När de anlände till Hogwarts blev Sirius kallad till McGonagalls kontor efter att välkomstbanketten tagit slut i stora salen. Han undrade vad han nu gjort för att få skäll när han för en gångs skull inte hade förhäxat någon under tågresan till skolan. Lily hade suttit halva dagen i deras kupé innan hon tagit sin katt med sig och försvunnit in i tjejernas kupé, varpå de spelat mer Knallinafs med varandra. James hade inte varit på humör att gå efter slytherinarna och Sirius hade inte velat gå ensam.

"Hur är det med dig, Black? Mår du bra?" sa McGonagall så oväntat att Sirius hajade till.

"Självklart, professorn."

"Bra. Jag har nämligen fått brev från både mr Potter och mr Alphard Black om dig. Det tvingade mig tyvärr att ta kontakt med din mamma."

Sirius bleknande. "Nej! Säg inte att den haggan är här!"

McGonagall höjde ena ögonbrynet. "Nej, hon är inte här. Hon är inte välkommen på Hogwarts längre", sa hon utan att korrigera Sirius oförskämda tal.

"Är hon inte? Varför då?"

McGonagall såg ut att inte svara först, men sa sedan: "Kan du inte tänka dig vad hon kan ha gjort för att bli portförbjuden, Black?"

"Skickade hon illvrål till er, professor?" sa Sirius förstummat.

"Jag tänkte väl att du skulle fatta galoppen. Du har alltid varit en ovanligt klipsk pojke", sa McGonagall och gav honom ett sällsynt leende. "Professor Dumbledore ansåg det på sin plats att besöka dina föräldrar efter det oförskämda illvrål vi fick hit, så saken är ordnad. Du kommer aldrig mer besväras av din mamma här på skolan och din bror har fått tillstånd att gå kvar."

"Varför blev Regulus diskuterad i sammanhanget? Ville mamma inte låta honom gå kvar här för att ni inte dansade efter hennes pipa eller ville Dumbledore inte låta honom fortsätta för att mamma var så oförskämd mot er?"

"Jag förmodar att båda sidorna hade nåt att säga i saken", sa McGonagall med glimten i ögat, vilket fick Sirius att skrocka. Han hade gärna velat vara med på det samtalet Dumbledore haft med hans mamma.

"Så då vet ni att jag bor hos Potters numera, men min morbror försörjer mig", sa han.

"Ja, jag är medveten om det och tycker att det låter bra för dig. Du ser ut att må utmärkt med tanke på omständigheterna", sa McGonagall och såg utforskande på honom som för att säkerställa det.

"Jag gissar att jag inte kallades hit för att få skäll alls."

"Nej, inte den här gången, Sirius", sa hon med ett litet leende. "Jag ska lägga en besvärjelse över dig som hindrar dina föräldrar att skicka post till dig så länge du går kvar på Hogwarts. Den kommer att vara i funktion även under loven tills den dan du lämnar Hogwarts för gott."

"Å, det var det tant Phemie talade om!" sa han förtjust.

"Jag förmodade att hon hade gjort det. Hon har upplyst mig om att du inte får annan post än oförskämda illvrål från dina föräldrar, och såsom situationen nu är vill professor Dumbledore inte att du kan nås av dem mer."

"Det går jag gärna med på", sa han belåtet.

"Då så."

McGonagall drog fram sin trollstav och började röra den i cirklar över honom medan hon mumlade något på latin som Sirius inte uppfattade. Det tog ganska lång tid och han väntade otåligt tills hon blev klar och stoppade undan sin trollstav.

"Så, nu är det gjort."

"Kan inte ni lära mig hur man gör, professor?" bad han ivrigt. "Jag hade gärna kunnat det där själv."

"Det behöver du inte alls. Du behöver inte vara rädd för dina föräldrar eller för post de kan skicka till dig när du är vuxen. Det här görs endast på barn som behöver få studiero på skolan."

"Jag är inte rädd för mina föräldrar. Jag kan klara mig mot dem!"

McGonagall log över hans trotsiga min. "Det tvivlar jag inte en sekund på. Men till sängs med dig nu. Klockan är mycket."

"Visst, professorn", sa han och lämnade hennes kontor med lätta steg.

När terminen gick igång märkte sjätteårseleverna att man krävde mer av dem än någonsin. De förväntades kunna all magi som de lärt sig på GET-nivån och skulle nu lära sig avancerad trolldom i alla ämnen. För Sirius, James och Remus var det inte lika svårt som för många av deras klasskamrater. De hade ju redan övat på avancerad trolldom i både försvar mot svartkonster och förvandlingskonst. Trollformellära och talmagi gav dem inte mycket huvudbry heller, men trolldryckskonst visade sig vara mycket värre på FUTT-nivån än de kunnat tänka sig.

Remus som inte alls var duktig i det ämnet kämpade på varje lektion för att klara av de avancerade trolldryckerna som krävdes av dem, och Sirius och James fann dem också svåra. James brydde sig dock inte, eftersom Lily Evans hade börjat sitta vid deras bord sedan första lektionen det året. Hon hade i alla år suttit bredvid Severus Snape, men sedan hon brutit vänskapen med honom i slutet av förra skolåret talade hon inte längre till honom.

Det var inte många som fortsatt med trolldryckskonst på sexan, vilket gjorde att de var de enda eleverna från Gryffindor i klassen. Lily var ensam tjej med de tre killarna och James förundrades över att hon valt att sitta med dem. Hon hade kunnat sätta sig med hufflepuffarna också, då de var endast tre och en av dem var en tjej.

Från Ravenclaw var det två killar och två tjejer och Snape satt med de andra slytherinarna: Avery, Mulciber och Rhonda Wilkes. Det gjorde att Lily endast haft två platser att välja mellan, den bredvid James och den bredvid tjejen från Hufflepuff.

"Det här stör Sev mer än om jag sitter med hufflepuffarna", sa hon med ett spefullt leende, när James frågade henne om saken efter ett par veckor.

Han föll i skratt. "Du är verkligen en tjej efter min smak, Evans! Ska inte du äntligen gå ut med mig nu då? Det kommer ju störa Snivellus även mer."

"Du kan fortsätta drömma om saken, Potter", svarade hon kort och vägrade tala om saken mer.

James som varit kapten åt Gryffindors quidditchlag sedan året innan höll inte uttagningar till laget det året då han tyckte att han redan hade ett vinnande lag. De hade lärt sig spela i harmoni med varandra och kunde ge ut mer under en match tillsammans, eftersom de spelat så många matcher ihop och kände varandras favoritmanövrar. Om man tagit in nya spelare, hade det brutit balansen och tvingat James att träna ett nytt lag till samspel igen.

Han satte upp ett träningsschema som höll dem i bra kondition och gjorde dem redo för kommande matcher. Han hade läst på om quidditch under sommaren och tränade en del nya manövrar med laget för att göra dem ännu bättre än året innan. Man visste aldrig hur de andra elevhemslagen skulle vara det året och han ville inte ta vinsten för givet.

Med alla träningar han höll och de hemliga utflykterna han hade med sina tre marodörvänner under fullmåne, hade han inte mycket tid över till rackartyg. Den hemliga osynlighetsmanteln togs fram mest på nätterna när han kände sig hungrig efter att ha suttit hela kvällen med sina läxor och smög till köket för lite mat.

De hade så mycket läxor det året att de även behövde sitta med dem dagtid under sina håltimmar istället för att gå ut och hitta på otyg. Med sina sex skolämnen hade de fyra håltimmar varje vecka, även om den på måndagar var på morgonen och gjorde att de kunde sova längre då. Sirius sa att det var som en gåva från himlen. Det gjorde ju att man kunde förlänga helgerna och stanna uppe sent på söndagar på samma sätt som lördagar.

I början av november firade Sirius sin sjuttonårsdag och blev myndig, precis som seden var för sjuttonåringar i trollkarlsvärlden. Han firade det stort, lycklig över att spårmärket som i alla år varit över honom nu hade brutits och han fick använda trolldom utan restriktioner utanför skolan. Det bästa med det var att hans föräldrar inte kunde hitta honom mer och han var äntligen helt fri från sin familj, även på pappret. Hans föräldrars förmyndarskap över honom hade ju inte bestridits i lagens ögon, men nu var det över ändå. Han var hädanefter helt sin egen lyckas smed.

Hans morbror Alphard skickade honom en snygg trollkarlsklocka i guld som födelsedagspresent och skrev att han betalat redan för kursen i spöktransferens, som sexorna skulle ha på vårterminen och som Sirius bett att få pengar till.

"Det här är strålande!" sa han belåtet när han såg på fickuret i sin hand. "Nu är jag vuxen på riktig."

"Säg inte det för högt inför McGonagall bara. Hon tycker att vi är barn så länge vi går på Hogwarts", flinade James.

"Jag vet", skrockade han. "Ikväll ska vi fira med tårta i köket med husalferna och på lördag ska vi ha extra roligt under vår utflykt till Förbjudna skogen.

"Efter att vi vunnit matchen i quidditch först", påpekade James.

"Absolut. Jag räknar med det", flinade Sirius.

Remus var den enda som inte log. Han kände sig redan trött inför den kommande fullmånen, men försökte låta bli att visa det för att inte dämpa glädjen under Sirius sjuttonårsdag. Det var alltid samma kluvenhet med fullmånenätter för honom. Medan hans vänner såg framemot dem och räknade dagar till dem, bävade han inför dem och önskade att de aldrig kom. Han avskydde förvandlingen till varulv mer än något annat och önskade att han sluppit det.

Den vilda glädjen som fyllde honom när han som varulv fick springa lös i skogen räckte inte för att lindra hans plåga. Efteråt led han alltid av samvetskval och tyckte att det var rätt åt honom att han tvingades ligga sjuk i sängen dagarna som följde. Om Dumbledore hade ens kunnat ana hur han frångick avtalet han gjort med skolan och sprang fritt i skogen med sina skolkamrater, hade han säkerligen blivit utkastad från skolan med det samma.

Samvetskvalen var dock inte så starka att de kunde hindra honom från att gå med på planerna Sirius och James gjorde inför varje fullmånenatt. Det fanns inget i världen som gav honom en större adrenalinkick än att springa fritt med sina vänner i skogen och yla till månen fylld av styrkan som varulv.

Det blev sant även den lördagen i november när Sirius hämtade honom från hans fängelse i Spökande stugan och sprang med honom till skogen där James redan väntade med Pettis. De var alla i sin animagusform och utan någon rädsla för den stora varulven, som de gett namnet Måntand redan året innan.

De följde honom lätt även om han alltid i början av natten sprang ifrån dem fylld av lusten att springa. James var som en majestätisk kronhjort lika snabb som Sirius var som en skotsk hjorthund, medan Pettis i form av en råtta brukade hålla sig fast i James horn för att hänga med dem. Ingen av dem var dock lika snabb som en varulv fylld av den magi som fullmånen gav honom, och Måntand behövde stanna för att vänta in dem så att de kunde ströva tillsammans i skogen.

Vid det laget kände de den svarta skogen redan utan och innan — förutom den sydöstra delen, som de höll sig troget ifrån. Kentaurerna hade varnat dem om att där bodde en koloni av acromantulor, som det var visast att hålla sig långt ifrån. Den enda som någonsin gick in i den delen av skogen var Hogwarts skogvaktare, Hagrid, vars skyddslingar de jättelika spindlarna var.

En annan del de höll sig ifrån var det område i skogen där kentaurerna bodde. De hade en gång vandrat för nära deras bostäder och blivit varnade att inte komma närmare. Kentaurerna lät dem ströva fritt i skogen så länge de inte störde friden där, och var man smart gick man inte för nära en bosättning för hetlevrade kentaurer. De var inte alla så väldigt förtjusta i trollkarlar, men tolererade fölen från skolan, vilket var namnet de använde om eleverna på Hogwarts.

Den natten höll de fyra marodörerna sig långt från kentaurerna och njöt av den frihet de fick uppleva i sin djurform. Det kändes alltid annorlunda att vara en animagus än en människa. Ju längre man var i djurform, desto mer djuriska drifter fylldes man av. Sirius var till exempel oerhört intresserad av att lukta efter alla spår i skogen för att få veta vem som gått på stigen de gick på, medan James fick lust att stångas med hjortar de mötte för att visa att han var större och starkare än de andra hjortarna i skogen.

För Pettis märkte man dock ingen skillnad. Han var lika hungrig som en råtta som han var som människa och gick gärna rotande i undervegetationen för att hitta något ätbart åt sig. Sirius orkade oftast inte vänta på honom när han började leta efter mat och lyfte resolut upp honom med sina käftar för att sätta honom på James rygg så att de kunde springa vidare. Pettis pep då hejvilt till protest, men fick sedan greppa tag om den stora kronhjorten för att inte falla av när James satte av i galopp.

Fullmånen gick ner den natten tidigt och Remus förvandlades tillbaka till en människa redan klockan fyra på morgonen. Han brukade alltid svimma när han förvandlades och blev liggande kvar på platsen han fallit till, vilket tvingade hans tre vänner att flytta på honom. Det var inte säkert att lämna honom avtuppad i Förbjudna skogen, som hade fler faror för människan än bara den jättelika acromantulan.

Sirius och Pettis förvandlade sig därmed tillbaka till pojkar och lyfte upp honom på James rygg så att den stora kronhjorten kunde bära honom tillbaka till det piskande pilträdet. Sirius och Pettis sprang efter och tillsammans tog de sig in i den hemliga tunneln under trädet. De brukade levitera Remus resten av vägen, då tunneln inte var av det bredaste laget, och följde gående efter själva. Efter att ha fått honom in genom luckan till Spökande stugan, lämnade de honom där, låste luckan och återvände tillbaka mot skolan.

"Klockan är inte mer än halv fem, tror jag", sa Sirius. "Då hinner man sova lite i natt också."

"Ja, det är skönt att det är söndag. Vi behöver inte ta nån trolldryck utan kan sova ut i lugn och ro", sa James gäspande av trötthet.

Utanför det piskande pilträdet förvandlade de sig till djur en sista gång för att springa snabbare till slottet. De behövde ta sig förbi de stora växthusen för att ta sig in och det var först utanför borggården som de blev människor igen. James lät för mycket som kronhjort på den kullerstensbelagda gården och föredrog att smyga sig fram som en pojke där.

Det var ännu mörkt, och eftersom himlen var fylld av moln, var de skyddade av det och osynliga för alla som kunde kika ut genom slottsfönstren. De trodde förstås inte att lärarna eller eleverna var uppe halv fem på söndagen, men slottets spöken sov aldrig och Peeves visste man aldrig var han gömde sig.

"Det är nån som kommer", viskade James plötsligt, greppande tag om Sirius.

De stannade alla förskräckta, lyssnande på fotstegen som omisskännligt hördes bakom dem. Bestörta såg de sig om efter någonstans att gömma sig, men de hade redan tagit sig in på borggården och hade inget annat än ett par statyer och lite bänkar omkring sig.

"Hitåt", viskade Sirius, som sprang fram till muren som omgärdade gården.

Det var så mörkt att de kunde hålla sig gömda om de tryckte sig mot muren och höll sig alldeles stilla.

"Låtsas vara ett med muren, Pettis", rådde James och tryckte den lille runde pojken närmare muren.

Pettis skakade av rädsla och hade svårt att hålla sig still och speciellt efter att han sett vem det var vars fotsteg de hört. Till deras förvåning såg de en omisskännlig figur stiga in på borggården och gå rakt mot slottets ytterdörrar. Det var för mörkt för att se detaljerna, men de kände ändå igen professor McGonagall från hattens form och den vida klädnaden som omgav henne, fast ännu mer från hennes stela hållning som de kände igen så väl efter alla år i skolan med henne som deras elevhemsföreståndare.

James stirrade förbluffat efter henne utan att förstå vad hon gjorde ute så tidigt på morgonen. Hade hon varit ute hela natten eller hade hon gått upp med tuppen? Han höll spänt andan tillsammans med Sirius, medan Pettis andades högt av rädslan som fyllde honom. Hans andetag kändes eka i tystnaden och James tryckte honom även mer mot muren för att hålla honom tyst.

Som tur var verkade McGonagall inte märka något utan öppnade precis ytterdörren för att stiga in. I samma stund kände James hur Pettis drog sig ifrån hans hand med en skrämd flämtning. Det hördes ett skrapande ljud från muren och sedan var Pettis borta.

"Vad i Merlins …", började James förstummat. Han vände sig mot platsen där Pettis varit, men det var ingen där längre. "Blev du en råtta, eller?"

I samma stund stängdes ytterdörren och James ansåg det säkert att tända ljus i sin trollstav. Han lyste på platsen där Pettis hade stått och märkte då det gapande svarta hålet i muren.

"Det där var inte där förut", sa Sirius förstummat.

"Nej", medgav James som vände sin trollstav för att lysa in i mörkret.

Det visade sig vara en öppning till en hemlig tunnel, och de hittade Pettis liggande på golvet nedanför några trappsteg. Sirius steg snabbt nerför trapporna och drog upp honom på fötter.

"Är du okej?"

"Jodå", sa han skakigt.

"Hur fick du muren att öppna sig?" sa James nyfiket.

"Jag vet inte. Jag råkade komma åt nåt med min hand och plötsligt öppnades väggen bakom mig. Jag har ingen aning hur det hände."

"Vi får markera platsen och komma hit på dagtid när vi kan se bättre", föreslog Sirius. "Jag vill lära mig hemligheten om den här tunneln."

"Du har rätt. Det måste vi absolut göra", medgav James. "Vi behöver bara se till att ingen ser oss. Vi vill inte avslöja den här hemligheten för alla i skolan."

"Nej, det vill vi inte. Det här blir vår sjunde hemliga tunnel som vi hittat på Hogwarts."

"Det må det vara, men nu vill jag komma till sängs", sa Pettis surt. Han kände sig mörbultad efter fallet och var inte alls lika entusiastisk över fyndet som hans kamrater.

"Ja, ja, vi går", sa Sirius och hjälpte honom uppför trapporna så att de kunde lämna tunneln och ta sig in i slottet.