Då Gryffindor vunnit i quidditch mot Slytherin dagen innan, fick James ingen ro att gå och utforska hemligheten de upptäckt den morgonen. Alla i elevhemmet var på toppenhumör och höll honom som sin hjälte talande om hur han skulle leda deras lag till seger i turneringen på samma sätt som året innan.

"Du har ju aldrig missat kvicken i en enda match", sa de till honom begeistrade över hans förmåga i luften.

James som gärna solade i glansen av sin framgång, tog emot berömmet med breda flin och började sedan visa upp sin förmåga genom att leka med kvicken han knyckt efter matchen. Han hade tagit som vana året innan att stjäla med sig kvicken han fångade under varje match. Förtrollningen över de små gyllene bollarna var sådan att man inte kunde använda dem mer än under en match, varpå de kasserades, så James hade därmed en samling kvickar som alla kom från deras vinster i quidditchturneringen.

"Jag ska se om jag kan samla alla kvickar från min tid som kapten", hade han sagt till Sirius när denne frågat vad han gjorde med de uttjänta kvickarna. Förtrollningen över dem brukade försvagas efter att de fångats och de blev snabbt värdelösa med vingar som knappt fladdrade mer.

"Det är tre matcher under varje år, så jag hinner vinna nio matcher innan vi tar examen."

"Vad ska du göra den dan du inte lyckas fånga kvicken, Potter?" sa Lily Evans till honom spydigt den söndagen. Hans ihärdiga fans förde nämligen så mycket oväsen i uppehållsrummet att hon inte kunde koncentrera sig på sina läxor och hon följde hans lek med växande irritation.

"Den dan kommer aldrig, Evans. Ingen kan fånga kvicken i en tävling mot mig", sa han självsäkert. "Det finns ingen i skolan som kan flyga som jag."

"Han har faktiskt rätt", sa Rick Harris, som var slagman i laget och gick på fjärde klass. "Det är James som lärt mig flyga som jag gör idag."

"Han är bäst av alla", sa en femteårstjej som såg så förtjust på James att Lily fick lust att spy av synen på henne.

"Visst", muttrade hon ilsket och lade sin bok i väskan. "Gift dig med honom då om han är bäst av alla!" fräste hon innan hon marscherade ut från uppehållsrummet på väg till biblioteket.

"Vad tog det åt henne nu då?" sa James stirrande fåraktigt efter den stängda dörren. Han stoppade kvicken i sin ficka och hade lust att gå efter Lily. All glädje i att få visa sig duktig inför de andra försvann med henne.

"Ska vi gå och göra våra läxor nu då, James?" föreslog Sirius som följt hans blick med en loj munterhet.

"Visst, det kan vi göra. Jag har två uppsatser att skriva till imorgon. Vi går väl till bibblan, eller hur."

"Precis min tanke", skrockade Sirius.

"Varför måste vi gå till bibblan för att göra våra läxor?" sa Pettis med en gnällig röst följande efter dem som vanligt. "Madam Pince är alltid på oss för att vi väsnas."

"För att James vill gå dit", sa Sirius med en röst som talade om att saken var slutdiskuterat.

Pettis sneglade mot James och suckade tungt, men sa inget mer.

Det var först helgen efter som de hade tid att utforska den hemliga tunnel de hittat en ingång till i muren på yttre borggården. Den visade sig gå ut ur Hogwarts men inte till Hogsmeade, som flera andra hemliga gångar gjorde, utan till tågstationen som låg utanför byn.

Remus hade vid det laget återhämtat sig från sin sjukdom igen och var med dem. Han hade så mycket läxor att göra att han inte kunnat åka hem den helgen utan planerade att göra det helgen därpå. Han hade tvingats balansera sitt skolarbete hela hösten på det sättet så att han vissa helger koncentrerade sig på sina läxor och andra åkte han hem för att vara med sin mamma. Helst hade han åkt hem varje helg, men det fanns inte på kartan när han hade fullmånenätter att ta med i kalkylen utöver sin skolgång.

Han hade helst stannat i biblioteket görande läxor hela helgen, men Sirius hade lyckats locka honom ut för att utforska tunneln de hittat. Det var ju ändå inte varje dag de hade en ny hemlighet på Hogwarts att avslöja. Därmed tog de alla fyra sig igenom tunneln till Hogsmeades station och såg sig om där med förtjusning. Stationsbyggnaden var stängd så som den brukade vara på helgerna. Det var inte så många gånger i veckan det kom tåg till Hogsmeade, som ju var en magisk by gömd från mugglarna.

Det fanns tåg som Hogwartsexpressen som kom dit för att ta eleverna till skolan och hem därifrån varje skoltermin och sedan fanns det ett magiskt tåg som tog trollkarlar till Hogsmeade på en tidtabell varje vecka. De fyra marodörerna hade dock aldrig hört talas om det tåget eller ens funderat på vad stationen användes till på vardagar. För dem var det inte oväntat att finna stationen stängd och tom på folk. Det var bara roligt att springa på rälsen och ha skoj med att vara olovligt utanför skolan.

Utan att de visste om det hade skolans vaktmästare, mr Filch, tagit sig på besök till en bekant, som råkade bo i ett hus nära stationen. Det fanns nämligen några bostadshus som hade på artonhundratalet byggts till stationsvakten och konduktörerna, som jobbade på de magiska tågen, men som numera hyrdes ut till allmänheten.

Det råkade bli så att när de fyra marodörerna fått nog och vände sig för att gå tillbaka till den gömda gången, kom mr Filch ut från sitt besök också med tanken att återvända till Hogwarts. Han hade inte gått länge på vägen när han fick en skymt av Sirius Black i ögonvrån och hajade till. Snabbt tog han till benen för att springa närmare och hann precis se hur James, Remus och Pettis försvann in i en hemlig tunnel med Sirius efter sig.

"Nu ska ni få!" kuttrade han förtjust för sig själv innan han tog sig in i tunneln efter de fyra pojkarna.

Utan att ana att de var förföljda tog de sig igenom tunneln och kollade sedan i Marodörkartan för att se att borggården var tom på folk. De såg inte på kartan annars utan skyndade sig ut genom den hemliga dörren i muren när vägen var fri.

"Det var det det", sa Sirius som slog sig belåtet ner på en stenbänk i närheten.

"Vi måste lägga till det här på kartan", anmärkte James.

"Det måste vi absolut", medgav Remus.

"Det ni måste är att få straffkommendering", hördes en skadeglad Filch bakom dem.

När de vände sig om såg de bestört hur han steg ut genom den hemliga dörren i muren och log som om julafton kommit i förtid.

"Följ med mig alla fyra. Vi ska gå till professor McGonagall!"

"Förklara er", utbrast McGonagall strängt. "Hur kunde ni smyga ut ur skolan på det där ansvarslösa sättet? Ni är redan sjätteårselever och jag hade förväntat mig mer förstånd från er än detta!"

"Vi visste faktiskt inte att tunneln gick till stationen", sa James till sitt försvar. "Vi hittade den av misstag och ville se vart den ledde."

"Jag hade inte varit så arg på er om ni endast utforskat tunneln, men ni var utanför den på stationsområdet. Mr Filch såg er", påpekade McGonagall. "Förstår ni inte hur farligt det är där ute? Har ni missat att vi förstärkt säkerheten på slottet det här året och satt fler förhäxningar över ingångarna? Dödsätarna menar faktiskt allvar och Aurorkontoret har händerna fulla med dem redan! De behöver inte få kallelse till Hogsmeade för att fyra dåraktiga elever från Hogwarts smitit ut ur skolan och råkat ut för ett anfall från dödsätare!"

"Menar ni att de kunde anfalla oss i Hogsmeade, professor?" sa Sirius förbluffat.

"Ja, det menar jag. Vi sätter upp beskydd över er de lördagar ni får gå till Hogsmeade, men vi kan inte vaka över er om ni lämnar skolans område olovligt!"

"Men vill Voldemort verkligen anfalla elever från Hogwarts? Ingen av oss är ju mugglarfödd", sa James oförstående.

McGonagall såg avmätt på honom. "Jag trodde du var visare än så här, Potter! Har du missat rekryteringen som pågår här på skolan? Jag hade för mig att du gjort det klart för dina skolkamrater att du aldrig kommer att följa Ni-vet-vem och att du kämpar på de mugglarföddas sida? Har du möjligen glömt att Black kallas för blodsförrädare inte bara av sin egen familj utan av alla i Slytherin?"

James hade bleknat. "Så ni menar att Voldemort och hans dödsätare vet om att vi är på Fenixordens sida!"

McGonagall hajade till och vände sig mot mr Filch. "Tack, du kan gå, Argus. Du kan meddela mig när du vill ha pojkarna i straffkommendering senare."

"Visst, professorn", sa mr Filch och lämnade skyndsamt rummet.

McGonagall såg till att dörren hade stängts ordentligt innan hon vände sig mot de fyra pojkarna igen. Hon sänkte sin röst och sa med en varnande min:

"Kom ihåg att alla inte tål att höra om Fenixorden eller om att man står emot Ni-vet-vem, Potter. Låt mig aldrig mer höra dig tala så här vårdslöst om saker som inte bör nämnas inför andra!"

"Förlåt mig. Jag glömde bort att Filch var här", sa han skamset.

"Om du har ambitionen att gå med i Fenixorden efter din examen, Potter, så bör du inte tala med mig om saken heller. Jag tillhör inte det sällskapet", upplyste McGonagall då. "Det är professor Dumbledore som har hand om det och han gillar inte att man talar vitt och brett om det."

"Uppfattat, professorn."

"Då så", sa hon lugnare och harklade sig för att samla sig.

"Varför är ni inte med i Fenixorden, professor?" sa Sirius då. "Jag trodde att alla lärarna var med i den."

"Man tvingas inte tillhöra Fenixorden bara för att man är anställd på Hogwarts."

"Men ni är väl emot Voldemort, eller hur", sa James envist.

"Det är klart jag är emot honom", sa hon strävt. "Och var så snäll och sluta säga hans namn. Det är otrevligt att höra det."

"Förlåt", sa han snabbt. "Men om ni är emot honom, varför kämpar ni inte med professor Dumbledore mot honom?"

"Det är faktiskt Aurorkontoret som kämpar mot Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn och den organisation han gett namnet dödsätare. Det är deras kamp man stöttar om man är emot dödsätare", upplyste McGonagall. "Så om ni har ambitionen att ställa er på vår sida i kampen, är det först och främst Trolldomsministeriet som behöver ert stöd. Om ni läser Daily Prophet, har ni säkert hört att mr Crouch blivit utnämnd till chef på Avdelningen för magisk lag och ordning och det är hans ansvar att leda kampen mot dödsätarna. Professor Dumbledore å sin sida har först och främst ansvaret över Hogwarts och säkerheten för eleverna här."

"Men ministeriet har ju inte lyckats göra nåt mot dödsätarna under alla dessa år som gått", sa Sirius.

"Det är inte sant. Det är bara vad Rita Skeeter skriver i sina svartmålande artiklar om ministeriet", sa McGonagall stelt. "Jag vet faktiskt egenhändigt att Aurorkontoret lyckats med flera räder mot dödsätarna i år."

James spärrade upp ögonen. "Har ni kontakt med aurorerna, professor?"

"Det angår inte dig, Potter, om jag har det och jag hoppas att du aldrig talar med någon om dina misstankar i saken. Det är livsfarligt att prata om det här."

"Ni kan lita på oss. Vi ska inte yppa ett enda ord om saken för nån", försäkrade Sirius.

"Det hoppas jag verkligen och jag hoppas också att ni lovar att sluta med era dåraktiga idéer att lämna skolans område olovligt också."

"Det lovar vi, professorn", sa Remus skyndsamt.

McGonagall såg kort mot honom, men vände sig igen mot Sirius och James ignorerande Pettis, som hon mycket väl visste var endast följeslagare och inte ledande i pojkgänget.

"Lovar ni två det också?"

"Ja, professorn", sa James.

"Vi lovar. Vi visste inte att det var farligt", sa Sirius.

"Bra. Då håller jag er vid ert ord. Försvinn med er nu då och gå och gör nåt nyttigt för en gångs skull!"

"Visst, professorn", sa Sirius lojt och ledde vägen ut ur kontoret för sina vänner.

"Hon glömde visst ta poäng från oss idag", sa Remus förbluffat när de kommit ut ur kontoret.

"Jag märkte det. Jag har aldrig sett henne så ur gängorna som hon var nyss när hon hörde att vi varit utanför skolan", sa James.

"Ja, hon såg nästan rädd ut", sa Sirius konfunderat. "Jag undrar när dödsätarna börjat anfalla Hogsmeade. Jag har inte hört om det."

"Det är bäst att vi går till bibblan för att läsa den här höstens Daily Prophet nu då. Vi verkar inte hålla oss ajour med världen utanför skolan", anmärkte James.

"Bra idé, fast jag vill hämta min skolväska först", sa Remus. "Jag har läxor att göra också."

"Vi får väl hämta våra böcker då", sa Sirius med en suck.

"Det gör vi", medgav James.

"Har ni tänkt på att det var första gången vi hamnade inför McGonagall den här terminen", inflikade Pettis, som tänkt på saken istället för att vara med på samtalet de fört.

"Jo då, fast det var väl för bra för att fortsätta", sa James ironiskt.

"Precis min mening", flinade Sirius.

Mr Filch fick de fyra pojkarna till straffkommendering den följande tisdagen. Han delade på de två och två innan han satte dem i arbete. Sirius och Pettis tvingades polera alla troféerna i troférummet för hand, vilket var en syssla som brukade ges till elever i straffkommendering varje år. Filch hade i uppdrag att se till att troféerna var i gott skick och glänste i sina skåp och han använde gärna elever för det.

James och Remus blev å sin sida skickade till källarvåningen där ett gammalt vapenrum fanns fullt med både medeltida rustningar, svärd och andra vapen, som också behövde putsas och skötas om då och då. Filch som inte hade tid att hålla koll på de fyra hela kvällen satte dem i arbete innan han gick för att sköta sina egna uppgifter. Han hade som vana att endast komma och kolla på dem då och då för att se att de polerat allt korrekt, vilket ofta resulterade i att de fick polera om något som han inte ansåg glänsa tillräckligt.

"Det här svärdet glänste redan alldeles fint. Det är bara Filch påhitt att det ska putsas en gång till", muttrade James när han fick putsa om ett långt tungt svärd, som han tyckt varit jobbig att putsa redan från början.

"Klaga lite mindre och jobba lite mer, James", hördes Sirius retsamma röst genom en magisk spegel, som James lagt på bordet bredvid sig.

Han hade hittat spegeln med dess par i Frankrike den gångna sommaren och blivit förtjust. De två speglarna kallades tvåvägsspeglar och fungerade i par så att man kunde tala till varandra genom dem. De hade köpt dem för att kunna tala med varandra även när de inte var tillsammans och de hade kommit på att ta dem med sig den kvällen utifall att. Det hade visat sig vist då de kunde kommunicera med varandra hela kvällen bakom Filch rygg. De skrattade och skojade med varandra alltid när han var någon annanstans och fick därmed inte klart sin uppgift med polerande förrän klockan närmade sig midnatt.

"De här speglarna är verkligen perfekta", sa James belåtet när de äntligen fick lämna källaren för att gå och sova.

"Det tyckte jag med. Jag önskar vi hade ett till par av dem så att jag och Pettis också kunde ha egna speglar", sa Remus.

"Det hade varit ännu bättre", medgav James. "Fast vi kunde ju alla fyra tala med varandra nu ikväll genom de här två vi har."

"Sant", sa Remus och gäspade sedan högt. "Usch, vad jag avskyr straffkommenderingar. Jag hade som plan att inte hamna i såna mer, men här är jag igen. Det är farligt att vara vän med dig och Sirius."

James skrattade roat. "Det är faktiskt sällan du hamnar i straffkommendering med oss, om jag får påminna dig."

"Jag vet. Det är du och Sirius som vi andra får tacka för att vi har det så rent och städat här i skolan vanligtvis", flinade Remus och fick honom att skratta även mer.