dit, släpade han Remus med sig ner till fjärde våningens tunnel och avbröt James och Lilys dejt för att berätta för dem om allt han hört den kvällen.