Alice Dixon smög ljudlöst in på herrtoaletten på puben där Harry precis höll på att tvätta händerna. Harry kastade en förvånad blick mot henne, då man inte förväntade sig kvinnor på en herrtoalett, men sa inget. Han vände sig för att snabbt torka sina händer och var redan på väg att springa därifrån, när han skymtade en trollstav i kvinnans hand. Skrämd snurrade han runt på sin plats, väl medveten om att akta sig för alla främmande trollkarlar och häxor. Mer hann han dock inte göra när besvärjelsen redan slog honom.

Harrys ögon vidgades av rädsla i samma stund som hans kropp började krympa och hans armar och ben drogs in mot hans kropp. Han hann inte skrika innan hans mun redan förvandlades tillsammans med hela hans varelse och han blev till ett marsvin på golvet. Då pep han förskräckt, men det var så ynkligt att det inte hördes utanför rummet.

"Nu har jag dig!" sa Alice Dixon i triumf. Med en skiftningsförtrollning bytte hon äpplet i sin hand till en bur passande för en gnagare. Hon hade haft den färdigt väntande på henne i bilen som hon parkerat utanför byn.

Innan Harry hann springa och gömma sig i båset i hörnet greppade hon tag om honom och lyfte honom in i buren. Han bet henne i fingret, men hon brydde sig inte om det. Snabbt slog hon igen luckan till buren och låste den magiskt.

"Dags för oss att försvinna", sa hon med ett lyckligt flin innan hon vände på klacken och transfererade sig därifrån med buren säkert i sin hand.

Harry kände att han kvävdes för en kort stund innan han återigen materialiseras som ett marsvin utanför en liten orange Audi 50. Han pep återigen förskräckt, men Alice brydde sig inte om det. Med en triumferande min satte hon buren i bakluckan.

"Sitt du där tryggt. Vi har en lång körning framför oss."

Harry pep så högt han kunde till svars, men Alice bara skrattade åt honom och slog igen bakluckan. Han hörde hur hon tog framsätet och startade motorn.

"Sirius!" försökte Harry ropa, men det var lönlöst. Han kunde inte ropa på någon. Han kunde inte ens säga sitt eget namn högt. Allt som kom från hans marsvinsmun var ömkliga pip och kurranden. Buren han satt i var fylld med sågspån och hade en vattenskål i ena hörnet, men var annars tom på saker. Harry kunde känna hur bilen gick igång när hela buren skakade. Han pep återigen av rädsla, men ljudet överöstes av bilens brummande. Han tappade fotfästet och gled mot burens galler när Alice svängde hårt för att komma ut på vägen.

Hade Harry varit en pojke i den stunden, hade han börjat gråta, men nu pep han bara ömkligt och önskade få vara hos Sirius igen. Buren slutade skaka när de kom ut på landsvägen, men han var för ledsen för att lägga märke till det. Han kunde höra det dova ljudet av motorn när Alice accelererade för att snabbt lämna Godric's Hollow bakom sig och köra mot väst.

Hon hade en biljett till en bilfärja mot Frankrike och hade bråttom att hinna med den för att försvinna ut ur landet det snabbaste sättet man kunde utan magi. I puben hade hon vågat använda magi för en kort stund, eftersom det inte skulle vara misstänksamt innan Harry var anmäld försvunnen. På vägen ut ur landet behövde hon dock låta bli sin trollstav. Harry hade som minderårig det magiska spårmärket över sig och Trolldomsministeriet kunde lätt spåra honom om hon använde trolldom i hans närhet.

Hon behövde vara tryggt utomlands innan hon återigen kunde ta fram sin trollstav. Det var nämligen inte alls lika lätt för det brittiska Trolldomsministeriet att spåra brittiska barn om de inte var i landet. Det magiska spårmärket var en universell förtrollning som låg över alla magiska barn inom landets gränser, men utanför gränserna fungerade spåret dåligt.

Det hade hunnit bli sent och mörkret höll på att falla, när Alice parkerade sin bil vid en avsides stuga utanför staden Metz, nära den tyska gränsen. Hon skyndade sig att ta buren ur bilen och bar en liten kappsäck med sig när hon gick in i stugan.

Harry såg sig skrämt omkring, men gav inte ett ljud ifrån sig längre. Han hade pipit halva resan i bilen och orkade inte mer. Ingen hade hört honom och ingen räddning fanns att tillgå. Istället försökte han se sin omgivning nu när han äntligen bars ut ur bilen. Han behövde hitta ett sätt att fly så att han kunde komma hem till Sirius och Remus igen.

Alice bar honom nedför branta trappor in i en mörk källare. Hon tände taklampan som gav ljus till det kala rummet. Väggarna var av cement och det fanns en enkel säng i ett hörn. Nära sängen fanns en gammal byrå och ovanpå den ett litet kärl med vatten. Alice ställde marsvinsburen på golvet och öppnade luckan till den. Harry sprang snabbt ut, men hann inte gömma sig under sängen innan Alice redan slog honom med motbesvärjelsen, som förvandlade honom tillbaka till en pojke. Det hände så plötsligt att Harry snubblade i sin iver att komma ifrån henne och föll till sängen.

"Incarcerus!" Magiska rep dök upp bindande Harry på sängen innan han ens hann reagera.

"Du får vänta en stund tills jag fått allting klart här", sa Alice bestämt.

Harry såg bestört på henne och kände sedan på repen som band honom. Han försökte kämpa sig loss, men repen var hårda och omöjliga att slingra sig ur. Alice hade under tiden trollat bort marsvinsburen och öppnade nu väskan hon burit in. Med sin trollstav skickade hon iväg kläderna från väskan in i byrålådorna, som såg ut att öppnas som av en osynlig hand. Harry var van vid att Sirius och Remus gjorde på samma sätt hemma och reagerade inte på det, men han märkte att kläderna var i hans storlek och menade till en pojke i hans ålder. Han såg bistert på dem men såg sig sedan om i rummet. Där fanns inget annat än en trälåda under trapporna förutom sängen och byrån. På golvet låg en stor trasmatta och i taket hängde en enkel lampa, som gav ljus till rummet.

Förutom dörren upp till övervåningen fanns det en dörr till höger, inte långt från byrån med vattenkärlet. Det fanns ett litet fyrkantigt fönster i dörren, som månljuset sken igenom, och Harry förstod att det var en dörr ut. Bredvid dörren var ett fönster till, men det var så högt beläget att Harry inte skulle nå upp till det. Det var litet och rektangulärt och placerat högt upp på väggen, nära taket.

"Du får bo här nere tills du lugnat ner dig tillräckligt. Jag heter Alice och är din nya mamma", sa Alice till honom. "Du har kläder åt dig i byrån och du får använda den där hinken som toa. Jag kan inte släppa dig ut ur källaren för att använda toaletten i stugan, så du får tvätta dig med vattnet i det där kärlet ovanpå byrån tills vidare."

Harry såg bestört på hinken bredvid byrån och hade inte alls lust att använda den som sin toalett.

"I byrån finns förutom dina kläder även några böcker som du kan läsa om du får det tråkigt", tillade Alice. "Lampan i rummet är av mugglarstil, så du kan tända och släcka den från den där knappen på väggen." Hon visade på strömbrytaren bredvid källardörren.

"Jag förväntar mig att du är upprörd så här i början, men tids nog kommer du att lugna ner dig och acceptera din nya situation. Jag är en gammal familjevän till dina föräldrar och borde ha varit din förmyndare i alla år, men Trolldomsministeriet gav dig av misstag till den där lösdrivaren, Sirius Black. Nu är du dock min äntligen och här ska du stanna tills du börjar kalla mig för mamma."

"Jag har redan en mamma", svarade Harry hätskt.

Alices ansikte vreds av ilska. "Har du inte alls! Din mamma är död och därför är det jag som är din mamma!"

Harry såg vantroget på henne. "Ni är galen! Jag kommer aldrig kalla er för mamma!"

"Tig, pojk! Du ska inte tala till mig på det där sättet", skrek Alice. "Du ska tala respektfullt till mig och kalla mig för mamma, och jag ska kalla dig för min son Henry. Det där smeknamnet Harry får du glömma hädanefter. Att man ens kan komma på att förvrida Henry till en Harry. Vidrigare namn får man ju leta efter!"

Harry stirrade storögt på henne. "Jag heter inte Henry. Jag heter Harry."

"Gör du inte alls, så sluta tjafsa emot mig! Jag ska gå upp och fixa lite mat till dig nu. Jag kommer strax ner med det."

Med det släppte hon lös honom från repen som bundit honom och gick upp. Vid dörren stannade hon och vände sig om för att säga: "Det är ingen idé att du tänker på flykt. Jag har låst allting här magiskt och du kan inte komma ut hur mycket du än försöker."

Harry väntade att hon stängt dörren efter sig innan han hoppade upp och sprang till källardörren. Den var låst precis som Alice sagt och fönstret var för högt för honom att nå upp till. Det fanns ingen annan väg ut än genom trapporna till övervåningen, men den utgången var det ingen idé att ens tänka på. Där uppe fanns den galna tanten och Harry ville ha så lite som möjligt med henne att göra.

Sirius hade talat med honom om galningar som man behövde akta sig för, men hittills hade han aldrig träffat några — inte förrän nu. Han rös av minnet av att vara fånge i marsvinsburen. Det hade varit en skrämmande upplevelse att sitta inlåst i en liten bur i bagageluckan på en bil en hel dag.

"Om du tror att du kan hålla mig fången här i källaren, så har du misstagit dig, kärring", muttrade han för sig själv. Han skulle hitta en väg ut och ta sig hem till Sirius. Det var ett som var säkert. Aldrig i livet att han tänkte stanna och bli son till den galna tanten som kidnappat honom.

Under de följande dagarna såg Harry inte sin kidnappare många gånger. Alice kom endast ner med hans mat fyra gånger per dag och frågade varje gång ifall han lugnat ner sig redan och var redo att kalla henne för mamma.

"Aldrig! Jag heter inte Henry och ni är inte min mamma!" Det var samma svar Harry gav varje gång och varje gång blev Alice lika ilsken och skrek till honom att hon skulle minsann lära honom vett när han väl lugnat ner sig och accepterat sin nya situation.

"Black är en smutsig lösdrivare som inte alls har rätt att ta hand om dig! Det är jag som har rätten på min sida och jag ska ha dig som min son Henry!"

"Tala inte om farbror Sirius på det där sättet! Han är den bäste trollkarlen i hela England och inte alls nån lösdrivare!" var Harrys ilskna svar. Han älskade Sirius över allt annat och kunde inte tåla att man talade illa om honom.

Alice fnös föraktfullt. "Vänta bara … du kommer ändra åsikt så småningom. Jag har all tid i världen att vänta att du tar ditt förnuft till fånga, Henry."

Harry såg hatfullt efter henne när hon lämnade rummet och önskade att han kunnat svära lika bra som han hört Sirius göra några gånger.

Det hann bli tisdag innan Harry äntligen kom på ett sätt att fly. Under de gångna dagarna hade han prövat allt, han hade till och med smugit uppför trapporna för att försöka komma genom den låsta dörren till övervåningen, men dörren hade varit lika orubblig som källardörren nere.

Hans nästa tanke hade varit att försöka hitta något redskap att bryta sig ut med, men den stora trälådan under trapporna var låst på samma magiska sätt som alla dörrarna till rummet. Alice hade sagt att lådan innehöll en massa redskap som ägaren till stugan förvarade där och att hon låst den för att Harry inte skulle leka med dem. Harry hade lyssnat bistert och önskat få bryta sig in i lådan på något sätt. Remus hade lärt honom att använda mugglarverktyg, eftersom Harry tyckte att det var skojigt att pyssla med honom i lagården.

Under tisdagen kom han på att han kanske kunde klättra ut genom det lilla fönstret om han lyckades flytta en möbel under det. Både trälådan och byrån var tunga och han var för liten att dra dem flera meter över golvet, men till slut kom han på att han kunde dra i mattan. Trasmattan på golvet var så pass stor att den var delvis under byrån, och när han drog i mattan, fick han byrån att följa med.

Det var förstås också tungt, men han tänkte sig kunna klara av det om han kämpade hårt. Han väntade att Alice hade gått upp för natten innan han började sakta flytta på byrån. Den stod bara en meter från fönstret, så det var inte mycket han behövde flytta på den.

Hans små muskler blev trötta snabbt och han behövde ta vilopauser, men tanken på att få slippa sitt fängelse fick honom att fortsätta. Han drog om och om igen i mattan tills byrån var så nära fönstret att han trodde sig kunna klättra ut genom det. Snabbt tog han på sig sin jacka och klättrade på byrån. Han prövade på fönstervreden och till hans förtjusning var den inte låst. Alice hade inte ens tänkt att han kunde klättra upp till fönstret, än mindre komma ut genom det. Det var så litet att en vuxen inte kunde komma igenom, men en sexårig pojke kunde tvinga sin kropp igenom om han var tillräckligt beslutsam.

Under fönstret på utsidan var trapporna ner till källardörren, men Harry stannade inte att tänka på faran att falla huvudstupa nerför trappor. Fönstret var så trångt att han inte kunde göra annat än klättra rakt ut och falla sedan ner med huvudet före. Han skyddade sig med sina armar och slog sig i ena armbågen när han rullade nerför trapporna, men skadade sig inte svårt. När han reste sig på fötter märkte han att det värkte i revbenen på vänstra sidan, men hans ben var oskadda och han kunde lätt springa uppför trapporna och bort från huset.

Det hade hunnit bli midnatt, men Harry kände sig inte trött alls. Adrenalinet pumpade i hans späda kropp och han sprang snabbt över gården, rakt mot den mörka skogen som omgärdade huset. Nattlig skog var inget som skrämde honom. Inte som kärringen som hållit honom fången i källaren. Han hade många gånger hört berättelserna om hur Sirius och hans pappa sprungit med Remus i skogen utanför Hogwarts under fullmånenätter och önskade att Tramptass och Måntand kunnat möta honom i skogen i den stunden. För honom var Remus varulvsform inget farligt alls. Han hade sett den harmlösa vargen som Remus numera förvandlades till när han drack ulvatandsdrycken och var inte rädd för varulvar.

"Jag önskar att du kunde komma och rädda mig som Tagghorn, pappa", viskade han ut i den tysta natten när han trängde sig igenom snåriga buskar och tog sig längre in i skogen.

Sirius hade året innan beställt en tavla med en ståtlig kronhjort, som stod bredvid en skotsk hjorthund och en varg. Tavlan hade hängts i vardagsrummet i Holnatt ovanför den öppna spisen, och tanken på den gav Harry tröst. Han fylldes av en stark längtan att få vara hemma i trygghet och få sitta i Sirius famn framför brasan tittande på tavlan.

Han märkte inte hur tårarna rann nerför hans kinder medan han sprang vidare. Han var ensam och rädd och hade ingen aning hur han kunde bli räddad. Det enda han kunde tänka på var att springa så långt från Alice Dixon och hennes stuga som möjligt innan morgonen kom.