Fem minuter senare rullade Remus rullstolen med Sirius ut ur avdelningen och svängde in på en tom korridor i sjukhuset. Efter att ha sett sig om noga tog han tag i Sirius och vände på klacken för att transferera därifrån. Några sekunder senare dök de upp utanför Sankt Mungos sjukhus i London, Remus stående på gatan och Sirius sittande i tomma luften utan sin rullstol. Remus var inte tillräckligt snabb med sin trollstav, så Sirius hann falla till marken och slå sig innan han lyftes upp i luften igen med hjälp av Vingardium Leviosa.

Leviterande en ilsket muttrande Sirius efter sig steg Remus in på sjukhuset och styrde sina steg mot anmälningsdisken.

"Du gjorde det där med flit", fräste Sirius smekande sin ömma bak.

"Visst", sa Remus utan att bry sig om hans sura min. Han ställde sig lugnt i kön och såg på klockan.

"Jag skriver in dig hit och sticker sen för att hämta din hoj", upplyste han. "Den där bärgningsfirman som har den kommer att stänga tidigt idag, eftersom det är en lördag. Om jag inte hämtar den i tid, blir den kvar där över helgen."

"Låter som en bra plan", sa Sirius som hunnit lugna ner sig. "Det tar säkert en stund för botarna att fixa till mitt huvud. Benet är det ingen fara med, men det är frågan vad de säger om huvudet."

Remus flinade mot honom, men lät bli att skämta om det uppenbara. "Jag tänker samma sak", sa han istället. "Jag ska försöka få tag på den där bilägaren också idag för att höra hur du kan betala honom för hans bil."

"Vilken bilägare?"

"Du krockade med en bil i morse. Det är nån mugglare som körde rakt in i dig och du är tydligen betalningsansvarig för hans bil. Det sa polisen jag talade med förut."

"Okej. Nå, jag betalar förstås allt han vill ha. Det gäller ju en mugglare, så jag måste göra rätt för mig", sa Sirius lugnt. "Visst var min hoj oskadd?"

"Självklart. Den fick inte ens en skråma."

"Perfekt! Då kastade jag okrossbarhetsförtrollningen rätt."

"Har du förtrollat den mer än så?"

"Nej, jag hann inte. Det är bara tur att jag gjorde ens det. Jag hade lite bråttom hem för att hinna till Harrys match."

"Som vi nu har missat", sa Remus och suckade tungt.

"Ja. Det är skittråkigt", sa Sirius moloket.

Sirius huvudskada var så svår att han tvingades tillbringa natten på sjukhuset, men vaknade tidigt på morgonen av att Remus dök upp i sjukhussalen med Hedwig på sin axel.

"God morgon, sömntuta! Du har fått brev från Harry."

"Varför kommer du med brevet och Hedwig hit?" sa Sirius förvirrat. Han var nyvaken och kände sig ännu lite vimmelkantig.

"Hedwig flög av nån anledning hem till Holnatt, men lät mig inte ta brevet hit till dig själv", förklarade Remus, men hann inte säga mer när Hedwig gled ner till sängen flaxande med sina vingar. Hon puffade till Sirius med huvudet och sträckte fram sin fot för att ge honom brevet.

"Hon gör sig tydligen bara märkvärdig", muttrade Sirius klappande ugglan på huvudet. Efter att han fått brevet flög Hedwig iväg lämnande sjukhuset för Hogwarts.

"Vad står det i brevet nu då?" sa Remus nyfiket. Han satte sig på sängkanten och sträckte sig fram för att läsa brevet samtidigt med Sirius.

Käre farbror Sirius!

Jag vet inte varför du inte kom till min match, men det hände saker som du behöver veta om. Jag vann matchen såklart, så det är inte det. Det var så att Snape försökte förhäxa mig mitt under matchen … eller inte mig utan min kvast. Den började trilskas mitt i brinnande spelet så pass mycket att den försökte kasta av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag fick hålla mig fast för glatta livet för att inte falla tiotals meter ner till marken.

Som tur var är Hermione jätteduktig med trolldom och hon räddade mig. Jag har inte hunnit berätta om det, men hon är skitduktig på att trolla fram eld. Hon har hållit oss varma under rasterna den här veckan när vi tvingats vara ute i novemberkylan. Idag sprang hon till lärarläktaren och tände eld i Snapes klädnad i smyg, vilket bröt ögonkontakten han haft med mig. Det gav mig tillfälle att flyga ner, fånga kvicken och landa tryggt på marken.

Så jag är oskadd, men lite skakis. Hagrid påstår att Snape inte gjorde något mot mig alls, men Ron och Hermione svär på att de såg Snape muttra besvärjelser och hålla sin blick i mig utan att blinka en endaste gång.

Jag fick också veta igår om att det är Snape som vill komma åt Dumbledores paket i tredje våningen. Det var han som under Halloween försökte ta sig förbi den trehuvade hunden. Jag får berätta detaljerna om det hela senare. Jag måste sluta nu, eftersom alla i Gryffindor firar segern vi vann idag.

Hoppas allt är bra med dig och Remus!

Kram Harry

Ps. Den trehuvade hunden heter förresten Fluffy. Hagrid avslöjade det förut idag och sa att den var hans.

"Merlins pösiga brallor!" fick Sirius ur sig. Han hoppade upp från sängen, trollade på sig kläderna och sprang ut med Remus i hälarna.

"Mr Black, vart ska ni? Ni har inte tillåtelse att gå ännu", ropade en botare som såg honom rusa förbi i korridoren.

"Jag är redan botad och behöver ingen mer vård", ropade Sirius tillbaka.

"Men ni måste undersökas innan ni kan friskskrivas!"

"Glöm det! Jag har bråttom!"

Med det lämnade han avdelningen han legat på och tog sig ut. Direkt när han kom ut på gatan vände han på klacken och försvann i tomma intet. Remus hann i sista stund gripa tag om hans ärm och följa med. De dök upp utanför grinden till Hogwarts några sekunder senare och skyndade in på ägorna. Sirius hade fått tillstånd från Dumbledore att öppna grindarna till skolan närhelst han behövde komma in. Det betydde att han kunde bara knacka på grinden med sin trollstav och den öppnade sig för honom. Annars var ju skolan låst för utomstående.

Det var ännu tidigt på söndagen och de flesta sov i sina sovsalar. Även lärarna hade sovmorgon, men husalferna hade börjat laga frukosten i köket åt alla. Det var inte så länge kvar innan skolan skulle vakna till liv igen och elevernas röster eka i korridorerna.

Sirius brydde sig dock inte om det. Efter att ha stigit in i slottet styrde han sina steg rakt mot rektorns kontor. Han visste vägen dit utantill och mötte ingen på sin väg. Utanför en gargoyle som stod mitt i en korridor stannade han och uttalade det lösenord Dumbledore gett honom. Med ens vaknade gargoylen till liv och hoppade ur vägen för att avslöja en öppning i väggen bakom sig.

Remus följde Sirius uppför trapporna och stannade sedan spänt för att vänta när Sirius knackade på den tjocka ekdörren som ledde till rektorns kontor. Här stannade han äntligen och väntade tålmodigt på att höra något inifrån.

Plötsligt öppnades dörren på vid gavel och en yrvaken Dumbledore stod mitt i rummet stirrande häpet på de två männen.

"Sirius och Remus! Kom in!"

"Ursäkta att vi kommer så här tidigt, men vi fick precis Harrys brev."

"Aah! Självklart", nickade Dumbledore. "Han berättade för er om igår."

"Ja." Sirius stannade framför Dumbledore väntande att han skulle säga något.

"Du undrar säkert varför du inte fått ett brev från mig."

"Det gör jag."

"Jag tänkte skriva det idag. Jag hann tyvärr inte igår. Jag satt i krismöte med Severus och Minerva under eftermiddagen och sen insisterade ministern på att ta resten av min tid på kvällen."

"Vad ville Fudge från dig nu då?" sa Remus höjande ena ögonbrynet.

"Det gamla vanliga. Svar på frågor om dittan och dattan", sa Dumbledore nonchalant. "Men sätt er, vänner. Vi behöver nog få hit lite frukost. Jag har tyvärr inte alls hunnit med det ännu."

"Det har inte vi heller. Jag var på väg till frukost när Harrys brev kom och jag stack direkt med det till Sirius", sa Remus. "Han låg ju på Sankt Mungos i natt."

"Har du varit på sjukhus, Sirius?"

"Tyvärr. Jag råkade ut för en olycka igår morse. Det var därför vi inte var hit för att se matchen", sa han bistert.

"Det var ingen fara med Sirius. Han krockade med sin motorcykel och togs till ett mugglarsjukhus för att han skadade huvudet", sa Remus. "Jag var tvungen att hämta honom därifrån och ta honom till Sankt Mungos för bättre vård."

"Det låter ju inte så trevligt", sa Dumbledore medkännande.

"Det är inget fel med mig längre", sa Sirius bryskt. "Jag skulle ändå skrivas ut nu på morgonen, så jag stack hit direkt när jag fick Harrys brev. Jag är mycket mer intresserad av det som hänt honom än mitt eget mående."

"Nå, vi kommer till saken alldeles strax", lovade Dumbledore. Han kallade på en husalf från köket och beställde frukost åt de tre till sitt kontor. Efter det slog han sig ner bakom sitt skrivbord och vände sin uppmärksamhet mot Sirius och Remus.

"Då så. Ni vill alltså höra vem som försökte döda Harry igår."

"Exakt", sa Sirius bistert.

"Tyvärr så vet jag det ännu inte. Professor Snape misstänker professor Quirrell, men jag är ännu osäker om saken själv. Enligt Snape var det Quirrell som släppte in trollet på Halloween för att komma förbi Fluffy … alltså den trehuvade hunden som jag lånat från Hagrid att vakta mitt paket."

"Jo, vi har hört om Fluffy", sa Sirius med ett snett leende.

"Har ni? Från vem?"

"Hagrid har nämnt honom till Harry", sa Remus.

"Jaså! Ja, Harry dricker ofta te hos Hagrid", sa Dumbledore med ett leende. "Försöker ni säga att Harry har varit till den förbjudna korridoren på tredje våningen?"

"Självklart har han varit där. Han är ju son till James", flinade Sirius. "Han gick vilse en gång i början av terminen och fick gömma sig där från Filch. Det var då han mötte Fluffy."

"Jag förstår", sa Dumbledore. Det drog i hans mungipor.

"Vi har sagt till honom att han ska lämna ditt paket i fred. Han kommer inte försöka komma åt det, det kan du vara lugn i", tillade Remus.

"Jag är inte alls oroad över den saken, det lovar jag. Det är inte elever jag försöker gömma mitt paket ifrån."

"Ska vi återgå till det som hände igår?" bad Sirius. "Varför tror Snape att Quirrell vill döda Harry?"

"Det vet han inte. Det är mer så att han misstror honom. Quirrell har ju förändrats totalt sen han tog sabbatsår från skolan. Ingen av oss känner igen honom längre och jag hade absolut gett honom sparken redan om jag hade nån annan som kunde ta över tjänsten han har."

Sirius suckade. "Finns det några andra misstänkta då?"

"Jag har tyvärr inga misstänkta. Det kräver oerhört stor skicklighet i svartkonster att förhäxa en Nimbus Tvåtusen och jag kan inte för nåt i världen komma på vem på Hogwarts kunde ha såna krafter."

"Är inte Snape den enda som har det?"

"Nej, jag tror inte att ens han är kunnig nog. Han fick kämpa järnet för att rädda Harry igår, men lyckades knappt", sa Dumbledore allvarligt. "Han sa att han höll på att förlora kampen mot den som förhäxade kvasten, när han plötsligt märkte att hans klädnad var i brand. När han återigen kunde vända sin blick mot Harry, hade Harry redan flugit ner och fångade precis kvicken."

"Vad säger McGonagall då?" sa Remus.

"Hon säger samma sak. Hon är ju inte alls kunnig i såna motbesvärjelser som krävdes i saken, men sa att förhäxningen över kvasten släppte då när Snapes klädnad fattade eld."

"Men du är säker på att Snape muttrade motbesvärjelser och inte tvärtom", sa Sirius skarpt.

Dumbledore grymtade. "Jag har sagt det gång på gång till dig, Sirius! Severus Snape är på vår sida! Kan du sluta med dina tvivel i saken redan?"

"Förlåt", sa han snabbt.

"Det finns en enda trollkarl som kan göra det som hände igår och jag har absolut ingen aning om hur han lyckades åstadkomma det", sa Dumbledore gravallvarligt.

"Du menar Voldemort", sa Remus blekt.

"Det är precis vad jag menar, men jag har inte hört att han fått sig en kropp."

"I så fall kan Quirrell inte vara skyldig", sa Sirius. "Han är knappast bättre än Snape i svartkonster."

"Jag håller med dig i den saken, Sirius. Snape är ytterst duktig både i svartkonster och i försvar mot dem. Han hade varit en utmärkt lärare i ämnet om tjänsten inte varit förbannad. Jag har inte råd att förlora Severus. Inte nu när jag har Harry här."

"Så du menar verkligen att han ser till att hålla Harry säker", sa Sirius tvivlande. "Du vet väl att han mobbar honom på sina lektioner."

Dumbledore suckade tungt. "Jag är medveten om hatet Severus ännu bär mot dig och James, Sirius. Han kan inte släppa det hur mycket jag än förmanar honom i saken, men han har svurit på att hålla Harry trygg. Ditt ansvar är att se till att Harry inte tappar modet för att han har lärare som inte gillar honom."

"Du behöver inte oroa dig. Jag har tagit mitt ansvar i saken på fullaste allvar", sa Sirius bestämt.

"Det visste jag att du gjorde och jag har märkt på Harry att han har skinn på näsan", sa Dumbledore och log.

"Hur ska vi göra med Harry nu då? Måste han sluta spela quidditch efter det här?" sa Remus bekymrat.

"Nej då. Jag ska se till att vara på plats varje gång Harry spelar quidditch hädanefter, och jag hoppas att ni tar er hit också då. Så länge du inte tänker orsaka fler trafikolyckor med din motorcykel, Sirius."

Sirius himlade med ögonen. "Jag kommer att vara här under varje match hädanefter. Du behöver inte oroa dig för det."

"Då så. Då är saken ordnad", sa Dumbledore belåtet. "Jag förmodar att ni vill träffa Harry innan ni åker hem."

"Det vill vi."

"Då ordnar jag det. Ni kan få låna mitt kontor i saken, så går jag och tar hand om ett par saker under tiden."

"Tack."

Dumbledore reste sig från sin plats. Han hade druckit en kopp te under samtalets gång, men lade nu undan den tomma koppen och styrde sina steg till dörren.

"Och Sirius, du behöver fortfarande inte ta in på ett rum i Hogsmeade", sa han, stannande vid dörren. "Jag lovar att jag talar om för dig när det beskydd jag lagt över Harry här på Hogwarts kräver mer åtgärder."

"Om du säger det", log Sirius.

"Ät er frukost nu då så kommer Harry hit alldeles strax."

Med det lämnade Dumbledore sitt kontor och de blev ensamma kvar med frukostbrickan. Sirius tog en macka från högen som husalferna dukat fram och började äta. Samtalet med Dumbledore hade fått honom att slappna av så att han kunde känna att han var hungrig.

"Vi säger väl inget om det här till Harry, eller hur", sa Remus allvarligt.

"Nej. Han behöver inte veta att Voldemort har försökt döda honom återigen. Så länge vi inte vet hur och varifrån hotet kommer, kan vi inte göra mycket åt det. Det är bättre att Harry misstror Snape och får sova på nätterna."

"Precis min tanke."

De åt under tystnad tills det knackade på dörren igen.

"Kom in!"

Sirius reste sig från sin stol och log mot Harry, som dök upp i dörren.

"Sirius! Remus!"

Harry sprang in och kramade lyckligt om de båda. "Vad gör ni här?"

"Vi fick ditt brev och kom direkt", sa Sirius.

Harry log mot honom, men såg sig sedan om i det runda kontoret. "Vad häftigt det ser ut här? Var är vi nånstans?"

"Sa inte Dumbledore det?"

"Vadå Dumbledore? Jag har inte sett honom. McGonagall hämtade mig från min sovsal och tog mig hit."

"Nå, det här är Dumbledores kontor", förklarade Sirius.

"Är det? Häftigt!"

"Han var snäll nog att låta oss låna det för att kunna träffa dig i lugn och ro."

"Vill du ha frukost, Harry?" Remus trollade fram en till kopp och hällde te i den.

"Tack", log Harry.

Han satte sig vid bordet och tog ett par rostade mackor från högen. Så här dagen efter var han sig själv igen och tyckte att det var häftigt att äta frukost i Dumbledores kontor med Sirius och Remus.

"Nå, berätta allting nu då", bad Sirius.

Harry mumsade glatt på sina mackor medan han återgav matchen från dagen innan i detalj.

"Ron och Hermione tog mig sen direkt efteråt till Hagrid, vilket var tur för jag var helt skakis då."

"Du har då verkligen fått de bästa av vänner", sa Sirius belåtet. "Jag vill gärna träffa både Ron och Hermione innan vi åker hem idag."

"Det får ni gärna göra. Jag har berättat om era äventyr i skolan och Ron är väldigt nyfiken på er."

"Du har väl inte sagt nåt om mig som varulv, Harry?" sa Remus bestört.

"Nej, det har jag inte gjort. Jag vet att det är en hemlighet man inte berättar för nån. Inte ens för sina bästa vänner, hur mycket de än kunde klara av att höra det." Han sa det sista med en röst som talade om att det var orättvist att han var tvungen att ha hemligheter från sina vänner.

"Det är ingen idé att du ser på det där sättet på mig. Du får berätta allt annat för Ron och Hermione, men inte sanningen om mig. Du vet vad som händer om det kommer ut vad jag är."

"Jag vet. Ditt liv tar slut och du blir utstött i trollkarlsvärlden."

"Precis. Det är allvar, Harry", sa Sirius.

"Jag vet! Det är ju därför jag inget sagt!"

"Nå, vi lämnar det nu då och pratar om igår istället."

"Jag berättade redan allt. Det enda jag inte fattar är hur de andra lärarna inte märkte att Snape förhäxade min kvast."

"Jag är ledsen, men Dumbledore tror inte att det var Snape", upplyste Sirius. "Vi har redan pratat med honom och han vet inte vem som anföll dig."

"Men du behöver inte oroa dig", tillade Remus. "Ingen kommer att anfalla dig igen under en match. Extra skyddsåtgärder kommer att sättas på plats närhelst du spelar hädanefter."

"Vad bra", sa Harry lättad. "Var var ni förresten igår? Ni skulle ju vara här."

"Jag är ledsen. Det är mitt fel att vi uteblev", sa Sirius och berättade om olyckan och hur han hamnat på sjukhus efter det.

"Hade jag vetat vad som kommer att hända under matchen, hade jag låtit Sirius ligga kvar på mugglarsjukhuset tills efteråt, men jag trodde ju att du var säker, Harry", tillade Remus bistert.

"Ja, det hade varit mycket bättre om du hjälpt Harry istället för mig", instämde Sirius.

Remus skrockade. "Det tyckte du inte igår, om jag får påminna dig. Du klagade som ett litet barn för att du hamnat på sjukhus."

Sirius gav honom en avmätt blick, men lät bli att kommentera orden. Istället vände han sig till Harry och sa: "Vad var det du menade med dina ord om Snivellus och Fluffy nu då?"

"Jo, det var så att Snape tog ifrån mig den där boken om quidditch Hermione lånade åt mig häromdan. Jag läste den ute på en rast och Snape var på dåligt humör så han konfiskerade den."

Sirius grymtade. "Jag ska förhäxa den där mobbaren när han minst anar det."

Harry flinade mot honom. "Det hade varit häftigt att se."

"Jag lovar att Sirius har förhäxat Snape tusen gånger i det förflutna", sa Remus.

"Och han mig", grymtade Sirius.

"Nå, ska vi återgå till Harrys berättelse?

"Visst."

"I fredags så gick jag till lärarrummet för att hämta tillbaka boken. Den är ju från biblioteket, så Snape har ingen rätt att hindra mig från att läsa den", sa Harry. "När jag kom till lärarrummet var det tomt på alla andra än Snape och Filch. Jag kikade försiktigt in och såg då att Snape hade skadat sitt ben. Jag hade märkt att han haltat under veckan, men förstod inte varför innan jag såg såret på hans ben. Filch hjälpte honom att sköta om såret och det var tydligt att det var efter Fluffys käftar. Snape till och med sa högt att det var Fluffy som bitit honom, så det var han som försökte komma åt Dumbledores paket under Halloween. Jag är säker på det!"

"Det låter ju intressant", sa Sirius med ett snett flin. "Jag hade gärna sett såret på Snivellus ben själv. Förhoppningsvis läker det riktigt sakta."

"Förmodligen gör det det. Det brukar vara så med bett från magiska odjur", sa Remus.

Harry skrattade. "Ni är roliga."

"Och du är den bäste pojken i hela världen." Sirius stökade till hans hår på ett faderligt sätt.

Harry strålade mot honom, men hoppade sedan upp. "Ska vi gå och se om Ron och Hermione är klara med sin frukost redan? De gick till stora salen när jag kom hit."

"Visst. Det kan vi göra."

De lämnade det runda kontoret och tog sig nerför trapporna till korridoren utanför. Där mötte de Severus Snape som tydligen var på väg upp till rektorn.

"Snape", sa Sirius med en iskyla i rösten.

"Black och Lupin", svarade Snape lika kallt.

"God morgon", sa Remus hövligt.

"Jag hörde att du skadat ditt ben, Snape", sa Sirius sneglande skadeglatt mot hans ben. "Du borde spara dina krafter. Rektorn är ute på ärenden."

Snape stelnade sneglande mörkt mot Harry innan han fräste: "Vad jag gör och inte gör angår knappast dig, Black!"

"Du har så rätt så, fast jag undrar om jag bör besöka biblioteket åt dig för att se till att miss Granger inte får problem av att du konfiskerar böcker från henne som hon lovligt lånat från biblioteket", sa Sirius med falsk, silkeslen röst. "Eller bör jag kanske ta upp saken med McGonagall? Vad tycker du?"

Snapes ögon svartnade, men han höll sig i schack. "Du kan tala om för miss Granger att hon får hämta ut sin bok från lärarrummet själv. Potters fel var att tro att han kan hämta ut böcker som är utlånade av andra." Han sneglade hatfullt mot Harry. "Och påminn din myndling om att inte ta ut biblioteksböcker från skolan. De ska läsas inomhus så att de inte får skador."

"För all del", sa Sirius stelt.

"Ha en bra dag, professor Snape", tillade Remus, men han sa ordet "professor" på ett sätt som fick hans hövliga uttal att förlora sin mening.

Snape gav honom en frän blick, men vände sedan på klacken och haltade därifrån.

"Då så. Då går vi till stora salen och hämtar dina vänner, Harry", sa Sirius soligt.

"Ni två är bara så häftiga!" sa Harry lyckligt.

"Man ska veta hur man handskas med slödder som Snivellus", sa Sirius flinande.

Harry skrattade. "Jag går alltid och tänker på honom som Snivellus bara för att du jämt använder det namnet", erkände han glatt. "Fast jag måste komma ihåg att inte säga det högt. Jag får säkert straffkommendering den dan jag försäger mig av misstag."

"Det får du absolut. Han hatar det namnet", flinade Sirius.

De kom till entréhallen och Harry sprang in i stora salen för att hämta sina vänner. Sirius och Remus stannade kvar. De ville inte störa elevernas frukost med sin närvaro, men såg sedan McGonagall komma nerför trapporna.

"Mr Black och mr Lupin, så trevligt! Jag hoppades att jag hann träffa er innan ni åker hem", sa McGonagall förtjust. Hon skyndade sig fram till dem och tog de båda hjärtligt i handen.

"Alltid så roligt att se er, professor McGonagall", log Sirius och gav henne en kindpuss.

"Den eviga charmören Black", log hon.

Harry hade återvänt till hallen med sina vänner, men de stannade tyst ett par meter från de vuxna utan att vilja störa.

"Jag hörde av professor Dumbledore att ni talat klart om allt redan."

"Javisst. Saken är klar. Det är bara tur att allt slutade väl."

"Verkligen! Ni borde ha sett Harry flyga igår! Han var minst lika duktig som James på sin tid. Vi är alla oerhört stolta över honom i Gryffindor!"

"Ja, Harry är duktig", instämde Remus. "Vi kommer absolut inte missa hans nästa match."

McGonagall såg på Harry med ett leende på sina läppar, men tog sedan adjö av Remus och Sirius. "Jag är på väg in till frukosten och ni verkar ha andra här som vill ha er uppmärksamhet."

Med det styrde hon stegen in i stora salen och lämnade dem åt sitt.

"Det här är Remus Lupin och min gudfar, Sirius Black", sa Harry stolt till sina vänner. "Och det här är Ron Weasley och Hermione Granger."

"Så trevligt att få träffa er båda", sa Sirius belåtet och skakade de båda i handen.

"Är det sant att ni var den värsta bråkmakaren i Gryffindor på er tid, mr Black?" sa Ron nyfiket.

"Ja, tillsammans med Harrys pappa, James."

"De var de värsta i hela skolan", tillade Remus.

"Vad häftigt!"

Hermione såg på Ron som om han inte var riktigt klok, men sa inte emot inför de vuxna. Hon hade brunt buskigt hår som fick henne att verka större än hon var och Sirius tyckte att hennes missnöjda min påminde aningen om Lily på den tiden de gick på Hogwarts. Lily hade sett exakt på samma sätt på honom och James när de gjort något som hon inte tyckt om.

"Jag hörde att jag ska tacka dig för att Harry är oskadd, Hermione", sa han vänligt. "Du är visst den smartaste häxan i hela skolan."

Hermione rodnade förtjust. "Det var bara eld jag konjugerade fram. Jag botade inte cancer eller nåt."

"Att konjugera fram eld i din ålder är inte ingenting. Det talar om talang", insköt Remus.

"Ska vi gå ut så att vi kan vara ifred?" föreslog Sirius. En klunga elever hade stannat nyfiket vid dörrarna till stora salen och han hade inte lust att utsätta Harry för deras blickar.

"Bra idé", sa Remus.

De skyndade tillsammans ut genom de stora ekdörrarna och vandrade mot sjön, som var grå och stilla i morgondimman.

"Jag är väldigt glad att Harry har så bra vänner i er två, Ron och Hermione. Behöver ni nånsin hjälp med nåt så kan ni alltid vända er till mig", sa Sirius hjärtligt. "Och ni är varmt välkomna att komma hem till oss på jullovet om ni inte har andra planer."

"Å, det hade varit kul!" sa Ron längtansfullt, men suckade sedan. "Jag tvivlar på att mamma tillåter det. Hon vill säkert ha hem mig."

"Det gissar jag att mina föräldrar vill också", sa Hermione. "Fast det hade varit intressant att få besöka ett äkta trollkarlshem."

"Nå, ni får komma på besök ett annat lov då", sa Remus vänligt. "Det är inte värre än så."

"Har du visat din osynlighetsmantel till Hermione ännu, Harry?"

"Nej, jag har inte kommit ihåg."

"Vad är det för nåt?" sa Hermione nyfiket.

"Det är en speciell mantel som Harry har efter sin pappa", sa Sirius, "men han kan berätta om det till dig själv sen."

"Det är en hemlighet som du inte får berätta för nån", förklarade Harry. "Det är bara Ron som vet om det."

"Jag lovar att inte berätta för nån", sa Hermione fast.

Harry log mot henne. "Jag vet."

"Hur har det gått i skolan för er nu då?" sa Remus. "Har ni lärt er nånting på Quirrells lektioner hittills?"

"Han håller bara torra teorilektioner med oss, så det är inte så mycket vi lär oss", sa Harry bistert. "Det är nästan lika trist som professor Binns lektioner, fast ändå inte helt. Det finns inget värre än Binns lektioner."

Sirius skrockade. "Jo, tack. Jag minns honom alldeles för väl. Han gick ju och dog också mitt under ett skolår, men inte slutade han plåga oss med sina snustorra föreläsningar om historia för det."

"Dog han under er tid på skolan?" sa Hermione nyfiket.

"Det gjorde han", sa Remus. "Men han hade inte riktigt tid med döden, så han kom till vår lektion dan därpå precis som vanligt."

Harry, Ron och Hermione skrattade.

"Och han har fortsatt på samma sätt i alla år", tillade Sirius. "Hogwarts blir aldrig av med honom nu när han är ett spöke, så han blir en evig plåga till alla elever som skolas här."

Både Ron och Harry stönade. "Fem år med Binns", sa Ron mörkt. "Det är vad det betyder!"

"Det är väl inte så farligt", sa Hermione. "Om man koncentrerar sig på vad han säger och följer med i boken vi har så är det faktiskt intressant."

"Som ni hör så älskar Hermione alla våra lektioner, även trollkonsthistoria med Binns", sa Harry lojt.

Sirius log. "Jag sa ju till dig att hon låter lite som din mamma. Lily var en av de bästa vi hade i skolan och hon var duktig i alla ämnen, även historia."

"Jag är säker på att Hermione kommer att bli minst lika framstående som häxa som Lily var", sa Remus.

"Det var inte lite beröm", sa Harry och log mot Hermione. "Vad farbror Remus säger är att du kan bli lika stor som min mamma och min mamma var den som besegrade Voldemort. Det var inte jag, men det är ingen som vet om det. Förutom vi förstås."

"Men … men hon dog ju …", sa Ron förvirrat.

"Ja, det gjorde hon och med sin död besegrade hon Voldemort", sa Sirius. Han log sorgset när han sa det, väl i minnet Lilys leende ansikte. Han vände sin blick mot Harrys gröna ögon och smekte honom i kinden. "Du kan ibland se på en precis som Lily", sa han rörd.

Harry fick en klump i halsen och alla föll i tystnad. Sirius tvingade sig att svälja saknaden som hade fyllt honom och vände sig bort från sjön.

"Ska vi ta och gå mot Hagrids stuga? Han blir inte glad om vi inte besöker honom när vi är här."

"Sant. Lika bra att gå och ta en till kopp te hemma hos honom", instämde Remus.

"Och äta några stenhårda kakor", tillade Sirius flinande.

"Vi kan följa med", sa Harry.

"Gör ni det. Det blir Hagrid bara glad över."